I filmen möter vi den pensionerade, amerikanska filosofiprofessorn och framför allt änklingen Matthew Morgan, mästerligt tolkad av Michael Caine. Efter sin hustrus bortgång lever Matthew ensam i Paris, och då faktiskt väldigt ensam. Han har aldrig lärt sig franska; fransmännen driver gäck med honom och skrattar bakom hans rygg. I början av filmen står Matthew på självmordets brant.
Men så en dag stöter han i bussen på den unga parisiska dansläraren Pauline (Clémence Poésy). Öknen slår ut i blom. Matthew blir blixtförälskad. Han återfår livsgnistan, börjar samtala med främlingar, samla rumänska frimärken och till och med dansa på Paulines chachakurs.
Pauline och Matthew utvecklar en djup, om än inte direkt intim relation.
Men ljuv harmoni kan det givetvis inte vara hela vägen. Dels är läget förstås bäddat för åtminstone ett brustet hjärta. Och till råga på allt kommer Matthews son och dotter till Paris för att föra sin far hem till Amerika. Det blir en triangel av förälskelse, bitterhet och sorg.
Slitet franskt tema?
Det hela låter kanske som ett utslitet franskt filmtema: gammal gubbe förför ung flicka. Men filmen är något helt annat. Att det inte blir det minsta gubbsjukt hänger säkert delvis ihop med att regissören och manusförfattaren heter Sandra Nettelbeck, och att filmen bygger på en roman av Françoise Dorner. Två kvinnor alltså. Hur som helst: filmens två stjärnor trollbinder från första stund.
Matthews sorg och ensamhet gestaltas lika finstämt som gripande. Michael Caine ger uttryck för ett gränslöst känslospann med känsligt avmätta medel. Och när sedan Pauline kommer och lyser upp hans liv, lyser hon upp hela biosalongen. Hon bubblar av liv, rörelse, dans och ungdom. Det är mycket lätt att förälska sig i henne.
Och Matthews förälskelse något av det mest rörande som setts på film på länge. Han skrattar som en liten pojke. Det är som om en gammal stenstaty mjuknade upp och började dansa chacha.
Också som ett generationsmöte är relationen vacker. Å ena sidan Matthew med sina gentlemannakoder och sin eleganta engelska. Å andra sidan Pauline med sin blandning av flickaktig lätthet och självständighet.
Det är väldigt romantiskt, men inom strikta gränser. Och kanske är det just återhållsamheten som gör filmen till en finstämd och vördnadsfull bild av ålderdomen.
Själva intrigutvecklingen är kanske inte riktigt lika helgjuten som huvudkarakärerna. Det känns som om vissa spår finns med närmast för att få en lämplig berättelsekurva. Och Matthews son och dotter är saknar nog det djup som finns hos Matthew och Pauline.
Men också far-och-son-problematiken känns trovärdig, om än mindre medryckande än själva romansen.
Viktor Granö