I dagarna har det gått 100 år sedan Charlie Chaplin för första gången sågs på film som luffaren med de omisskännliga attributen hatt, käpp, mustasch och de alldeles för stora skorna. På Tennispalatset i Helsingfors kan man som bäst bekanta sig med Chaplin i helfigur.
Det är fråga om en mycket rik utställning som man gärna får ta god tid på sig att se. Utställningen handlar om Charlie Chaplins utveckling från den första filmen år 1914 ända till hans ålderdom, och den består mestadels av foton, men också en hel del filmer och filmsnuttar, som man valt ut ur ett enormt material på över 10 000 fotografier och filmer.
Förutom att utställningen handlar om utvecklingen av stumfilm till ljudfilm, handlar den också om Chaplins mångsidiga och mångbottnade filmkonst, men också om hela 1900-talet, om tidens gång och på sätt och vis också om en själv - man kan bokstavligen gå in i Charlie Chaplins gestalt: det finns käppar, hattar och lösmustascher som man kan klä ut sig i och låta sig fotograferas i. Ett bra sätt att bli delaktig - roligt, men också allvarligt. 1900-talet var ju ingen söndagsutfärd precis med sina krig och teknologiska utsvävningar.
Den här utställningens ide är att kombinera fotot, stillbilden och den levande bilden, mest svartvitt, men också en del färgklickar i utställningen. Rörlig bild och stillbild är grupperade så att de ger mera djup åt det man ser. Det är både frusen tid och rörlig tid.
Utställningen har tidigare visats bl.a. i Paris och senast i Moskva. Kurator för utställningen är Sam Stourdzé från Schweitz, och han har tidigare också gjort en foto- och filmutställning om Federico Fellini.
Att visa foton om film är en utmaning för en konstutställning säger Stourdzé, eftersom film inte blir bättre än på bio - men den här utställningen är också ett sätt att berätta historia genom Chaplins ögon.
Luffaren Chaplin
Den allra första filmen där Chaplin figurerar som luffare år 1914 kan man se på stor duk och i sin helhet på utställningen. Filmsnutten på 6 minuter handlar om en biltävling för barn, där tävlingen ska filmas och så kommer en störande luffare i vägen.
Den här tidigaste luffaren är ingen sympatisk person, vilket han senare blev: nej han är odräglig, ska synas själv och låter sig inte fösas bort hur man än försöker. Han tar plats, är arrogant, röker, tänder cigarretten genom att stryka tändstickan mot skobottnen. Luffargestalten blev en omedelbar succé, och snart blev Charlie Chaplin-vagabonden känd över hela världen.
Chaplin uppfann själv denna luffargestalt - närmast av en slump. Charlie växte upp i de fattigaste delarna av London, hans föräldrar jobbade båda med musikteater, s.k. music hall, och Charlie hängde i kulisserna sedan liten gosse.
Fadern söp ihjäl sig vid 37 års ålder, och modern blev sinnessjuk. Charlies framträdde första gången när han var ca 5-6 år och modern hade förlorat sin röst, han sjöng i stället för henne och märkte att han älskade att stå på scenen. När det sen blev aktuellt med att filma, samlade han rekvisita som låg framme på teatern och luffaren var född. I självbiografin skriver han, att han hade EN viktig tanke med sin utstyrsel, dvs. kontrasterna: har man för trång kavaj ska byxorna vara för stora och om hatten är för liten, ska skorna vara för stora.
Samtidsanalytikern Chaplin
Hela 35 korta stumfilmer gjorde Chaplin år 1914, men sedan började han regissera själv, så som ”Chaplin och pojken” år 1921, en film där samhällskritiken kommer in i bilden, liksom medkänslan för de så kallade små i samhället.
Chaplin gjorde mycket själv: han producerade, regisserade, spelade huvudrollen, och komponerade musiken – enligt kuratorn Sam Stourdzé blev denna multitalangfullhet hans signum och häri ligger säkert också nyckeln till hans genialitet.
Chaplin ville vara helt oberoende som filmmakare och det gav honom frihet att ta sig an något så brännhett som att göra filmen ”Diktatorn” år 1939 där han gör en bitande parodin på Hitler, och detta samma år som andra världskriget bröt ut. Om Chaplin hade varit beroende av pengar utifrån, hade han säkert blivit stoppad och inte kunnat göra den här filmen, säger Sam Stourdze. ”Diktatorn” är en av de viktigaste filmerna med det berömda talet som är mer än aktuellt i dag: Chaplin var före sin tid, han såg sin tid men han är också sällsynt samtida, när han talar om medmänsklighet, mot cynism och mänskligt slaveri!
Till det mest gripande på utställningen hör hemvideorna från Chaplins ålderdom, där han som 80-åring med vitt hår och rund mage struttar omkring tillsammans med sina barn på gräsmattorna utanför lyxvillan i Schweitz. Här spexar han precis som i ungdomens dagar.
TIPS: Läs Chaplins självbiografi som kom 1964, för exakt 50 år sen. En ny roman har också nyss kommit ut i översättning till svenska skriven av italienaren Fabio Stassi: ”Luffarens sista dans”.
Utställningen i Tennispalatset pågår till och med 13 juli - därefter stänger museet för ett drygt år för omfattande renoveringar.