Få romaner har väl inspirerat till så många bearbetningar och pastischer som Jane Austens. Tv-serierna och filmerna är otaliga, liksom olika verk som mer eller mindre öppet lånar eller bygger vidare på romankaraktärernas öden. På Helsingfors stadsteater intar de nu scenen i Järki ja tunteet, en dramatisering av Austens roman Förnuft och känsla från år 1811. För bearbetningen står amerikanen Jon Jory och för regin Laura Jäntti.
Jane Austen var en klarsynt iakttagare som skildrade sin samtid med både humor och skärpa . Men av den vakna blicken går nog en stor del förlorad i Helsingfors stadsteaters uppsättning. I Jänttis regi dansar visserligen skeletten som skuggfigurer längs väggarna men djupare än så når inte skildringen av ett samhälle styrt av klasskillnader och ideal som stundom driver människor in i olyckliga situationer och desperata val. I stället bjuds vi på en förvecklingskomedi med grälla undertoner som mest av allt får Austens värld att framstå som falsk och genomlöjlig.
I Förnuft och känsla konfronteras vi ju med en typisk Austen-konstellation. Fru Dashwood och hennes döttrar ställs mer eller mindre på bar backe sedan familjefadern dött. Arvet går till en son från ett tidigare äktenskap och för de vuxna döttrarna återstår inget annat alternativ än att göra ett möjligast gott parti. Men vad bygger man ett sådant på? Av de giftasvuxna döttrarna Dashwood står Elinor inledningsvis för det nyktra tålamodet medan Marianne siktar mot stjärnorna, för henne duger inget mindre än den perfekte drömprinsen. Men systrarna är inte de enda som binds av omständigheterna, det gäller i nästan lika hög grad männen de möter. Missräkningarna och missförstånden blir många innan Austen skonsamt låter sina protagonister landa lyckligt, i förhållanden byggda både på förnuft och känsla.
Men i Stadsteaterns uppsättning är det nog framförallt förvecklingarna som dominerar, inte omständigheterna. Psykologin och samhällsanalysen är satt på undantag till förmån för de komplicerade turerna som ställvis får drag av fars. Till det intrycket bidrar också personteckningen som kommer i två versioner: smal eller grovt karikerad. Av de två systrarna ger regin t.ex. Kreeta Salminen ganska lite att arbeta med som den jordnära Elinor medan Sara Melleri i stället får ösa på över bräddarna som den vurmande och känslosamma Marianne.
I Melleris tolkning blir Marianne en tonåring som otåligt och kategoriskt vägrar att nöja sig med mindre än rubbet och visst är Melleri fantastisk – det är roligt att följa hennes intensiva utspel men samtidigt är det ju en anakronism. Melleris Marianne är till sin framtoning ett barn av vår tid med tonvikt på barn dessutom. Och därför blir effekten också lite märklig när hon slutligen kommer fram till att överste Brandon nog är den rätte mannen för henne trots allt. I Stadsteaterns uppsättning tillåts beslutet inte växa fram efterhand, det framstår som en nyck i klass med hennes övriga och frågan som inställer sig då blir inte alls varför Marianne väljer Brandon utan varför en vuxen man vill ha ett barn…Översten är ju dubbelt så gammal som den sjuttonåriga Marianne men där Austen använder åldersskillnaden för att inledningsvis driva lite med den kompromisslösa Mariannes förutfattade meningar om hur mycket liv det kan finnas i en man som fyllt trettio blir effekten nog den omvända här. I stället för att åskådliggöra Mariannes mognadsprocess väljer uppsättningen att antyda rena barnarovet. Och visst är det en möjlig tolkning men kanske inte riktigt i linje med Austens syfte.
Visuellt är Helsingfors stadsteaters iscensättning däremot lyckad. I stället för att frossa i epoktroget överdåd har man gått in för smart stilisering. Man nöjer sig med några enstaka accenter på en i övrigt tom scen där det enda fasta elementet symptomatiskt nog är ett skåp. Skåpet låter sig användas till det mesta, både som rum och entré, men framförallt får det ju ett symboliskt värde tillsammans med de dansande benranglen. I relationsleken på scenen bär ju de flesta på någon hemlighet, något skelett i garderoben. Men jag hade gärna sett dem exponerade med en gnutta större insikt och förståelse.