Människohandel är idag en av de största och snabbast växande formerna av organiserad brottslighet och förekommer inom många sektorer men störst av dem är sexindustrin. I Svenska Teaterns uppsättning Kvinna till salu ges några av offren röst, åtminstone indirekt.
Ibland fungerar teatern allra bäst när den inte framhäver sig själv utan nöjer sig med att synliggöra. Kvinna till saluär till sin grundkaraktär dokumentär och har i det närmaste formen av en föreläsning men det dramatiska upplägget och skådespelarnas kommunikation med publiken riktar samtidigt budskapet och får oss att lystra på ett annat sätt.
När Anna Hultin lotsar oss in i föreställningen med Katjas historia handlar det visserligen om en fiktiv karaktär men samtidigt ger gestalten röst och ansikte åt en historia som många av de faktiska offren för sexuellt relaterad brottslighet i vårt land sannolikt hade berättat om de bara förmått ge den ord. En stor del av de kvinnor som tvingas sälja sig i Finland kommer från utsatta förhållanden i något av de grannländer som tidigare hörde till östblocket, och många värvas med förespeglingar om helt andra jobb.
Journalisten Jeanette Björkqvist står för uppsättningens research och utgående från hennes material har regissören Marcus Groth tillsammans med skådespelarna Anna Hultin och Niklas Åkerfelt sammanställt ett mångstämmigt collage där faktarutor, forskningsresultat och och utdrag ur rättegångsprotokoll avlöser varandra. En del av materialet, framförallt de fall av sexuellt utnyttjande och frihetsberövande som nått så långt som till en domstol, känner vi igen från nyhetsrapportering och aktuell debatt men här sätts de i ett större sammanhang. De anonyma vittnesmålen vittnar om hänsynslöst utnyttjande och avhumanisering och ur dem växer samtidigt uppsättningens frågeställningar fram. Var går gränsen mellan den prostituerades valfrihet och tvång och var gränsen mellan människohandel och andra former av sexuellt relaterad brottslighet? Människohandeln är ofta svårbevisad och mörkertalet stort. Att FN uppskattar det totala antalet nya offer för trafficking i alla former till mellan 700 000 och 4 miljoner årligen är symptomatiskt.
Det enda som förbryllar mig en aning är de pekpinneaktiga och lite lättköpta understrykningarna som ibland smyger sig in i föreställningen . På Niklas Åkerfelts lott faller t.ex. att ge sexköparna röst och i hans utstuderat cyniska gestaltning ter sig de flesta av dem som emotionella krymplingar och smygpsykopater, präglade av likgiltighet, hämningar, hån och förakt. De citerade vittnesmålen hade fungerat betydligt bättre om vi fått begrunda dem och dra våra slutsatser utan förprogrammerad tolkning.
Demonisering och understruken ironi får ofta förfelad verkan. Det är också en rätt dödfödd strategi om syftet verkligen är att inkludera alla i diskussionen – också de faktiska och potentiella sexköparna i publiken.