Quantcast
Channel: Kultur - Nyheter, händelser och aktuellt | Svenska Yle
Viewing all 20181 articles
Browse latest View live

HST firar 70 år med konst i metron

$
0
0

Vill du dansa i metron eller se dina akvarellmålningar hänga i spårvagnen? Då lönar det sig att skicka in ett bidrag till Konstlinjen.

Helsingfors stads trafikverk fyller 70 år, och det firas med Konstlinjen. Metron, spårvagnarna och Sveaborgsfärjan ska fyllas av stadsbornas konst.

En del av konsten som ska ställas ut i kollektivtrafiken är beställd av konstnärer, men allmänheten får också delta. I ett öppet sök som pågår fram till den 20.3. kan vem som helst komma med idéer, och en del av dem förverkligas senare i år.

Kampens metrostation
Vill du skapa en performance här - då gäller det att anmäla sitt intresse till Konstlinjen. Kampens metrostation Bild: Yle/Helena von Alfthan

- Vi har fått in ungefär 40 bidrag. Det är dans, performance, program för barn och naturligtvis bildkonst. Några bidrag tar en hel månad och så finns där happenings som bara tar trettio minuter, så det är många slags bidrag, säger Annika Niskanen som är konstnär och koordinator för Konstlinjen.

Trafikverket vill ha mera bidrag

Ungefär tio av allmänhetens bidrag ska förverkligas, så det är inte alla som får sina idéer förverkligas i metron eller spårvagnen. Men Annika Niskanen efterlyser ändå fler idéer. Hon kan inte svara på frågan om det är konstnärer eller alldeles vanliga invånare som skickat in bidrag till Konstlinjen

- Vi vet inte alltid om det är en konstnär som skickat in bidraget. Vi har inte bett folk skicka sitt CV, därför att vi är intresserade av nya idéer och nya möjligheter så alla kan bidra, säger Annika Niskanen.

Den som vill se sitt konstverk hänga på metrostationen eller göra en performance i spårvagnen ska anmäla sig den här veckan på Konstlinjens hemsida.


Lätt att låna e-böcker utan risk för böter

$
0
0

Nu kan man låna e-böcker på Porsse-biblioteken i Borgå, Sibbo, Borgnäs och Askola.

Biblioteken i Borgå, Sibbo, Borgnäs och Askola har 300 e-böcker för utlåning
Biblioteken i Borgå, Sibbo, Borgnäs och Askola har 300 e-böcker för utlåning Biblioteken i Borgå, Sibbo, Borgnäs och Askola har 300 e-böcker för utlåning Bild: Yle/Sune Bergström

Biblioteken har skaffat en gemensam e-bokssamling med omkring 300 böcker. De flesta är finskspråkiga men det finns också knappt hundra svenskspråkiga böcker och några utländska faktaböcker.

Bibliotekens e-bokstjänst öppnas officiellt för kunderna torsdagen den 19 mars. Under lanseringsdagen ordnas det kundrådgivning på alla Porsse-bibliotek.

Så här gör du

För att kunna låna e-böcker behöver kunden ett bibliotekskort. Först måste man ladda ned läsprogrammet Bluefire Reader via Porsse-bibliotekens e-bibliotek. Biblioteken tillhandahåller Ellibs snabbtips för surfplattor.

Biblioteken har 1-2 licenser per e-bok. Om en bok är mycket populär kan biblioteken skaffa flera licenser.

Man kan samtidigt låna högst fem e-böcker och reservera högst sju. Om böckerna är utlånade kan man liksom med vanliga böcker ställa sig i kö för att få låna böckerna.

Ingen risk för böter

Lånetiden är antingen 2 veckor eller 1 dag. Det finns ingen risk för böter eftersom det inte längre går att läsa böckerna efter att lånetiden har gått ut.

Biblioteken betalar lika mycket för e-böckernas licenser som för pappersböcker men e-böckern tar inget utrymme i biblioteken.

Låna nyheter och musik

Porsse-biblioteken har också övriga e-tjänster: e-tidningsbaserna ePress med inhemska tidningar och PressDisplay med tidningar från hela världen. Dessutom finns musikdatabasen Naxos med närmare en miljon stycken att välja mellan.

Schyssta nya låtar bortom mainstream 3

$
0
0

Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.

Blur / Go Out

Blur hör till kategorin band som alltid gjort mig smått fundersam. Stundvis har de presterat alldeles briljanta låtar som Girls & Boys och Song 2, men samma band har även gett ut småfjantiga bitar som Parklife och Country House. I slutet av april kommer Blurs nya studioplatta The Magic Whip. Go Out är ett första smakprov från den och tack lov låter detta mycket lovande. Suggestiv, litet noise rock-aktig och med en härlig krok som fastnar: "Going to the lo-o-o-o-ocal". Ja, varför inte.

Stealing Sheep / Not Real

Härligt lättsam 80-tals elektropopnostalgi men med uppdaterat sound. "So real it's real" som de sjunger, "så äkta att det är äkta". Eller nästan i alla fall. Men det finns något väldigt avväpnande i detta som gör att jag har svårt att motstå det. Stealing Sheep är en brittisk tjejtrio som brukar räknas till kategorin psykedelisk folkmusik eller acid folk. Men det hörs inte så mycket i den här låten som i deras tidigare material. Vilket är bra, för det här är bättre. Not Real är även titeln på Stealing Sheeps andra platta. Den ges ut i mitten av april.

Kid Wave / Wonderlust

Det här är något så underligt som brittisk 80-tals indierock kombinerat med Cowboy Junkies-melodier. Och då är det här ändå första singeln (som ges ut i slutet av mars) från bandets debutalbum (som kommer i början av juni). Gitarrbetonat, äkta, glittrande, hårigt och skoj. Kid Wave är ett London-baserat band, men med medlemmar från Storbritannien, Australien och Sverige. Kanske är det just denna intressanta geografiska spridning som gör att här finns något eget och speciellt. Definitivt ett band värt att hålla koll på.

Courtney Barnett / Depreston

Jag har alltid gillat låtar som är berättelser och det här är något av en suggestiv road movie. Men ändå en farlig billåt för när den väl fångar en är det lätt hänt att man glömmer bort att man sitter bakom ratten. Tur att jag enbart lyssnat på den i det egna hemmets trygga famn. Courtney Barnett är en singer-songwriter från Australien och hon har hittills gett ut tre EP:n, men 23:e mars kommer hennes första egentliga skiva och den har den härliga titeln Sometimes I Sit and Think and Sometimes I Just Sit. På något vis är det även en beskrivande fras för denna låt som får åtminstone mig att stanna upp, titta ut, lyssna, kontemplera och – svära litet smått. Helt enkelt för att låten slutar för tidigt. Den hade gärna fått fortsätta fast en minut till. Lyssna gärna också på Pedestrian At Best på t.ex. Youtube. Även den är från kommande plattan, men har betydligt råare stuk än Depreston. Mycket fin även den låten.

Public Service Broadcasting / Go!

Oj, det här är spännande! Public Service Broadcasting är en brittisk instrumental duo som använder såväl sampling och elektroniska instrument som s.k. riktiga dito. Men det som gör dem intressanta är att de istället för egen halvdålig sång använder snuttar från gamla informations- och propagandafilmer och annat arkivmaterial. Deras tanke är att: "lära ut lektionerna från det förflutna genom musiken från framtiden". För att hitta alla ljudsnuttar de vill ha samarbetar Public Service Broadcasting en hel del med det brittiska filminstitutet. Det här är något som fler borde göra, för det är både stimulerande och fantasieggande. Nya skivan The Race For Space gavs ut i slutet av februari och handlar om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet under åren 1957-1972. Ett tema som fler skivor borde handla om.

Schyssta nya låtar bortom mainstream - min lista på Spotify:

Självmordspjäs med dockor

$
0
0

Sarah Kanes 4.48 Psykos är historiens mest gripande pjäs om depression och självmord. Nu görs världens första dockteaterversion av pjäsen i Åbo, 16 år efter att Kane tog sitt eget liv.

Sarah Kane var 90-talets teatersensation.

23 år gammal skapade hon Englands största teaterkontrovers på över 30 år med debutpjäsen ”Blasted”, influerad av inbördeskriget i Jugoslavien skrev hon om hur frön till krigets ondska sås redan under fredstid.

Redan då experimenterade Kane med form. Blasted började som ett naturalistiskt kammardrama med tidens och rummets och handlingens enhet, för att sedan fortsätta med att en av enheterna förskjuts – utan att det uttalas om det är tiden, rummet eller handlingens enhet som bryts. Plötsligt bara har det jugoslaviska inbördeskriget sprängts in i ett hotellrum i Leeds.

