I Raseborgs sommarteaters uppsättning av Footloose ryms extas, sorg och otroliga talanger.
Om 80-talspoplåtar framfös slött och småironiskt faller de platt. Det krävs en nästan naiv passion för att de ska lyfta.
Men när de väl lyfter flyger de.
Det första jag tänker när ungdomarna på Raseborgs sommarteaterscen klämmer i med titelspåret Footloose, kombinerat med studsiga danssteg och intensiva blickar är "shit, det här håller ju!”
Och det gör det.
Finländsk urpremiär
I det populärkulturella medvetandet har Footloose haft en stadig plats sedan filmklassikern från 1984 (det kom en remake 2011 men vem minns den?) men när det gäller musikalversionen för scen är Raseborgsuppsättningen en urpremiär på svenska i Finland.
Precis som i filmen handlar det om den bråkiga dansentusiasten Ren (Lars M. Huldén) som flyttar till den lilla staden Bowmont med sin mamma (Lotta Lerviks) efter att hans pappa lämnat dem. I staden råder ett dansförbud som stenhårt upprätthålls av pastorn Shaw Moore (Peppe Krook) i ett försök att döva sorgen efter sin sons död medan hans dotter Ariel (Antonia Atarah) hanterar förlusten genom att festa och umgås med traktens bad boy Chuck (Anton Ala-Heikkilä).
Förbuden i staden gör att alla går runt och vaktar på varandra, och de unga är svältfödda på dans och roligheter. När Ren hunnit lära känna Willard (Filip Hartman) samt Ariels vänner Rusty (Cassandra Lindholm), Urleen (Tika Sevón Liljegren) och Wendy-Jo (Annette Lundell) bestämmer de sig för att försöka utmana pastorn och få förbudet hävt.
Scenadaptionen är gjord av Dean Pitchford och Walter Bobbie och den lyckas med att både hålla filmens hand och göra något eget. Visst saknar jag Kevin Bacons dansmontage i magasinet men att chicken race-scenen med traktorer har slopats är bara ett plus (även om jag uppskattar blinkningen som den gamla traktorn vid sidan av scenen utgör).
Nyanserat och komplext
I övrigt saknar jag till min förvåning inte filmen alls. Scenversionen ger flera av karaktärerna ett större djup – till exempel genom att Ariels och Rens mammor får komma till tals mycket mer, bland annat i den gripande låten Tragglar med att tiga (Learning to be silent), som Patricia Korenius, Lotta Lerviks och Antonia Atarah framför. Där blottas kvinnorollens utsatthet utan att bli patetisk.
Hela prästfamiljen Moore är faktiskt ett exempel på välgestaltad komplexitet. Istället för att hemfalla åt klyschan ”moraltråkig pastor hatar glädje” visar Krooks porträttering en djupt olycklig man som fjärmat sig från både sin fru och sin dotter i sin sorg.
Atarah spelar i sin tur Ariel med en finstämdhet och intensitet som gör rollkaraktären mer relaterbar än originalet. Dessutom sjunger hon fantastiskt vilket kommer till sin rätt allra bäst i Bonnie Tyler-örhänget ”Behöv en hjälte” (I need a hero).
Solida sångprestationer
I sjungandet här Atarah utmärkt sällskap av väninnetrion Lindholm, Sevón Liljegren och Lundell. Speciellt deras version av ”Någon som ser” (Somebody’s Eyes) ger gåshud.
I övrigt hade jag unnat trion lite fler känslolägen att spela med, nu är det flirt och hyperentusiasm nästan non-stop men den biten klarar de strongt utan att någonsin tappa tempot. Jag fascineras speciellt av Lindgrens precisa återskapning av Sarah Jessica Parkers bubbliga Rusty och av sångarprestationen i ”Heja på min boy” (Let’s here it for the boy).
Apropå den låten måste också påpekas att Hartmans Willard – som alltså är Rustys ”boy” och lär sig dansa i en scen som faktiskt nästan lyckas vara ett 80-talsmontage – bjuder på ett av föreställningens bredaste register gällande både fysiskt skådespeleri och sång.
Jag värms också av samspelet mellan Hartman och Huldéns Ren – de lyckas förmedla en vänskap som rymmer både lojalitet och kärleksfull kritik.
Att balansera mellan glättigheten och smärtan fungerar till stora delar bra även om jag ibland hade önskat att skådespelarna gett sig lite mer tid att landa också i de allvarligare stunderna. Lite färre repliker och lite mer subtilt minspel hade också varit en kvalitet även om det är karakteristiskt för musikalgenren att vara väldigt explicit.
Ungdomarnas show
Överlag är det en väldigt varm och ömsint föreställning som går att skåda invid slottsruinerna denna sommar.
Regissören Sixten Lundberg har gjort ett beundransvärt jobb med att verkligen göra det här till ungdomarnas show. Det är deras talanger och genuinitet som bär föreställningen och därför är det så fint att det också är deras samspel som står i fokus för berättelsen.
Visst finns här kärlekshistorier, men de blir aldrig lika angelägna som den vänskapshistoria som äger rum både på och omkring scenen.
De medverkande arbetar som ett myllrande och samtidigt precist kollektiv. Masscenerna och scenbytena kryllar av humoristiska minihistorier som man kan följa i marginalen, vilket är ett lyckat sätt att skapa ett inkluderande scenrum där alla roller blir viktiga. Här har också koreografen Jens Walentinsson arbetat fantastiskt med att skapa både avancerade och tillåtande danser.
Ibland halkar föreställningen in i lite onödiga stereotypier men oftast undviker den fallgroparna. Här fyller Huldéns sätt att porträttera Ren en avgörande funktion. Han lyckas vara både stark och mjuk och quirky på ett sätt som balanserar på den gyllene gränsen mellan töntig och cool.
Vilket är 80-talsglättighetens hela magi.