Yle Teema sänder Oscarsgalan live kl 2-7 natten mellan söndag och måndag 27.2. Svenska Yle erbjuder svenskt referat med Silja Sahlgren-Fodstad och Nicke Aldén via flerljud.
Här kan du följa med diskussionen kring Oscarsgalan 2017.
Johanna Grönqvist och Malena Holmström håller dig sällskap hela natten och officiella hashtaggen är #oscarit
I veckans avsnitt av bokpodden Hietanen & Henrikson har Henrikson läst om droger, framgångsförakt och marxism i Tone Schunnessons roman Tripprapporter och träffat författaren i Stockholm.
Jag sitter på flyget mellan Helsingfors och Stockholm och dricker svindyrt och ganska äckligt kaffe. Pappersmuggens kanter blir kladdiga av mitt nya läppstift, det kostade massor fast jag köpte det i tax freen men det är fint och jättejätterosa.
Precis innan vi landar läser jag klart de sista sidorna i Tone Schunnessons roman Tripprapporter som får mej att vilja supa och knarka. Fast jag är höggravid så det går ju inte.
Och det här är faktiskt en arbetsresa. Måste jobba, behöver pengar.
Lägger på mer läppstift.
Väl framme i Stockholm träffar jag Schunnesson på ett hotell i centrum. Hon sminkar sej på toaletten. Jag ska intervjua henne om framgång för kulturprogrammet Lasso.
Kameran går. Hon säger att det inte räcker med att vara framgångsrik på det professionella planet - man måste också vara framgångsrik privat. Hälsosam, glad, snygg. Mycket handlar om konsumtion.
När hon skrev Tripprapporter kände sej Schunnesson inte alls framgångsrik, varken i yrket eller privatlivet. Det var stressigt.
- Jag är inte intresserad av litteratur för att bli framgångsrik, men kan ändå känna hets över det. Vad är mitt värde om jag inte når framgång?
Karaktären i Tripprapporter är motsatsen till det här. Hon känner ingen skam för att vara värdelös. Befrielsen i det.
Boken blev en succé och Schunnesson blev framgångsrik, men det är flyktigt. För grejen med framgång är att man hela tiden måste upprätthålla den.
- Det är tråkigt. Det är tider att passa, man ser sej själv på olika ställen och tänker sådär vill jag inte se ut. Jag vill tillbaks till the low life, jag saknar det, säger Schunnesson.
Vi dricker bubbelvatten ur kristallglas.
Det mesta som sker i offentligheten kräver nån slags konsumtion. Och det här med framgång, det är ju inte det skrivandet handlar om. Skrivandet sker nån annanstans.
Men inte ens kulturarbetare kan existera totalt utanför kapitalismens villkor.
Att tänka på det kanske är att inte vika sej helt. Bara det att vi har det här samtalet känns viktigt. Ändå definierar vi båda oss via våra yrken, hon som författare, jag som kulturjournalist. Vi är en del av framgångshetsen.
Tjejen i Tripprapporter vill vara fri från allt detta. Men samtidigt behöver hon pengar och skäms inte för att uttala det. Fan ge mej pengar då! Hon kan inte förstå hur folk får det att gå ihop. Det gör inte jag heller. Hon står i skuld till alla i sin närhet. Ibland onanerar hon framför webcamen för att förtjäna en slant.
Jag vill flyga från Phuket till Bangkok men har inga pengar. Sätter mig vid datorn i receptionen och skriver hem, behöver hjälp. Varför behöver jag alltid så otroligt mycket hjälp, hur klarar sig alla andra helt själva,
Så är livet för alla, menar Schunnesson, fast på olika nivåer. Man tvingas säga ja till sin arbetsgivare eller tacka ja till jobb man inte vill ha.
Tjejen i boken byter sin kropp mot pengar. Vi byter alla våra kroppar mot pengar. Arbetstvånget är det som präglar våra liv mest. Det är helt absurt. På det viset kan Tripprapporter läsas som en marxistisk roman.
- Så banalt egentligen, att livet går ut på att jobba för att få pengar. Man vill bara säga fuck it men sen står man ändå där och vill ta en taxi hem, säger Schunnesson.
I boken finns en klar parallell mellan behovet av pengar och den heterosexuella bekräftelsen. Kärleken är också en ekonomi.
Många kvinnor är beroende av kärlek, inte för att stilla ett behov utan för att överleva. Heterosexualiteten blir en handelsvara. Det kan till exempel vara svårt att skilja sej från sin kille, helt enkelt för att man inte har råd att flytta.
Schunnessons roman har jämförts med beatniktraditionen, men det som skiljer tjejen i Tripprapporter från Jack Kerouac är att hon som kvinna inte har något annat förhandlingsläge än sin kropp i många situationer. Det är så hon tar sej vidare, det är så vi tar oss vidare. Vi tvingas gå från en pojkvän till en annan, om inte annars så för att få bekräftelse.
Romanens huvudperson är bortom bekräftelsebehovet, bortom begäret. Under sina resor i Thailand vänder hon sej allt mer inåt. De olika pojkvännerna som fungerar som ankaren i berättelsen suddas ut. Drogtripparna speglar det egna mentala tillståndet.
Är frihet motsatsen till framgång?
Schunnesson säger att friheten kommer från att vara oälskad.
Att våga vara oälskad är att vara fullständigt fri.
Man vill bara säga fuck it men sen står man ändå där och vill ta en taxi hem.
Fast sen backar hon lite.
För det är ett högt pris att betala. Tjejen sätter sitt eget välmående på spel. Genom att ta droger istället för att jobba, genom att välja bort kärleken och dyka ner i dekadensen, lever hon i en konstant motståndshandling. En motståndshandling som långsamt bryter ner henne.
Inte ens den perfekta trippen kan existera utanför systemet.
Jag reser hem och skriver den här texten, hoppas den blev okej. Försöker bli hög på en grön smoothie och ett yogapass istället.
Borde jag bli ihop med nån kille.
Lägger på mer läppstift.
Tur att lönen kom idag.
Veckans avsnitt av bokponden Hietanen & Henrikson heter Oälskad och äcklig. Böcker som diskuteras är Tone Schunnessons Tripprapporter och Yaa Gyasis Vända hem.
Nattens Oscarsgala, den 89. i ordningen, var fest med glamour och glitter och en hel del politiska ställningstaganden. Storvinnaren blev La la land med sex Oscarsstatyetter.