Fyra år och pjäser senare tog hon sitt liv efter att ha avslutat arbetet med 4.48 Psychosis. Där beskriver hon en människas depression och väg mot självmord, via läkarbesök och medicinering och ångest och kärlekslängtan och livströtthet. Det är en bild av desperationen sedd inifrån, så smärtsamt vacker men också fylld av becksvart komik.

Här förde Kane sina formexperiment så långt det bara var möjligt.

Pjäsen saknar scenanvisningar och dialoger och namngivna karaktärer, allt är skrivet som löpande text, layoutad som en experimentell dikt. Kane själv konstaterade att man får sätta upp den hur som helst, med en eller hur många skådespelare som helst.

Så har denna Kanes mest spelade pjäs också producerats på de mest olika sätt.

Teaterhusets fasad
Lilla Tehdasteatteri i Åbo. Teaterhusets fasad Bild: Tomas Jansson/YLE

Urpremiären i London gjordes med tre skådespelare, den lyckade finländska urpremiären (2001) på Nationalteatern med två skådespelare och en cellist, den svenska urpremiären på Dramaten med endast en skådespelerska osv osv.

Och nu görs den som dockteater i Åbo.

Välkommen distansering

Att göra Psychosis som dockteater är inte alls en så vansinnig eller konstruerad idé som man först kunde tro.

Så direkt som texten är, kan dockorna hämta med sig en distansering som gör pjäsen bara gott. Via dockorna kan man komma ännu närmare pjäsens oerhört smärtsamma kärna.

Därför blir jag litet besviken över att föreställningen bara till ungefär en tredjedel är utpräglad dockteater. Den biten är nämligen föreställningens bäst fungerande del; den elegant osynliggjorda Sirpa Järvenpää hämtar med sig magiska element med masker och morbid humor med sin dödsskallelek, och Outi Sippola är också allra bäst när hon serverar sina repliker med dockor som sällskap.

Pjästextens styrka, men också enorma svårighet, är ju att den är så direkt. Sarah Kane leker inte med undertext. Hennes ord är som knytnävsslag. Poetiska ibland, fyllda av svart humor ibland, kallt konstaterande eller hänsynslöst direkta som öppna blodiga sår.

Därför kräver texten skådespelarens hundraprocentiga närvaro och totala ärlighet. I samma stund som skådespelaren inte är texten, klingar orden falska och faller platt.

Det händer onödigt ofta i Åboföreställningen, alltid i stunder när dockorna inte alls är närvarande.

Föreställning som en berg- och dalbana

I allmänhet brukar en föreställning vara förlorad när skådespelare på scenen en gång tappat greppet om pjästexten, när magin en gång försvinner är den nästan alltid omöjlig att få tillbaka.

I Åbo handlar det inte bara om att man tidvis tappar relationen till texten, att man har valt att lägga in en paus halvvägs i föreställningen (det har jag aldrig tidigare varit med om under en produktion av 4.48 Psykos) gör också att man som åskådare förlorar kontakten till den stämningen som ensemblen byggt upp.

Dockteaterkonstnären Outi Sippola tillsammans med två handdockor.
Dockteaterkonstnären Outi Sippola, tillsammans med "läkaren" och "patienten" och depressionspiller. Dockteaterkonstnären Outi Sippola tillsammans med två handdockor. Bild: Jarkko Forsman

Men det spännande med föreställningen på lilla Tehdasteatteri är att den ständigt kommer igen, och lyckas få mig som åskådare att hitta tillbaka till de stora känslor som pjäsen är fylld av.

Det handlar dels om att regissören Johanna Latvala och ensemblen har vågat förhålla sig lekfullt respektlöst till texten, dels om att de flesta dockscenerna och visuella element hittar pjästextens kärna - hopplösheten, kärlekslängtan och det vansinniga bollandet med läkemedel.

Så mycket som Sarah Kane själv lyckades skämta om den svartaste av depressioner, är det viktigt att också föreställningen lyckas göra det.

Här handlar det inte minst om Sippolas hejdlösa dockscener mellan läkaren och patienten, med en klimax där depressionspillren flyger över scenen.

Här finns också flera visuella fullträffar; detaljer som överkastet som spökligt sugs in i soffan, det samtidigt skrämmande och sugande ljusflödet från en dörröppning (ljus: Jarkko Forsman), Järvenpääs nämnda magiska inslag.

Man lyckas också utmärkt med den sköra slutscenen och den abrupta slutrepliken, som fungerar som en öppning både för pjäsgestalten och publiken; för den ena följer döden, för oss i publiken följer livet; "avatkaa verhot" (please open the cuirtans). Två ord (fyra på engelska) som i sig ska omfatta... allt.

Diktkväll som avslutning

Tehdasteatteris Kane-projekt omfattar också en del extrasatsningar.

En är redan förbi, föreställningen som ensemblen spelade på veckoslutet närmast Kanes dödsdag, med start klockan 4.48 - inför en välsåld salong.

I samband med sista föreställningen inkommande torsdag erbjuder åboskrivargruppen Nihil Interin en poesikväll med dikter inspirerade av föreställningen.

I dagens läge är alla de sista föreställningarna slutsålda, för tillfället förs förhandlingar om festivalgästspel. Det är också möjligt att föreställningen återvänder till teaterns repertoar på hösten.

Saint Patricks day vs första maj

$
0
0

Vad är Saint Patricks day egentligen och hur ska också vi i Finland fixa en fest som kan exporteras på samma sätt?

Saint Patricks day är en irländsk högtid som spritt sig som en löpeld runt världen. Den 17 mars kan man se folk i gröna utstyrslar och hattar smuttandes på grönt öl. Ja, du läste rätt. Grönt är Sankt Patriks officiella färg, och då ska också ölet färgas.

Legenden om Sankt Patrik

Sankt Patrik levde i England för helt sjukt länge sedan (cirka 400 efter Kristus). När han var 16 år gammal kidnappades han av irländska pirater, som sålde honom som slav. Under sin slavtid på Irland såg Patrik ljuset och blev väldigt gudfruktig.

När Patrik sedan kom undan slaveriet bestämde han sig för att bli präst och åka tillbaka till Irland för att rädda den hedniska befolkningen. Sagt och gjort, några år senare var han där och det sägs att han lärde de ogudaktiga irländarna om Fadern, Sonen och Den Helige Anden med hjälp av treklöver, ett blad som är tre men ändå ett. Treklövern är fortfarande en viktig symbol för irländarna.

Legender säger också att avsaknaden av ormar på Irland också är Patriks förtjänst. När han fastat i 40 dagar och nätter på ett berg (någon som drar paralleller till en annan religiös figur?) attackerade ormarna Patrik och han jagade ner dem alla i havet. På så vis försvann Irlands ormar - fast helt på riktigt var det faktiskt så att ormar aldrig funnits på efteristida Irland.

Hur firas St Patricks Day?

Traditionellt klär man sig i grönt och en stor leprechaun-hatt när man firar Saint Patricks day. En leprechaun är en sorts irländsk pyssling som bär hatt och som kan göra dig rik om du fångar honom. Man pyntar också sig med treklövern, många väljer till exempel att måla den på kinden.

I Dublin ordnas en stor parad i dag (17.3) men högtiden firas i flera dagar. Det ordnas konserter, teaterföreställningar, dansuppvisningar och fyrverkerier. Eftersom Saint Patricks day är en social högtid slutar dagen ofta på pubben där man dricker grönt öl som är färgat med karamellfärg.

Tror du på skrock så kan du testa att lägga en shamrock, en irländsk treklöver, bakom hälen i din vänstra sko. Det sägs att följande människa du möter är den du gifter dig med.

Sankt Vappen från Finland?

Finlands egen legendariska vårfest är förstås valborgsmässoafton och första maj. Speciellt första maj har all potential att kunna exporteras som en global rolighetshögtid.

Första maj firas redan på många ställen i världen, men med den ursprungliga tanken om att det är arbetarnas högtid. Det ordnas demonstrationståg och marscher.

Här hos oss har vi tagit första maj-firandet ett steg vidare och det är just det vi kunde börja exportera ut i världen.

Struvor och mjöd. Varje karneval med självrespekt behöver ett födoämne som förknippas till den. St Patricks Day har grönt öl, vi har struvor och mjöd. Jäser man mjödet tillräckligt länge så blir det ju också nästan som öl.

