Brittrock i parken

I sommarens sista parkintervju brer vi ut filten för farsan, sångaren och ekonomistuderanden Kasper Johansson, snackar musik och om hur det är att förlora en nära vän och bandmedlem.

Det är sensommar och det är mulet. I nästan en vecka har jag hållt koll på väderleksrapporterna i ett försök att kunna förutspå vädret inför årets sista parkintervju - den här gången med Kasper Johansson, aka Johnny Gaspar, sångaren i det finlandssvenska brittrockbandet The Wha's.

Åtta år i hippa Rödbergen

Kappe.Linnéa Sjöholm / Yle

- Jag tror jag alltid har varit en storstadsmänniska fast jag har växt upp i en småstad.

Om flytt till en större stad var en självklarhet så var karriär som rocksångare allt annat än det. Kärleken till fotbollen har varit stark i familjen och Kappes två bröder har båda en lyckad karriär som professionella fotbollsspelare bakom sig. Hur kommer det sig att sångaren själv inte följde dem i spåren?

- Jag brukar tycka om att skylla på att jag skadade knät så illa att jag inte kunde springa. Vi kan låtsas att det är orsaken åtminstone.

- Jag vet inte, funderar Kappe vidare, kanske skulle det ha räckt till nånstans. Jag var tvungen att ta ett sabbatsår, eller ett och ett halvt år, när jag var sexton på grund av knäskada. Annars skulle jag nog ha varit ett fotbollsproffs.

Det punkiga indiebandet

The Wha'sFrank A. Unger / Unger & Martins

The Wha’s musik är lite som en smäll på käften och ska jag ge mig på att beskriva det för en oinsatt skulle jag antagligen säga någonting i stil med att de är ett alternativt indieband som spelar brittrock blandat med lite punk blandat med lite trumpet. Rå och pang på-musik helt enkelt.

- Vi har strävat efter att det inte ska vara så polerat. Vi får väl stå för det att vi är ganska råa, punkiga.

Och som såsen på puddingen sjunger Kappe på brittisk engelska.

- Jag vet inte, det där med att jag sjunger på brittiska när andra sjunger på amerikanska är inte så mycket konstigare än att vi inte sjunger på finlandssvenska allihop. På något sätt är det alltid lite halvt inte-äkta då du sjunger på någonting annat som inte är ditt modersmål. Och då ligger brittisk engelska närmare till hands än amerikanska.

Ja, The Wha’s skiljer sig lite från mängden. Men är det alltid en bra sak?

- Man blir lätt det där udda bandet, och det tror jag vi har varit ganska mycket nog - ända sedan vi startade. Vi har haft lite konstigare touch, på vad det nu sen är, indie, än många andra indieband.

- Vi har varit väldigt mycket mindre poppiga än många andra. Vi har väl starkare punkinfluenser och sen har vi alltid använt väldigt mycket rytmer, som kanske andra band inte har gjort. Och det faller bra in i koncepet att vi är ganska udda i sammanhanget.

The Wha’s musik står ut även med Engelska mått mätt och tidigare i år blev bandet sajnade av Gary Powell. Ett kontrakt som inte hindrar att de släpper musik i Finland, men öppnar dörrar i brittrockens förlovade land.

- Det är stort, väldigt stort. När vi var över och träffade honom första gången, jag och trummisen Kenneth, gick vi, klassiskt brittiskt, ut och söp för att diskutera skivkontrakt. Det var jag, Kenneth, Gary, Carl Barât från The Libertines och deras livvakt som satt och söp på en väldigt, väldigt sjaskig krog där i England, i London. Det var kul. Det är sådana grejer man kan ta med sig sen när man är gammal och grå.

En rockstjärna i ekonomskrud

Kappe verkar stå med båda fötterna på asfalten och inser att leva som rocksångare i Finland kanske inte är det mest lönsamma man kan göra. För att finansiera framtida utsvängningar som rockstjärna studerar han till ekonom med en kandidat i bagaget och ett år kvar av magisterstudierna.

Har du någon nytta av att vara ekonom som musiker?

- Näe, däremot tror jag att jag har ganska mycket nytta av att vara musiker som ekonom. Folk tänker väl ganska ofta att ekonomer är tråkiga människor. Speciellt sådana som jag, som sysslar med skatter och redovisning. Men det finns ändå väldigt mycket musikermänniskor inom den där branschen. Det är ganska lämpligt att ha som samtalsämne.

Själv har jag för mig att matematiskt begåvade människor har en fallenhet för att även vara musikaliska, och jag skulle djärvt påstå att det även finns undersökningar som stöder detta. Lite bättre känns det i alla fall att herr muciserande ekonomie studerande håller med.

- Ja, det kan jag köpa. Matematik är ju på ett visst sätt att förstå rytm och regler, till en viss del. Och speciellt om man håller på med tillämpad matematik som ekonomi är så tror jag också att man är mer benägen av att försöka lura reglerna. Det kan vara bra just när man håller på att skriva musik.

Familjefarsan Johnny Gaspar

Kasper tillsammans med sina söner Mio och Jojo och trummisen Kenneths dotter Amelie.Linnéa Sjöholm / Yle

- Jag har ju mindre tid att sitta med gitarren nu, så att jag tror att det har varit bra på det viset att jag måste och har blivit tvungen att fundera ut låtar ganska långt i mitt huvud innan jag överhuvudtaget sitter ner. Tidigare har det varit så att man har kunnat leka med gitarren och då kanske det har blivit så att det inte blir precis som man har tänkt sig, man formar sig lite efter vad man hittar på gitarren och vilken tonart det går i och såhär.