Kvällens programvärd, Jimmy Kimmel, skötte sitt värdskap elegant, inte alltför elaka vitsar och inte alltför hetsigt tempo. Trots det blev det en stor miss helt på slutet då La la land först hyllades för priset för bästa film och sedan visade det sig att Warren Beatty hade fått fel kuvert. Producenterna och filmteamet för La la land hann redan upp på scenen och inledde sina tacktal innan felet upptäcktes. 
Jimmy Kimmel, programvärd vid Oscarsgalan 2017
Bild: AFP / Lehtikuva
Storfavoriten La la land som hade hela 14 nomineringar kammade ändå hem fem statyetter, bland annat för bästa regi, foto (den svenska fotografen Linus Sandgren), musik, låt och production design. Medan Moonlight fick tre Oscars (bland annat bästa manus baserad på en förlaga) och Hacksaw Ridge fick två Oscar, för bästa filmklipp och och ljudmix.
Bästa film blev Moonlight. En film om en svart pojkes uppväxt i Miami.
Bästa regi gick till Damien Chazelle och La la land. En kärleksförklaring till Hollywood, musikaler och jazz.
Bästa kvinnliga huvudroll statyetten gick till Emma Stone, som trots att hon redan vunnit en massa pris den här säsongen, var ärad och hedrad. Och sade i sitt tacktal att det mycket handlar om tur och möjligheter och lovade att krama alla sina vänner. 
Ryan Gosling gratulerar Emma Stone
Emma Stone gratuleras till Oscarspriset av Ryan Gosling. Hon vann i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.
Bild: AFP / Lehtikuva
Bästa manliga huvudroll gick till Casey Affleck (Manchester by the sea), hans första Oscar, och en rörd Affleck tackade för den stora hedern och en rörd storebror, Ben Affleck, satt i publiken och applåderade.
Bästa kvinnliga biroll gick till Viola Davis (Fences) och höll ett av kvällens starkaste tacktal, känslomässigt och starkt. Att skådespelare är det yrket där man hyllar och gestaltar vad det betyder att leva ett liv.
Bästa manliga biroll gick till Mahershala Ali (Moonlight) som också höll ett berörande tacktal. Han började med att tacka sina lärare. Och var extra glad eftersom han själv blev far till en liten dotter för fyra dagar sedan. 
Maheshala Ali håller tacktal
Mahershala Ali vid Oscarsgatan 2017
Bild: AFP / Lehtikuva
Bästa manus fick Kenneth Lonergan (Manchester by the sea) och priset bästa manus baserad på förlaga gick till Barry Jenkins och Tarell Alvin McCraney (Moonlight). Jenkins och McCraney höll också ett fint tacktal där de tillägnade sin Oscar till de unga svarta som inte alltid ser framtidsmöjligheter.
Bästa animation blev Zootopia.
Priset för bästa utländska film gick The Salesman (Iran). Regissören Asghar Farhadi var inte på plats, bojkottade galan på grund av det inreseförbud som infördes för en tid sedan. I hans tacktal som som lästes upp sade han att film kan bryta stereotypier och skapa empati. (Farhadi har tidigare fått en Oscar filmen Nader och Simin: En separation (2011).
O. J.: Made in America blev bästa dokumentär.
Warren Beatty fick fel kuvert och korade La la land till bästa film trots att Moonlight var vinnaren.
Warren Beatty fick fel kuvert och korade La la land till bästa film trots att Moonlight var vinnaren.
Oscargalan rullade på som väntat utan större dramatik ända tills den sista statyetten skulle delas ut - priset för bästa film. Warren Beatty såg förvånad ut då han öppnade kuvertet, han vände sig till Faye Dunaway och frågade henne om hon var säker på det som stod på lappen. Hon nickade och utnämnde La la land till bästa film.
Producenterna och hela filmteamet för La la land hann upp på scenen och inledde sina tacktal innan arrangörerna plötsligt upptäckte misstaget och kom in på scenen och avbröt ceremonin. För en stund var det kaotiskt innan en av producenterna för La la land ställde sig vid mikrofonen och sade att vinnaren är Moonlight.
Och de förvånade men glada filmteamet från Moonlight gick istället upp och tackade istället. Jimmy Kimmel klev fram, bad om ursäkt och tog på skulden på sig. Även Warren Beatty bad om ursäkt.
Warren Beatty hade alltså inte läst fel utan fick fel kuvert i handen då han och Faye Dunaway skulle presentera bästa film.
Nattens Oscarsgala, den 89. i ordningen, var fest med glamour och glitter och en hel del politiska ställningstaganden. Storvinnaren blev La la land med sex Oscarsstatyetter.
Marimekkos konstnärliga chef Anna Teurnell lämnar företaget
Svenskan Teurnell har verkat vid Marimekko i knappt tre år. Enligt Marimekko avgår hon i fullt samförstånd med företaget.
Teurnell avstår också från sitt medlemskap i ledningsgruppen.
Teurnell hade ansvar för Marimekkos designstrategi för kläder, väskor, accessoarer och inredningsprodukter.
Anna Teurnell valdes våren 2014 till konstnärlig chef Marimekko. Före det hade hon jobbat med olika uppgifter på den svenska koncernen Hennes & Mauritz. Hon var bland annat designchef för märket Other Stories.
I samband med Teurnells avgång meddelar Marimekko att den danska designern Rebekka Bay har valts in i styrelsen.
Först utropades La la land till bästa film och halvvägs in i tacktalet visade det sig att vinnaren var Moonlight och hela Oscarsgalan slutade i en smått kaotisk stämning.
Den 89. Oscarsgalan flöt på som den brukade, Hollywood bjöd på glitter, glamour och på slutet även stor dramatik, om än ofrivillig.
Priset för bästa film delades traditionsenligt ut sist. Warren Beatty och Faye Dunaway skulle presentera vinnaren och då de öppnade kuvertet såg man att Beatty såg förvånad ut och vände sig till Dunaway. Hon nickade och utnämnde La la land till bästa film.
Producenterna och hela filmteamet för La la land kom upp på scenen och började sina tacktal. Men ganska snart insåg man att nåt inte stod rätt till, arrangörer dök upp på scenen och började visa olika kuvert och det hela blev kaotiskt.
