Nationalteatern har haft en motig säsong på sin stora scen men hösten har också bjudit på några pärlor på de mindre. En av dem är Eugène Ionescos Kungen dör på Willensauna-scenen. I regissören Minna Leinos tolkning fogas ett lager av galghumoristisk samtidssatir över pjäsens dödsångest och undergångsstämning. Resultatet är både komiskt och berörande.
Béranger är en återkommande gestalt i ett flertal av Ionescos pjäser, en existensens amöba som författaren prövar i olika roller. I Kungen dör möter vi honom som Béranger I, härskaren över ett rike som under sina glansdagar rymt miljarder invånare. Men i absurdisten Ionescos svarta sagopastisch vittra riket nu sönder i rasande fart medan kungen själv har förvandlats till ett kraftlöst vrak. Vid hovet inser alla att han är döende, det är bara han själv som vägrar att acceptera faktum.
I Ionecsos pjäs speglas det obönhörliga slutet både ur individens och mänsklighetens perspektiv och i Nationalteaterns uppsättning sker det med tydliga referenser till vår egen tid. Utanför scenrummet antyds den ekologiska kraschen men den har ingen tid att bekymra sig över där inne i stormens öga. Där är allas blickar i stället fixerade vid kungen som struttar på i sitt sista mediespektakel. Den kungliga städerskan, en storögd Marja Salo, följer andlöst regentens dödskamp medan den alerta väktaren i Tuomas Rinta-Panttilas skepnad serverar folket twitterkorta bulletiner i realtid. Och i salongen följer vi nedräkningen från en ljustavla.
Anakronismerna i Nationalteaterns Kuningas kuoleeär både många och komiska när vår egen tidsanda passerar revy med allt vad det innebär av både strutsmentalitet och fiktionalisering av tillvaron. Sanningssägarna vid hovet representeras av Markku Maalismaas livsmedikus och kungens första hustru i härligt bitchig tolkning av Paula Siimes medan Minka Kuustonen gestaltar hustru nummer två som en honungslen superbabe som sannolikt inte ens kan stava ord som åldrande och död. I den här skaran ter sig Jukka Puotilas kung i allongeperuk inledningsvis som en märkligt blek figur, arrogant snarare än storhetsvansinnig, men i takt med att rollporträttet djupnar lyckas Puotila också vända hela uppsättningens riktning.
Det sista vi ser av Béranger, vårt kollektiva alter ego, är hans sårbart nakna ryggtavla medan ljuset i salongen långsamt ebbar ut och sekunderna på ljustavlan närmar sig noll. Förnekandet och den lönlösa revolten har övergått i maktlöshet och resignation men paradoxalt nog är det också första gången vi kan ana oss ens till en skymt av värdighet i gestalten. I den bilden ligger en uppfordran dold också till oss skärrade dödsförnekare i publiken.