Rositsa Tsvetanova är doktorand vid Sofia Universitet i Bulgarien, och för närvarande skriver hon på en doktorsavhandling om de ömsesidiga litterära influenserna mellan Finland och Sverige från reformationstiden fram till idag ur ett sociohistoriskt perspektiv.
- Jag är intresserad av att visa att Finland inte enbart var en passiv mottagare av influenser och litterära strömningar från Sverige, utan att den finländska litteraturen också satte sina spår i den svenska litteraturen, konstaterar Rositsa, som med sin avhandling gör ett pionjärarbete om den nordiska litteraturen för en bulgarisk publik.
I avhandlingen lyfter Rositsa fram på vilka sätt de båda länderna hade nytta av varandra under en period på 500 år, och hon visar hur såväl Sverige som Finland under olika tidsperioder var såväl givande som tagande part både vad beträffar litterära stilar och tendenser, teman och ämnen.
De finska författarna och kulturpersonligheterna var inte totalt beroende av den svenska litteraturen, men man kan se spår av språkliga utvecklingar i litterära stilar och i estetiska framställningssätt. Under barocken läste man i universitetskretsar t.ex. med förkärlek den svenska poeten Lucidor, och i början av 1900-talet var de finlandssvenska flanörförfattarna starkt influerade av Hjalmar Söderberg, noterar Rositsa Tsvetanova.
I Sverige kunde skogsfinnarna för sin del hjälpa till med att tolka och förstå motiv i Kalevala, och att bevara den finländska folkloretraditionen.
Vikten av personliga kontakter
Enligt Rositsa Tsvetanova bör man inte underskatta betydelsen av personliga kontakter mellan författare från Sverige och Finland – under 1800-talet när Finland inte längre var en del av Sverige fortsatte författare från de båda länderna att skriva brev och läsa varandras böcker.
- Om man inte hade haft denna kontinuerliga kontakt mellan de båda länderna och språkområdena skulle den finska litteraturen antagligen ha utvecklats åt ett annat håll, eller på ett annat sätt, noterar Rositsa. För att inte tala om det aktiva samarbete som de finlandssvenska modernisterna hade med sina kolleger i Sverige.
Översättningar till bulgariska
Förutom att Rositsa forskar i och undervisar om nordisk litteratur vid universitetet i Sofia jobbar hon som översättare – hon översätter böcker av svenska, danska, norska och finländska (både finska och finlandssvenska) författare till bulgariska.
I höst utkommer t.ex. Leif G W Perssons thriller ”Den som dödar draken” samt Juhani Ahos roman ”Juha” och Sofi Oksanens ”Kun kyyhkyset katosivat” i Rositsas översättning till bulgariska.
- Den största skillnaden mellan den finska litteraturen och litteraturen från de övriga nordiska länderna är att man inte ger ut lika många detektivromaner, noterar Rositsa, som också fastnat för att man i Finland skriver mycket om krigsåren. Under de senaste decennierna har de nordiska länderna utvecklats åt lite olika håll, vilket givetvis också sätter spår i ländernas litteratur.
- När Finland var en del av Sverige fanns det fler gemensamma ämnen som man tog fasta på i litteraturen, men under 1800-talet kan man se att både Finland och Sverige skapar sina egna nationella identiteter med olika utgångspunkter. Och även om finlandssvenskarna har språket gemensamt med rikssvenskarna kan man se att finlandssvenskarnas ämnesval och motiv är andra än den man möter i den svenska litteraturen. Det gemensamma var att man i båda länderna återvände till ett historiskt förflutet.
Själv är Rositsa Tsvetanova förtjust i det som författaren Johanna Sinisalo kallar för ”finnish weird”, ett slags spekulativ fiktion där man utgår från en realistisk miljö som man sedan befolkar med fantasifulla varelser samt slänger in en rejäl dos nordisk mytologi, därefter låter man berättelsen ha sina märkliga och ofta bisarra utvecklingar.
Vad skriver man om i Bulgarien idag?
De senaste tjugo åren har Bulgarien befunnit sig i något som kan kallas för en övergångstid efter kommunismens fall, och de bulgariska författarna skriver gärna om samhälleliga problem och svårigheter som folket drabbades av under den kommunistiska eran, säger Rositsa.
- Man kan också tala om ett slags neokommunistisk renässans, noterar Rositsa, där författare förefaller att vara imponerade av kommunismens symboler som man ofta behandlar på ett lite skämtsamt sätt. Rositsa understryker att man inte låter sig påverkas direkt ideologiskt, men att man nog kan skönja en del romantiska tendenser i denna typ av litteratur.
I 500 år var Bulgarien en del av det osmanska riket, och efter år 1878 när Bulgarien blev fritt, kunde man skönja en stark vilja att skapa egna nationella symboler och en starkt och livskraftig nationallitteratur i Bulgarien.
Vid sekelskiftet 1800-1900 blomstrade litteraturen i Bulgarien och Rositsa konstaterar att bl.a. den poetiska symbolismen utvecklades på samma sätt i Bulgarien som i det övriga Europa.