Det visade sig att fel film utnämnts till bästa film. Vinnaren var egentligen Moonlight. En av producenterna för La la land, Jordan Horowitz, steg fram till mikrofonen, avbröt ceremonin och meddelade att det blivit ett fel, vinnaren var Moonlight. – Detta är inte ett skämt, sade han allvarligt.
Nu var kaoset totalt, publiken visste inte vem man skulle applådera för.
De förvånade men glada filmteamet från Moonlight steg nu upp på scenen. Jimmy Kimmel klev fram och bad om ursäkt och Warren Beatty förklarade att han fått fel kuvert. Han hade fått det kuvert där det stod att Emma Stone var bästa kvinnliga skådespelare. Hon hade precis innan fått sitt pris och samma kuvert kom alltså in på scenen en gång till.
Moonlights regissör och manusförfattare Barry Jenkins kom äntligen upp på scenen. – Detta är sant, inledde han, det här är inte ”fake”. Och fortsatte med att även tacka och visa sin kärlek till La la land.
Kvällens stora vinnare blev ändå La la land, filmen hade 14 nomineringar och gick hem med sex statyetter. En av dessa gick till den 32-åriga Damien Chazelle som blev den yngsta regissören genom tiderna att få priset för bästa regi.
Vidare fick La la land pris för bästa foto (den svenska fotografen Linus Sandgren), musik, låt (City of Stars) och production design.
Moonlight fick sammanlagt tre Oscars, bästa film, bästa manliga biroll Mahershala Ali och bästa manus baserad på en förlaga. Manchester by the sea fick två Oscars, bästa manliga huvudroll gick som väntat till Casey Affleck och bästa manus. Lite mer oväntat fick Hacksaw Ridge två Oscars bland annat pris för bästa filmklipp och ljudmix.
Kvällens värd Jimmy Kimmel var rolig och avspänd, han var inte alltför elak men lämnade inte ett tillfälle där han kunde retas med sin goda vän, skådespelaren Matt Damon. 
Viola Davis fick en Oscar för bästa kvinnliga biroll i filmen Fences.
Viola Davis anländer till Oscarsgalan 2017.
Bild: AFP / Lehtikuva
Bästa kvinnliga biroll gick till Viola Davis (Fences) som höll kvällens starkaste tacktal. Hon framhävde betydelsen av skådespelaryrket som enligt henne hyllar vad det betyder att leva ett liv.
Ett annat fint tacktal höll även Mahershala Ali som fick pris för bästa manliga biroll (Moonlight). Han inledde med att tacka sina lärare som hade betonat att det inte handlar om dig som skådespelare utan de rollkaraktärer du skall tolka.
Priset för bästa utländska film gick den till den iranska The Salesman. Regissören Asghar Farhadi var inte på plats, han bojkottade galan på grund av det inreseförbud som infördes för en tid sedan. Hans tacktal framfördes av hans ställföreträdare som läste upp en hälsning om att film kan bryta stereotypier och skapa empati.
- I år är det 45 år sedan Fallåker teater i Esbo grundades och det vill vi som var med och startade det hela, vara med och fira, berättar Jalle Åkerlund, en av grundarna.
I jubileumspjäsen Fem filurer ses en hel del bekanta ansikten från Fallåker teaters historia.
- Här finns några som har varit med ända från början och så en del som hoppat på tåget under årens lopp, berättar Jalle Åkerlund.
Efter en paus på några år stiger både Inge och Jalle Åkerlund upp på Fallåkerscenen tillsammans med Lasse och Thea Kusenius, Peppe och Helena Kirjonen, Hasse Selenius och Danielle Engström tillsammans med René Blomster spelar också med i komedin.
- Samtidigt som Finland firar 100 år av självständighet tyckte vi att en lite äldre pjäs kunde vara på sin plats, berättar Jalle Åkerlund. Jag hade en roll i samma pjäs för många många år sedan och tänkte att den kunde man sätta upp igen. Vi har omarbetat texten nog och satt in en del roliga grejer från tidigare pjäser också.
En del av ensemblen har haft paus från teaterscenen helt och hållet medan andra har spelat i andra grupper under de senaste åren.
- Det är nog lite spännande att stå på scen igen, berättar Inge Åkerlund. Själv har jag inte så många repliker så jag är inte så nervös. Visst är det ju roligt att se de här gamla gubbarna tumla runt på scenen.
- Jo, det sitter nog i ännu, inflikar Jalle. Vi är alla ändå rätt vana med att spela teater så vi vet på ett ungefär hur det ska gå till. Men vi har ju Lidia Bäck här som limmar ihop delarna.
För produktionen har teatern på grund av budgetmässiga skäl gått inför att inte anställa en regissör. Lidia Bäck agerar iscensättare för Fem filurer. Med andra ord kommer hon in några gånger och ser till att helhelten fungerar.
- Jag har jobbat med en del av skådespelarna ett par gånger tidigare så vi har nog hittat en gemensam melodi här, berättar Bäck. Den största utmaningen har nog varit själva texten i pjäsen. Gamla pjäser som den här har så otroligt långa utläggningar som inte längre fungerar i dagens teater. Så vi har fått stryka en hel del för att få det hela att gå smidigare.
Premiär för jubileumspjäsen Fem filurer är det den 25 mars.
- Om fortsättningen kan jag inte säga så mycket i det här skedet, säger Jalle Åkerlund. Om den här går bra så varför inte, men då sätter vi nog upp gamla godbitar från tidigare år.
Inte ens sjuttio dagar återstår till det officiella startskottet för Eurovision Song Contest 2017 i Kiev, Ukraina. Då är det dags för artister från 43 deltagarländer att skrida fram längs med röda mattan till välkomstmottagningen i Sofiakatedralen.
Men innan den röda mattan kan rullas ut återstår en mängd oklarheter som arrangörerna kommer att vara tvungna att ta ställning till.
Ja, den saken är i alla fall biff! I dag meddelade det ukrainska tv-bolaget UA:PBC att det prestigefyllda uppdraget denna gång innehas av tre män, närmare bestämt Oleksandr Skichko, Volodymyr Ostapchuk och Timur Miroshnychenko. Alla tre har en diger erfarenhet av tv och underhållning och är välkända nöjesprofiler i hemlandet. Att valet föll på just tre män är intressant, det är faktiskt första gången i Eurovisionens historia som vi får se denna programledarsammansättning. Däremot fick vi ju se tre kvinnor tackla samma uppdrag i Wien 2015.
