Den franska skådespelerskan Juliette Binoche har närmast försvunnit från de finländska filmdukarna, helt enkelt för att hon de senaste åren medverkat i ”för udda” filmer. Nu bjuder filmfestivalen Kärlek och Anarki på filmen Camille Claudel 1915 med Binoche i huvudrollen. ”Jag spelade inte henne, jag besöktes av henne”, berättar hon för media under Berlins filmfestival där filmen fick sin urpremiär.
Juliette Binoche är 49-åringen som liksom några andra framträdande europeiska skådespelerskor inte har behövt lida av Hollywood-syndromet, att äldre kvinnliga skådespelare plötsligt helt enkelt blir utan vettiga roller.
Ändå var det nära att hon hade studerat konst istället för teater. Det sägs att hon valde bort konstutbildningen när hon på väg till intagningsprovet snubblade över sin väldiga väska fylld av konstarbeten, och tog det som ett dåligt omen.
Men Binoche har alltid målat regelbundet. Redan affischen till filmen som gjorde undertecknad till en evig Binoche-fan, den snart tjugo år gamla De älskande på Pont Neuf, är signerad Binoche.
Inte oväntat var det hon som tog initiativet till en film om Camille Claudel, konstnärinna som var syster till poeten Paul Claudel och som ung också skulptören Auguste Rodins älskarinna. Camilles öde var att av sin familj bli sänd till en psykiatrisk anstalt, där filmen utspelar sig under ett år. Det är en tid fylld av förtvivlan, men också hopp eftersom hon ännu räknar med att få komma ut. Men fast överläkaren friskförklarar henne, tvingade familjen henne att stanna kvar i resten av sitt liv – i ytterligare 29 år.
Så blir filmen en historia om vad det betyder när en konstnär fråntas konstnärskapet, när allting fråntas en, när livet fylls av en frånvaro, inspelad med en ensemble som till stora delar utgjordes av mentalpatienter.
Återkommande Berlingäst
För Juliette Binoche var årets besök på Berlins filmfestival det andra på två år.
I fjol var hon på plats med filmen Elles, där hon spelar en kvinnlig journalist som gör ett omfattande reportage om unga kvinnliga studerande som extraknäcker som prostituerade. Ett reportage som tvingar journalisten att reflektera över sitt eget liv och sin egen sexualitet. En film som enligt uppgift skulle komma till Finland, men som sedan ändå aldrig fick distribution.
Årets Camille Claudel 1915 får inte heller biodistribution i Finland, men filmfestivalen Kärlek och Anarki plockar den till Helsingfors tillsammans med en rad höjdare som aldrig kommer att nå våra biografer.
Bruno Dumonts regi bygger på stämningar. Filmen saknar så gott som helt både handling och dialog, det är blickar och bilder som ska berätta, vilket samtidigt innebär att filmen till hundra procent står och faller på Binoche. Det är hennes närvaro, hennes totala uttryck och spel som är filmen.
Saknar Tarkovskijs filmestetik
- Jag saknar regissörer som (ryska Andrej) Tarkovskij, men lyckligtvis finns det fortfarande kvar sådana som Bruno Dumont som vågar låta kameran titta in i ingenting, in i själen, berättar Juliette Binoche i Berlin.
Hon är känd för stora allvarliga roller (Den engelska patienten, Tre färger: Blå etc etc) där hon gräver djupt i känslomässiga avgrunder. Privat verkar hon däremot fylld av komedi. Även om hon pratar allvar, varvar hon det med breda leenden och serverar jättelika skratt när det blir läge för sådana.
Under filmen Elles presskonferens skrattar hon bort frågor kring en lång onaniscen, kring Camille Claudel finns det förstås mindre att skratta åt.
- Det var en rollfigur som jag egentligen inte spelade, jag besöktes av henne, och jag grät oerhört mycket i början av inspelningarna, jag liksom togs över av känslor som jag inte kunde kontrollera.
- Men jag jobbar så. Jag tror på transformation, på ett förkroppsligande, på att bli personen du spelar. Men det handlar inte bara om rollen, det handlar också om regissörens närvaro, hur du fungerar med regissören.
- När regissören och jag ska hitta varandra så... Att börja kring rädslor är intressant. Jag kan ofta börja med att fråga regissören, vilka är dina rädslor.
Start utan manus
Arbetet med filmen om Camille Claudel var speciellt inte bara för de starka känslouttrycken, till en början fanns det inget manus.
- Bruno sa, vi bygger det på dej, så jag läste på, byggde upp en bild av Camille, och hittade en... frånvaro, frånvaro av familj och konstnärskap och dialog. Denna frånvaro av allt gjorde att allt i min roll måste bygga på närvaro, jag måste komma fruktansvärt nära henne. Så allt hon kände, kände jag.
Efter filminspelningarna fanns Camille länge kvar hos Juliette Binoche, till den grad att hon kände att hon måste uppnå ett slags avslut.
- Camille hade drömt om att en gång få återvända till sina barndomsplatser, så på något sätt kände jag att jag måste göra det, för henne.
- Jag skulle börja repetera Strindbergs Fröken Julie nära platsen där hon växte upp, så jag kontaktade familjen som kom och öppnade för mej. Det var ett fint slut på arbetet.
Camille Claudel 1915 visas på fredag, söndag och tisdag under festivalen i Helsingfors.