Valborg
Ballonger gör oss glada. Valborg Bild: Yle/Pekka Kauranen

Ballonger. Att en kristen högtid som Saint Patricks day har fått en så rolig fiilis och sådan grann utstrålning beror mycket på de glada irländarna. Vi finländare kan vara lite väl buttra ibland, men ge oss en ballong så lyser vi upp. Ballonger är hörnstenen i varje lyckad karneval, och på första maj hittar du inte ett kvarter utan ballongförsäljning.

Karnevalstämningen är det viktigaste för att få till en lyckad högtid. Tänk dig Akademen stå vid Times Square och sjunga om vinterns som rasat utför våra fjällar! Det vore verkligen en vacker syn.

Folkmassa i Åbo på första maj
Första maj, den enda dagen på året som finländarna går ut ur huset för att ha roligt. Folkmassa i Åbo på första maj Bild: Creative Commons / Jontts

Om vi verkligen vill exportera vår kultur till utlandet ska vi välja den bästa kulturen, nämligen första maj. Det är den enda dagen på året när finländarna går ur huset för att ha roligt. Och inga obekväma familjestunder är heller förknippade med högtiden.

Mjöd och struvor kan erövra världen!

And because we know this vappu-thing is going to be a success overseas, here is a quick translation of how you celebrate vappu, Finland style.

On may first you put on way too little clothes, go to the park and listen to old men in dirty hats singing old songs. If you are student you have overalls and drink beer.

Usually you drink sima and eat tippaleipä. Sima is a drink you make yourself, it contains yeast, lemon and raisins. If you have it bottled too long you might get drunk, and if you leave it in the sun the bottle might explode. Tippaleipä is a sweet dessert that looks like a pile of worms. Pretty good actually.

Balloons and carnival feeling is important. Remember to bring enough money, because the balloons are going to cost a fortune.

Leevi Haapala ny chef för Kiasma

$
0
0

Filosofie doktor Leevi Haapala har utsetts till chef för Museet för nutidskonst, Kiasma, i Helsingfors.

Haapala är född år 1972 och verkar för närvarande som professor vid Bildkonstakademin.

Han verkade tidigare som kurator och har forskat i nutidskonst. Han doktorerade i konsthistoria.

En stor utmaning

Haapala ser fram emot att börja leda ett så ansett museum och med så långa anor som Kiasama har. Samtidigt vet han att det är en stor utmaning.

- Konstfältet har höga förväntningar och samtidigt påverkas vi av det ekonomiska och politiska läget i världen, säger den nyvalda museichefen.

Han vill fortsätta på museets nuvarande linje genom att försöka locka hit unga internationella konstnärer.

- Vi vill hitta internationell konst på tröskeln till det stora genombrottet, utan att glömma de utforskande konsthelheterna, säger Haapala.

Haapala tar över i april

Kiasmas nuvarande chef Pirkko Siitaris femåriga kontrakt löper ut i slutet av mars.

Fem personer hade sökt tjänsten som nu för första gången var öppen också för personer från de övriga nordiska länderna. Den nya chefen valdes av styrelsen för Nationalgalleriets stiftelse.

I hemmet och på gatan eller KOTI & KATU

$
0
0

Framför huset på Tavastgatan 72 D i den bohemsjaskiga stadsdelen Vallgård mitt i Helsingfors finns en hållplats. Alla hållplatser i Helsingfors har ett nummer. Det är tydligen ett sätt att hålla reda på dem.

Ett foto av Arto Timonen får agera dörrmatta när man kommer in i galleriet
Ett foto av Arto Timonen får agera dörrmatta när man kommer in i galleriet Ett foto av Arto Timonen får agera dörrmatta när man kommer in i galleriet Bild: Yle/Peter Lüttge

Hållplatsen utanför huset på Tavastgatan bär i alla fall numret 3022. Det numret i sin tur ger namnet åt det pikkulilla galleriet som finns i gatuplan i det grådaskiga hyreshuset mitt emot hållplatsen: Galleria Pysäkki 3022.

Hållplatsen 3022 har också ett passande namn: Gallergatan. Alla bussar därifrån går till Järnvägstorget, förutom bussarna 73 och 74 som går till Hagnäs.

KOTI & KATU

I galleriet visas konstnärerna Nina Albrechts målningar och Arto Timonens fotografier. Utställningen berör frågor om gata och hem och ifrågasätter gränsen mellan dem.

I galleriet har de byggt upp ett hem som rymmer berättelser om livet både i hemmet och på gatorna. Inom temat ryms gemenskapen mellan människorna som lever i staden och rör sig på gator eller befinner sig i ett hem.

Arto Timonen och Nina Albrecht förbereder utställningen KOTI & KATU
Arto Timonen och Nina Albrecht förbereder utställningen KOTI & KATU Arto Timonen och Nina Albrecht förbereder utställningen KOTI & KATU Bild: Yle/Peter Lüttge

I verkligheten är gatan ett hem för många. Frågor om rätten till en bostad och välmående berörs.

Nina Albrecht
Nina Albrecht Nina Albrecht Bild: Yle/Peter Lüttge

Vad är ett tryggt hem? Vem tillhör utrymmena i staden? Finns det platser som tillhör alla? Hur ser gemenskap och idyll ut? Dessa frågor behandlas ur olika synvinklar i samspel och kommunikation med utställningsbesökarna.

Albrecht undersöker i sina målningar människans inre världar, känslotillstånd och erfarenheter. Timonens fotografier visar en realistisk bild av de bostadslösas vardag.

NINA & ARTO

Nina har studerat bildkonst i Österbotten under åren 1997-2004. Hon har också studerat på distans i Berlin. Nina har illustrerat för flera böcker och tidskrifter. Hon har också skrivit boken Vardagsvingar och klasskalas – en bok om politiskt pyssel (tillsammans med Fredrika
Biström).

Arto Timonen
Arto Timonen Arto Timonen Bild: Yle/Peter Lüttge

Arto har studerat fotografi vid Åbo konstakademi och fick examen 2008. Han har hållit utställningar i Finland och utomlands. Timonen har fotograferat bostadslösa under nästan hela sin karriär som fotograf och har utgivit boken Katu-Asunnottomat kertovat (tillsammans med Ulla Pyyvaara).

MÅLNINGAR & FOTOGRAFIER

Nina målar alltså. Och Arto fotograferar. Jag tycker om Ninas målningar. Men ännu mera tycker jag om Artos fotografier. Att bilderna hänger och står huller om buller gagnar fotografierna och begränsar målningarna. Men om man ger sig tid och närmar sig Ninas målningar och tittar noggrannt på dem öppnar sig också deras värld.

Så egentligen tycker jag lika mycket om Ninas målningar som jag tycker om Artos fotografier. När jag riktigt tänker efter. Och det var väl också meningen med att hänga dem huller om buller. I ett enda tohuwabohu.

Två målningar av Nina Albrecht
Två målningar av Nina Albrecht Två målningar av Nina Albrecht Bild: Yle/Peter Lüttge

Utställningen KOTI & KATU är öppen fram till den 28 mars. Kolla deras facebooksida för de aktuella öppethållningtiderna. De varierar.

Nästan allt går i dur

$
0
0

Musikern och låtskrivaren Nalle Ahlstedt i Åbo avslöjar att Jore Marjarantas kommande album går nästan helt i dur.

Jore Marjaranta, som kanske främst är känd från Leningrad cowboys, gav i januari ut nya singeln Rakkaus kuulethan mua och förra veckan kom Huomaan vain sinut. Båda låtarna finns med i albumet Jore Marjaranta VI, som ges ut i början av april.

Det här albumet är ganska speciellt för finländska förhållanden i och med att tio låtar av elva går i dur då det brukar vara tvärtom. Åbobon Nalle Ahlstedt har förutom att han producerar albumet också skrivit alla låtar tillsammans med Jore Marjaranta. Det här projektet har tagit ett och ett halvt år, men under den tiden har Nalle Ahlstedt också hunnit göra låtar till flera andra artister runt om i världen, bland dem Smokie och Robin.


