Också tidigare när jag med lite oregelbundna mellanrum har gjort inslag om musikböcker, musikjournalistik och essäer om musik, har den brittiska författarenNick Hornby funnits med i bilden som en föregångare och favorit i synnerhet just med sin essäistiska bok, 31 Songs. Så när jag ska träffa radioredaktören och kollegan från finska Yle, Jake Nyman med anledning av en intervju kring hans senaste bok, Rakas vanha vinyyli, är det igen en Nick Hornby-favorit som tankarna går till, nämligen High Fidelity, Hornbys genombrottsroman från 1995.
Det är ju här som Hornbys musiktokiga huvudperson Rob gör listor över allt man kan tänka sig i musikväg, och en av listorna gäller då hans drömyrken. Högst i topp över drömyrken listar Rob nämligen rockredaktör eller kritiker för, typ Rolling Stone Magazine under 1970-talet, då han skulle ha fått gratisexemplar av alla de klassiska rockalbumen i vinylform. Och det är ju precis vad Jake Nyman fick uppleva som redaktör för finska Yles ungdomsmusikprogram under samma gyllene era, så visst känner han igen sig:
- Jo-nej, inte kan man ju klaga på skivbolagens givmildhet på den tiden då Finska rundradion var det enda alternativet och program som Nuorten sävellahja kunde nå ut till över en miljon lyssnare, säger Jake Nyman, som nog var med om att skapa en och annan hit bara för att han spelade en viss låt i radio på 1970-talet och på så vis kunde påverka sina lyssnare.
Men då det där innan var tal om Nick Hornby och dennes inflytande på många av dagens musikskribenter, så har han ändå inte – på förekommen anledning – påverkat Jake Nyman något nämnvärt. För som det framkommer ur det föregående, så har Nyman varit med ett bra tag redan som radioredaktör för det första, men också som författare sedan 1970-80-talsskiftet då han för tidskriften Soundi skrev de musikencyklopediska verken Rocktieto del 1-3. Så vilken i ordningen hans senaste bok, Rakas vanha vinyyli är, beror lite på hur man räknar, men bland några av de tidigare verken kan i alla fall nämnas Aution saaren levyt, Kovan päivän ilta och Tähtisumua.
Så Jake Nyman håller med mig när jag framhåller att han inte tycks vara direkt påverkad av Hornby, även om han gillar t.ex. High Fidelity. Men Nymans tillvägagångssätt är inte lika subjektivt präglat, eller direkt nördigt som i nämnda 31 Songs, och han berättar att hans ursprungliga intention med Rakas vanha vinyyli handlade om att skriva om säg, de hundra bästa albumen, eller hundra egna favoritalbum. Men det här visade sig vara en omöjlig utgångspunkt:
- Snabbt fick jag ju inse det meningslösa i att skriva faktabaserat om klassikeralbum, redogör Nyman, för nuförtiden finns det en sådan mängd info på nätet och redan böcker finns det så mycket mer av nu än på 1970-talet då jag började skriva fackböcker. Därför var jag tvungen att välja ett annat tillvägagångssätt, fortsätter han.
Anekdoter och historier bestämmer innehållet
Jimi Hendrix, Kulturhuset - (Copyright: www.iltasanomat.fi)Jimi Hendrix, Kulturhusetwww.iltasanomat.fi
Och det blev att berätta om albumen utgående från någon personlig anekdot kring skivan eller också en mera allmän berättelse om olika musikaliska företeelser under en viss epok eller om hur en viss konsert har vuxit till rent mytiska proportioner, som det har gått med Jimi Hendrix uppträdande på Kulturhuset i Helsingfors den 22 maj 1967.
Det här i sin tur kom att leda till att författaren fick lämna bort en del riktig stora favoriter, helt enkelt av den anledningen att Jake inte hade någon lämplig anekdot eller historia att servera i anknytning till någon Bob Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, Van Morrison eller Joni Mitchell.
