Clik here to view.

Finlandssvenska och finska krigstida serier skiljer sig från varandra, konstaterar Ville Hänninen och Jussi Karjalainen i den nyutkomna boken "Sarjatulta! Sota-ajan suomalaiset pilapiirrokset ja sarjakuvat".
Under fortsättningskriget förhöll sig de finlandssvenska tecknarna i regel mer återhållsamt till propaganda och man var förvånansvärt framsynt, konstaterar Ville Hänninen som i närmare tjugo år forskat i och skrivit om serier.
Tillsammans med redaktören Jussi Karjalainen har serieforskaren och litteraturkritikern Ville Hänninen forskat i vilken bild serietecknarna ger av livet vid frontlinjen och på hemmafronten.
En brokig skara tecknare
När Ville Hänninen gav sig i kast med att forska i serier och karikatyrer som kommit till under vinter- och fortsättningskriget blev han förvånad över hur många olika tecknare som bidrog till det digra utbudet av serier. Det fanns rätt många kvinnor som tecknade serier och också många amatörtecknare som bidrog till genren.
Serier och karikatyrer ingick i både dagspressen och i veckopressen, men genren frodades framför allt i den brokiga samling frontmannatidningar som trycktes upp och cirkulerade från hand till hand vid fronten – de serier som ingick i den s.k. civila pressen strävade framför allt efter att hålla humöret uppe och att skildra livet på hemmafronten med allt från tobaksbrist till varuransonering.
Frontmannatidningarna hade ett mer direkt och ocensurerat tilltal i bild och text, och här frodades soldathumorn i alla dess former.
Frontmannatidningarna känns hemgjorda och andas samma glädje, ärlighet och äkthet som man kan skönja i seriefanzines från 1960-80-talet, säger Ville Hänninen som forskat i serier i 17 år.
Serier i propagandasyfte och som tidsfördriv
Under Fortsättningskriget lanserade Folkförsörjningsministeriet ett flertal propagandakampanjer riktade till hemmafronten – ministeriet anställde sex serietecknare för att producera seriestrippar som publicerades i olika tidningar. Serierna uppmanade allmänheten till sparsamhet och samhällsansvar, och temat för serierna var noga fastslaget och kunde handla om bl.a. svartabörshandeln, spridning av rykten eller hur man köar på rätt sätt.
Statens informationsverk och Nyhetsbyrån Finlandia engagerade för sin del ett flertal s.k. TK-tecknare vid informationskompanierna, många av dem var professionella tecknare, och till deras arbetsuppdrag hörde i första hand att teckna situationsbilder från fronten.
En av dessa TK-tecknare var Kari Suomalainen som dels tecknade realistiska bilder i propagandasyfte, dels tecknade karikatyrer:
Censur och självcensur?
Fanns det ämnen man inte fick skriva om, eller som man kanske självmant undvek att skriva om?
Enligt Ville Hänninen är någon form av självcensur alltid närvarande trots att man kanske inte själv skulle vidkännas den – vissa frågor och ämnen är helt enkelt för känsliga att behandla.
Under vinter- och fortsättningskriget skämtade man inte om tyska soldaters umgänge med finländska flickor och man drog sig för att framställa överbefälhavaren Mannerheim i löjeväckande dager – inte ens den satiriska tidskriften Garm, som kunde ställa sig kritisk i många frågor, vågade sig på att framställa Mannerheim annat än som ett helgon.
Tove Jansson en tecknare i världsklass
En tecknare som aktivt bidrog till att göra Garm till en kritisk röst i tiden var Tove Jansson, som Ville Hänninen framhåller som den mest betydelsefulla serie- och karikatyrtecknaren i Finland på 1930- och 40-talet.
I sina teckningar skildrade Tove Jansson hur barn och kvinnor trängdes i bombskydden, hon var kritisk till hur negativt inställd en del ur den övre medelklassen var till flyktingarna från Karelen, och när Finland och Sovjetunionen slöt fredsavtal i Moskva i september 1944 var det som om Tove Jansson satte allt på spel - nu gjorde hon nidbild på nidbild av Hitler och Tysklands sammanbrott.
Tove Jansson drog sig inte för att skildra avigsidan av det som i brev kallat för ”männens krig” – hon gjorde teckningar där hon skildrade de återvändande soldaternas svårighet att handskas med ett normalt familjeliv och fram träder en bild av våld i hemmet, alkoholproblem och sexuell frustration.
Ville Hänninen poängterar Tove Janssons breda och mångsidiga register som konstnär inom flera olika genrer och konstaterar att hennes skämtteckningar under krigsåren var av världsklass.
Finlandssvenska tecknare återhållsamma
Vid sidan av Tove Jansson fanns det ett antal finlandssvenska tecknare som tecknade för olika forum, bland dem Aleksander Lindeberg, Arnold Tilgmann och Thor Fredric som tecknade för tidningen ”Vapenbrodern”.
Det som skiljer de finlandssvenska tecknarna från de finska kollegerna är en mer resonerande och återhållsammare stil, säger Ville Hänninen som i och med arbetet med boken lagt märke till att det förefaller som om de finska tecknarna lättare gick in för ett propagandistiskt och översvallande, ibland också direkt hätskt tonfall – de finlandssvenska tecknarna var överlag förvånansvärt framsynta.
En annan finlandssvensk tecknare som drog till fronten som frivillig, men som sedan skadesköt sig själv i handen för att slippa kriga var Henrik Tikkanen.
Under krigsåren tecknade Tikkanen seriestrippen ”Konrad” tillsammans med sin bror Ulf. ”Konrad” publicerades i Svenska Pressen och var en ordlös serie som bara i undantagsfall tangerade kriget, oftare kantrade berättelsen över i det absurda.
Senare kom Tikkanen att bli känd som en starkt pacifistisk röst som inte drog sig för att gissla makthavare och politiker i sina aforistiska teckningar:
Livet efter kriget
Vad hände med tecknarna efter kriget?
De flesta fortsatte att teckna serier och karikatyrer, bland dem Erkki Tanttu som på 1930-talet skapade serien ”Rymy-Eetu”. Tanttu fortsatte att teckna ”Rymy-Eetu”-serier in på 1970-talet.
Tiderna förändrades givetvis och serietecknarna anpassade sig efter det – var och en på sitt sätt.