Vi flaggar för Minna Canth

$
0
0

Minna Canth-dagen:

  • Minna Canth 19.3.1844 – 12.5.1097 född som Ulrika Wilhelmina Johnson i Tammerfors.
  • Var en av de viktigaste finländska författarna under 1800-talet.
  • Finlands första kvinnliga journalist och engagerad i samhällsfrågor, kvinnans ställning och nykterhet.
  • Var berömd för sina salonger i Kuopio, som samlade kulturpersonligheter från hela landet.
  • Det mest kända verket är pjäsen Työmiehen vaimo (Arbetarens hustru, 1885). Pjäsens urpremiär blev en skandal, men ett par månader senare antog riksdagen en ny lag som bestämde boskillnaden inom äktenskap.
  • Dramat Sylvi, som är det enda hon skrev på svenska, fick en bejublad premiär på Svenska teatern i Helsingfors (1893). Det som handlar om en ung kvinna som giftmördar sin make och bygger på en verklig händelse som utspelades i Tavastehus.
  • 2007 infördes 19 mars som allmän flaggdag i den finländska kalendern och är den enda av flaggdagarna som tillägnas en kvinna. Dagen firas också som jämställdhetens dag.
Minna Canth, född Ulrika Wilhelmina Johnson, 19 mars 1844 i Tammerfors, död 12 maj 1897 i Kuopio var en av de viktigare finländska författarna under 1800-talet. Sedan 2007 är 19 mars allmän flaggdag i Finland och den enda som tillägnas en kvinna. Folkloristen Ulrika Sandell har tagit reda på en del om denna märkeskvinna.

Minna Canth kan sägas ha varit en kvinna som var långt före sin tid. Hon var vår första kvinnliga journalist och samhällskritiker. Med sin pjäs Työmiehen vaimo, Arbetarens hustru, ställde hon till rabalder i och med att hon ifrågasatte kvinnornas sårbara ställning i äktenskapet och gick åt fylleriet. Då pjäsen hade urpremiär sågs den som en skandal. Men året efter godkändes boskillnadslagen i Finland, vilket gav kvinnorna en säkrare ställning.

Minna Canth var under en stor del av sitt liv ensamförsörjare med flera barn efter att hennes man hade dött, men eftersom hennes affärsrörelse gick bra kunde hon ägna sig åt skrivandet och sina berömda salonger, som samlade samtida storheter till Kuopio.

Den 19 mars uppmärksammas Minna Canth med en egen flaggdag som samtidigt också är jämställdhetsdagen. Ulrika Sandell har tagit reda på mer om vem Minna Canth egentligen var.

Helsingfors konstverk riskerar förfalla

$
0
0

Helsingfors stad har en allt snabbare växande samling med så kallade procentkonstverk som placeras ut på offentliga platser. Men Helsingfors konstmuseum får inte mer resurser för underhåll av konstverken.

De så kallade procentkonstverken kommer till genom procentprincipen som betyder att man i planeringen av offentliga byggnader reserverar en procent av finansieringen till konst i byggnaden eller omgivningen.

Eftersom staden växer droppar det hela tiden in nya konstverk vilket är en fin sak och konstnärerna får arbete. Problemet är att våra anslag får underhållet inte ökar i samma takt utan tvärt om.

Men mer konst innebär också större kostnader i underhåll för Helsingfors konstmuseum. Det här bekymrar arkitekt Klas Fontell som är med och ansvarar för den offentliga konsten vid Helsingfors konstmuseum.

- Eftersom staden växer droppar det hela tiden in nya konstverk vilket är en fin sak och konstnärerna får arbete. Problemet är att våra anslag får underhållet inte ökar i samma takt utan tvärt om. Då finns en risk för att konstverken, om inte förfaller, så åtminstone är det väldigt utmanande att hålla dem i skick, säger Fontell.

Marja Kanervos avfallscontainrar av glas utsattes för vandalism.
Ett exempel på sårbar konst är Marja Kanervos avfallscontainrar av glas. Kanervos miljömedvetna konstverk vann en tävling i förslag till procentkonst 2008 och ställde ut i Nordsjö där det vandaliserades år 2012. Marja Kanervos avfallscontainrar av glas utsattes för vandalism. Bild: Helsingfirs konstmuseum

Varje konstverk staden köper ska antingen underhållas eller förvaras någonstans. I dag kostar underhållet hundratusentals euro. Bara nya byggnader ger staden 5-10 nya konstverk varje år.

Fontell säger att Helsingfors konstmuseum borde få mera resurser till underhållet av konstverken på offentliga platser.

- Antingen i form av mera medel så att man kunde köpa in tjänster, eller så medel för att anställa en konservator som kunde jobba enbart med den offentliga konsten.

Anne Siirtolas konstverk Satakielen laulupuu i  Päiväkoti Satakieli
I daghemmet Satakieli finns Anne Siirtolas procentkonstverk Satakielen laulupuu från år 2014. Anne Siirtolas konstverk Satakielen laulupuu i Päiväkoti Satakieli Bild: Helsingin taidemuseo / Hanna Kukorelli

Vandalism kostar

Thomas Wallgren, ordförande för direktionen för Helsingfors konstmuseum, säger att man måste vara försiktig när man väljer vilken konst som ställs ut på offentliga platser.

- När konst står framme blir det ibland problem med vandalism och det kostar. Det är klart att det är ett bekymmer, men samtidigt ingen överraskning. Man kan inte lämna fram ett skört ägg vid järnvägsstationen och vänta oss att den inte går sönder, säger Wallgren.

Timo Heinos konstverk "Veteen piirretty viiva", i Fiskehamnen.
Fiskehamnen pryds av Timo Heinos procentkonstverk Veteen piirretty viiva från 2014. Timo Heinos konstverk "Veteen piirretty viiva", i Fiskehamnen. Bild: © Helsingin taidemuseo / Maija Toivanen

Konstverkens livstid har utsatts för prövningar när konstnärerna hittat nya material. Konstverk av plast och papper är inte lika lätta att underhålla som en bronsstaty.

Procentkonst

  • År 1991 beslöt Helsingfors stadsstyrelse att en procent av byggnadskostnaderna för offentliga byggnader, parker och gator ska användas för konst.
  • Principen har utvecklats. Idag får varje skola och daghem sitt eget konstverk. Också metrostationer, bibliotek och så vidare.
  • Under senaste år har man också med en utveckling av procentprincipen skapat konst i nya projektområden som Fiskehamnen och Busholmen. De som löser in tomter på projektområdena betalar en liten summa som staden köper konst för.

- I början handlade det om brons och sten. Då var materialen hållbara och konsten upplevdes som evig. Nutidskonsten har fört med sig en mångfald av material och tekniker, vilket medfört utmaningar. Men självfallet vill vi köpa konst som är relevant i vår tid. Vi kan inte uppmana konstnärerna att göra bronsstatyer för att slippa problem. Men bronsstatyer måste också uppehållas, säger Fontell.

Ett exempel på sårbar konst är Marja Kanervos avfallscontainrar av glas. Kanervos miljömedvetna konstverk vann en tävling i förslag till procentkonst 2008 och ställde ut i Nordsjö där det vandaliserades år 2012. Nu vågar konstmuseet inte ställa fram konstverket igen. Kanervos avfallscontainrar förvaras nu i ett lager.

"Skapar trivsel och bildning"

Enligt Thomas Wallgren har konstverken på allmän plats en viktig funktion.

- Det är ett sätt att skapa trivsel och upprätthålla bildningen och intresset för livet, konsten och mångfalden. Havis Amanda och Mannerheimstatyn är jätteviktiga för alla finländares förståelse av oss själva och den värld vi lever i, säger Wallgren.

Finland-bingo med Big Game

$
0
0

Den dyraste finska filmen någonsin har premiär och vår recencent Webb-Muffe spelade Finland-bingo i biografen.

När man hör om handlingen i filmen Big Game så tänker man kanske först att det låter som en liten pojkes drömfantasi. En historia där Air Force One störtar i de Lappländska skogarna med Samuel L. Jackson i huvudrollen låter först aningen absurt. Men det är faktiskt manuset till filmen.

Big Game är Jalmari Helanders (han som gjorde Rare Exports) nyaste film som också är den dyraste finska filmen någonsin (hela 8,5 miljoner var budgeten). När man sitter i den mörka biosalongen förstår man varför.

Victor Garber, Felicity Huffman, Jim Broadbent, Ted Levine.
Bland skådespelarna finns också andra stora namn som Victor Garber, Felicity Huffman, Jim Broadbent och Ted Levine. Victor Garber, Felicity Huffman, Jim Broadbent, Ted Levine. Bild: Stephanie Kulbach

Mandomsprovet

Men först om filmens handling. USA:s president (Samuel L. Jackson) är på väg på ett G8-toppmöte till Helsingfors men resan till vår sköna huvudstad slutar tvärt med att Air Force One störtar i norra Finland. Det är en grupp terrorister som är ute efter presidenten.

Bild på Samuel L Jackson framför ett kraschat flygplan.
Scenen där presidenten och pojken träffas är GULD! Bild på Samuel L Jackson framför ett kraschat flygplan. Bild: Stephanie Kulbach

Den mäktiga ledaren lyckas ändå ta sig helskinnad ut ur planet och ner i den Lappländska skogen där han träffar den 13-åriga Oskari (spelad av Onni Tommila). Han är ute i skogen för att utföra ett mandomsprov och duon utvecklas till ett riktigt powerpar. Presidentens öde ligger alltså i en finsk pojkes händer.