Så du är en mer strukturerad musiker?

- Samtidigt mer strukturerad och så tror jag mina idéer blir mer som jag hade tänkt dem än vad det var tidigare.

Hur skulle du beskriva dig själv som person?

- Oj, jag vet inte. Jag tror att jag innerst inne är en väldigt snäll människa. Men det tar ett tag innan man kommer fram till det, att jag kan framstå som lite jobbig när man först lär känna mig.

Hur gestaltar sig ditt alterego Johnny Gaspar på scen?

- Jag kan leva in mig i musiken på ett helt annat sätt när jag är på scen. Det är det viktiga i det. Att den känslan jag får av musiken kommer fram på scen. Det är nog det det är mest frågan om, att klara av att släppa loss.

Usel på kärlekslåtar

Som sångare är det Kappe som ligger bakom sångmelodierna och texterna i The Wha’s musik. Till skillnad från mycket annan musik handlar låtarna i deras fall sällan, om inte aldrig, om hjärta och smärta.

Varifrån får du inspiration till texterna, vilket ämne berör du mest?

- Alltså jag blir anklagad för att vara väldigt politisk åtminstone. I det här skedet har det varit ganska tacksamt att skriva om politik eftersom det har varit ganska mycket konstigheter på senaste tid. Men jag kan inte lova och svära på att jag kommer att skriva politiska texter om ett år eller halvår eller så. Det är bara sinnesstämningen man har varit i. Dessutom är jag usel på att skriva kärlekslåtar.

Är du frustrerad eller arg när du skriver om politik? För du kan låta ganska aggressiv i din sång.

- Det skulle i min mening vara ganska ointressant att göra musik där det inte finns känslor bakom. Alltså någon sorts känsla måste det vara i musiken och eftersom jag inte är så jäkla bra på att förmedla kärlek så måste man ju hitta på någonting annat. Så det blir mycket uppgivenhet och ilska som det är i texterna.

Trumpeten

- Vi älskar alla trumpeten. Det är enormt att man kan ha med en trumpet.

- Vi använder inte trumpeten som man är van att höra en trumpet. Ludde har en extrem känsla för att spela trumpet. Vi skulle inte ens ta in Miles Davis fast vi skulle kunna, han har så pass eget uttryck i den där trumpeten så varje gång han lägger en trumpet så blir man så där helt shit…

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Trumpeten finns där som för att understryka någonting, inte för att direkt särskilja bandet ur mängden.

- Det är just det, det finns någon slags passion - trumpeten säger någonting. Gör Ludde ett solo så är det mer än ett solo. Man känner någonting varje gång han tar fram den där trumpeten och det är ganska ovanligt. Oftast hör du trumpetslingor och så är det bara som utfyllnad eller för att förhöja någonting eller förstärka någonting, men Luddes trumpet är helt egen.

En ny bandmedlem

Jag följde ledsamt med utvecklingen av sjukdomen på avstånd via hans närmare vänner, men det var inte förrän på The Wha’s spelning på Loose riktigt i början på maj som jag slogs, eller snarare golvades, den hjärtskärande sorgen över hans öde. Allt som behövdes var några ord: Tämä on Jannelle.

Hur har Jannes sjukdom och bortgång påverkat dig?

- Det är tungt. Han är topp fem människor jag någonsin har träffat. Samtidigt fick man lite tid att förbereda sig när man fick veta vartåt det barkar, men nog har det tagit jäkla hårt på oss allihop. Det ska inte kunna hända.

- Jag tyckte det var så fint när Janne ville att jag skulle spela på hans begravning och att bandet skulle spela på efterfesten, vi kände att han ville att vi skulle fortsätta. På det viset känns det bra att man fortfarande kan vara nära honom i musiken. Fast nog skulle jag vilja ha Jannes bas där på nästa skiva också, det kan jag lugnt påstå lägger Kappe till.

När insåg ni att ni måste ta in en ersättare för Janne?

- Han sa själv att vi måste fixa en ersättare. Annars skulle vi inte ha tagit in någon.

Ersättaren Mikael har bland annat spelat i indiebandet French Films. Mikael tog själv kontakt med The Wha’s när det via kontakter kom fram att de sökte en ny basist.

- Till första träningen hade Mikael lärt in sig precis exakt allting Janne gör på våra låtar. Det kändes så bra därför vi hade varit lite rädda att det skulle försvinna det där Janne-elementet, eftersom han gjorde extremt ovanliga basgångar. Men Mikael hade tagit den inställningen redan från början att han bara ska spela Jannes bas. Så att det kändes skitbra.

Så han känner ingen press på sig?

- Nej, jag tror inte det. När vi spelar tillsammans så är det vi som är bandet. Han var ju med upp (till Vasa) och spelade på Jannes begravning, så att. Han är en väldigt bra människa, Mikael, så jag tror inte att det är något problem. Vi har ganska bra dialog och en ganska bra situation att sitta och prata om saker, så jag tror inte han känner något behov av att vara någonting mer än vad han är.

Och det kan jag hålla med om. Jag har sett The Wha’s ett flertal gånger, ja, jag har till och med kanske aldrig sett ett band så många gånger som jag har sett dem. Fast Mikael är relativt ny fyller han ut tomrummet efter Janne som en naturlig del av bandet.

Som ett tecken på att det är dags att avrunda drar parkens fyllon fram gitarren och börjar snarare väsnas än sjunga. Samtidigt dyker Kappes två barn, Mio och Jojo upp i sällskap av trummisdottern Amelie. Jag lägger undan bandspelaren och mina papper för det ypperliga tillfället att fånga bandfamiljen och en brottningsmatch på bild.