Tammerfors teatersommar 4/4
Tomas Jansson avslutar sin artikelserie från teaterfestivalen i Tammerfors med att diskutera festivalens inhemska utbud, och med ett besök på ett seminarium om ”samarbete med videon”
Liksom så ofta tidigare kan man på basen av Tammerforsfestivalens inhemska utbud komma fram till att finländsk teater mår rätt bra.
Resan går från Juha Jokelas traditionella och starkt textdrivna Patriarkka i regi av honom själv, via Pipsa Lonkas berättardrivna historia om en förestående miljökatastrof (Lauluja harmaan meren laidalta) i Maarit Ruikkas fina lekfulla regi, till Lauri Maijalas kaotiskt utflippade regi av Tjechovs Tre Systrar. Kryddat exempelvis med Susanna Kuparinens blandning av karikatyr och politik i dokumentärpjäsen Eduskunta II. Mångsidigt så det förslår.
Både Eduskunta, Patriarkka och framför allt Lauluja... (recension från april finns på http://svenska.yle.fi/artikel/2013/04/09/musikal-och-ny-dramatik-pa-abo-stadsteater) utnyttjade färdigt editerat filmmaterial i sina föreställningar, de två sistnämnda uppsättningarna diskuterades också inom ramen för Finnish Showcase (se nedan) tillsammans med internationella gäster.
Juha Jokela talade om hur riskabelt det är att använda filmmaterial, när det ställs bredvid det som utspelas live på scenen smakar filmmaterialet så lätt ”fake”, oäkta. Men samtidigt ger användningen av video och mikrofoner nya möjligheter speciellt på stora scener.
Som en äldre skådespelare konstaterade under Patriarkka-repetitionerna; ”det känns nästan som ett brott, att på Nationalteaterns stora traditionstyngda scen stå med ryggen mot publiken och dessutom kunna mumla sina repliker”.
Snygg åboproduktion
Personligen har jag sällan sett någon använda filmmaterial snyggare än i Åbo stadsteaters Lauluja harmaan meren laidalta. Det känns aldrig påklistrat utan lyckas tvärtom verkligen fördjupa berättelsen. Man skapar närmast en magisk atmosfär när en figur kliver ur handlingen på scenen, och handlingen tas över av filmen, figuren stiger ur liveskeendet direkt in i filmen, hur smidigt som helst.
Men mest spännande blev diskussionen när en svensk gäst ifrågasatte användandet av en berättare på scenen. ”Jag hade velat se skådespelarna agera, inte så att en berättare berättar vad de gör”.
Ett typiskt uttryck för tanken att Teater bara kan vara på ett visst sätt, något man ofta stöter på i finlandssvenska sammanhang.
Men som regissören Maarit Ruikka konstaterade.
”Temat var så allvarligt, utan den kommenterande pjäsfiguren (en utmärkt Hanna Raiskinmäki) skulle föreställningen bli ytskrap. Med en berättare kunde vi gräva djupare, men också hämta in en lätthet”.
Så sant, så sant.
Och faktum är att Lauluja... för många lär ha blivit en av hela festivalens absoluta höjdare.
Bra betyg för en inhemsk produktion i ett internationellt sammanhang.
Helsingforscentrerat
Ändå gjorde festivalens inhemska utbud en också litet orolig.
Aldrig tidigare har det varit så Helsingforscentrerat som i år: 10 av 12 gästspel kom från huvudstaden.
Har teatern i övriga Finland alltså blivit konstnärligt sett ointressant?
När jag talar med Johanna Freundlich och Auvo Vihro från festivalens konstnärliga ledartrio, berättar de om sin uppfattning att den ekonomiska krisen gjort många teatrar, framför allt utanför Helsingfors, mindre intresserade av risktagning.
”Dessutom tror jag man tänker mer lokalt än tidigare”, konstaterar Vihro. ”Och eftersom vi söker föreställningar som håller också utanför den lokala kontexten så fungerar inte alla sådana produktioner här”.
”Vi bygger också upp programmet med tanke på festivalens internationella gäster, som ju uttryckligen vill se det nya som görs i Finland”.
Allt mer av det som kan kategoriseras som ”nytt” verkar alltså produceras i Helsingfors.
Årets enda undantag kom från Seinäjoki, och Åbo.
Fortsatt satsning på Finnish Showcase
Teater 90grader på presskonferens i Tammerfors. Regissören Aleksis Meaney och gruppens konstnärliga ledare Edith Holmström.Teater 90grader på presskonferens i Tammerfors. Regissören Aleksis Meaney och gruppens konstnärliga ledare Edith HolmströmCarolin Büttner
Satsningen just på festivalens internationella gäster beror på att Tammerfors teatersommar under de senaste åren har blivit den finländska teaterns internationella skyltfönster.
Därför skräddarsyr man ett internationellt program med rubriken Finnish Showcase, det inkluderar både översättningar och möten med krafter bakom de valda produktionerna.
I år hade också finlandssvenska Teater 90 grader äran att få vara en del av showcase-satsningen, vilket gruppens konstnärliga ledare Edith Holmström förstås var otroligt glad över.
”Fast det är ju svårt att veta vad det betyder, i bästa fall blir man väl inbjuden till någon utländsk festival. Men redan att bli inbjuden till den här festivalen är ju speciellt, det är roligt att man som liten grupp blir sedd”.
Det sägs ju att den här festivalen också är ett slags Best Of Finland.
”Ja det får man ju höra, så det är speciellt att vara här. Men man måste förstås komma ihåg att det är festivalens lednings syn på vad som är bra”.
Den ledartrion ser förresten annorlunda ut nästa år.
Mikko Kanninen fortsätter, men istället för Freundlich och Vihro hoppar Kaarina Hazard och Mikko Roiha in som konstnärliga festivalledare.
De får nästa år pussla ihop programmet för en festival som i år har hållit sin budget. Flera slutsålda föreställningar, och när TTT-jättesalongens gästspel Eduskunta II och (speciellt) Patriarkka drog mycket folk kan arrangörerna pusta ut.
Men i framtiden tvingas man hålla ett stramt grepp om pengarna. Festivalens statliga bidrag kommer att sjunka med tio procent, det talas också om att det kommunala stödet skärs ner.
Kulturtimmen återvänder till Teatersommar ännu på tisdagen, då med det ungerska gästspelet i huvudrollen.