Skratt och nagelbitning

Jag hade stora förväntningar på filmen och blev inte besviken, vilket händer ofta när man förväntar sig mycket. Filmen var en härlig blandning av humor, action, specialeffekter, kulturkrockar och rörande stunder.

Big Game
Skurkarna ser ut som... skurkar. Big Game Bild: Stephanie Kulbach

Min favoritscen var när presidenten och pojken träffas, den var väldigt underhållande på grund av både ålders- och kulturkrockar. Några hjärtattacker fick jag också och naglarna bet jag på av nervositet vid flera tillfällen.

Jag tror filmen blir en storsäljare i Finland och jag hoppas att den går hem på andra håll i världen också. Big Game är redan såld till många länder länder och den fick ett fint mottagande på Torontos filmfestival i höstas. För oss är det väldigt coolt att USA:s president faller ner i vår urskog, men för dem som inte är finländare är det ändå frågan om en ganska vanlig (men obs snygg och rolig) actionfilm.

Finland-bingo

Eftersom Big Game fungerar som ett finländskt visitkort ute i världen så ville vi kolla hur mycket typiska finska element filmen innehöll. Jag spelade Finland-bingo i biografen och resultatet ser ni här.

Finlandbingo
BINGO! Finlandbingo Bild: Yle

Den finska sisun stod pojken Oskari för, jag har aldrig sett en 13-åring med liknande beslutsamhet. Svordomar fanns det i så gott som varje scen där de finska gubbarna medverkade. Lite besviken är jag på att jag inte lyckades bonga någon bastu. Men visst, en bingorad blev det ändå.




Big Game har premiär torsdagen 19.3.

Antti Tuuri skriver om riktiga människor

$
0
0

Romaner, noveller, operalibretton, teaterpjäser, hörspel, filmmanus och dokumentära böcker hör till Antti Tuuris digra produktion.

Antti Tuuris produktion har översatts till 16 språk och till hans särintressen hör också de isländska sagorna. Men vad har han att säga om den finska berättartradtitionen?

En stark berättartradition

– Vårt land är litet och det finska språket likaså. Man kan inte vänta sig att det varje år dyker upp en ny Aleksis Kivi. Trots det publiceras varje år böcker som man kan vara glad åt, tycker Antti Tuuri.

Den finlänska berättartraditionen börjar enligt Tuuri från rötterna och det lokala. Ifall berättelserna handlar om allmänmänskliga ämnen har de också en chans att nå en internationell publik. Det är det som utmärker stor litteratur.

Ett stort intresse för Finland.

– Jag är hemma från Österbotten och varje människor där har en berättelse.

Enligt honom måste man skriva om det man sett och upplevt. Det är inte så att Tuuri skriver om sig själv, men en författare tar intryck av det han eller hon ser.

Tuuri har skrivit många romaner som utspelar sig långt tillbaka i tiden. Historiska romaner kräver en grundlig forskning och fakta måste stämma överens med verkligheten. Fiktiva delar kan författaren lägga till som han vill.

Trovärdigheten är det viktigaste. Om läsaren inte tror på berättelsen så är det ingen bra berättelse.

Isländska sagor

I början av 1980-talet blev Antti Tuuri bekant med en isländsk författere. Författaren sade att en människa som inte varit till Island är ingen riktig människa.

Enligt Tuuri finns det tre länder i Europa där en riktig människa kan bo, det är Island, Irland och Finland. Gemensamt för de här länderna är att här finns en tokighet som gör livet värt att leva.

– Jag började tänka på saken och så reste jag till Island. Det är ett härligt land, och på många sätt är islänningarna väldigt lika oss finländare.

Han lärde sig isländska och har nu översatt fyra isländska sagor till finska. Senare skrev han också en bok om Island, Ett litet stort land.

Boken dör aldrig

Idag talar man mycket om att pojkar inte läser böcker, men så har det ju alltid varit. Vissa människor läser helt enkelt inte böcker.

I en film är bilderna redan skapade av någon annan. När man läser en bok skapar man själv bilderna. Tv eller film kan enligt Tuuri aldrig ge en lika stor upplevelse som en bok kan.

– Själv läste jag mycket som ung. Det har gett mig gåvan att själv skapa texter som människor tycker är intressanta.

Efter Nio om traditioner, torsdagen den 19 februari 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

Hur finländsk är du egentligen?

$
0
0

Medan norrskenen lyste upp natthimlen över så gott som hela Finland fylldes de sociala medierna av vackra himlavalvsbilder. Gröna, röda och gula flammor gnistrade mot den svarta himlen och tog andan ur både fotografer och vanliga himmelsspanare.

En trend som också dök upp på de sociala medierna var glädjen över att se norrsken för allra första gången. Både ung och gammal finländare meddelade sin förtjusning över aurora borealis-debuten. Detta ledde också till att allt fler som bor i Finland nu kan titulera sig Riktig Finländare.

Men, förutom norrskenen, vad ska du ha upplevt eller njutit av för att kunna kalla dig Riktig Finländare? Vi ger dig hela listan.

Gilla mat som slutar på -låda

Julbordet dignar av lådor med potatis, kålrot och morot. Det tvistas allt som oftast om leverlådan ska eller inte ska innehålla russin. Lådorna är helt enkelt en hjärtesak för människor i Finland.

Bild: Saarioinen Oy
Leverlåda till middag i dag kanske? Bild: Saarioinen Oy Bild: Saarioinen Oy

Salmare

Helst ska du ha varit på Ollis en tisdag under marktiderna och druckit tiomarkssalmix, men det räcker med att du ens har smakat på den här söta, sliskiga alkoholdrycken med smak av salmiak. Hrrrrr.

En natt i butkan

Efter att ha druckit billiga salmareshottar på valfri bar är det bra om man som finländare slutligen tillbringar natten i polisens fyllecell, alltså butkan. Helst ska du vakna i butkan på morgonen utan minne av hur du hamnat där.

Häktet.
Har du haft glädjen att sova här? Häktet. Bild: Yle/Fia Doepel

Klaga över gratis pengar

Att få lyfta studiestöd är en grundrättighet för studerande i Finland. Du får helt enkelt betalt för att du studerar, det ska vara ditt jobb. Ändå är du inte en fullvärdig finländare om du inte i något skede klagat på att du får för lite pengar, att du tvingas återbetala dina gratispengar eller att kriterierna för att få stödet är för svåra att möta.

Nakenhet

Bastu och nakenhet går hand i hand, varje finländsk person ska gilla att gå i bastun och inte vara det minsta pryd. “Ska flickorna eller pojkarna gå först i bastun?” ska helst besvaras med “Alla kan väl gå samtidigt!”

Det går också bra att rulla naken i snön. Bild: YLE

Vakbad

Efter nakenbad i bastun ska det också nakenbadas i vintervak. Borra ett hål i isen när det är minus 30 grader ute, ta av dig kläderna och hoppa sedan i. För det känns ju så skönt i lederna efteråt och nu är till och med reumatismen borta! Alla måste prova denna universalmedicin.

Rädsla för den ryska björnen

Som Riktig Finländare är du också en aning rädd för Ryssland och Putin, för vi som finländare har ju krigen i så färskt minne! Lite ska du också vara rädd för alla andra nationaliteter för du förstår ju faktiskt inte vad de säger. Helst ska vi inte lära oss några språk alls i skolan.

Men Rysslands flagga är rätt snygg va? Bild: EPA / All Over Press

Köa

I Finland gillar vi att köa. Om det delas ut något gratis kan du slå dig i backen på att kön är lång, om det så handlar om glass eller enbart hinkar. Att stå i kö i minusgrader mitt i natten är också något vi glatt gör, speciellt om det i ändan av kön väntar en fullproppad och stekhet nattklubb eller en svindyr bilresa hem. Att köa är en finländsk dygd!

Klaga på semestern

Bara fyra veckor semester. Eller fem eller sex. Det är ju alltför lite, hur ska vi orka jobba åtta timmar om dagen när vi bara får vara lediga sex veckor i året med full lön? Dessutom får vi en halv lön för att komma tillbaka på jobb. Alltför lite.

Alltför lite tid att chilla i hängmattan. Bild: Tuula Nyberg

Hur finländsk är DU?

Räkna ihop hur många poäng du fick och kolla vårt facit!

9 poäng
WOW! Du älskar verkligen rågbröd, helst ska det vara hårt som livet. Smalltalk är inte din gren och du har testat kärringkånk minst en gång.

