Ett nytt medium, nya tricks. Fem regissörer svarar på tre frågor om Radioteater
1, Vad har varit det mest överraskande med Radioteater som uttrycksmedel? 2,Vad har varit det mest utmanande med det? 3, Hur kom du på idén till hörspelet?
Johan Karrento
1. Att det var så roligt och att det finns så många möjligheter att skapa en ljudvärld jämfört med film, som jag vanligtvis jobbar med.
2. Att inte ha en bild som berättarmedel. Det låter kanske motsägelsefullt mot det jag sa innan, men bilden är på nåt vis alltid med mig i berättande. Jag löste det kanske med att göra en egen bild av Elvis nästsista skitkorv. Undermedvetet.
3. Från Filip och Fredriks podcast hörde jag om teorin att Elvis sket ihjäl sig men det handlar inte egentligen om det, det handlar om att jag pekar ut dig, just dig, för att du är feminist eller aktivist av nåt slag - inte för att du bryr dig så särskilt utan bara för att det är klädsamt just nu. Imorgon kanske du är nazist eller Espressosnobb ifall det är populärt. Jag lärde mig också en hel del av Sonja Ahlfors (som spelar kvinnan) när vi har pratat om det här stycket. En del av det hamnade i texten, t.ex. slutklämmen, som var väldigt viktig för mig och som bär hela styckets idé. Hm. Mycket snack om skit - men det behövs, det står jag för.
Katarina Koch
1. Hur svårt det kan vara att komma ihåg att säga ”varsågoda” och ”tack” när man inte ser sina skådespelare.
2. Jag och mina anteckningar.
3. Det började nog med själva upplägget. Jag hade kort innan jag blev ombedd att medverka i Block fått vara med om att åka varmluftsballong. Den ljudvärlden och stämningen ville jag använda. Själva innehållet är en idé jag ruvat på en längre tid.
Anna–Sofia Nylund
1. Att det var lika fysiskt som att regissera en film- eller teaterscen. Att man kunde trolla så mycket med små ljud och rytm i klippet.
2. Att skriva manus för öron inte ögon. Att jobba med tonåringar.
3. Mina egna och andras tonår fascinerar mig. Det är så mycket jag förstår nu som jag inte förstod då.
Oskar Pöysti
1. Det mest överraskande med radioteater som uttrycksform är hur stora miljöer man kan måla upp för inga pengar alls, eftersom hörspelet utspelar sig i lyssnarens huvud. Med några ord och lite atmosfär kan man bygga en lika fantastisk scenografi som på en stor långfilm.
2. Det mest utmanande med radioteater är att få dialogen att låta naturlig. Det är väldigt lätt hänt att "replikerna" hörs och mikrofonen är skoningslös i hur den plockar upp onaturliga tonfall eller uttryck. Det här ställer krav på såväl dramatiker som regissör och skådespelare.
3. Jag ville göra något kring gränsen mellan att bry sig och att ge upp och bli cynisk. Det var i somras, när det kändes att världen brann mer än vanligt som temat pockade på. Sedan fick jag en tanke om en berättarröst som beskriver en människas handlingar som i en dröm, dels för att jag tänkte att det skulle lämpa sig väl för radion och dels för att jag helt enkelt gillade formen. Så när jag förde samman den tematiska idén och den formässiga idén började det som blev "Räck mig din hand" födas. Facebooks miljardinvesteringar i virtuell verklighet var också en inspirationskälla.
Harriet Abrahamsson
1. Man måste tänka på ett annat sätt: på att antingen beskriva eller berätta genom ljudvärlden det man vill ha sagt för det ”syns ju inte” i radio. Radio och hörspel är otroligt fascinerande av många orsaker. Bl.a. för att det ger möjlighet att göra saker du inte kan göra på t.ex. en teaterscen, bilderna som föds i människors huvud ”kan” egentligen mycket mer än det du ser med dina ögon. Vi skapar själva de visuella bilderna utgående från det som utmålas i ljud, text och ljudvärld. Radiomediet, det vi hör kommer också emotionellt närmast oss. Det är ett väldigt intimt medium.
2. Att begränsa sig var svårt i den här processen. Jag fick en idé som var rätt megalomanisk och inte helt lätt att tämja till det här formatet. Men det lyckades efter en viss kamp med texten och materialet. Det svåraste var att på så kort tid sätta ihop ett så pass krävande hörspel som jag formmässigt beslutat mig för att göra. Vi jobbade hårt för att hitta rätt ljudvärld, dramaturgisk form och längd. Att samarbetet med Niko Ingman fungerade så bra möjliggjorde att vi kom i mål inom utsatt tid.
3. Jag har känt mig både upprörd och uppgiven över både det världspolitiska och kulturpolitiska läget i Svenskfinland den här hösten. Allt rasar känns det, vi ser nedskärningar på många fronter och många känner sig rätt handfallna. Jag har en rätt positiv livssyn i grunden men det var inte den känslan som var i förgrunden då jag började skriva på hörspelet Paradoxernas Paradutställning. Jag har haft en idé om att det skulle vara intressant att ge Baudrillards postmoderna teorier en konstnärlig form, han är en fascinerande tänkare, fastän fruktansvärt nihilistisk och effektsökande. Ganska jobbig faktiskt.
Nu kändes det att tillfället var det rätta. Baudrillards tankegångar fick stå som bakgrund till ett skrämmande diskussionsinlägg om hur vi hanskas med vår verklighet, vilka medel som står oss till buds då yxan svingas och välfärden och finlandssvenskheten nedmonteras. Den döda Baudrillard fick återuppstå i fiktiv form och än en gång peta hål på vårt samhälles självbild. För att låna Baudrillards egna ord skrev jag ett hörspel som blev "en mörk fantasi" om den tid vi lever i.
Block – över tröskeln den 31.12 kl 21.05 i Radio Vega