Den tyska filmen Min pappa Toni Erdmann har blivit hyllad och belönad var än den visats och lovsången är befogad. Den är extremt rolig och väldigt sorglig och träffar så rätt att den är svår att glömma.
Min pappa Toni Erdmann handlar om Winfried (Peter Simonischek) som är en pensionerad, frånskild lärare och hans dotter Ines (Sandra Hüller) som är en elegant businesskvinna i oljebranschen och deras, minst sagt, ansträngda relation.
Men den handlar också om pruttkuddar, konsulter och bakelser spritsade med sperma. Och är en film där den nakna sanningen även är väldigt bokstavlig.
Det är en förvirrande film, ytterst pinsam, hejdlöst rolig, stillsamt allvarlig och så sorglig att det gör ont i hjärtat.
Far och dotter går inte ihop
Winfried är en skojfrisk man som älskar att överraska med en konstig humor. I filmens inledning kommer ett postbud med ett paket, Winfried öppnar dörren men påstår att paketet är till hans bror Toni. Så han går in i lägenheten, ropar åt "brodern", och återvänder till dörren iklädd peruk och löständer. Postbudet ser mycket förbryllad ut.
Och förbryllad är man också som åskådare. Vem är denna man som gillar fula peruker och ännu fulare, utstående löständer? Skämtar han för att glädja andra eller för att dölja sin nervositet eller genomgår han ett sammanbrott?
Hans dotter Ines är trådsmal, elegant och gör karriär som konsult i Bukarest (att ge folk sparken betyder bättre affärer). Hon är stressad och spänd som en fiolsträng och låtsas hellre tala i telefon än att tvingas tala med sin pappa.
Är du lycklig, frågar pappan? Men Ines verkar inte vilja förstå frågan.
Winfried vill väl, han vill ha kontakt med sin dotter så han reser till Bukarest, på en överraskningsvisit. 
När man skäms för att man skäms
Ines är inte glad över att henne pappa plötsligt dyker upp, om blickar kunde döda skulle Winfried vara stendöd. Ines har inte tid, hon skulle inte orka men snäll som hon är tar hon med sin pappa på alla de olika tillställningar hon måste gå på.
Winfried känner sig borttappad och förvirrad. Han förstår inte den värld Ines lever i och han förstår inte Ines.
Och han reagerar med att ta på sig peruken och löständerna och kalla sig för coachen Toni Erdmann. Reaktionen kan tolkas som ett försök att muntra upp Ines, men kan likaväl ses som en utmaning eller bara ett sätt att retas.
Ines är också förvirrad men mest arg. I sin ansträngda, högpresterande tillvaro behöver hon inte en skojfrisk och pinsam pappa. Hon behöver inte en man, hon är ju en av killarna, lika tuff och lika smart. Och därför blir allting så mycket mer smärtfullt när hon inser att hon blir annorlunda bemött med en man vid sin sida, hur pinsam han än är.
Hon skäms över sin pappa och skäms för att hon skäms.
Ge filmen tid
Min pappa Toni Erdmann är en film som tar tid på sig (2 h och 42 min) för att berätta sin historia. Men när slutresultatet är så komplext, absurt och smart inser man att den här filmen behöver just så här mycket tid.
Regissören och manusförfattaren Maren Ade skildrar många olika saker samtidigt både i dialogen och i bilderna. Till sin hjälp har hon två suveräna skådespelare i Peter Simonischek och Sandra Hüller som är helt fantastiska i sitt samspel.
Ade drar oss också igenom nästan hela känsloregistret. Just så här är det, tänker jag flere gånger. Just så här humoristiskt och sorgligt, härligt och deprimerande, ofullkomligt och rörigt är livet.
Humor är inte alltid lösningen fast vi ibland inte har nåt annat val än att skratta.
Vi har alla nåt vi vill dölja, till och med för våra föräldrar eller för våra barn.
Två motsatser kan ibland vara väldigt lika, vilket är befriande och sorgligt.
Och en film som lyckas klämma in en karaokeversion av Whitney Hustons supersockriga ballad The Greatest Love of All och göra det så absurt och berörande att jag hör orden på ett helt nytt sätt. Det är en film man bara måste älska. 