Vem har sagt att Don Quijote måste vara en man? I Teater Mars uppsättning av Gustav Tegbys Framför mina tår ligger världen är denna riddare i kamp mot väderkvarnar en trettonårig flicka som gör revolt mot vardagen och vuxenvärldens förmynderskap.
Hur var det i skolan idag? Hur var det förra veckan? Vad ska vi göra ikväll? Räck mig spaghettin...Har livet verkligen inget annat i beredskap än kontroll, tjat och trist vardagslunk? En dag får den trettonåriga Sanna nog. Hon besluter sig för att stänga dörren bakom sig och fly vardagstristessen innan hon kvävs. Utanför står skolkompisen Sancho och hänger vid korgbollsplanen och innan han vet ordet av har också han hakat på. Färden kan börja. Och när Sanna dikterar rutten vet man aldrig var man landar, hon är nämligen utrustad med en väldigt rik fantasi.
På Betaniasalens golv når vi världens ände utan att förflytta oss en tum. Det gör inte Sanna och Sancho heller. De reser, upplever och testar olika scenarion genom fantasilekar som ekar väldigt bekant av pubertetsårens nojor, övermod och funderingar. För Sanna och den lite motvilliga Sancho blir leken ett sätt att komma till rätta med tillvaron, ett slags psykodrama i tonårstappning, men lika viktig är den vänskap som växer fram . I Sannas blick får Sancho, den självutnämnda losern, den bekräftelse han saknat medan Sanna inser att hon kanske inte har det värst av alla. Vem av dina föräldrar skulle du offra om du måste, tjatar hon påstridigt innan hon äntligen fattar varför Sancho varken kan eller vill leka den tankeleken.
Nina Hukkinen som Sanna, Åsa Nybo som Sancho och Johanna af Schultén som Sannas fantastiska fantasikompis, den gröna Fröken Hulken i sjögräsgrön peruk, dukar upp med ett fartfyllt spel där referenserna till serier, filmer och böcker duggar tätt. Jag såg föreställningen med en lågstadieklass som helt klart behärskade koordinaterna bättre än jag, det hördes tydligt på de igenkännande viskningarna och fnissen. Katja Krohns regi håller högt tempo och skådespelarna fångar de förbiflimrade fantasifigurerna och situationerna snabbt och träffande samtidigt som vi lär känna de inbördes mycket olika trettonåringarna. Det är framförallt kroppsspråket som fascinerar, Nybos gestaltning av den där lite obekväma tonårslunsigheten hos någon som vuxit lite för snabbt och inte riktigt är den korgbollshaj han ville vara och Hukkinens vesslesnabba livlighet, med handlingar som ofta hinner före tanken.
Men tempot har nog också ett pris. Tegbys manus har många intressanta infallsvinklar men han ger dem inte mycket tid att landa och det gör inte den här uppsättningen heller. Akustiken är dessutom besvärlig i Betaniasalen där vårens föreställningar ges innan uppsättningen åker ut på turné. Replikerna drunknar ofta halvvägs i ljudeffekter och salens eget eko.
Däremot tror jag att tilltalet fungerar för en publik i åldern elva till fjorton ungefär. Det är en kräsen grupp som reagerar bums inför minsta anstrykning av det vuxenbesserwisseri som också får pjäsens Sanna att resa ragg. Teater Mars Framför mina tår ligger världen viftar inte med pekpinnen utan erbjuder bara lite perspektiv på tillvaron. Det kan vi alla behöva ibland, oavsett ålder.