År 1922anslöt sig Sibelius till en nyss grundad frimurarloge och då kom han i kontakt med musik som hade med ceremonier att göra.
Han ombads till och med att bli logens organist men på grund av tidsbrist ville han inte ta emot uppdraget. Däremot kunde han ibland hoppa in som, såsom till exempel 17.1.1923 då Eliel Saarinen mottog ordinationer. Det har berättats att han under ceremonierna ibland kunde han improvisera på orgeln eller harmoniet så länge och entusiastiskt att man diskret måste be honom avbryta spelet så att ceremonin kunde fortsätta.
Kunglig musik
Intrada för orgel op. 111a uruppfördes den 22.8.1925 av John Sundberg i Helsingfors. Det här är Sibelius’ första egentliga orgelverk och det komponerades med anledning av det svenska kungaparets besök samma år. Till en början var det tänkt som den fjärde satsen i en femsatsig orgelsvit, men det verket blev aldrig färdigt. Sibelius gav satserna följande arbetsnamn: Preludium, Interludium, Foos (Phos) Hilaron Arioso, Intrada och Postludium.
Intrada (Largamente molto [poco adagio]) är ett av de mest praktfulla och majestätiska finländska orgelverken. Dess grepp är monumentalt och orkestralt, det är något av ett klangligt och harmoniskt systerverk till den sjunde symfonin. Verket är i sin harmonisering med olika förhållningar och förhållningskedjor samtidigt både dissonant och djärvt. Verket är ett bra exempel på hur man i början av seklet såg på orgeln som instrument och på vilket sätt man nyttjade dess resurser.
Musik för en vän
Det andra stora orgelverket som Sibelius skrev är musik skriven för en vän. Hans Sorgmusik (Surusoitto) för orgel op. 111b är komponerat år 1931. Det här är det sista instrumentalverket han skrev och han skrev det med anledning av en av hans goda vänners bortgång. Sorgmarschen framfördes på Akseli Gallén-Kallelas begravning. Verket måste självfallet komponeras på en väldigt kort tid och Sibelius ville i sista minuten ge återbud men han gick sedan med på att uppfylla sitt löfte då inbjudningskorten och programmet redan hade blivit tryckta. Lyckligtvis, för här finns kanske det enda stycket som kan ge en fingervisning om hurudant den VIII symfonins tonspråk eventuellt skulle ha varit.
Sorgmusiken är ett fängslande och spännande verk, som saknar motstycke i Sibelius’ övriga produktion. Massor med ofullbordade ackordsekvenser och dissonanser som gör verket asketiskt och ibland till och med anspråkslöst. Kanske den åttonde symfonin faktiskt kunde ha varit något i stil med det här. Tonspråket är här mer modernt än någonsin och ger vid handen att Sibelius minsann hade förmågan att förnya sig. Han valde ändå att tystna.