På Helsingfors stadsteater är det flickornas vår både i fick- och megaformat. Pippi Långstrump intar stora scenen medan Tiina Nopolas bilderbokshjältinna Siiri är tillbaka i en ny uppsättning för foajéteatern.
Stort är inte alltid bättre men det bästa med Stadsteaterns Peppi Pitkätossu är onekligen att uppsättningen ges med resurser vi inte är bortskämda med i barnteatersammanhang: påkostad scenografi, live-orkester och stor ensemble.
Mitt på teaterns enorma huvudscen tronar Villa Villekulla i två våningar, lite rucklig och brunmurrig i väntan på sin nya invånare. Men med Pippis ankomst får kåken snart både liv och färg och blottar dessutom sin verkliga potential när den med en enkel vändmanöver förvandlas till pappa Efraims sjörövarskepp.
Scenografen Markus Tsokkinen har verkligen inte knusslat med effekterna. I hans visualisering råder fullstor skala hela vägen, från skolbussen som rullar in över scenen till Lilla gubben i naturlig häststorlek. Bara det är ju nog för att få barnpubliken att tappa hakan. Och Milko Lehtos regi späder på i samma anda.
Roligt men nyanslöst
I Stadsteaterns uppsättning råder högt tempo, mycket slapstickhumor och spektakulära scener där Pippi får visa både sin snabbtänkthet och styrka. Starke Adolf dängs i golvet så väggarna skakar, polisduon Kling och Klang luras ut på ett balansäventyr som får de känsligaste att blunda och de vingliga tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom landar som sprattlande skalbaggar under guldmyntskappsäcken de försökt stjäla. 
Och visst är det ofta roligt, också med de insprängda skämten som närmast riktar sig till den lite äldre publiken (som t.ex. när Kling- och Klangparet Iikka Forss och Tuukka Leppänen låter relingscenen ur Titanic flimra förbi mitt i en fartfylld scen). Men särdeles nyansrik är Lehtos regi nog inte.
Premiärkvällens huvudrollsinnehavare, Anna-Riikka Rajanen, gör en makalöst vig och alert Pippi men den som minns hennes insatser i t.ex. Harens år eller Alice i Underlandet på Ryhmäteatteri vet att hennes register är mycket bredare än så. Den här uppsättningen har emellertid inte mycket till övers för känslighet eller lågmälda underfundigheter. Den filosoferar inte och lyfter heller inte fram den där intuitiva klarsynen som Pippi ofta ger prov på i sin argumentering med dem som tänker i slitna hjulspår eller anser sig veta vad barn mår bäst av. I Lehtos regi framstår Pippi rätt och slätt som en uppkäftig vanerebell mot allt vad vuxenvärldens normer heter.
Varför kladdar Kerttu?
Trots det anspråkslösa formatet på cirka en halv timme lyckas foajéföreställningen Siiri ja sotkuinen Kerttu faktiskt gestalta normkonflikten med betydligt mera finess.
I Tiina Nopolas berättelse möter vi den här gången Siiri på väg till kompisen Pikku-Ottos födelsedagsfest. Otto fyller sex och Siiri är förväntansfull. Hon har ny klänning och en present hon fixat till alldeles själv. Men så dyker Kerttu upp, en vild och lortig flicka som älskar att klampa i gyttja och riva sönder allt hon kommer åt.
Flickan är Ottos kusin och inte nog med det, av allt att döma tycker han också att hon är jättekul...
Utan att vifta med pekpinnen bereder uppsättningen mark för publikens egna reflektioner både kring vänskap och rätten att vara den man är. Tillsammans med Siiri inser vi småningom att alla faktiskt inte måste vara lika, att Siiri duger precis som hon är. Men också att den stökiga Kerttu inte alls är något monster, bara en flicka som aldrig får kladda hemma.
Så enkelt kan vuxenvärldens normer och barnets rätt att ta plats också gestaltas.
Igenkännbara gestalter
Trots det koncentrerade formatet bereder Kimmo Virtanens regi gott om utrymme för dagispublikens egen inlevelse i gestalterna. Sanna Majuri trollar varsamt fram alla de känslolägen Siiri hinner gå igenom i sin ängslan över att förlora vänskapen med Pikku-Otto medan Hannes Suominen står för tryggheten i porträttet av en rak och rejäl sexåring som accepterar sina kompisar precis som de är.
Och rent terapeutisk effekt har förstås Tiina Peltonens njutningsfulla kladdorgier. Vi behöver alla lätta på säkerhetsventilen ibland. Men det är ju inte helt fel att fundera lite på orsakerna också.