Av någon anledning är det just dylika singer-songwriter-storheter - som trots allt hör till Jake Nymans stora favoriter - som har fallit bort. Medan t.ex. en rätt okänd Phil Ochs får ett kapitel och Don McClean t.o.m. två. Likaså J.J. Cale. Vilket till synes ger en viss obalans i utbudet, men å andra sidan ger det perspektiv att få läsa om också en annan Don McClean-skiva än American Pie. I stället för ännu en hyllning av Dylans Blood on The Tracks eller Joni Mitchels Blue. Till exempel. Utan att på något sätt underskatta dessa klassiker, men till saken hör då att Jake Nyman inte t.ex. har träffat och intervjuat någon av de uteblivna storheterna. Medan storyn om Don McLean och Rockradio är rätt skoj.
Hur som helst, så reagerade jag faktiskt också på att just Neil Young inte är med medan softrock-gruppen America, som har ansetts som något av en Neil Young-clon får ett omnämnande i boken med anledning av en diskussion kring tolkningar av rocktexter och här är det i synnerhet låten Horse with no Name och den eventuella koppling till det amerikanska slanguttrycket för heroin i dess titel, som det spekuleras kring.
- I Neil Youngs memoarer finns en anekdot om hur hans egen far t.o.m. trodde att det var sonen han hörde i radio, då han i själva verket hade hört just A Horse With No Name, återger Jake Nyman från sin bok á propos likheten mellan America och Neil Young.
Hur är det med vinylens come back?
Nåja, men om det är anekdoter och historier som långt har bestämt vilka skivor som behandlas i Rakas vanha vinyyli, så har förstås också vinylformatet i sig varit en viktig utgångspunkt. Och då hade ju vinylens come back som har kunnat skönjas under senare år varit en historia i sig. Men nu slutar boken redan på 1980-talet och när jag undrar varför han inte har med någonting om 2010-talets nya vinylboom, har författaren svaret klart:
- Nå jo, nu kom ju gallringsprocessen att bli krävande nog redan som boken nu ser ut, så jag beslöt mig för att ta med bara klassiker eller historiska skivor, motiverar Jake Nyman. Men visst, det är intressant hur vinylen är på väg tillbaka, fortsätter han och medger att det fenomenet gott och väl kunde bli ämne för en avhandling, eller varför inte en bok till.
- Visserligen är det rent försäljningsmässigt fortfarande fråga om ett marginellt fenomen, säger Nyman, men den procentuella ökningen är ju enorm om man beaktar att försäljningen av vinylskivor under ett år rör sig kring 20 000, och följande år har den gått upp till 40 000. Så det faktum att det finns en mängd små specialaffärer som har specialiserat sig på vinylförsäljning, och dessutom får sin verksamhet att gå runt, är förstås glädjande.
Men vad är det i vinylskivan som väcker en sådan passion hos Jake Nyman själv? 
Jethro Tull: Stand Up - (Copyright: radioparadise.com)Jethro Tull: Stand Upradioparadise.com
- Först och främst handlar det om formatet, storleken slår Nyman fast och vill inte gå in på eventuella soundmässiga fördelar jämfört med t.ex. cd:n. Men just storleken har möjliggjort den ypperliga omslagskonst som ofta var som bäst just under den tiden på 1960- och 70-talen som behandlas i boken. Jake Nyman ger vidare Jethro Tulls LP Stand Up där bandets medlemmar vecklar ut sig när man viker upp albumet, som ett ypperligt exempel.
Och liknande påkostad albumkonst tycks alltså vara på väg tillbaka, vill jag tillägga. Men om nu passionen till vinylen ofta handlar om ett utpräglat emotionellt förhållningssätt, som också har med minnen att göra, så kommer jag plötsligt att tänka på cd-skivan, den som idag ofta totalt döms ut av många musikkonnässörer; också den måste väl många trots allt förknippa med goda minnen och sköna musikstunder, så vad tror Jake Nyman, skulle det alls vara tänkbart att någon gång i framtiden då allt handlar om streaming och mp 3:or, skriva en hyllningsbok till den lilla cd-skivan?
- Ja, varför inte, man vet aldrig, svarar radiomannen leende och ser faktiskt ut som om det inte alls var en helt befängd tanke.