Då de första biljetterna till tävlingarna och repetitionerna släpptes hette det att inga specialbiljetter skulle säljas till fans detta år. Tidigare år har medlemmar i den internationella fanklubben OGAE haft möjlighet att köpa speciella biljettpaket och därmed haft en viss förtur till de mest eftertraktade biljetterna. Fansens närvaro ligger också i arrangörernas intresse, för det blir helt enkelt en bättre och roligare tv-show om eurovisionsarenan är fylld av ivriga, uppklädda och flaggviftande eurovisionsfans. Här fick arrangörerna ändra på sin ursprungsplan och biljetter har nu kunnat säljas via OGAE.
För två veckor sedan meddelade hela 21 av de mest centrala personerna som arbetat med tävlingen att de avgår. Man hänvisade till oegentligheter inom personalpolitiken på tv-bolaget, samtidigt som rykten spreds att att förberedelserna inför det enorma evenemanget mer eller mindre stampat på stället sedan december.
EBU, som ansvarar för evenemanget tillsammans med värdlandets tv-bolag, uppmande UA:PBC att å det snaraste hitta en lösning på de problem som de ansvariga medarbetarnas avgång innebar.
Tv-bolaget var snabba med att få fram till exempel en ersättande kommersiell producent och säkerhetsansvarig, båda med färsk erfarenhet av EM i fotboll som ordnades i Ukraina 2012.
Förra veckan kallade man också in en person som vet hur man ordnar Eurovision Song Contest. Svenska Christer Björkman, som hade en central roll inom ESC i Malmö 2013 och Stockholm 2016 och är mannen bakom den moderna Melodifestivalen, kommer att vara tävlingsproducent i Kiev. Björkmans updrag kommer att vara att arbeta med de 43 bidragen och se till att de verkligen är till sin fördel på scenen.
Både Björkrman och EBU understryker att det inte ska ses som någon sorts prestigeförlust att ta in internationell hjälp i ett sammanhang som detta, och att Eurovisionen varje år är en produktion som förverkligas med bland annat tyska, svenska och danska krafter.
Eurovisionsvåren är inne i ett intensivt skede. Varje vecka utser en handfull länder sina representanter för tävlingen. Bland de senaste att göra detta är värdlandet självt, som beslöt att rockgruppen O.Torvald ska representera Ukraina med sin dystopiska scenshow med slagfälts- och bombtema.
I detta nu är ungefär hälften av bidragen klara för årets tävling. Bland annat Estland, Rumänien och Portugal utser sina vinnare på veckoslutet, medan Norge, Sverige, Island och Litauen alla har bokat in sina nationella finaler till den 11 mars. I flera länder ordnas ingen uttagning, utan tv-bolagen väljer representanten internt. Under den närmaste veckan kommer bland annat Cyperns, Nederländernas och Australiens bidrag att offentliggöras.
Vill du hänga med i alla krumbukter kring årets Eurovision Song Contest kan du lyssna på De Eurovisas podcast. Nytt avsnitt varje måndag på Yle Arenan, iTunes och Soundcloud.
För att lyckas på Instagram måste du nischa dig, och ha ett intressant liv att visa upp. Simon Nygård lämnade Vasa för ett internationellt modeliv och har samlat på sig många följare på Instagram.
Simon Nygård besöker den här gången modeveckan i Milano som bloggare. Han är en mångsysslare inom mode - han jobbar som modell och designar smycken. Till vardags bor han i Basel i Schweiz, men är ofta på resande fot.
- Jag har i sju år nu levt ett internationellt modeliv. När man byter städer och byter länder ofta så får man följare i olika länder. Mina följare är utspridda över världen, de är från Finland, Frankrike, Italien, New York...lite överallt. För att få följare på Instagram så måste man ha fina bilder, ett bra innehåll och ett bra koncept.
Att synas på Instagram är viktigt inom modebranschen. Fotomodeller kan ha stora följarskaror. Brittiska Cara Delevingne har mer än 36 miljoner följare. Simon Nygård har mer än 53 500 följare på Instagram.
- Modellagenturerna skriver faktiskt hur många följare du har i din portfolio. Det är viktigt också för kunderna att du har en profil i sociala medier. Det räcker inte med att bara se bra ut, men måste också ha ett intressant liv och visa att man är en intressant personlighet. Ett bra Instagramkonto hjälper till med andra bokningar.
Sedan ett år tillbaka har sociala medier också blivit ett jobb för Simon Nygård och hans flickvän Ilena Toma, som har en modeblogg.
På en av bilderna på sitt Instagramkonto poserar Simon Nygård med läskedrycksflaskor i sängen, andra bilder visar skor som nyligen kommit upp på en webbshop med länk till butiken.
- Jag har många bilder som man kan tro är sponsrade men som inte är det. Jag har bara gjort det på eget initiativ. Till exempel om jag varit på ett event och fått saker så kanske det passar bra i mitt flöde då och jag lägger dit det.
Simon Nygård gör samarbeten med företag, hur stor andel av bilderna i hans Instagramflöde som är reklam varierar.
- Ibland har jag 20 bilder som inte är sponsrade, sedan kanske jag varit på en sponsrad resa till Turkiet och lägger upp 30 bilder - då är ju varje bild från resan sponsrad. Det går i faser.
Simons tips för att lyckas på Instagram är att nischa sig tydligt, dessutom är det bra om bilderna passar ihop färgmässigt. Själv använder han en applikation för att se till att alla bilder i hans Instagramflöde matchar varandra. Hälften av bilderna på Simons Instagramkonto är tagna med systemkamera.
- Det går att ha ett snyggt Instagramkonto med vilket tema som helst. Jag följer inte bara mode på Instagram, utan allting från arkitektur till fotografi och mat. Du måste hitta ditt koncept och din linje och tro på dig själv. Gör det du tycker om. Du måste vara genuin, annars kommer du inte att sticka ut. Det fungerar inte att kopiera andra, är Simons tips till dem som vill få många följare på Instagram.
Själv fokuserar Simon Nygård på livsstil och mode, dessutom har han ett till Instagramkonto för sitt smyckesmärke.
Jenni Reuter är en av storpristagarna när Finska Kulturfonden belönar konstnärer och forskare på sin årsfest på måndag kväll. Reuter är känd för byggnader med höga ideal.
