Bildkonstnären och författaren Inger Edelfeldt har länge behandlat temat monstret inom oss i sina romaner. Så även i romanen Konsten att dö.
Själv minns jag hur jag kämpade med att begripa romanen Kamalas bok från 1986. Där är huvudpersonen en 22-årig flicka som står i en presentbutik och som tampas med sitt straffande undermedvetna. Det som hon kallar Kamala efter den onda indiska guden. Jag hade svårt att förlika mig med den graden av självförakt då. Nu kan jag förstå det bättre
I faktaboken Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor från 2009 använder Edelfeldt sig själv som exempel när hon ska beskriva vad känslor gör med oss. Hon är en diplomerad zen-coach och beskriver i sin bok olika terapier som gestalterapi, frigörande dans och trancendental meditation. Zen coachingen har rötter i mindfulness och ickevåldskommunikation och bygger på acceptans, avslappning och insikt i den postiva intentionen bakom negativa känslor. Så när man kommer underfund med vad man verkligen vill bakom all ilska så kan man genom medvetenhet må bättre.
Varför talar jag om allt det här? Jo, för att i romanen Konsten att dö tampas huvudpersonen fotografen Jacky Måhlin med sin självbild och med hur mycket av så kallade negativa känslor hon ska släppa fram. Temat är bekant från Inger Edelfelts tidigare romaner.
Det här är en relationsroman där det egentligen bara finns tre personer. Jacky själv som ser sig som fri oberoende och självständig. En person hela tiden i färd med att uppfostra sig själv till att uppskatta att vara ensam. Hon har ett förhållande med den gifte bildkonstnären Elias Ehn. Ett förhållande där hon inte ställer någrasomhelst krav utan visar sig fri och oberoende och håller för sig själv att hennes tankar visst kretsar kring när de ska ses nästa gång och vad han känner för henne. Redan namnen är en fingervisning. Jacky heter egentligen Mohlin med o, men har ändrat sin namn till Måhlin med å. medan Elias heter Ehn, som i någonting helt och odelt och ickeifrågasatt.
En dag stöter hon ihop med Monia, en kvinna med ett fantastiskt hår och ett intressant ansikte som hon vill fotografera. Det är en person som ser ut som en ängel, men som i själva verket strular till det för alla i sin omgivning. Låter det här som ett trangeldrama? Jovisst, men poängen är att för den som hela tiden betonar sitt oberoende, så går det inte för sig att visa sin besvikelse i elakt spel. Flere recensenter har jämnfört Edelfelts hjältinna med Lena Anderssons i den augustprisvinnande romanen Egenmäktigt förfarande. Men där Esther Nilsson i Anderssons roman kämpar för att få besked av sin självupptagne konstnärsälskare, så förmår inte Jacky Måhlin visa sin älskare hur illa han gjort henne.
Det handlar om identitet, om hur man vill se sig själv och hur man väljer att se på sin omgivning. Eftersom Jacky Måhlin är en erkänd fotograf så beskrivs hennes känslomässiga utveckling i de fotografier som tagit under åren. Här finns många referenser till kända konstnärer och många tankar kring konstens betydelse. Vi får veta om konstnärens svåra relation till en självupptagen mor och småningom målas en bild upp av en person som mödosamt byggt upp sin egen identitet. En identitet där hon förväntas vara stark och inte har rätt att kräva någoting av sin omgivning. Väninnnor finns och det ger tröst, men bara i små portioner. Ingen tillåts se hela personen Jacky.
Det är ett fascinerande psykologiskt porträtt Inger Edelfeldt skrivit. En beskrivning av en kvinna konstant i dialog med sina inre röster. Röster som vi alla bär med oss och är mer eller mindre medvetna om. Konsten att dö handlar om att ge sig själv så lite spelrum att när bilden av en stark och självständig konstnär krackelerar så spricker hela självbilden. Det här låter kanske deprimerande, men det är intressant och skickligt beskrivet. En central tanke är att hur vi ser på oss själva även påverkar hur vi ser vår omgivning.