En av landets största tidningar, Aamulehti, lyckades kasta in en ordentlig brandfackla med sitt principbeslut om att försöka använda könsneutrala titlar och yrkesbeteckningar i sin rapportering. Riksdagens talman skulle t.ex. bli riksdagens “ordförande” istället. Reaktionen var tyvärr just så förutsägbar som man kunde vänta sig, skriver Jonas Jungar.
Det har omisskännliga drag av den i tiden hätska debatten kring pronomenet “hen” - det lilla ordet som fortfarande retar gallfeber på så många.
(Vissa bubblor i) de sociala medierna formligen exploderade av endera förtjusning eller ilska då Aamulehti under veckoslutet meddelade om sin nya giv.
Hädanefter skulle tidningen i mån av möjlighet använda sig av mera könsneutrala ord för att beskriva t.ex. yrkeskategorier eller titlar.
Riksdagens talman blir då istället “riksdagens ordförande”. Nämndeman blir “lekmannadomare” (fi. maallikkotuomari), huvudförtroendeman “personalens/arbetstagarnas representant” (fi. henkilöstön edustaja) o.s.v.
Det har omisskännliga drag av den i tiden hätska debatten kring pronomenet “hen”
Tidningen hänvisade till statistiska uppgifter som gav vid handen att det (ännu år 1990) fanns ca 400 yrkestitlar som slutade på just -man. En motsvarande genomgång av finländsk lagstiftning uppvisade över 100 beteckningar i lagtexten som slutade på -man.
Tidningen medgav i sin ledare kring ämnet att det hela kan framstå som pynjande med löjliga småsaker. Det finns större utmaningar i arbetet för större jämställdhet, medgav Aamulehti.
Men, skrev tidningen i sin principförklaring, förändring består alltid av små steg. Det är med hjälp av språket och orden vi förhåller oss till vår omvärld.
Det är skäl att försöka ta kål på föreställningen att en viss uppgift eller yrke är uttryckligen kvinnlig eller manlig, att komma åt vad Aamulehti kallar “smygmaskuliniteten”. Vår avsikt är inte att sudda ut de olika könen, försäkrade tidningen.
Reaktionen var emellertid just så förutsägbar som man kunde ana.
Utrikesminister Timo Soini såg sig föranledd att göra sig lustig över vad han kallade ett senkommet “aprilskämt”. Är vi faktiskt på väg mot en tid av post-sanning där en man inte längre är en man, och en kvinna inte längre en kvinna, skrockade Soini på soiniskt vis.
Yle-kolumnisten Sanna Ukkola bredde ytterligare på och drog sig inte för att dra paralleller till både George Orwell och bokbål. “Aamulehtis bokbål” var rubriken. På medeltiden brände man häxor, under andra världskriget böcker, skrev Ukkola, och menade att vedertagna yrkestitlar nu riskerade gå samma öde till mötes.
Reaktionen var emellertid just så förutsägbar som man kunde ana
Hon hejades ivrigt på av en armé av lustigkurrar på nätet. Det var förstås ingen hejd på skämten över vad diverse titlar och yrken nu skulle kallas.
Men som brukligt är i vår uppmärksamhetsekonomi (där den som skriker högst och mest provokativt får mest spaltutrymme), begravdes Aamulehtis principiella poäng och nyanserna under ståhejet.
Det är nämligen självklart att journalisterna har ett ansvar för vilka ord och uttryck vi alla använder. Mediernas roll i förhållande till språket är normbildande - det är i offentligheten som ord och uttryck vinner (eller inte vinner) terräng.
Ord är som bekant makt, och den makten skall användas med eftertanke. Ord är behäftade med (ofta undermedvetna) konnotationer och associationer som det är viktigt att man är uppmärksam på.
Att Aamulehti initierar debatten om vilket ansvar vi har i det avseendet är därför mer än välkommet. Att deras konkreta tillvägagångssätt sedan kan kritiseras är en annan sak, men som diskussionsöppnare är det både fräscht och fördomsfritt.
Vad gäller Svenska Yle kommer vi inte att ge några särskilda regler för vilka ord eller uttryck som ska användas. Däremot vill vi uppmuntra våra medarbetare att använda könsneutrala beteckningar då det bara är möjligt.
Vi inser ändå att vissa yrkesbeteckningar är så fast rotade i språkbruket att de inte kan undvikas, så begripligheten går alltid först.
Ord är makt, och den makten skall användas med eftertanke
Samtidigt visar den efterföljande debatten också hur svårt det är för oss journalister att navigera i korstrycket mellan motsatta förväntningar vad gäller just språk.
Vi går mot ett samhälle där alla väljer sitt eget massmedielandskap, man väljer sina egna nyheter. Det får också språkliga konsekvenser, säger professorn i svenska vid Uppsala universitet, Björn Melander, i en artikel i Språktidningen.
Det kan till exempel leda till fler gruppmarkörer i språket. Särskilt laddade ord, som kan kopplas till sexism och rasism, accepteras av vissa men inte av andra.
I grunden handlar det om något så naturligt som språkets oundvikliga förändring över tid
Ord som tidigare uppfattats som helt oproblematiska är plötsligt ifrågasatta, konstaterar Språktidningen.
Frågan är alltså komplicerad, men i grunden handlar det om något så naturligt som språkets oundvikliga förändring över tid.
Användningen av det behändiga “hen” må tjäna som exempel på just den förändringen.
Det upptogs i Svenska Akademins ordlista (SAOL) år 2015, men redan året innan det hade språkvården börjat betrakta det som fullt gångbart t.o.m. i nyhetstexter.
*****
Jonas Jungar är chef med ansvar för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle