Ibland ter sig världen som ond, eller åtminstone kall. Man läser om ett fåtal människor i världen som äger mer än typ alla andra tillsammans. Ifall inte något annat hjälper en att känna ett samband med andra människor så finns alltid den gamla pålitliga konsten.
Den erbjuder en bakdörr, ut ur världen där man kan uppgå eller fly in i verket. På senare tid har jag slagits av hur mycket popmusik som just nu ges ut som verkligen erbjuder en glömskans nåd och som får en att inse att det finns en massa människor som gör sin konst för dess egen skull, inte på basis av nyttokalkyler. Men till saken.
Svenska I break horses gjorde sig ett namn redan 2011 med debutalbumet ”Hearts”, ett album som hade många höjdpunkter och som tog formen av isande elektronisk pop med en konstant mörk underström. Bandets medlemmar Maria Lindén och Fredrik Balck lär ska ha träffats på ett medicinskt onlineforum och direkt då man lyssnar på bandet så anar man ett livsdjup. Deras musik känns angelägen och mänsklig.
Uppföljaren Chiaroscuro bygger på förhållandevis minimalistiska element, mycket synthar och maskiner som ger en inte för matig, utan istället, balanserad ljudbild. I vissa stunder anar jag ett släktskap med landsmännen The Knife men varför inte också Silverbullit. Tonerna glider, skapar ofta en kuslig. Jag gillar den här dimmiga estetiken och låtarna är tillräckligt långa för att man skall hinna stanna i dem efter att ha sugits in.
Chiaroscuro är lite som att dyka i en kylig ocean, konturerna blir vassa, skönheten träder fram samtidigt som man känner havet på utsidan om våtdräkten.
På albumet finns det hel tiden något ljud av oro, något som distraherar örat och gör en nyfiken. Bandet har skapat ett album, trots att enstaka låtpärlor som ”Hearts” på debuten med samma namn inte är lika framträdande. Det skall inte uppfattas som ett negativt omdöme - albumhelheter som håller blir alltmer sällsynta. Det är glädjande att lyssna på ett band som gör låtar som inte är som atomer på vift, som istället har ett konstnärligt samband.
Bandets musik fungerar bra på vintern, den som låter som världen ser ut just nu - och samtidigt är albumet är förlösande och varmt. Dessutom förefaller några av låtarna funka bra på ett dansgolv, till exempel refrängen i ”Disclousure”.
I break horses är besläktat med begreppet shoegazing men jag skulle vilja föreslå en annan term; psychogazing där musiken får en att vända sig, inte mot ens skor, utan mot ens själ. Det här är ett album som jag kommer att återvända till många gånger.
Ett annat band som jag lyssnat på är amerikanska Dog Bite vars album Tranquilizers är någonslags blandning av soul, (malande) dronepop och eskapism. Albumtiteln syftar på ett spektrum av piller, bensodiazepiner, ångestdämpare, lugnande. Musiken fungerar just som lugnande piller, som något man kan ta då yttervärlden är för hård - eller om man tar fasta på den souliga underströmmen på albumet, då hjärtat värker för mycket. Dog Bite är mycket glidande gitarrer, ljuden låter som jag tänker mig att långsamma synapser ser ut. Inledningsspåret ”There was time” är som att vakna långsamt och känna världens skönhet söka sig in genom ens grumliga ögon.
Tranquilizers ljudvärld förefaller bekant för den som lyssnat på brittisk 90-tals indie och man kommer aldrig runt My bloody valentine då man funderar på musik av den här typen. Samtidigt gör man något nytt av det soundet. Vissa delar är bekanta, den lågmälda sången till exempel men bandets gitarrsound påminner mig om nervimpulser och låter personliga och spännande. Vokalerna och harmonierna ekar omkring och det är fråga om bra poplåtar, helt enkelt. Jag gillar också trummaskinerna, hur de fungerar tillsammans med de varmare gitarrerna och sången. Det är frågan om ett bra album som balanserar mellan drömskhet och vilja till dans. Avigsidan är att helheten tidvis blir lite jämntjock, vissa av låtarna överglänser andra. Om man vill jämföra så finns det något i stämningen som påminner om the XX; mötet mellan indiepop och klubbatmosfär. Detta utan att på något sätt kännas som att Dog Bite skulle ha varit ute på rövartåg.