Elin Willows ser Blur på Provinssirock och slås av hur mycket bättre allt blir med ödmjukhet.
Det börjar med att jag blir lite besviken. Att börja spelningen med superhiten Girls And Boys är för enkelt, för mycket publikfrieri, tänker jag. När jag lyssnade på brit- och indiepop på nittiotalet kan det hända att jag var lite elitistisk, att jag gärna gillade sånt som var smalt och ovanligt, men idag har jag inte de där tankarna kvar. Förrän nu, under första låten på Blurs spelning på Provinssirock. Jag ser mig omkring i sommarnatten. Här står massor av festivalpublik och på något sätt tycker jag inte att de borde stå här vid stora scenen och sjunga med i en av nittiotalets mest kända refränger. Man borde ha gillat Blur lika mycket som jag, tänker jag. Man borde ha sett dem när det begav sig, ha alla skivor och läst texterna om och om igen.
Jag står inte jättenära scenen. Bredvid mig står några tjejer som sjunger med fel, och jag tänker att jag är ett större fan. På min andra sida står, märker jag efter ett tag, fans i min klass. Som sjunger med och kan texterna innan och utan. Lika hängivna som jag själv, och efter ett tag så märker jag att de nog kan texterna bättre. Minns exakt alla ord.
Blur är så bra. Så klart ser de alla lite äldre ut, men mognaden klär dem. Musiken låter lika bra, om inte bättre, och divalaterna är bortlagda. Ungefär någon gång i mitten av konserten, när låten Tender blir perfektion med en fyramannakör,förstår jag plötsligt varför inte allt känns rätt. Fast jag står här och ser ett av mina absoluta favoritband så stämmer det inte helt. Jag har blivit mitt tonårsjag. Här står jag och njuter av underbar musik och funderar ändå på vilka som borde få njuta lika mycket. Jag skäms.
Ödmjukheten lyfter oss
Basisten Alex James kollade nästan aldrig upp. En cigg i mungipan var inte ovanligt och luggen var lång. Man såg nästan aldrig hans ögon, men ändå, eller kanske därför, var han min favorit. När han nu står på Provinssis stora scen i Seinäjoki en juninatt så ler han mot publiken. Han spelar inte svår eller divig och jag tänker att hade jag varit tonåring nu så hade jag fallit direkt. Alex James har kastat garden, och jag måste så klart göra det samma. Jag vet inte om det är min eller hans mognad som gör det men han är charmigare nu.
Konserten blir perfekt. Ett svalt sommarregn försvinner lika fort som det kom och natten hinner bli lite mörkare. Blur har lyckats välja från sin stora repertoar och även om det kanske kan låta spretigt så visar de samtidigt på sin stora bredd. Visar på vilket stort band de är. Arrangemangen känns genomarbetade och i slutet av konserten så känns det plötsligt helt naturligt att de inlett med Girls And Boys. Den där lyckan som bara en sommarnatt kan ge ligger i luften och leendet på mina läppar stannar kvar. Att få dela det här med andra.
När encoret är över och vi lämnar platsen tänker jag att den här konserten kanske fick flera att upptäcka Blur. Det är en mycket mer bekväm tanke än de elitistiska tankarna som nästlade sig in i mina tankar en och en halv timme tidigare. Det är inte bara Blur som mår bra av att vara mer ödmjuka.