4-8 poäng
Du gillar att duka upp ett traditionellt julbord men kalakukko är inget för dig. Du svär lite över att FPA ville ha 15 % ränta på återbetalningen av studiestödet men du orkar inte överklaga, det hjälper ändå inte i det här byråkratiska samhället. Du röstar troget men har handduken på dig i bastun.

0-3 poäng
Grattis, du får också vara finländare! Alla får vara med, även om man inte sett norrsken eller kastat sig i iskallt vatten. (Men visst äter du bara den blåa chokladen och tycker löjligt mycket om kaffe…?)

Veckans Sibbe: Islossningen i Ule älv var politisk 1899

$
0
0

I oktober 1899 ordnades det en lotterifest på den savolax-karelska nationen i Helsingfors. Musiken beställdes av Jean Sibelius. Anspråkslöst kallade han sitt nyskrivna verk för en ”Improvisation”.

Politisk musik

Texten som Sibelius använde var en 40 år gammal dikt av Zacharias Topelius, en dikt om islossning och frihetslängtan, kallad ”Islossningen i Ule älv”. Men nu var året 1899 och den gamla texten fick en politisk innebörd. Det visste Sibelius och det anade också de flesta andra. Islossningen blev en protest mot det ryska ”isvälde” som ville begränsa Finlands autonomi. Både musiken och tematiken förebådar på flera sätt Finlandia, som såg dagens ljus bara några veckor senare, den 4 november 1899.

”Vems träl är jag, att i min ungdomsstyrka jag skulle blint en evig vinter dyrka? Högboren son av Finlands blåa sjö, fri föddes jag, och fri så vill jag dö (…) Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde, det vill jag skapa själv med eget flöde, och ve den boja, som i vårens dar än tynger på min jätteskuldra kvar(…)”.

Nejden andas

”Islossningen i Ule älv” ( i originalnoterna "Islossningen i Uleå älv") kunde man kalla en kantat, en melodram eller en körsvit men Sibelius valde anspråkslöst termen ”improvisation” för recitatör, manskör och stråkar. Efter uruppförandet den 21 oktober antecknade han: ”bör revideras”. Så gjorde han också, men stycket har trots det mer eller mindre fallit i glömska. Undantaget är den korta sången ”Nejden andas” som finns i slutet av verket. Den sjungs än idag som en fristående sång.

”Nejden andas. Böljorna sjunka. Skummig går över brusten damm, fri och segrande, stolta floden majestätisk sin bana fram”.

Dramatisk som vårfloden

Orkestern inleder dramatiskt och sedan följer textrecitationen till svagt stråkackompanjemang som gradvis ökar i intensitet. Precis som vårfloden. Själva körsången börjar efter fyra minuter och växer också den och skapar ett slags kulmen i hela verket. Men precis när man tror att stycket är slut inleder kören försiktigt med ”Nejden andas”. Efter det summerar recitatören dikten med de avslutande Topeliusorden medan kören hörs i bakgrunden. Slutet är kraftfullt, precis som islossningen och precis som Topelius’ text.

”Det var din sol, som isens murar bräckte; det var ditt regn, som mina strömmar väckte; det var din kärlek, som har allt förmått, och jag - Jag endast har min tid förstått. Allt, som på jorden suckar högst och renast, o, visste det som jag sin tid allenast, det skulle dricka kraft ur ljusets märg, det skulle bryta mur och spränga berg”.

Tv-rollen går före studentskrivningarna

$
0
0

Borgåbon Li Krook ska spela både hjälplös och manipulativ då Monika Fagerholms bok Lola uppochner blir tv-serie.

Den här veckan kör inspelningarna av tv-serien Lola uppochner i gång. Det är få förunnat att få vara med om ett sådant projekt, men för Li Krook blir det här verklighet.

Ännu efter provspelningarna var Krook osäker på hur det hade gått och hon väntade på ett bud om hon skulle få vara med. Till slut kom det efterlängtade telefonsamtalet.

Ulrika Bengts har en chans att bli den andra kvinnliga regissören i historien att vinna en Oscar.
Regissör Ulrika Bengts. Ulrika Bengts har en chans att bli den andra kvinnliga regissören i historien att vinna en Oscar. Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth

- Jag steg just då in i en fullproppad buss och telefonen ringde. Det var regissören Ulrika Bengts som frågade om jag vill vara med i serien. Jag undrade om hon skämtade men tydligen var det inget skämt, så nu är jag med.

Lola uppochner. Roman av Monica Fagerholm
Monika Fagerholms bok "Lola uppochner". Lola uppochner. Roman av Monica Fagerholm Bild: Schildts & Söderströms

Inspelningarna kommer aningen olägligt eftersom Krook är abiturient och studentskrivningarna pågår.

- Till mina lärares förskräckelse så bestämde jag mig redan då jag sökte den här rollen, att om jag får vara med i den här produktionen så kan jag ursäkta mig för att jag inte får så bra resultat i skrivningarna.

Håller liv i känslan av att inte kunna röra sig

Krooks rollfigur i Lola uppochner heter Anita Bäck, en av de centrala personligheterna. Anita är nitton år gammal. Hon är ett manipulativt geni med en muskelnedbrytande sjukdom och hon sitter i rullstol.

- Eftersom jag i min roll har stora svårigheter att röra mig så har jag en liten armé med emokids. Jag kallar dem för "skelettfåglarna" och de fungerar som mina extremiteter, berättar Krook.

Helt lätt är det inte att förbereda sig för en roll där man inte kan röra sig så mycket.

- Då jag var på min andra provfilmning så råkade jag gå med kryckor. Jag kommer ihåg hur det känns att inte kunna röra sig så mycket man vill och försöker hålla liv i den känslan.

Nästan tv-debut

Patrik Kumpulainen, Vivi Lindberg, Caisa Calin, Li Krook och Mimosa Willamo
De flesta skådespelarna i serien är unga. Här ser vi Patrik Kumpulainen, Vivi Lindberg, Caisa Calin, Li Krook och Mimosa Willamo. Patrik Kumpulainen, Vivi Lindberg, Caisa Calin, Li Krook och Mimosa Willamo Bild: Yle/Peter Lüttge

Krook har tidigare agerat på teaterscenen men på frågan om hon har jobbat framför kamera förr blir hon lite osäker på hur hon ska svara.

- Det enda jag har gjort är att jag hade en pytteliten roll i Drakarna över Helsingfors då jag var fyra år, så det är på gränsen till att jag svarar ”nej” på den frågan.

På torsdag blir det ett klart och entydigt ”ja” på samma fråga. Då kör nämligen inspelningarna i gång för Krooks del.

- Jag är taggad, det ska gå vägen! Det blir intressant. Ensemblen är stor och består av människor i olika åldrar, så det blir givande att se vad vi ska lyckas åstadkomma, säger Krook.

Den sexdelade tv-serien kommer att spelas in främst i Västnyland under våren och sommaren. Ulrika Bengts står för regi, medan manuskriptet är skrivet av Bengts och Anniona Enckell. Produktionsbolaget heter Långfilm productions.

Läs också:
Lola upp och ner på tv
Korander för hela slanten i Lola uppochner


Stopp för övermagra modeller

$
0
0

Frankrike planerar att införa förbud mot magra modeller, men kan det verkligen fungera? Vi pratar med en finlandssvensk modell i Israel, och en modellbokare i Finland.

Frankrike planerar att införa förbud mot magra modeller. Det betyder att modeföretag som i framtiden använder modeller med ett BMI (Body Mass Index) som ligger under 18 kan dömas upp till ett halvt års fängelse. Merja Kupiainen-Groundstroem på modellagenturen Fashion Model Agency i Finland, tycker lagen skulle vara mycket bra för modebranschen.

- Om vi tänker på vilka storlekar modellerna har internationellt, så har de alltid varit smalare än modellerna vi använder i Finland. Om en lagförändring gör att modellerna får ha en mer normal kroppsvikt är jag mycket positivt inställd till det hela, säger hon.

Spanien, Italien, Belgien, Chile och Israel har redan godkänt lagar mot magra modeller. Lagarna följs tyvärr ändå inte alltid, och de kan vara svåra att kontrollera.

Inte märkt någon större förändring

Finlandssvenska Elinor Zino jobbar som modell i Israel, och när vi ringer upp henne står hon mitt ute på en äng i en kibbutz och ska strax sätta igång med dagens modellarbete. Lagen har funnits i Israel i några år och hon har inte lagt märke till någon större förändring.

