Pride fick sitt startskott genom att rasifierade transkvinnor revolterade mot polisvåld men trots paradernas popularitet i dag är dessa grupper fortfarande marginaliserade. Det går inte att slåss för jämställd sexualitet utan att samtidigt slåss mot tvåkönsnormen och rasism, säger poeten Alok Vaid-Menon.
- Do I have to be a woman to matter?
Alok Vaid-Menon ställer frågan från scenen på Manilla-fabriken i Åbo, klädd i högklackade skor, illrosa tajts, magtröja och laxfärgad kavaj.
Inbjuden av Åbo Pride framför hen sin föreställning, som är en hybrid mellan estradpoesi, ståuppkomik och svidande folkbildning med uddar som riktas både ut från HBTQI-gemenskapen och inåt mot densamma.
Måste jag vara en kvinna för att ha betydelse?
Frågan är berättigad i en tid då transpersoner på ytan verkar ha fått mer synlighet och erkännande i samhället. Skådespelerskan Laverne Cox från succéserien “Orange is the New Black” och visselblåsaren Chelsea Manning är två exempel.
Dessa två delar emellertid en egenskap som skiljer dem från flera andra transpersoner i och med att deras uttryck håller sig inom den binära könsdikotomin man-kvinna. Deras kroppar passar in på rådande skönhetsnormer.
Femininitet, inte kvinnor
Indisk-amerikanska Alok Vaid-Menon vägrar gå med på den här uppställningen. Hen identifierar sig varken som man eller kvinna, hen ber inte om ursäkt för sin skäggväxt eller håriga bröst, men hen hyllar femininitet - något som hen saknar i dagens Prideparader.
- Pride i dag handlar väldigt mycket om att hylla hypermaskulinitet och sexiga män, vilket är långt från vad tanken var när rörelsen startade. Då var det rasifierade transkvinnor som revolterade mot polisen, men idag tycks Pridens huvudsakliga funktion vara att göra vita cis-personer mindre obekväma, säger Vaid-Menon.
Cis-personer betyder personer som kategoriserats som kvinnor vid födseln och också själv identifierar sig så.
Vaid-Menon syftar till Stonewall-upproret 1969, som betraktas som Pride- och HBTQI-rörelsens startskott. Trots att det då var primärt icke-vita transkvinnor som gick i bräschen utgör de fortfarande en marginaliserad grupp, både i HBTQI-sammanhang och i samhället i stort.
- På grund av historielöshet och okunskap har Pride kommit att handla primärt om sexualitet, även om det egentligen handlade kön från första början, säger Vaid-Menon.
I dag löper Pride risk att reproducera de fasta köns- och maskulinitetsnormer som vi från början protesterade mot.
Enligt Vaid-Menon beror det här på att vi lever i en tid då folk gärna iklär sig en progressiv identitet - deltar i Prideparader och kallar sig feminister - men ogärna ger avkall på sina bekvämligheter för att verkligen kämpa för jämlikhet.
- Alla vill festa men ingen vill kämpa! Min poäng är inte att vi inte ska fira det vi kan, men vi måste kämpa minst lika hårt som vi firar. Det är mycket svårare att få folk att bry sig om HBTQI-flyktingar än om parader, och det är farligt, eftersom grundpremissen för Pridekampen är att ingen är fri så länge inte alla är fria, säger Vaid-Menon.
Tror du ändå att solidaritet är möjligt?
- Jo. Det är livsviktigt för mig att emellanåt få omge mig enbart med andra rasifierade icke-binära transpersoner och transkvinnor för att få känna mig sedd och bekräftad, men när det kommer till att förändra världen måste vi göra det alla tillsammans. Det var också ambitionen hos Stonewall-revoltörerna, de kämpade inte bara för sig själva utan för oss alla, säger Vaid-Menon.
Solidaritet utan frälsning
Utmaningen med solidaritet i dag är enligt Vaid-Menon att det så ofta tar sig uttryck i form av frälsar-aktioner, snarare än arbete för det gemensamma goda.
- Jag får ofta intrycket att folk vill engagera sig i transfrågor eftersom det är politiskt korrekt, men i själva verket måste vi engagera oss i transfrågor för att det är ett mer korrekt, mer precist sätt att kämpa emot hur patriarkatet förtrycker människor på basen av kön, säger Vaid-Menon.
Här uppstår ofta motsättningar eftersom cis-kvinnor ofta är rädda för att gå miste om den jämställdhet som kvinnokampen lett till - men Vaid-Menon påpekar att jämställdhet som inte tar hänsyn till alla människor inte går att lita på.
