Roskildefestivalen 1/4
Idag kör den igång för 42a gången, Nordeuropas största och mest legendomspunna rockfestival. Och själv är jag på plats för 14e gången.
Eller, egentligen dök publiken upp till Roskildefestivalen redan i lördags.
Då öppnades portarna till campingområdet, och de första några tiotusen vällde in för att få de bästa platserna. Och för att tjuvstarta festen, fem dygn innan det egentliga festivalområdet öppnas.
Så gjorde man inte förr.
När jag besökte campingen igår såg jag också hur annorlunda man bygger upp sina ”camp” idag. Överallt ser jag paviljonger med lätta tak, omringade av gruppens tält – sådana helheter finns överallt. Och överlag får jag känslan av att partyelementet spelar en större roll än tidigare.
När jag pratar med en hes 20+are och frågar hur det ens är möjligt att orka festa i 9 dygn, så skrattar hon och säger att ”man är ju ung, en gång om året går det bra”.
Snabbt lär jag mig alltså att saker och ting har förändrats sedan jag senast var här.
Det är 18 år sedan, och nu har jag kommit för att, ja, återuppleva min ungdomsfestivalförälskelse. Studera vad som har förändrats. Med festivalen, med mitt förhållande till Roskilde – och till rockmusiken.
Att det blev just i år är en slump. Årets musikaliska utbud är inte precis mitt, men samtidigt litar jag på att festivalen fortfarande är bra på det den var bäst på under åren som jag var stamgäst; att överraska, trolla fram stora upplevelser som man inte alls var förberedd på.
Något mindre än det hade förstås inte fått mig att ta en paus i mina besök på Ruisrockfestivalen i Åbo. Eftersom festivalerna arrangeras samma veckoslut, måste jag glömma årets Ruisrock.
Det är första gången sedan 1979 som jag väljer att göra så.
+++
Innan jag ser fram emot årets festival, måste jag beskriva vad det var som gjorde mig blixtförälskad i Roskildefestivalen.
Året var 1982, och man måste vara medveten om att Finland – och den finländska festivalkulturen här - var annorlunda då.
En rockfestival kunde vara bra musik (Ruisrock bjöd ju faktiskt tidigt på namn som Clash och U2), men det handlade aldrig om festival upplevelser. Festivalområdena var karga, betjäningen minimal, den kollektiva stämningen lam, så det man fick nöja sig med var – i bästa fall - enskilda stora musikaliska upplevelser.
I Roskilde var det annorlunda. ALLT var annorlunda.
Det var större, 60.000 åskådare per dag redan 1982. Det var okay att köpa öl och vin och dricka det framför scenen. Och den stämning som byggdes upp var något som jag aldrig hade upplevt. Det var peace & love & understanding & rocknroll.
Låter kanske som en klyscha, men det var så.
Det var också vilda kast mellan upplevelserna, mellan stort och smått. Kanongigar vid stora scenen kunde varvas med gatuteater poesitält, och bara flanerande, det kunde vara en upplevelse att bara promenera omkring och låta slumpen styra vad man mötte.
”det här är längtan efter en annan tillvaro fylld av intryck och infall och positiva vibrationer, en dröm som dessutom går i uppfyllelse – om än bara för fyra dagar”, skrev jag i en tidig recension.
Och jag hade aldrig upplevt en publik som så intensivt och gemensamt satsade allt på att göra sitt, skapa en atmosfär som jagade fram det bästa ur banden.
”alla borde en gång i sitt liv ge en festival som Roskilde en chans. Redan för att den kan bredda ens syn på musiken – och på livet. För att återvinna tron på mänskan. Att 100.000 pers kan samsas, köer och trängsel till trots”, skrev jag efter mitt näst sista besök 1994.
Jag vet inte vad det var, men det var som om festivalområdet hade positiva vibbar inbyggda, som liksom tog över ens medvetande när man klev in.
Kanske färgade festivalens välgörenhetsidé av sig. Att alla vinstkronor kanaliseras till välgörande ändamål, att stora mängder frivilliga arbetar med festivalen.
+++
Roskildefestivalen har alltså mycket att leva upp till, nu när jag ska återse förälskelsen efter en paus på 18 år.
Det musikaliska lovar, som sagt, inte mig mycket.
Inget av de sk headlinesen, de åtta namn som står störst på affischen, hör till mina ”måste”-namn, även om Sigur Rós kommer nära. Och valet av den kommersiella popdrottningen Rihanna som en huvudartist har fått mycket kritik.
Utöver det spelar Metallica (årets enda konsert i Europa), Kraftwerk, Queens of the Stone Age, Crystal Castles, Kris Kristofferson, namn som jag spanat in (The National, Henry Rollins, Jake Bugg, Ingrid, Kottarashky, of monsters and men, Efterklang, Indians, Wintergatan, Asgeir Trausti) plus ungefär 180 andra artister.
Närmare 85.000 biljetter per dag finns till salu (av dem är 77.500 4-dagarsbiljetter), tillsammans med frivilliga och media räknar man med långt över 100.000 festivalbesökare.
Varje dag.
Det är fem gånger mer än vad en framgångsrik finländsk festival kan drömma om.
Inte undra på att finländska festivalmuskler inte räcker långt i dagens konkurrens.
+++
Idag ser jag fram emot; framför allt det svenska kollektivet Ingrid, med bl.a Lykke Li på scenen. Ifall en festivalveteran orkar med en gig som börjar 01, vill säga.
I övrigt finns folkrockiga The Lumineers och Jake Bugg på listan. Men framför allt ska det handla om att flanera, återse området, återerövra festivalen.
Och så litet Roskilde-trivia, sånt ska jag avsluta varje festivalkolumn med.
Några ord om festivalpubliken, på basen av 2011.
Genomsnittsåldern går på 24. Könsfördelningen är jämn, 51 % män, 49 % kvinnor. Nästan 80 procent kommer redan när campingområdet öppnas på lördagen och stannar alla åtta nätter. Så är också danskarnas andel i publiken klart högre än när jag var stamgäst. Då var det nästan 50-50, danskar-utlänningar. Idag kommer 4 av 5 från Danmark, norrmän finns det nästmest av.
Förresten. 42a festivalen, skrev jag. egentligen är det den 43e festivalen, men efter premiäråret 1971 packade arrangören ihop och stack. Dagens organisation tog över 1972, det är alltså deras 42a år.