Clik here to view.
För tolv år sedan tog regissören Jarmo Lampela filmfinland med storm med sin rapsodiska berättelse ”Joki”. Sedan dess har han hunnit bli professor vid Aalto-universitetets institution för filmkonst där han just nu undersöker hur ”en skådespelarensemble jobbar fram ett filmmanus och en hurudan produktionsmodell som skapas i samarbete mellan ett filmproduktionsbolag och en teater”.
Detta forskningsprojekt innebär i praktiken att teater VIIRUS, Ryhmäteatteri och KOM-teatern arbetat fram en Helsingfors-triptyk – dvs tre fristående filmer som kan ses var för sig eller som en helhet. Lite i stil med Kieslowskis ”Blått, Vitt, Rött”-trilogi griper handlingsförloppen in i varandra och huvudpersonerna ur en film kan dyka upp som bifigurer i en annan.
Avväpnande innehåll
Teater VIIRUS´ 93 minuter långa film har fått titeln ”Kilimanjaro” och kretsar kring ett gäng trettioåringar som famlar sig fram genom tillvaron. Samtliga saknar såväl fotfäste i sina relationer som tydliga mål i livet medan somliga dessutom har problem med både ekonomin och livslusten. Skilsmässoadvokaten Axel (Oskar Pöysti) är strebern som har noll koll på andra relationer än de som formulerats till pappers. Prästen Klaus (Pelle Heikkilä) är den gode lyssnaren som börjar tvivla på att någon överhuvudtaget lyssnar på honom. Flygvärdinnan Laura (Maria Ahlroth) lever på kredit, eskortdamen Katja (Jessica Raita) börjar misstänka att hon lever på lånad tid och dagdrivaren Pete (Viktor Idman) lever obekymrat på alla andra.
Det är ett färgstarkt persongalleri och det finns mycket som fungerar i mötena mellan de olika karaktärerna. Pratet är en ledig blandning av svenska och finska och innehållsmässigt finns det en hel del att ta fasta på. Bland personerna är det speciellt lätt att ta till sig prästen Klaus som i det oändliga försöker lyssna och vara till lags. Såväl privat som professionellt. I Pelle Heikkiläs gestalt framstår han som en vänlig själ vars roll som själasörjare börjar ta på krafterna.
Utmanande form
Det fragmentariska "Short Cuts"-greppet har säkert varit ett bra val för den här typen av arbetsprocess eftersom det möjliggör ett fördelande av tyngdpunkten på olika gestalter och scenarion. Det snabba arbetstempot kan man ana i strukturen - i onödigt många förflyttningar och ett något ojämnt tempo. Visst finns det en poäng i att låta även det vardagliga ta tid i bild, men mellan varven blir pauserna snäppet för långa. Däremot är det befriande att man vågat skippa utdragna introduktioner och etableringar– här stiger vi rakt in i varje gestalts liv utan att det förklaras så mycket.
Trots vissa brister är ”Kilimanjaro” både underhållande och hoppingivande eftersom den är ett bevis på att det går att skapa fungerande filmhelheter snabbt och antagligen förhållandevis billigt. Själva upplägget får en dessutom att våga tro att det snart kan dyka upp även finlandssvenska filmer som utspelar sig i nutid och vars innehåll förmedlas med ett ledigt tonfall. Och visst är det roligt att se teateransikten som inte ännu varvats i alla finlandssvenska filmsammanhang.
Även om "Kilimanjaro" som enskilt verk och triptyk-projektet som helhet är en fräsch satsning skall man inte förila sig och tro att dessa arbetspremisser automatiskt är överförbara på alla genrer. Det behövs fortfarande tid för att utarbeta manus och pengar att förverkliga visuellt nydanande ambitioner. Det är härligt att det går att kringgå det tungrodda produktionsmaskineriet - det gäller bara att inte på längre sikt kasta ut barnet med badvattnet.
Samtliga filmer visas på respektive teater fram till den 28.8.