Elinor Zino
Elinor Zino vet att vissa modeller vet hur man kan kringgå lagen om BMI. Elinor Zino Bild: Elinor Zino

- Är det stora kampanjer med stora företag som måste bevisa att det de gör är lagligt, har de bett mig gå till en läkare för att kolla upp mitt BMI. Men annars ser jag nog tyvärr ingen skillnad. Det finns väldigt många unga och jättesmala modeller här, säger hon.

Jag har hört om modeller som dricker väldigt mycket innan, så de ska väga mera― Elinor Zino

Elinor tror inte att lagarna kan påverka den stora modeindustrin. Dessutom ser hon ibland att modeller fuskar vid vägningen och mätningen.

- Det finns en massa trick man kan ta till. Jag har hört om modeller som dricker väldigt mycket innan, så de ska väga mera. De kan också gå till en läkare de känner, som är villig att skriva ner några kilo extra på pappret.

Elinor berättar att framför allt Frankrike anställer mycket smala modeller.

- Jag har aldrig kunnat jobba där för jag är inte naturligt så pass smal. Jag hoppas lagen skulle kunna fungera men jag är nog skeptisk.

Modeskaparna bestämmer storleken

Merja Kupiainen-Groundstroem tror också det kan vara svårt att kontrollera att lagarna följs, eftersom systemet med magra modeller är så ingrott i hur modebranschen fungerar. Orsaken till att modellerna är så himla smala börjar redan hos modeskaparna, som alltid gör kläderna enligt en viss storlek.

- De stora modeskaparna och de stora märkena gör sina kläder enligt en vis prototypstorlek. Då måste modellen vara just den storleken för att kunna jobba för dem, säger Merja.

För att komma åt de små storlekarna borde man alltså gå till modeskaparna och be dem göra större storlekar.

- Internationella modellagenturer kan kräva en viss storlek på sina modeller, eftersom modeskaparna kräver en viss storlek av modellagenturerna.

Merja tror det är möjligt att pressa modeskaparna till att göra större storlekar, men det är inte något som görs i en handvändning. Dels är det en vanesak, och dels tycker många att kläderna faller bättre (och då alltså ser snyggare ut) på en lång och slank kropp. Merja har ändå hopp.

- Om vi tänker på modellbranschen och säger att modellerna ska få vara normalviktiga, så är det ändå väldigt slanka människor vi pratar om. De har inte så mycket former att det skulle vara en orsak till att man inte kan förstora ett plagg, säger hon.

Större modeller i Finland

I Finland ser läget lite annorlunda ut. Här får modellerna vara lite större i storleken. En vanlig modell i Finland kan ha storlek 34-36, och ibland till och med 38, medan man i de större modestäderna ska hålla sig till storlek 32-34. Orsaken till det här är att Finland saknar de där riktigt stora modeskaparna och märkena.

Då måste modellen ha just den storleken för att kunna jobba.― Merja Kupiainen-Groundstroem

- I Finland har vi färre modelluppdrag som riktar sig direkt till modebranschen. Den största delen av modellerna gör kommersiella jobb. Många gånger vill kunden också ha en modell som ser normalviktig och sund ut, för då kan användaren enklare identifiera sig med modellen.

Merja har själv sagt nej till allt för smala flickor som kommit till henne med viljan att bli modell.

- Nu har det inte hänt på länge, men för några år sedan mötte jag flera flickor som helt klart hade ätstörningar. Jag hade ett allvarligt snack med dem där jag förklarade att de måste gå upp i vikt och ta hand om sin hälsa.

Merja försökte få fram informationen till flickorna genom att säga att de a) inte får jobb om de är så där smala, och b) förklara att det inte är rätt väg att gå, eftersom en ätstörning lätt kan gå överstyr.

Elinor vågar stå upp för sin kropp

Elinor har flera gånger träffat kunder som vill att hon ska gå ner i vikt.

- Man har sagt det åt mig, men jag har aldrig klarat av att gå ner i vikt, och jag tycker så mycket om att äta, så vill de inte ha mig kan jag göra något annat jobb, säger hon.

Elinor vet var hon står och vågar stå upp mot det megasmala idealet. I början ville hon inte ens vara modell eftersom hon inte ville förmedla bilden av att du måste vara smal för att vara snygg.

De kan ta någon annan, för jag vill vara en bra förebild.― Elinor Zino

- Men nu lever jag ett helt vanligt och sunt liv. Jag har också fött ett barn, så min kropp är inte likadan som den var förr.

Elinor anser att den som inte tycker om hennes kropp inte heller ska jobba med henne.

- De kan ta någon annan, för jag vill vara en bra förebild. Jag går inte på konstiga dieter eller motionerar för mycket, säger hon.

Läs mer här: Extremt magra modeller får snart inte jobb i Frankrike

Konstprojekt fyller tågstationen i Myrbacka med färg

$
0
0

Djungeldjur och en elefant på fest fyller Myrbacka tågstation. Invånarna i stadsdelen ville ha färg på den tidigare så osnygga stationen.

Elissa Eriksson, Myrbacka tågstation 18.3. 2015
Elissa Eriksson är konstnär och konstlärare. Elissa Eriksson, Myrbacka tågstation 18.3. 2015 Bild: Yle/Helena von Alfthan

Myrbacka tågstation har grundrenoverats och fått rulltrappor. Men den mest synliga förändringen är de nya målningarna som täcker alla väggar inne i stationen. Konstkollektivet Multicoloured Dreams har gjort väggmålningarna.

- Vi hoppas att reaktionerna är positiva, och att invånarna känner att vi har målat för dem. Det är någonting vi vill ge dem. Många har tittat in genom fönstren och kollat vad vi gör här inne, många såg jätteglada ut och har visat tummen upp, säger Elissa Eriksson från Multicoloured Dreams.

Målningarna täcker alla väggar inne på stationen. I västra ändan av stationen är temat för bilderna djungel, på andra sidan järnvägsspåren är temat fest.

Det är Vanda stad som betalat för arbetet med att måla stationen. Myrbackarörelsen har varit en aktiv bakgrundskraft bakom projektet.

- Vi tycker det är viktigt att ha ett samarbete med invånarna. Det hade en viktig roll i projektet med att övertyga staden om att det är viktigt att satsa på hur det ser ut här på stationen. Om de inte hade varit med tror jag inte hade fått måla stationens väggar, säger konstnär Elissa Eriksson.

Målningarna avtäcks fredagen den 20.3 i en öppningsceremoni som börjar kl. 13.

Läs också:
Champagne och graffiti i Vanda

En helsingforsare, en petalaxbo och KAJ

$
0
0

Humorgruppen KAJ är som bäst ute på sin turné i Svenskfinland. Förra veckan gjorde Kevin, Axel och Jakob ett stop i Topeliussalen i Sibbo med sin show Pjasi på fääland fåot. Catzo och Muffe från webbredaktionen reste österut, med olika kulturell bakgrund i bagaget. Nu får ni ta del av en recension ur både ett österbottniskt och ett nyländsk perspektiv.

Österbottniska funderingar (Catzo)

Dialekt är mitt känslospråk, det är det jag tänker, känner och blir arg med. Mina drömmar rör sig i mitt huvud på dialekt - trots att tolv år i Nyland filat bort en del av mitt älskade uttal. Jag både älskar och vill värna om de österbottniska dialekterna och jag älskar att tre unga killar väljer att göra humor på dialekt, överallt i Svenskfinland.

Hörförståelse

Jag förstod i princip allt och kände därför att jag skrattade lite mer och lite ivrigare än någon annan i publiken. Det var nästan så att jag ibland skämdes och undrade vad damen bredvid mig tänkte, jag märkte inte att hon skulle ha skrattat en enda gång.

Rolighetsfaktor

Harmlöst roligt, det är så jag skulle beskriva KAJ. Harmlöst är säkert helt bra, men jag saknar samhällelig relevans. Jag saknar åsikter och ställningstagande. Har du en stor scen till ditt förfogande anser jag att du måste använda den för att förbättra samhället scenen är del av. Det som skulle göra KAJ vassare och relevant är ens en gnutta samhällskritik.

Hupparipäivä av Humorgruppen KAJ
Hupparipäivä var med i KAJ:s julkalender i fjol och gjorde succé. Hupparipäivä av Humorgruppen KAJ Bild: Yle / Camilla Fagerholm

Kulturskillnader

Tja, för min kultur satt det ganska bra. Jag menar, jag förstod allt som sades och skämtmakeriet om Österbotten som ställe och österbottningar som personer. Däremot tror jag att Sibbopubliken hade lite svårt att hänga med i allt och skillnaderna gjorde sig påminda. KAJ koncentrerar sig långt på stereotyper, på gott och ont, och sådana är det alltid lätt att förstå - på gott och ont.

