Nationaloperans uppsättning av Leoš Janáčeks Den listiga lilla räven är en underfundigt gestaltad vuxensaga i visuell praktförpackning men balansen mellan de olika elementen haltar.
Sällan har väl en produktion fått så mycket förhandsuppmärksamhet för sin visualisering som den här men så har också tågordningen varit smått originell. Hela produktionen är byggd kring formgivaren Klaus Haapaniemis koncept och det är ett bildspråk som både förför och tar plats. I Haapaniemis tolkning förvandlas skogen till en stiliserad sal där naturen avspeglar sig i konstfärdiga ornament som kunde vara hämtade ur jugenderans glasmålningar medan skogens invånare i sina detaljspäckade fantasidräkter när som helst kunde bräda modellerna på catwalken. Resultatet är raffinerat och ofta också trolskt i scenografen Mark Väisänens och ljusplaneraren Matti Leinonens lek med klärobskyreffekter.
Men den långt drivna stiliseringen har också ett pris. Resultatet blir en uppsättning som ständigt rör sig på en armlängds avstånd från publiken.
Nedtonad erotik
Den listiga lilla räven är ingen utpräglat intrigdriven opera, den centrala tematiken växer i stället fram ur en svit situationsbilder där naturen och civilisationen speglas mot varandra. Människorna - och i förlängningen också de djur de domesticerat – är dysfunktionella och olyckliga medan de vilda djuren lever i ett okomplicerat förhållande till sina instinkter och drifter. Och allt det här blottläggs förstås också i regissören Immo Karamans läsning men med rätt diskreta signaler.
Underfundigast speglas motsättningen hemma hos skogvaktaren där gårdshunden gör tragikomisk entré fjättrad vid kojan han drar i släptåg och den frihetsälskande rävhonans agitation bland husets höns också inlemmar skogvaktarens hustru, en sammanbiten gestalt som får fjäderplockningen att framstå som frustrerade tvångsrörelser.
Men samtidigt är Karaman nog förbluffande försiktig i gestaltningen av operans uttalat erotiska stråk. I en värdshusscen i andra akten låter Janáček t.ex. en trio bestående av skogvaktaren, rektorn och pastorn blottlägga de medelålders männens emotionella och sexuella frustrationer men här glider scenen svalt och drömlikt förbi utan att någonsin framstå som någon motpol till rävparets rättframma kärlekslek i den fria naturen.
Orkester i högform
Det här är en regi som överlag bereder väldigt lite utrymme för enskilda roller och det drabbar framförallt den andra akten. Premiärkvällens rävpar, Hanna Rantala och Mari Palo, bjuder på en hisnande skön kärleksduett men vi får vänta ända till tredje aktens slutscen innan samma intensitet infinner sig igen, då i Jaakko Kortekangas gestaltning av den försonande drömmen där skogvaktaren slutligen varseblir också sin egen lott i naturens kretslopp.
Den överdådiga visualiseringen till trots ter sig gestaltningen på scenen ofta som en blek återspegling av den glöd Nationaloperans orkester trollar fram under ledning av den verkligt listiga räven Dalia Stasevska. I hennes samarbete med orkestern framträder alla de nyanser dramat på scenen ofta bara låter oss ana.
Om koreografin i Den listiga lilla räven
Intervjuer med dem som har arbetat fram Den listiga lilla räven på Nationaloperan