- Alla har rätt att vara stolta över och trivas i sin närmiljö, då mår man bättre, säger Jenni Reuter.
Reuter är professor i arkitektur vid Aalto-universitetet och har grundat organisationen Ukumbi rf tillsammans med kollegerna Saija Hollmén och Helena Sandman. Ukumbi rf vill skapa arkitektur för dem som inte har råd att använda arkitekter.
Finska Kulturfonden delar ut sammanlagt 25 miljoner euro i stipendier och priser till vetenskap och konst. De tre största priserna om 30 000 euro går till Jenni Reuter, skådespelaren Anna Paavilainen och filosofen och matematikern Veikko Rantala.
Jenni Reuters organisation Ukumbi rf har bland annat skapat ett hus för kvinnor i Senegal, ett skyddshem för kvinnor i Tanzania och ett lärocenter i Egypten. Ukumbi rf tycker att arkitektur som använder lokala byggnadsmaterial och är anpassad till den lokala byggnadstraditionen och klimatet kan förbättra levnadsförhållanden för många.
- Förutom att människor får tak över huvudet får de hjälp av byggnader som är ekologiska och stärker den lokala kulturen, säger Reuter. 
Skyddshemmet KIWECO i Tanzania är planerat av Hollmén Sandman Reuter Architects.
Skyddshuset KWIECO i Moshi, Tanzania.
Bild: Hollmén Reuter Sandman Architects / Juha Ilonen
Hon förklarar att det alltid gör en människa gott att bo och vistas i ett område där man kan vara nöjd med sin närmiljö.
Arkitektur som är socialt jämlik leder till att folk mår bättre och känner sig tryggare. Reuter tror att man med hjälp av arkitektur kan minska på kriminalitet i det långa loppet, eftersom man mår bättre av att bo i en vacker miljö där man trivs. Arkitekturen har en inverkan på självkänslan och kan minska på folks osäkerhet.
Trots att Reuter via bland annat Ukumbi rf hjälper människor som inte har det så bra ställt vill hon inte ses som en hjälte. Reuter anser att hon får lika mycket tillbaka då hon gör projekt med Ukumbi rf.
- Det är ett utbyte av kunskap och erfarenheter, inte så att vi för arkitektur åt dem och förväntar oss att de ska vara otroligt tacksamma över det de får. Det är ett samarbete mellan många som kan olika saker i många olika kulturer, säger Reuter.
Av sina nyaste projekt, är Jenni Reuter mest glad över huset Kissankäpälä i Esbo. Hon har utvecklat och skapat huvudstadsregionens första byggnad med självdragsventilation efter att de nya energibestämmelserna har trätt i kraft. Huset håller för tillfället på att byggas klart men familjen har redan bott och trivts där i ett år.
Då jag planerar ett projekt är det viktigast att alla som har varit med efteråt har lärt sig någonting nytt och är nöjda med slutresultatet
Reuter arbetar främst som professor på Aalto-universitetet och ett av hennes främsta mål inom yrket är att inspirera människor att definiera arkitektur på på ett öppet sätt och vara aktiva i samhället. Hon vill att så många som möjligt ska förstå hur viktigt det är med en vacker omgivning.
- Då jag planerar ett projekt är det viktigast att alla som har varit med efteråt har lärt sig någonting nytt och är nöjda med slutresultatet, säger Reuter.
Teater Taimine uppmärksammar Finlands 100-årsjubileum med Svea och Finn, en lågstadiekomedi av Tove Appelgren där ögonblicksbilder ur familjelivet växer till snabbporträttet av en hel nation.
I den moderna familjen går det undan.
Pappa sköter affärskontakter dagarna i ända, mobilen har nästan vuxit fast i örat på honom. Och mamma skapar den familjeidyll som kanske inte alltid präglar vardagen på de sociala medierna, allt ska fångas på bild och läggas ut.
Tvillingarna Svea och Finn är innerligt trötta på sina jäktande föräldrar ibland – men mest av allt är de sura på varandra.
Att ha någon som ständigt flåsar en i nacken är sååå irriterande. Och bättre blir det ju inte av att den där andra halvan alltid beter sig så konstigt.
Finn tycker att Svea är en mallgroda, Svea att Finn är en gnällspik.
Fullt så enkelt är det förstås inte - men visst är syskonen olika. Så olika att de dagligen råkar i luven på varandra. Oskar Siléns Svea formligen ångar av självsäker girlpower medan C G Wentzels Finn mest av allt fasar för att bli till åtlöje.
Syskonrivaliteten gestaltas på ett sätt som till och med de yngsta i publiken kan känna igen sig i samtidigt som den också säger något om samhället i stort.
I förhållandet mellan Svea och Finn ryms paralleller både till språkgruppskäbbel på hemmaplan och landskamp på nationsnivå.
Onödiga käbbel, antyder manusförfattaren och regissören Tove Appelgren men låter oss samtidigt försynt förstå att man ibland kanske också måste granska sig själv en aning utifrån för att fatta hur de andra tänker ...
Men vardagen hemma hos Svea och Finn tar inte bara tempen på dagens samhälle. I snabbporträttet ryms också utblickar mot landets framtid och förflutna.
När tvillingarna ska hålla skolföredrag om Finlands historia får Finn en snilleblixt. Han bjuder in gammelmormor.
Och den 102-åriga krutgumman som upplevt krig, split och splittring mer än hon vill minnas, överrumplar bums den unga publiken med en uppfordrande fråga.
”Är du snäll eller är du en elak liten skitstövel?”
Med det lakoniska tillägget ”det är ni som bestämmer hur världen ska bli.”
Fullt så enkelt är det förstås inte men visst, vi fattar galoppen. Man kan vara olika och ändå försöka dra jämnt.
Med Svea och Finn firar Teater Taimine både landets etthundra år och den egna teaterns femtonårsjubileum.
Taimine turnerar företrädesvis i skolor och daghem och det är säkert många i publiken som aldrig sett levande teater förr.
Och då är det förstås viktigt att upplevelsen verkligen infriar förväntningarna.
Den här gruppen har med åren utvecklat ett koncept som håller. Nyckelorden är texter som anknyter till åskådarnas egna erfarenheter, god publikkontakt och en stark tro på skådespeleriets förmåga att ge det osynliga kropp.
Svea och Finn är ett bra exempel på det.
