Man får ju beslutsångest med mindre men i år var det min plånbok som gjorde sak i saken: istället för att punga ut med dryga tusen euro på en resa till Roskilde i Danmark så får det bli Tavastehus med Guns n' Roses istället.
Och sidubara, än en gång är det Tuska samtidigt som Roskilde och en megakonsert i FInland. Men fredagens Tuska hann jag med innan Gn'R.
Tuska behöver knappast vara så värst oroliga över konkurrerande evenemang. Festivalen har nog oberoende en trogen publik, även om 55000 personer är på väg till Kantola-parken i Tavastehus ikväll för att se Axl, Slash och Duff & co.
Tuska lineups brukar vara av varierande kvalitet från år till år. Vad kan vi säga om årets lineup nu när vi befinner oss så här mitt i festivalen?
Trista headliners
Vi ska inte sticka under stol med att Tuska i år har svaga namn som headliners. Visst är Sabaton oerhört populära och ganska underhållande i lämpliga doser, men de var huvudakt på Tuska så sent som för två år sedan och ifjol värmde de upp Iron Maiden i Kantola (Tavastehus). Bandet delar också åsikter ganska skarpt så de får inte "hela" Tuska-publiken på sin sida när de spelar.
H.I.M. på avskedsturné toppar lördagens Tuska. Bandet har hört till de största finska exportvarorna och vid sidan av Nightwish har de varit det största finska hårdrocksbandet utanför landets gränser. Men det finns nog goda orsaker till att de nu valt att lägga lapp för luckan. Bäst-före-datumet var nog någonstans litet efter Wings of a butterfly (2005). De gånger jag sett dem live har de dessutom varit sällsynt usla live, så lika så bra att jag befinner mig i Kantola för att se på nostalgiakten Guns n' Roses istället.
Mastodon som huvudakt på söndagen visar bara att Tuska inte lyckats få något stort dragplåster i år för avslutningdagen. Jag minns med vemod Bruce Dickinsons fenomenala soloset i Kajsaniemiparken back in the day när sista låten var Tom Jones Delilah. Det var grejer det. Mastodon är här stup i kvarten och de har inte ännu gjort en på riktigt bra låt. De hör till kategorin "helt okej, men...".
Men Tuska handlar som tur inte bara om huvudakterna.
Utmärkt Tuska-fredag
Alltid lika härliga Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering), virrpannorna Barathrum vars "livstids portförbud till Tuska" nu hävts, thrash-legenderna Suicidal Tendencies och de satanistiska mexikanska drogmafiosorna Brujeria får det att vibrera i bunten redan då man ser på bandlistan. Och så norska Mayhem förstås. Med de här banden kan man inte gå fel!
Och visst var det Tuska-fröjd på fredagen! 20-årsjubileumet till ära bjöd festivalen på en strong öppningsdag.
Anneke van Giersbergen är världens bästa sångerska
Hon är den ultimata rösten för hårdrock och i år är hon tillbaka med elektricitet. Anneke van Giersbergen blev känd med The Gathering och efter att hon lämnade bandet i tiderna har hon gjort solostuff av varierande slag och -musikstil men nu uppträdde hon med hårdrock igen. "Vuur" heter hennes band och det lät igen så som det skall. Anneke spelade emellanåt elgitarr själv men rösten var där som vanligt. Hon är utan tvekan den bästa kvinnliga (hård)rockssångerskan och en av de mest sympatiska frontfigurerna inom genren (vilken genre egentligen?) någonsin. Inte att undra på att hon gästar bl.a. Devin Townsend också live.
Solomaterialet lät helt okej men det tände ordentligt till då hon drog The Gatherings gamla låtar. On most Surfaces lät ruskigt bra och avslutande låt var givetvis Strange Machines. Utan av vara desto mer "operatisk" har van Giersbergen en skolad bärande stämma i kombination med ett vinnande leende och en trogen fanskara.
Brujeria brutalitet på burk
Brujeria är ett av dessa hemliga superband som med varierande lineups körde över gänget med besked.
Napalm Deaths Shane Embury skulle inte ha behövt bandanan framför munnen; alla kände ju igen honom ändå på det spretiga håret. Från inledande ton till avslutande tassiga Macarena-covern i "Marihuana"-tappning var Brujeria precis så bra man kunde vänta sig. Mexikanska satanistiska drogmafiosor med sång på spanska kan väl inte slå fel? Jonej. Hög underhållningsfaktor men litet smaken av tonfisk på burk. Det vill säga helt okej.
Barathrum drog fullt hus
Minsta scenen inne i hallen var absolut fullsmockad när inhemska black metal-veteranerna med dårfinken Demonos Sova efter flera års portförbud tilläts uppträda på Tuska igen. Hypen deltog säkerligen till en del till trängseln och denna gång skedde inga intressantare tilltag. Bandet var på plats, Sova behövde inte bäras upp på eller av scenen och bandets old school black metal fungerade som senap på ketchupen på korven. All Hail Sova o.s.v. Inget att invända. Det är tack vare sådana här gig vi går på Tuska. Men det var litet väl trångt.
Suicidal Tendencies än en gång lysande
Vad kan man säga? Cyco Mike & co. startade på åttiotalet en klädstil och en musiktrend som vi än i denna dag ser spår av i Tuska-band som t.ex. Ratface och Lost Society. Men det handlar om mer än rutiga skjortor och bandanas. Hård attityd, lagom udda approach på thrash-metallen och framförallt alla de där superba låtarna.
När Muir gapade "War inside my head" och rände av och av på scenen uppbackad av Slayer-veteranen Dave Lombardo på trummor så kunde det inte bli annat än succé. Det finns en orsak till att väldigt många Tuska-besökare i år gick omkring i Suicidal Tendencies-kepsar med lippan vänd uppåt med bandets logo skrivet på undersidan. Googla om ni inte begriper. Fredagens bästa gig kanske.
Mayhems svarta nattvard
Norska Mayhems bakgrund har traglats otaliga gånger. Iklädda svarta kåpor och med ett altare mitt på scenen manglade Mayhem igenom en svart mässa med gedigen rutin. Från var jag stod kunde jag dock tyvärr inte kunna skönja de traditionella spetsade svinhuvudena men däremot visade vokalisten Attila än en gång vem som är bandets mest karismatiske sångare. Maniac i all ära med allt sitt skärande av sig själv med knivhandsken men Attila är bara för jävla kufisk. Funeral fog!!!!!!!!! Bra festivalspelning av ett band som egentlgen funkar bäst inomhus. Men i Tuskas stora tält en knytnäve i plytet. Gammal är äldst. Inget att invända här.
Lördagens rekommendationer får bli ständigt prima Amorphis, Throes of dawn, unga pigga thrash-vevarna Lost Society och Tom Warriors (ex-Celtic Frost) avgrundssvarta deppmetallband Triptykon.
Inför söndagen skulle jag ringa in Jimsonweed och Dirkschneider i Tuska-kalendern. Men nu är det dags att ta sig till Tavastehus för en dos appetit för destruktion.