På fredag (16.8) öppnar utställningen "Den osynliga damen" på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors, en utställning som uppmärksammar den framstående, men för allmänheten förhållandevis okända konstmecenaten Stina Nicolaisen (f. Krook 1919-87) som startade den stiftelse som bär hennes namn.
Stina Krooks Stiftelse grundades år 1977 och i drygt trettio år har stiftelsen delat ut stipendier och priser till över trehundra bild- och scenkonstnärer. Stiftelsen tar inte emot ansökningar utan baserar sin utdelning på utlåtanden av sakkunniga inom bild- och scenkonst.
Anita von Wright-Grönberg är ordförande för Stina Krooks stiftelse och när hon besökte Kulturtimmen gav hon den osynliga damen något tydligare konturer:
Jubileumsutställning med fyra unga bildkonstnärer
Jubileumsutställningen "Den osynliga damen. Stina Krooks Stiftelse" visas på Amos Andersons konstmuseum t.o.m. den 21 oktober, och på utställningen presenteras fyra finländska bildkonstnärer ur den yngre generationen, nämligen Aurora Reinhard, Pilvi Takala, Erkka Nissinen och Hans Rosenström. Utställningen som ingår i Helsingfors festspels program berör teman som individens identitet och rollspel, och frågar hur människan kan smälta in i sin omgivning utan att förlora sina konturer. Hur blir man synligt osynlig?
Erkka Nissinen är känd för sina hejdlösa videor som kombinerar film och animation. På utställningen vägleder han betraktaren in i en installation där bild, ljus och måleri ingår. Konstnärens rollfigur som påminner om en finländsk man drar ut på äventyr bland skyskrapor i Hong Kong och inre psykedeliska drömlandskap.
Pilvi Takalas videoverk "Drive With Care" utspelar sig i ett amerikanskt internat för välbärgade ungdomar. I videon, som handlar om en lärare i skolan och hennes liv i en sluten gemenskap, tillämpas en för Takala typisk fri sociologi utförd på konstens villkor.
Aurora Reinhards avdelning är full av föremål och bilder med "feminin" anknytning. Hennes med finess formgivna objektskulpturer är slående lika verkliga handväskor, högklackade skor inklusive fötter; med dessa verk utforskar hon kvinnlighetens klichéer.
Hans Rosenströms verk "Mellan fyra ögon"är en ljudinstallation där det skulpturala, mångfacetterade rummet utgör ramarna för verkets texter. Genom att gå omkring i installationens olika utrymmen och lyssna på texterna som framförs styrs betraktarna till situationer där de är tvungna att begrunda sig själv i förhållande till andra personer i rummet.