Från att ha varit den självklara platsen att träffas och umgås till att senare överges, förfalla och till slut brinna upp. Där har ni Föreningshuset i Pargas i ett nötskal. Hur mår föreningshusen på andra håll? Vad används de till? Eller är föreningshuset i Pargas kanske bara ett exempel på många fler föreningshus som tillåts förfalla och dö?
Mobiltelefoner, sociala medier … vårt sätt att umgås med vänner och släktingar har förändrats massor sedan 1924 då Pargas fick sitt föreningshus. Bönderna donerade stockar, huset byggdes på talko och förstås med hjälp av Pargas Kalk Ab och dess VD Emil Sarlin som var inblandad i stort sett allt som gjordes i staden. Resultatet blev 900 kvadratmeter festsal med riktigt dansgolv, teaterscen, biograf, kök, café, bibliotek, biljardrum och vaktmästarbostad.
Föreningshusen var samhällenas viktigaste samlingsplatser, där hände ”allt”. De byggdes och hölls i skick främst med talkokrafter. Idag ses de gamla och ofta stora föreningshusen kanske mest som enorma penningslukande problem. Det kollektiva har bytts till ett mer individualistiskt tänkande där folk kanske varken har tid eller intresse för dylik gemenskap. Detta behöver givetvis inte vara illa. Världen och det lilla samhället förändras och vårt sociala liv tar sig nya former.
Jag kräver limudisco!
Den maffiga byggnaden stod på kanten till kalkgruvans dagbrott i nästan hundra år. Så gott som alla Pargasbor har minnen därifrån, också jag själv. Väninnorna talar fortfarande om Eva Dahlgren-konserten som jag missade. Bäst minns jag musiken som spelades på ungdomsdiscot under 1980-talet: Whitesnake, Bon Jovi, Van Halen, Iron Maiden, Cyndi Lauper, Blondie, Bruce Springsteen, Madonna, Michael Jackson, Gyllene Tider. Aah!
Nu snurrar Lionel Richies ”Hello” i skallen - nog måste ju också dagens unga få dansa tryckare! Pargas saknar limudisco och det är dåligt.
Minnenas hus upp i rök
Övergivna byggnader har en dödsdömd dramaturgi. Idrottsföreningens fina bastuavdelning var det första som sparkades sönder, diskoteket dränktes pga läckande rör och brasor tändes vid nattliga besök. Då brandkåren ryckte ut den 20 februari 2013 så var det inte första gången utan den sista.
Ännu har inte ögonen vant sig, den tomma tomten känns som en fläck. Något i stadsbilden har suddats ut men ännu inte helt försvunnit. Föreningshuset gick upp i rök men minnena lever kvar. För det var mer än bara ett hus. Detta handlar fredagskvällens dokumentär om.
Dok: Berättelser om ett hus
Yle Fem fredag 16.5.2014 kl. 20.00 (repris söndag 18.5.2014 kl. 15.05)
30 dagar på Arenan efter sändning
Regi: Katrina Grönholm-Kulmala