Över utställningsbygget svävar en sakral sång och en viss rofullhet råder – stängningshot och snabbt påkommande vernissage till trots. Det är konstnär Jimmy Pulli som håller på och bygger upp sin utställning Murmuration.
Sladdar hänger ner från det välvda tegeltaket, stegar flyttas runt och tekniska lösningar väntar på att bli ”utklurade”. I centrum av konsthallen har ett verk växt fram, en trasmatta av pinnar, och med sin blotta närvaro lyckas det smala men långa verket ta plats och fylla det stora öppna utrymmet. Och över allt ljuder den lågmälda sången, specialkomponerad och fyrstämmig av och med Äijäsångaren m.m. Girial Baars. Och egentligen är det ett av de här ljudspåren vi hör som utgör ”trasmattan”.
Verket är ett av endast fyra som Jimmy Pulli nu ställer ut – och det här är det enda som ens lite tangerar det han tidigare gjort, då han arbetat med skulpturer av stora trästycken. Ett annat av verken ska bestå av kol från nerbrunna "Club 25", men det verket finns än så länge bara i form av en vision när vi besöker Vasa konsthall.
Men tillbaka till ”trasmattan” eller ljudspåret, som liksom rinner ner från väggen och ut över golvet. Med den har Jimmy Pulli lyckats förändra utseendet och stämningen i den lite slitna utställningshallen.
-Det är nog vad jag hoppades göra. För jag tycker väldigt mycket om det här utrymmet. Jag ville samtidigt visa utrymmet i sig självt, i stället för bara som ett forum för min konst.
Hur ser då Jimmy som yrkeskonstnär på stängningshotet mot Vasa konsthall?
- Även om utrymmet har många tekniska tillkortakommanden och inte är i bästa möjliga skick, så tycker jag om det som utrymme, säger Jimmy Pulli. Konsthallen behövs här. Vi har de fina museerna och konstnärsgillets galleri. Däremellan finns ett stort glapp som konsthallen behöver fylla. Konsthallen är ett ställe där det finns utrymme för experimentell och icke kommersiell konst. Försvinner Vasa konsthall vet jag egentligen inte vart jag skulle söka mig här i stan, säger Jimmy Pulli.