Nyländska funderingar (Muffe)

Jag hade inte hört österbottnisk dialekt innan jag började studera på högskola. Mina kompisar som varit i Dragsvik brukade säga att man inte förstår något som pampeserna säger. Som tur har jag fått många österbottniska vänner sedan dess och är lite insatt i dialekten. Jag håller inte riktigt med om att man inte förstår, man förstår det mesta om man bara försöker. Österbottningarna är väldigt duktiga på humor, det bevisar också Humorgruppen KAJ.

Hörförståelse

Jag var lite orolig över hur vi nylänningar skulle förstå det talade språket i showen och om det skulle uppstå en språkmur mellan roligheterna och oss gumidajjon. Eftersom jag på äldre dagar har vant mitt öra vid dialekten och jag förstår den relativt bra så förstod jag det mesta. Ibland hade jag svårt att uppfatta vad Jakob sa på scen så några skämt kanske gick mig förbi. Men eftersom jag är relativt insatt i Humorgruppen KAJ på grund av mitt jobb, så hade jag lärt mig vad “att pjasa” och “heimani i skick” betyder. En oinsatt kan ha haft det svårare.

Rolighetsfaktor

Publiken i Sibbo kändes lite svårflörtad till en början. Visst skrattades och klappades det men showen kom igång ordentligt först under andra akten. Undrar om det i något hemligt hörn serverades hembränt under pausen?

Humorgruppen KAJ skämtar friskt om sig själva och det är det roligaste med dem, att de inte tar sig själva på för stort allvar. Deras minspel och inlevelse på scenen var fantastisk. Pablos frestelse framkallade mycket skratt och barnen i publiken kunde nästan inte hålla sig i byxorna när Jåo nåo e ja yolo ja nåo spelades.

Publiken sjunger med i Jåo nåo e ja yolo ja nåo.
Första raden kunde orden till Jåo nåo e ja yolo ja nåo utantill. Publiken sjunger med i Jåo nåo e ja yolo ja nåo. Bild: Yle / Camilla Fagerholm

Kulturskillnader

Jag satt brevid en äldre herreman som googlade "Humorgruppen KAJ" när föreställningen redan hade börjat. Han kanske inte riktigt visste vad han hade gett sig in på? Men killarna hade nog för det mesta tänkt på att de drog showen i Nyland. Helsingfors annektering av Sibbo samt Sibbo-vargen nämndes och det gick ett sus i publiken. Många skämt var väldigt finlandssvenska eller globala över lag så man kände en gemenskap med Kevin, Axel och Jakob.

Jag visste inte vilken “slingo på tv:n” de snackade om förrän efter showen. Jag fick veta att det är något man ser på tv i Österbotten. Men annars kände jag inte av större kulturskillnader, tvärtom, jag älskade att lyssna på dialekten.

Har du missat showen? Pjasi på fääland fåot besöker ännu Grankulla, Kimito, Helsingfors, Ekenäs (slutsålt), Närpes och Vasa.

Hon sjöng in den arabiska våren

$
0
0

27-åriga Dina El Wedidi blev känd och berömd i Egypten under den arabiska våren 2011, då hon var med i musikalen Khalina Nehlam (låt oss drömma). Titelmelodin blev en stor framgång och fick status av inofficiell hymn under de dramatiska månaderna. Nu är Dina El Wedidi här med sin första soloskiva.

Egentligen var det inte meningen att Dina El Wedidi skulle bli sångare och musiker. Hon studerade persisk och turkisk litteratur vid universitetet i Kairo och var på fritiden med i en teatergrupp.

Men så kom den arabiska våren och förde ut studenterna på gator och torg. Dina hörde till de många som sjöng och demonstrerade för frihet och demokrati.

Känd och berömd blev hon då hon fick en roll i musikalen Khalina Nehlam (låt oss drömma). Musikalens titelmelodi blev en hit och något av en 'signaturmelodi' för den arabiska våren.

Gilberto Gil blev mentor

Dina El Wedidis musik fick internationell spridning tack vare ett samlingsalbum med sånger från den arabiska våren.

2012 handplockades hon av den brasilianska musikveteranen Gilberto Gil till ett sponsrat mentorsprojekt, där han blev hennes personliga mentor. De turnerade tillsammans och gav gemensamma konserter i många länder. Tack vare projektet fick Dina ekonomisk möjlighet att vidareutveckla sin musikaliska karriär.

Första soloskivan

Nu är Dina El Wedidi här med sitt första soloalbum, 'Tedawar W'tergaa – Turning Back'. En skiva som håller sig rätt nära den egyptiska traditionen, men med ett fräscht och modernt sound. Musiken har hon komponerat själv till texter av nutida egyptiska poeter. Innehållsmässigt pendlar det hela mellan det personliga och det politiska.

Hör mer om Dina El Wedidi och hennes musik i Café Continental i Radio Vega onsdagen den 18.3 kl. 18.03. Repris torsdag 19.3 kl. 21.05. Från och med onsdag kväll kan du också höra programmet på Arenan.



Ljuva oljud

$
0
0

Ljud är böljande. Ljud är fritt. Ljud finns överallt. I framtiden kommer du kanske också att vara ett skälvande ljud i universum!

Utställningen Laboratory of Hearing är Konstuniversitetets stora vårsatsning på ljud. På Sjömansgatan 36 i Helsingfors kan man fram till aprilmånad ta del av ljudkonst, diskussioner och konserter.
Professor Barbara Vanderlinden, pådrivare och ansvarig för utställningen, säger att Laboratory of Hearing skall vara en plattform för ljudexperiment och skolning, men här ska också konstutövare känna att ljudkonst kan vara något väldigt befriande.

– Utställning ska fungera som en länk mellan konstutövare av olika slag, men framförallt vill och hoppas jag att satsningen ska göra oss lite mer lyhörda för alla de ljud som omger oss, även oljudet.

Professor Barbara Vanderlinden
Professor Barbara Vanderlinden Professor Barbara Vanderlinden Bild: Eero Poskela/Yle

Ljudlandskap i förändring

Industrialismen förändrade ljudlandskapet för gott. Slamrande maskiner, trafik och buller dränkte ljudet av sus och porlande bäckar.

– Ljudlandskapet förändras snabbt och ljud försvinner, säger Barbara Vanderlinden och påpekar att vi inte vet hur detta kommer att påverka oss, men att det för konstnärer kan vara en utmaning.
Ett belysande exempel från den klassiska musikens värld är t.ex. Antonio Vivaldis De fyra årstiderna. Hade det varit möjligt att skriva ett sådant stycke idag när vi närmast utrotat naturens egna ljud?

Bildens övermakt

Idag lever vi i en visuell tidsålder där vi ständigt matas med synintryck och bilder. Ljudet har reducerats till brus och buller, något som vi värjer oss mot och som endast förmår engagera oss när det förädlats till musik. Gränsen mellan ljud och oljud är naturligtvis hårfin och konstnärer utmanar den ständigt genom att komponera verk som bryter mot den klassiska förståelsen av musik som en organiserad och genomtänkt tonföljd.

– Vi har lärt oss att leva med omgivande ljud och vi kan till och med njuta av organiserat ljud så som musik eller naturens egna läten, men oljud och buller stressar oss fortfarande, säger Barbara Vanderlinden.

På utställningen Laboratory of Hearing försöker konstnärerna sudda ut gränsen mellan ljud och oljud. De försöker också ta till vara potentialen som oljudet erbjuder i form av energi eller udda byggklossar för ett nyskapande musikverk. Oljudet kan vi inte bli av med. Möjligen kan vi göra ett försök att utestänga det, men kanske vi istället borde lära oss att leva med det och använda oss av dess oanade möjligheter, säger Barbara Vanderlinden.

Man lyssnar på ljudkonst
Ljudkonst på "Laboratory of Hearing" Man lyssnar på ljudkonst Bild: Eero Poskela/Yle

– Det är förstås svårt att sia, men i framtiden är kanske allting ljud och frekvenser, och människorna sammanlänkade med universumet på ett för oss nu helt främmande och fantastiskt sätt.

Hur påverkas vi egentligen av ljuden som omger oss? När övergår ljudet i oljud? Och var hamnar alla utdöda ljud? Lasso den 18/3 bekantar sig med ljudkonst, ljudminnen och den svenska kultfilmen Sound of Noise.
I programmet medverkar bland andra ljudforskaren Outi Ampuja, filmproducenten Olivier Guerpillon, konstkurator Ulrika Ferm och Johannes Brusila som är professor i musikvetenskap.
Programledare: Petter Lindberg

Viewing all 20181 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>