Rekvisitan är minimal och skådespelarna bara två. Men Silén och Wentzel trollar fram ett härligt galleri av familjemedlemmar och kompisar som ofta konkurrerar om utrymmet till och med i samma scen simultant.
Och publiken har inga problem alls med att hålla gestalterna i sär. Med blixtsnabba registerbyten ger skådespelarna de olika rollerna karaktärsdrag, röster och kroppar som klart skiljer dem från de andra. Det är finlir med träffsäkra iakttagelser - och resten bygger vi ut i vår fantasi.
Man måste inte vara fem på scenen för att framkalla illusionen av fem gestalter och man måste inte ha päls för att framkalla bilden av en hund. Men man måste veta hur man drar i de rätta associationstrådarna.
Kan man det gör man inte bara det osynliga synligt. Man gör också den levande skådespelarens förmåga att skapa bilder synlig.
I det ligger också en viktig aha-upplevelse för den digitala tidsålderns barn.
Anders Larsson har skrivit en totalt oemotståndlig, klok, eftertänksam och rolig bok om stora känslor i en liten kropp.
Vilka minnen bär vi med oss från vår tidiga barndom? Hur såg det ut i hemmet där jag bodde som barn? Vad hette grannarna? Vad har hänt med mina skolkamrater som jag inte träffat på flera decennier? Vad har hänt med mig?
I boken Ett barns memoarer återvänder författaren Anders Larsson till de där åren som på många sätt formar oss och bidrar till att göra oss till dem vi är idag.
Den där tiden då vi börjar skolan och då vi förväntas lära oss att anpassa oss till vissa grundläggande beteendemönster och förhållningsregler.
Tiden då vi tillbringar allt mindre tid ute i skogen och allt mer tid i skolbänken. En tid när inomhus inte längre betyder straff utan är det nya normala.
I kortfattade stycken beskriver Anders Larsson hur jagberättaren Lasse försöker navigera mellan mammans oroliga förhållningsregler och grannflickan Barbros outsinliga nyfikenhet och orädda upptäckariver, mellan pappans praktiska råd och syjuntatanten Svenséns stränga blick.
För barn (ja, i synnerhet för barn, kanske för en och annan s k vuxen också) är det ofta svårt att förstå varför man i olika sociala sammanhang och i interaktion med andra människor måste göra på ett visst sätt och hur det kommer sig att vuxna titt som tätt beter sig så märkligt.
Att bli vuxen är kanske det som avses med begreppet ”livslångt lärande”.
För en Pippi Långstrump var det hart när omöjligt, obegripligt och otänkbart, att anpassa sig till en vuxenvärld med alla krav på blygsamhet och anständighet, återhållsamma gester och självbehärskning.
Inte heller Lasse tycker att det är särdeles lätt att anpassa sig till en värld där ens eget bästa aldrig är ens eget, utan alltid föräldrarnas.
Lika mycket som barndomen handlar om en viss tid i ens liv handlar det om en plats som formar en, liksom om de människor som råkar bo på denna plats. Om slumpen som ofta styr sakernas tillstånd och utveckling.
Den underliggande frågan i boken är vad det innebär att bli vuxen, och när kan man anses vara vuxen? Är det kanske när man slutat leka som man gått över gränsen till vuxenlivet?
I huset i hörnet mitt emot Lasses bor familjen Johansson. Farbror Georg och hans fru tillbringar mycket tid i sin prydliga trädgård, medan Johanssons pojkar mest ter sig som ett par förvuxna och bortkomna plantor:
”De ser vilsna ut, Johanssons pojkar. Ligger det en boll på gången sparkar de inte till den. Står bara bredvid den som om de glömt att den är till för att sparkas på. Är det att bli vuxen? Det är sorgligt att se storvuxna farbröder stå i sin gamla trädgård och inte längre höra hemma i den.”
Fotbollen som bara ligger där på grusgången i familjen Johanssons trädgård fascinerar lilla Lasse något oerhört, för vad gör man med en boll om man inte får, vill eller kan sparka iväg den?
Bollen blir en återkommande bild för leken och lusten, glädjen och friheten. Barndomen fångad i ett litet runt paket.
Bollen blir också ett föremål som ingår i ett slags övergångsrit mellan barndomen och vuxenvärlden – lite på samma sätt som sågen blev det i Anders Larssons novellsamling Hjärtat är en indian som utkom år 2013.
I inledningsnovellen ”Pojke med såg” får en femårig kille en verktygslåda i present och i lådan ligger en leksakssåg som kommer att öppna en helt ny värld för honom.
I novellen blir leksakssågen en konkret symbol för den lilla killens väg ut ur barndomens trygga lekar och hans skräckblandade förtjusning över att ta steget ut i en vildhet och en frihet som förefaller gränslös. Den plötsligt påkomna och förlösta friheten väcker känslor hos honom som han inte tidigare känt – en förbjuden lust och en vilja att förstöra. Han kan helt enkelt inte motstå den fina granen på grannens gård, men sedan han sågat ner trädet och burit hem det kommer ångern över honom och han beslutar sig för att spika fast granen igen …
Ett barns memoarer påminner i hög grad om Nalle Valtialas barndomsskildringar från ett efterkrigstida Helsingfors där gårdens ungar hejvilt kastar sig från det ena upptåget till det andra - än ordnar man OS i längdkissning, än placerar man hundbomber på spårvagnsskenorna.
Steget från Valtialas barndomskvarter i Mejlans till Flädervägen i småländska Västervik är inte särdeles långt.
Vi rör oss i samma mentala landskap och också rent stilistiskt finns det ett släktskap mellan Nalle Valtialas böcker och Anders Larssons barndomsminnen.
Anders Larsson visar att de stora känslorna inte kräver några stora åthävor för att vi ska få syn på dem, och han har en alldeles särskild förmåga att skildra allvaret i livet genom ett raster av humor och espri.
Ett barns memoarer bjuder på många situationer och känslor att känna igen sig i: allt från den unga gossens ängslan över att inte passa in, att inte ha några riktiga kamrater, att skämmas för sina alltför stora röda öron eller att bli bottenlöst förälskad i en bänkkamrat med de vackraste stjärnögon som finns i hela universum.
Vi svingas mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan magknipande passion och hjärtskärande svartsjuka, mellan självförhävelse och självrannsakan.
