Att omsätta den israeliske författaren Amos Oz myllrande tids- och familjekrönika En berättelse om kärlek och mörker till en koncentrerad teaterföreställning på drygt två timmar låter kanske som ett fåfängt projekt. Men när Nationalteatern nu sätter upp texten på sin lilla Willensauna-scen är det uttryckligen det intima formatet och den genomtänkta strukturen som övertygar. Uppsättningen är Mikaela Hasáns första regi på Nationalteatern och tillsammans med teaterns egen dramaturg Michael Baran står hon också för dramatiseringen.
Hasán och Baran har valt att skriva in författaren själv i uppsättningens berättarroll. Juhani Laitala gör den vuxne Oz och vi följer honom i hans skrivprocess. Det är första gången han klär moderns självmord i ord och han har väntat länge. Modern Fania tog sitt liv när hon var trettioåtta år och han själv bara tolv.
Med facit på hand vet vi att resultatet blev en barndomsskildring och en brett upplagd släktkrönika mot bakgrunden av nittonhundratalets historia och staten Israels tillblivelse. En lång omväg till de frågor som plågat. Men åtminstone delvis också ett svar.
Oz föräldrar var akademiker, mentalt rotade i ett svunnet Europa, en dröm de inte längre hade tillgång till. Det ödet delade de med många andra. Om de ryska emigranterna i sin barndoms kvarter i Jerusalem konstaterar Oz att det fanns Tolstojmänniskor som dyrkade naturen men inte lyckades odla egna krukväxter ens , och plågade och pratsamma Dostojevskijmänniskor - men gemensamt för dem alla var att de egentligen var hämtade ur Tjechovs mentala landskap. För dem fanns livet ständigt någon annanstans.
I dag när debatten kring Israel-Palestina-konflikten ofta spårar ut i rätt förenklade antaganden och svartvita ståndpunkter känns det angeläget att gå några steg tillbaka i historien tillsammans med den nyanserade resonören Oz . I hans krönika löper de historiska skeendena parallellt med familjeberättelsen, griper in i livsödena, samtidigt som tidsbilden träder fram med alla sina drömmar, farhågor och konflikter som en mångstämmig väv.
Men i Nationalteaterns uppsättning växer familjetragedin också till en uppsättning om rotlöshet, ofullbordade drömmar och besvikelser på ett allmängiltigt plan - och framförallt kanske ur kvinnoperspektiv. Miina Turunen gör en berörande tolkning av Fania, allseende och insiktsfull men av både tiden och omständigheterna berövad all kontroll över ett liv hon kunde känna igen sig själv i. Vad vet vi om andra, vet vi ens vilka vi själva är? Iakttagelsen varieras genom uppsättningen.
Skådespelarna på scenen är bara fem men persongalleriet stort. Med Laitala som sammanhållande berättarstämma tecknar de övriga skådespelarna snabbt de olika tidsplanen med familjemedlemmar ur flera generationer och människor i deras närhet. Det skissartade greppet fungerar även om jag gärna hade sluppit det överdrivet karikerade i en del av snabbporträtten – och kanske också lämnat saknadens sjungande fågel i fikonträdet åt sitt öde i slutscenen. Jag tror att vi alla hade varit berörda ändå, utan den lite högstämda slutvinjetten.
Men samtidigt är det fascinerande att märka hur smidigt uppsättningen renodlat sina teman utan att ge avkall på nivåerna. Varje episod, varje till synes t.o.m. bagatellartade scen visar sig efterhand vara betydelsebärande för vår förståelse på många plan samtidigt.
Och framförallt är jag så oerhört glad över att i dessa turbotider se en uppsättning där man inte skyggar för något så omodernt som tystnaden , pausen, eftertanken. Tarina rakkaudesta ja pimeydestä reducerar oss inte till möjligast reaktionssnabba mottagare utan erbjuder oss i stället något så sällsynt som ett möte, ett reflekterande samtal över rampen.