I år har det gått 150 år sedan skulptören Emil Wikström (1864-1942) föddes, och på Åbo konstmuseum kan man i vår bekanta sig med hans fria skulpturer.
Emil Wikström var en av guldålderns allra populäraste skulptörer och därför är han antagligen också mest känd för sina offentliga monument i brons och sten – monument som ofta knyter an till viktiga historiska skeenden eller som avbildar högaktade kulturpersonligheter.
År 1893 vann den då 29-åriga Emil Wikström tävlingen om en gavelskulptur på Ständerhusets fasad – ämnet för denna tympanonskulptur är Borgå lantdag 1809 och nämnas kan att det inne i figuren som symboliserar religion finns en kopparplatta med två verser ur ”Vårt land” ingraverade.
Mittemot Ständerhuset sitter en grubblande JV Snellman och blickar ut över gatan som bär hans namn. Snellmanstatyn kom likaså till som ett resultat av en tävling (1913) som Emil Wikström och Eliel Saarinen vann med ett gemensamt förslag.
Under årens lopp samarbetade Emil Wikström och Eliel Saarinen en del, bl.a. i samband med Finlandspaviljonen på världsutställningen i Paris år 1900 - och Wikström fick också äran att tillverka två av de mest fotograferade statyerna i Helsingfors: nämligen björnen som håller vakt utanför Nationalmuseet och de fyra lyktbärarna som står post utanför Järnvägsstationen.
Enligt Helena Kinnunen, tf amanuens på Åbo konstmuseum, är det dock förvånansvärt få som känner till att det är Emil Wikström som ansvarar för lyktgubbarna – de flesta tror nog att det är Eliel Saarinen själv som ritat dem.
Från televerket ut i världen
Timmermanssonen Emil Wikströms väg från televerket i Åbo till ateljéliv i såväl Wien som Paris var varken självskriven eller lätt.
Redan som liten hade Emil visat stor skicklighet med kniven: han snidade ofta små figurer i trä, och under åren på televerket tillverkade han både en och annan namnstämpel – och det gjorde han tydligen så bra att välvilliga mecenater såg till att han kom in på ritskolan i Åbo och därefter via Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors ut i världen.
I salarna på Åbo konstmuseum kan man bl.a. bekanta sig med en samling intagande porträttskulpturer som Wikström gjort av såväl sin fru Alice som av parets tre döttrar.
Här finns också en del utkast till kommande monumentalverk – intressant i sammanhanget är att Wikström inte gjorde upp planer för kommande verk genom att rita och teckna utan han gjorde sina prototyper i lera.
Förutom fyrtio olika skulpturer presenterar utställningen ”Skönhet i sten” också ett antal målningar med anknytning till Emil Wikström – bl.a. en målning av Emil Wikström i ateljén i Paris som Dora Wahlroos gjort. Emil och Dora var förlovade under några år i början av 1890-talet.
Ödemarksateljén Visavuori
Efter ett antal kringflackande år ute i Europa styrde de finländska konstnärerna stegen hemåt för att slå sig till ro ute i den fria finländska nationalromantiska naturen.
Eftersom det också ofta var svårt att få tag i vettiga arbetsutrymmen eller ateljéer i staden var den bästa lösningen att bygga hem och ateljé ute på landet.
Emil Wikström var den första av guldålderskonstnärerna som byggde sig en egen ödemarksateljé.
Visavuori heter Wikströms nationalromantiska kombinerade hem- och ateljébyggnad, som han ritade och lät bygga strax utanför Valkeakoski under åren 1893-1912. Den första byggnaden stod klar år 1894, men en häftig brand ödelade det Karelen-inspirerade stockhuset bara två år senare. Det nuvarande Visavuori togs i bruk 1902-03.
Pionjär inom bronsgjutningen i Finland
På Visavuori kunde Emil Wikström också förverkliga sin dröm om ett eget bronsgjuteri. Det var både besvärligt och dyrt att frakta skulpturerna utomlands för att gjuta dem i brons, så Wikström lät uppföra ett eget gjuteri där man kunde gjuta upp till en meter höga skulpturer.
I ett av de sista rummen på utställningen fastnar min blick på en liten skulptur som står i bjärt kontrast till alla de ljuva, lena och oskuldsfulla flickansiktena jag sett i de tidigare rummen: nämligen skulpturen ”Tuonelas gumma” som föreställer en naken gammal krum gumma som håller ett ölkrus i handen.
Den här skulpturen presenterade Emil Wikström på höstsalongen i Helsingfors år 1892 och den väckte en viss förvåning. Publiken var synbarligen inte mogen för realistiska statyer av det här slaget, men det berättas att konstnärskollegan och goda vännen Axel Gallen-Kallela för sin del blev mycket förtjust i ”Tuonelas gumma” och han bad om lov att få låna hennes ansiktsdrag för sin målning ”Försvaret av Sampo” – och härmed blev Tuonelas gumma häxan Louhi.
Fången hos guden tid
Redan som liten grabb var Emil som sagt flink med kniven och tyckte om att tälja alla slags träfigurer – en konst som han dock inte verkar ha ägnat sig åt i någon större utsträckning högre upp i åren, åtminstone inte offentligt.
På Åbo konstmuseum kan man i alla fall ta sig en närmare titt på en skulptur som Emil Wikström gjort i buxbom: skulpturen går under namnet ”Fången hos guden tid - utan fräls oss ifrån ondo” och den föreställer ett fasansfullt monster som griper tag i en ungmö och vägrar släppa taget om henne. Skulpturen har tolkats på olika sätt: än har man velat se monstret som sinnebilden för allt det jordiska och den obarmhärtiga tiden som håller den fria skapande viljan fången, än har man läst in olika politiska ställningstaganden i bysten – det fanns de som tyckte sig skymta generalguvernören Bobrikoff i monstrets ansiktsdrag, med den påföljd att man förbjöd tidningarna att trycka upp bilder av skulpturen!
Emil Wikström själv var mycket fäst vid ”Fången hos guden tid” och han vägrade hårdnackat att sälja den. Dessvärre har klåfingriga utställningsbesökare varit framme och pillat bort alla de röda pärlor som ursprungligen prytt monstrets ryggkotor – man trodde antagligen att de var värdefulla rubiner, berättar Helena Kinnunen på Åbo konstmuseum.
Utställningen ”Emil Wikström. Skönhet i sten” som visas på Åbo konstmuseum t.o.m. den 27 april.