- Den jämställdhet vi har i dag är ihålig eftersom den vilar på beslut hos regeringar som samtidigt förtrycker människor. Det är bara att lyssna på till exempel svarta kvinnor idag för att inse att jämställdheten inte gäller alla och förrän vi börjar göra det har vi inte sann solidaritet, säger Vaid-Menon.
Vikten av att bli sedd
Vid sidan av transfrågan är det just frågor om rasism som är den tydligaste tråden i Vaid-Menons föreställning. Hen pratar om den rasism som finns också inom HBTQI-kretsar och om hur viktigt det är att få uppleva gemenskap med andra i samma situation.
- Rasifierade transpersoner hamnar lätt i kläm eftersom vår familjebakgrund ofta är väldigt heteronormativ, medan de queera gemenskaper som finns oftas primärt riktar sig till vita. Därför var jag själv tvungen att lämna Texas där jag växte upp. Jag trodde jag var den enda i världen som var som jag, och att sedan - först genom internet, sedan i verkliga livet - upptäcka att jag inte var det var totalt omvälvande och livsviktigt, säger Vaid-Menon.
Det är en avgörande känsla att inse att man inte är ensam i världen.
Som aktivist är det också i första hand för och med just rasifierade transpersoner som Alok Vaid-Menon vill arbeta - helt enkelt för att hen vet hur mycket det hade betytt om hen själv hade fått ha en sådan förebild som barn - men i sin konst vänder hen sig till hela världen.
- Tidigare hade jag en tydlig idé om vem jag tänkte mig att min publik var, men jag har blivit motbevisad så många gånger av personer jag aldrig trodde skulle uppskatta mina dikter - till och med min farmor. Det är det som är så fantastiskt med konst - vi tror att det är med fakta och lagar som vi förändrar världen, men det är genom att påverka folk emotionellt och kulturellt, vilket konsten kan göra, säger Vaid-Menon.
Lagar mot hatbrott får inte hatbrotten att försvinna, men den förståelse som konst kan förmedla har den potentialen.
Sårbarhet och tillit
Att öppna upp för det emotionella och sårbara är också återkommande i Vaid-Menons arbete.
- Folk är så rädda för att säga fel och få kritik eftersom vi tänker oss att kritik leder till att vi blir övergivna, men i själva verket är det tvärtom: om ingen någonsin kritiserar dig betyder det att de inte bryr sig om din utveckling. Jag önskar att vi kunde forma ett samhälle där vi är tillräckligt engagerade i varandra för att det ska vara okej att kritisera när någon gör något dumt utan att den grundläggande tilliten försvinner. Vi måste kunna ge utrymme för alla sorters känslor, också ilska och såradhet, samtidigt som vi vill varandra väl.
Av samma anledning är Vaid-Menon ointresserad av att stämpla personer som tranfober eller homofober.
- Folk måste hållas ansvariga för sina handlingar, men det betyder inte att de ska förklaras som onda. Dels för att vi alla gör fel och dels för att attityderna formas av erfarenheter vi inte kan styra över. Jag är speciellt trött på att personer med migrationsbakgrund betraktas som homofobiska och sexistiska i västerländska länder, när det är bagaget från de västerländska ländernas kolonialism som ligger bakom de värderingarna, säger Vaid-Menon.
Precis som med Priden är det alltså historiekunskap som är nyckeln för att personer som hör till utsatta grupper ska förstå sin egen position i världen. Även här handlar det om att inse att man inte är ensam utan en del av en lång historia av sociala rörelser.
- Människor har alltid känt sig obekväma inom det här samhällssystemet, det var en befriande upptäckt som jag gjorde när jag började studera postkolonial historia, säger Vaid-Menon.
Vad skulle du säga till en ung, queer och/eller rasifierad person i Finland idag?
- Det är inte ditt fel att du känner dig ensam, det är strukturernas fel. Du kommer att hitta människor som delar din erfarenhet och det är inte själviskt av dig att behöva de människorna.
Vaid-Menon tillägger att det är viktigt att komma ihåg vad man kämpar för, inte bara vad man kämpar mot.
- Vi ska inte behöva nöja oss med att slippa bli trakasserade eller diskriminerade, vi måste komma ihåg att kämpa för de liv vill ha - liv där vi kan skratta, dansa, äta, festa och älska. Det är därför jag så gärna arbetar med humor. Förmågan att känna glädje kan ingen ta ifrån oss.
Intervjun gjordes tillsammans med Monica Gathuo och Mona Eid från nättidningen Ruskeat Tytöt.