Lever vi verkligen det liv vi vill leva? Och hur ser vår framtid ut ? Den åttonde upplagan av teaterfestivalen Stage speglar våra livsvillkor både ur individens och mänsklighetens perspektiv. Årets festival inleddes av brittiska Forced Entertainment och NO99 från Estland.
På en mörklagd scen, ett miniatyruniversum inramat av långsamt utdöende cirkuslampor, står en man och en kvinna. Trots det intima formatet vilar något nästan ödsligt över scenbilden.
”I framtiden finns inga nationer längre, bara en enda världsregering som sitter i något stort, modernistiskt, vitt bygge” förkunnar mannen tvärsäkert . ”Eller…”, inflickar kvinnan eftertänksamt, ”så har vi kanske återgått till ett feodalt system, med små områden styrda av lokala härskare.” Ett par hypotetiska turer senare har all politik visat sig överflödig , antingen för att allt äntligen är möjligast välordnat i världen eller för att det inte finns några människor längre.
Under Forced Entertainments drygt en timme långa föreställning Tomorrow’s Parties länkas absurda fantasier, sköra drömmar och nattsvarta dystopier till varandra i en oavbruten ström. Formen är repetitiv, en tankelek där varje utsaga inleds med samma hypotetiska ”eller”. I dynamiken mellan de två skådespelarna på scenen, Richard Lowdon och Claire Marshall, blottläggs samtidigt vår egen vacklande hållning. De är som två barn som både eggas och skräms av de visioner de målar upp samtidigt som de står där som slutkapitlets motsvarigheter till Adam och Eva, färdiga att bita den sista tuggan av det förbjudna äpplet. För det gruvligaste av allt är naturligtvis insikten att de svartaste av hypoteserna de levererar ofta säger mest om den tillvaro vi redan lever i.
Jämfört med de tidigare uppsättningar jag sett av Forced Entertainment är Tomorrow’s Parties den i särklass enklaste till formen. Kanske t.o.m. snudd på för enkel. Över det repetitiva vilar ibland en monotoni så utpräglad att den nästan riskerar att lägga sig som ett dimlager över de visioner och iakttagelser som passerar revy. Men orkar man spetsa öronen öppnar sig en försåtligt utmanande konstruktion av svidande samtidskritik , uppfordrande tankelek - och kanske t.o.m. en liten strimma anarkistiskt hopp.
Den konstellationen går igen också i Lauri Lagles Wednesday ( Kolmapäev) med NO99 från Estland. Ett nedslag i en vanlig onsdag i fyra kvinnors liv blir upptakten till en både poetisk och satirisk betraktelse över konsten att hantera vardagen. 
Med klapprande klackar gör de entré, var och en på väg till sitt. I tur och ordning slår de sig ner i sina egna miniatyrmiljöer och efterhand sköljer vardagens ljud över oss i salongen. Kokande kittlar, knarrande soffor och fallande bokstaplar formas till en ljudförstärkt rytmisk ljudslinga inför våra öron och ögon innan kvinnorna tar till orda, tecknar konturerna till sina rollgestalters liv.
Fragmentariska livsberättelser passerar revy medan soppan kokar över hos den hypereffektiva hustrun och det outsinliga lagret av piller för varje stressmoment hopar sig på scenen hos hennes medsyster.
Men mitt i stressen, frustrationen och förnedringen börjar också en annan historia ta form. En mormor som älskade mylla, drömmen om ett möte med Keanu Reeves ("materialiserad" på scenen!) eller insikten om det fantastiska laboratorium vi alla bär på i våra kroppar – i Wednesday samsas det jordnära, banala och poetiska sida vid sida för att slutligen utmynna i insikten att livet trots allt är större än vardagen.
Stage-festivalen på Korjaamo i Helsingfors pågår t.o.m. den 24 augusti. Vid sidan av internationella gästspel bjuder festivalen också på en inhemsk mönstring och två premiärer : uruppförandet av performancegruppen Oblivias Ka-boom och Finlandspremiären för Minna Canths Sylvi i Mikko Roihas regi.