Anders Larsson har skrivit en totalt oemotståndlig, klok, klarsynt, eftertänksam och rolig bok. Under läsningens gång spricker jag ofta ut i spontana skratt och bara måste citera ett stycke ur boken för vem som än råkar befinna sig i min närhet.
Hör nu bara på detta till exempel:
”Det är mycket livet ska lära en innan det är färdigt med en. Först ska det lära en att leva utgående från de förutsättningar man har, sedan ska det få en att inse att ens egen synvinkel bara är en av miljarder vinklar, och att ens egen är den mest banala av dem alla. Det är bra att man inte vet det från början, då skulle man ha kastat in handduken direkt.”
Det gamla gulmålade trähuset Villa Snäcksund i Ekenäs har under det gångna året genomgått en omfattande renovering. Nu har två nya konstnärer flyttat in i villan.
Det doftar färsk målarfärg. Alla väggar och tak ser fräscht rena och vita ut. Sedan maj 2016 har såväl den gamla trävillan som den gamla gårdskarlsbyggnaden och den nyare konstnärsateljén renoverats.
En del stockar har bytts ut, gamla linoleummattor har rivits bort och ersatts av ett nytt trägolv i ljusgrått.
Kakelugnarna, totalt cirka tio stycken, har också granskats och restaurerats.
Sedan drygt en månad tillbaka bor bildkonstnärerna Heidi Lampenius och Ida Koitila i varsin ända av den 160 år gamla villan. Här får de bo i tre år med sina sambor och barn.
Villa Snäcksund har i drygt 25 års tid bebotts av stipendiater som i treårsperioder fått bo och skapa konst i Ekenäs. Före det var det nära att den gamla villan skulle ha rivits, men Snäcksund räddades tack vare Ekenässällskapet, en förening som tog på sig stora lån för att renovera det vackra huset.
Villa Snäcksund byggdes år 1857 av bagarmästaren Melchior Mauritz Engberg. Området hette då Kungsladugården och villan tjänstgjorde bland annat som värdshus.
Under årens lopp bytte huset ägare flera gånger för att år 1950 övergå i Ekenäs stads ägo. Villa Snäcksund användes som bostadshus och senare också för sommarturister. Med åren förföll både huset och den vackra trädgården.
Det kunde gått riktigt illa för Villa Snäcksund, men år 1988 köpte föreningen Ekenässällskapet huset. Med hjälp av statliga medel, bidrag från Svenska kulturfonden, Ekenäs stad och ett renoveringslån sanerades villan grundligt och två moderna konstnärsbostäder inrättades.
Några år senare, år 1991, inledde Ekenässällskapet och Svenska kulturfonden den verksamhet som fortsättningsvis gäller i Snäcksund, att erbjuda finlandssvenska bildkonstnärer möjlighet till bostad och arbetsstipendium.
De första konstnärerna var Richard Ahlqvist, Chris af Enehielm och författaren Monika Fagerholm. Fagerholm är hittills den enda Snäcksundstipendiaten som inte är bildkonstnär.
Villa Snäcksund har också bebotts av Hans-Christian Berg, Marika Holm, Markus Lerviks, Heidi Lunabba, Petra Lindholm, Kim Simonsson, Malin Ahlsved och Axel Antas.
Numera är det Svenska kulturfonden som äger Villa Snäcksund och stiftelsen Pro Artibus som förvaltar, administrerar och sköter det praktiska.
De nya stipendiaterna är Heidi Lampenius från Helsingfors och Ida Koitila som bott de senaste åren i Berlin, men som nu återvänt till Finland i och med arbetsstipendiet.
Båda är imponerade över sina fina, nyrenoverade bostäder, den ljusa ateljén med två arbetsrum och den minst sagt magnifika havsutsikten.
Heidi Lampenius gör abstrakta, storskaliga målningar av bläck och akryl medan Ida Koitila gör skulpturer, bland annat hårskulpturer och installationer i rum. De har redan börjat planera kommande utställning i Ekenäs. 
Hår till blivande skulptur.
löshår på golv
Bild: Yle/ Tiina Grönroos
Nytt för Snäcksund är det förnyade residensprogrammet.
Den forna gårdskarlsbyggnaden, som ligger ett stenkast från villan, har genomgått en grundlig renovering och kallas numera Torpet. 
Den gamla gårdskarlsbyggnaden, numera Torpet.
En stuga som finns i Snäcksund i Ekenäs, Vinter
Bild: Yle/ Tiina Grönroos
Torpet ska fungera som en plats för kortvariga konstnärliga eller konstrelaterade forskningsperioder. Torpet fungerar också som ett residency-in-residence program inom programmet Villan.
Konstnärerna i Villan kan bjuda in sina professionella kontakter för forskningsvistelse i Torpet.
Då en grundskoleelev börjar lära sig ett nytt språk vill hen lära sig praktiska meningar och några fräckisar. Det samma gäller också i latinet, berättar Robert Luther.
Efter 30 år i tjänsten som lärare i latin i grundskolan Norsen i Helsingfors är det nu dags för Robert Luther att bli på sommarlov en sista gång.
- Jag kommer att sakna skolan, kollegerna och förstås eleverna, säger han, lite som man förväntar sig av en lärare med en lång och trogen tjänst bakom sig. Robert Luther svarar på frågan om vilken nytta man har av att kunna ett dött språk i modern tid. 1. Latinet hjälper dig att förstå och känna igen många av de ord och uttryck som finns i moderna europeiska språk. 2. Latinet hjälper dig att hitta strukturer i det främmande språket du lär dig. 3. På ett abstrakt plan kan latinet även hjälpa dig att se olika sammanhang och samband. Tre praktiska orsaker att läsa latin ännu år 2017
Men man märker att latinisten av den gamla skolan menar varje ord han säger.
- Den dagliga kontakten med eleverna kommer jag att sakna alldeles fruktansvärt. Det kommer att lämna ett stort hål efter sig, men i något skede ska det ändå ske, säger Robert Luther med emfas.
Inför en radiointervju är det inte helt ovanligt att reportern ställer en fråga om vad intervjuobjektet åt till frukost, för att få ett ljudprov. Då en grundskoleelev ska lära sig ett nytt språk är det inte ovanligt att hen ber läraren översätta både det ena och det andra.
Hemma hos Robert Luther möttes dessa två världar då reportern försökte få latinläraren att säga meningen om frukosten, på latin.
