I Agneta Aras nyutkomna roman Baton Rouge spelar Kris Kristoffersons klassiska låt från 1969, "Me and Bobby McGee" en stor roll. Sången utgör på sätt och viss soundtracket till romanen.
Baton Rouge är en stad som ligger vid Mississippifloden och stadens namn, Baton Rouge – Röda käppen – härstammar från år 1699 när upptäcktsresande Pierre Le Moyne d'Iberville ledde en expedition uppför Mississippifloden i den nya franska kolonin Louisiana. På en brant klippa på den östra flodbrinken såg de stora röda pålar med fastsatta björn- och fiskhuvuden. Pålarna visade sig vara gränsmarkeringar för jaktmarkerna mellan indianstammarna Bayogoula och Houma.
I Agneta Aras roman Baton Rouge dyker ”Me and Bobby Mc Gee” upp i olika sammanhang – här finns bl.a. en mamma som ofta lyssnar på just Janis Joplins version av låten och så finns här en hund som heter McGee.
En av de centrala meningarna i låten - ”Freedom's just another word for nothing left to lose” (frihet är bara ett annat ord för inget kvar att förlora) – ekar mellan bladen när vi stiftar bekantskap med en handfull personer som alla bor i samma trappa i ett våningshus.
Huvudfokus ligger på Bengt Hokkanen, en medelålders ”diplomekonom med ett medfött siffersinne och ett inte alltför välbetalt jobb med bekanta arbetskamrater på ett bokföringsbolag”. Bengt lever ensam och verkar vara hyfsat tillfreds med sitt liv, ett liv som verkar vara lika regelbundet och inrutat som kolumnerna i hans balansräkningar och redovisningar: så gott som dagligen äter han lunch på samma kinarestaurang med kompisen Tage, två gånger om året ger han blod och han missar aldrig en Formel-1-tävling på tv.
Bengt Hokkanen är en privat person som inte vill göra något väsen av sig och han vill absolut inte dra till sig någon uppmärksamhet i onödan. Han är en människa som det rentav kan vara svårt att få syn på, en människa som blir osynlig inte bara för andra men också för sig själv där han stundvis kan ha svårt att skönja sin egen bild i spegeln.
Orsaken till denna tillbakadragenhet finns att söka i en barndom där fadern tidigt omkom i en flygolycka och gossen Bengt kom att uppfostras av en köksa och allt-i-allo medan Bengts operasångerska till mor mer brydde sig om sin röst än om sin son. Dessutom bär den vuxna Bengt på såväl synliga som osynliga spår efter en bilolycka där han som sjuåring blev påkörd av en bil och bilens chaufför smet och lämnade honom åt sitt osäkra öde.
Både osynliga och synliga ärr, svek och sorg, förluster och förbehållsamhet, är något som binder samman personerna i Aras roman där vi ledigt rör oss mellan olika tidsfickor och minnesfragment.
En av de mest intressanta personerna i romanen är den ålderstigna damen Flora von Fieandt som dag ut och dag in sitter i mörkret på bänken i husbolagets hiss – i hissen finns hela hennes sociala liv, det är här hon byter artighetsfraser om väder och vind med grannarna, och det är här hon håller sig uppdaterad och vad som försiggår både inom och utom husets väggar. Flora von Fieandts svartklädda, spöklika gestalt blir ett slags biktmor, trösterska eller husets pulserande hjärta.
I trappan bor förutom Bengt Hokkanen och Flora von Fieandt också den tillknäppta och snorkiga psykiatern Eva Warmavuori samt Alf Hilén, till vardags assistent i filosofi vid Portlands universitet i Oregon men hemma på semester, och så har vi den nyinflyttade Blossom Wetter, en 28-årig flygvärdinna som ”fimpar männens blickar som cigaretter”. Det är hon som har en hund som heter McGee, en blandras av schäfer och retriever.
Blossom bor vägg i vägg med Bengt, och förutom att de är grannar verkar de ha en hel del annat gemensamt – inte minst ärr från barndomen som satt djupa spår i deras vuxna jag och båda två har också en förmåga att (sträva efter att?) bli lite suddiga i konturerna.
Mottot för romanen är ett citat av T S Eliot: ”Kvickt nu, här, nu, alltid löjlig den sorgsna öde tid som sträcker sig före och efter” - och ett centralt tema i romanen är just tiden: minnestiden lika väl som realtiden, den ogripbara tiden och tiden som ”den stora manipulatören”, eller som det heter på ett ställe i romanen: ”Tiden kan bli avstannad som ett andetag. Den kan vara en jämn och säker bana. En låst källare utan ljusstrimma. Höga, vita dörrar som slås upp i morgonsolen, ögonblick som famnas.”
För mig framstår kanske frågan om huruvida tiden läker alla sår, eller om det faktiskt är bättre sent än aldrig som de mest intressanta aspekterna av tidsresonemangen i romanen – vad gör tiden med oss, och omvänt: vad gör vi med tiden?