I somras flyttade 26-åriga Jarl Hohenthal sin glashytta från ön Vänoxa till tackjärnsgjuteriet i Dalsbruk.
Glashytta står det på en stor skylt utanför det gamla gjuteriet. Inne är det varmt, det glöder i ugnarna, musiken står på och en ung man i ärmlös skjorta svingar ett glödande klot.
På bord och hyllor står vackra bruksföremål i olika färger och form.
Hohenthal understryker att det här inte är en glasverkstad utan en glashytta.
- Skillnaden är den att det i en verkstad finns kalendrar med bilder på kvinnor i bikinis. Det får det inte finnas i en glashytta, skrattar Hohenthal som för tillfället laddar upp med föremål som ska säljas och visas upp på medeltida marknaden under September Open.
Det blir flaskor och vaser, mestadels bruksföremål.
Vad vill du med din konst?
- Just nu ser jag också på det praktiska. Till exempel med flaskorna vill jag att de ska kunna användas men också fungera som en vacker installation.
Använder returglas
Återanvändning står också den unga glaskonstnären, som enbart använder returglas, nära om hjärtat.
Att använda returglas är dessutom inte bara bra för miljön utan också den egna hälsan, förklarar Hohenthal. Att blanda glasmassa själv är nämligen inget hälsosamt göra.
- Det är både dammigt och giftigt, berättar Hohenthal och förklarar att glasmassa som man blandar själv består av bland annat kvartssand, soda och kalk.
Hohenthal hade tidigare sin glashytta på ön Vänoxa utanför Dalsbruk men ville nå fler kunder och slippa de ibland besvärliga transporterna ut till skärgården och beslöt därför i somras att hyra in sig i det gamla tackjärnsgjuteriet i Dalsbruk.
- Om man riktigt vill leva så är det ett måste att ta sig till fastlandet. Här finns det kunder sommartid men det är också det praktiska, förklarar Hohenthal och avser bland annat fraktandet av tusen kilo glas på färja och traktor.
Med raska steg rör han sig mellan ugnarna och arbetsbänken där han rullar och blåser glaset. Det går undan och det gäller att inte stå i vägen.
Efter att glaset först smälts i en över tusen grader het ugn doppas den rostfria blåspipan i den sega glasmassan.
- Det är lite som sockervadd, förklarar Hohenthal.
Med hjälp av vått tidningspapper formar han sedan massan i en enkel basform och blåser i pipan så att det uppstår en liten bubbla i massan.
- Det är från den här lilla bubblan som allting börjar, allt från ett litet snapsglas till ett stort fat.
Det är så roligt att blåsa glas att själva produkten känns som en bonus.
- Glas är allt för mig, säger Jarl Hohenthal. Det är det jag jobbat med i fyra år, drömt om och dagdrömt om. Jag lever för glaset och det är nu det börjar hända grejer.
Hohenthal har studerat glasblåsning i Sverige vid Riksglasskolan i Småland, har jobbat med glasblåsning i Finland, Sverige, Danmark och Nya Zeeland.
- Det är så roligt att blåsa glas att själva produkten känns som en bonus. Om man ännu får den såld är det ju perfekt så att man också kan äta någon gång, ler Hohenthal.
Jag tror vi siktar på något ännu bättre i Dalsbruk.
Målet är att överleva på hantverket och att få undervisa.
Medan vi pratar kommer en mamma med två barn in. De ställer sig för att se på och ett av barnen får lära sig hur gasblåsaren fungerar.
Glashyttan är alltid öppen för besökare och Hohenthal berättar gärna om vad han gör och hur det går till då man blåser glas. I framtiden kommer regelrätta kurser att bli aktuella och nästa sommar ska tackjärnsgjuteriet, där det förr i tiden göts ankaren och propellrar, fyllas av ännu mera konst. Hurdan konst vill Hohenthal ännu inte avslöja.
- Det ska bli show och mera konst här, ler han hemlighetsfullt.
Tror du Dalsbruk har en framtid som något slag av Fiskars?
- Kvalitetsmässigt ja men jag tror vi siktar på något ännu bättre i Dalsbruk.