Rädslan för att dö är den mest universella rädslan som de flesta av oss konfronteras med förr eller senare. Vad är det i döden som gör oss rädda?
Specialläkaren och docenten i tanatologi, Gustaf Molander och prästen, journalisten och författaren Hilkka Olkinuora har båda erfarenhet av att behandla döden. Trots att ämnet är bekant väcker döden rädslor också hos dem.
– Jag är jag inte rädd för livet efter döden eller döden efter döden. Däremot är jag rädd för det som kan hända innan man dör, berättar Olkinuora.
Det är de möjliga utdragna smärtorna som väcker rädsla. Molander menar också att vi fruktar att kärleksförhållandet med oss själva tar slut och att vi inte vet vart vår inre dialog tar vägen. Vi har svårt att gestalta det totala utslocknandet. Olkinuora påpekar att det okontrollerbara är skrämmande eftersom ingen kommit tillbaka från de döda för att berätta för oss att döendet inte gör ont.
Enligt Molander tänker de flesta av oss att döendet är en process, ett mål man sakta men säkert går mot. Tre fjärdedelar dör efter att de fyllt 75 år, men vi glömmer helt bort slumpen som kan få oss att dö när som helst, som en blixt ur en klar himmel.
Att dö var inte lika skrämmande förr
Våra mor- och farföräldrar var inte lika rädda för döden som vi är i dag. Enligt Olkinuora märker man det bäst hos unga i 30–40 års åldern. Det är speciellt under de små övergångsperioderna i livet, under alla små adjön, som rädslan för att dö blir mera aktuell. Det handlar om då vi till exempel tar de första stegen ut i vuxenlivet, flyttar hemifrån, blir förälder eller då ens egna föräldrar dör. Vi inser att det snart är vår eller våra närmastes tur att dö.
– Thanatofobi, det vill säga rädslan för att dö, inbegriper också rädslan för att andra ska dö, berättar Molander.
Unga kommer ofta i kontakt med döden, men mera med den grafiska biten i exempelvis datorspel och filmer. Extremsporter är också ett sätt för främst unga att flirta med döden. I gengäld saknar unga enligt Olkinuora ofta en kontakt till den naturliga döden, det vill säga det att man närvarar då en anhörig håller på att dö.
– Samtidigt som döden är skrämmande, är den också fascinerande. Det är bra att det finns till exempel öppna krematorier där man kan bekanta sig med den, säger Molander.
Döden behöver inte vara skrämmande
Döden kan också vara välkommen. Många svårt och långvarigt sjuka frågar sig varför de måste ligga och vänta i sjukhussängen. Olkinuora tycker också att det är beklagligt att det är en tabu för anhöriga att känna en lättnad när en anhörig gått bort. Molander vill lyfta fram vikten av själavården för att fixa bort uppfattningen om att döden är ett sätt att försonas med synder man begått tidigare i livet. Man ska inte gå och bära på fantasier om att döden är det straff man förtjänar för de dåliga saker man gjort i livet.
Olkinuoras hund, Jerry, brukar alltid vara med då hon besöker sådana som är i livets slutskede. Hur man än förhåller sig till döden, är det alltid bättre om man inte behöver vara ensam.
Läs också: Rädslorna hämmar oss
Efter Nio, måndag 10 november kl. 21:00 i Yle fem och på Arenan.