- Non possum dicere, svarade Robert Luther. Att översätta en mening om, yoghurt, flingor och blåbärssoppa låter sig inte göras så bara. 
I helsingforsfamiljen Luther har man i flere generationer läst latin. Och jo, någonstans långt bak i leden finns ett släktskap med Martin Luther.
Robert Luther poserar framför järnvägen mellan Helsingfors och Böle.
Bild: Yle / Ted Urho
- Om någon ber mig att säga några ord eller en mening, så går det ju bra. Men att översätta lösryckta ord och meningar är väldigt svårt, förklarar Luther. Det låter ju som om man inte behärskar sitt ämne, men det är så stor skillnad mellan den antika världen och den moderna, att vi inte har samma begrepp.
Före man börjar i sjuan ska man veta om man vill läsa latin eller inte. Då terminen börjar brukar Robert Luther gå igenom vad eleverna har för förväntningar på de kommande tre åren av latin.
- Det blir ofta ett lite oklart samtal, medger Luther. 
Läroboken i latin börjar med en supvisa från 1200-talet.
Foto på en lärobok i latin, med en penna.
Bild: Yle / Ted Urho
Innehållet handlar i mångt och mycket om kulturen och latinets inverkan på moderna språk.
- Och så upptar skillnaderna mellan subjekt och objekt ganska mycket tid, det vill säga vem som gör vad till vem.
Till skillnad från annan språkundervisning så sker undervisningen främst på svenska.
- Det finns elever som efter tre år säger att de inte ens lärt sig att säga vad de heter, men det stämmer nog inte. Vi går också igenom praktiska meningar om namn och väder, och också några svordomar, tillägger Luther.
I den lutherska klanen har det varit kutym att läsa latin i skolan, så det var ett helt naturligt val även för den lille Luther.
- Redan i folkskolan läste jag allt jag kom åt om antikens mytologi och historia, så det sade sig självt att jag skulle börja läsa latin i Norsen. Sen fick min lärare Åke Groundstroem mig att också läsa grekiska i gymnasiet.
Den unge Robert Luther siktade in sig på en karriär inom det akademiska, men en tråkig händelse satte stopp för det.
- Det gick så illa att han som undervisade i latin i Norsen dog mitt under ett sommarlov, och jag var den som snabbast kunde hoppa in. Och på den vägen är jag.
Hur framtiden för latinet i Norsen ser ut vet Robert Luther inte. Han har inget namn på lut för vem som kunde efterträda honom.
- Det finns nog flere som jag utsett till mina efterträdare under årens lopp, men de har alla andra karriärer, så det kommer nog inte på fråga, konkluderar Luther intervjun.
Idag när radikaliserade fanatiker tagit upp allt utrymme i medierna vill Lasso uppmärksamma andra former av idealism och drömmar. Samtidigt som vissa saker försämras och blir svårare arbetar många för en bättre värld. Medan en del låter sig sugas in i defaitism finns det också mänskor som vågar drömma och som dessutom inte nöjer sig med ord utan också skrider till handling.
Inspirerade av Albert Wikings projekt We Have a Dream bad Lasso sina tittare att skicka in namnförslag på finländska idealister. Barbro Ahlstedt fotograferade dem. Så här ser de ut.
Se bildspel med idealisterna och deras motton:
Idealisternas intervjuer ser du i Lasso. Vilken dröm vill du själv förverkliga?
Borgåbon Kaisa Leka har blivit vald till mars månads cyklist i kampanjen 100 gärningar på cykel.
- Jag cyklar helst på platser där jag inte tidigare cyklat. Jag utforskar världen från cykelsadeln och njuter av nya vyer, dofter och smaker, berättar Leka.
Själv kallar sig Leka en äventyrscyklist och äventyr har hennes cykelturer verkligen handlat om. Med sin partner Christoffer Leka har hon cyklat på många olika håll i världen, bland annat i Ryssland, Ukraina, Polen, Frankrike, Japan, Costa Rica och USA.
Cykelresorna är en rik källa till inspiration. Leka är serietecknare och hon använder upplevelserna under cykelresorna i sin serieproduktion.
Leka uppmuntrar gärna till cykelutflykter. Hon säger att cykelresorna inte behöver vara långa eller tunga. Man kan tälta i näromgivningen, njuta av hett kvällste och en natt utomhus.
- Den som vågar sig upp i cykelsadeln, kommer att märka att det är fantastiskt att vara på cykelresa. Det är också möjligt att man upptäcker att det är fantastiskt att vara hemma. Hur som helt så kan man bara vinna, säger Leka.
I kampanjen 100 gärningar på cykel presenteras olika personer som månadens cyklister. De representerar alla olika cyklingskoncept men alla handlar de om den glädje som cyklingen kan ge.
Kampanjens syfte är att uppmuntra individer, grupper, företag, kommuner och föreningar att under årets lopp göra olika cykelfrämjande åtgärder. Goda gärningar belönas månatligen.
Man kan läsa om månadens cyklister och kampanjen på adressen www.100pyorailytekoa.fi
På sociala medier kan man följa kampanjen med hashtaggen #100pyöräilytekoa.
Kampanjen är en del av programmet för Finlands 100-årsjubileum år 2017 och drivs av Pyöräilykuntien verkosto och av Cykelförbundet.
Bärtils bokklubb syns och hörs i BUU-blubben. Varje vecka läser BUU-klubbsledarna böcker som tangerar veckans tema i BUU-klubben. BUU-klubbsledarna ger också tips på andra böcker som behandlar samma tema.
Hitta ditt eget sagotäcke - täcket som gör att du ohjälpligt börjar berätta sagor. Ta dig tid med barnen och flyg iväg på äventyr! Delta också med egna boktips och idéer #bärtilsbokklubb.
De här böckerna läser eller visar BUU-klubbsledarna under våren 2017. Listan lever hela tiden, och kommer att få tillägg efter hand.
v 9
BUU-klubbens tema: vinter
BU och BÄ i blåsväder av Lena och Olof Landström
Trollvinter av Tove Jansson
Röde – eldpojken av Anna Fienberg och Kim Gamble
Sagor om Vintern, en samlingsvolym med flera författare
Kjelle i fjällen av Kajsa Gordan och Mia Maria Güettler
Saga Blom och snöflickan av Anna Gullichsen och Cara Knuutinen
v 10
BUU-klubbens tema: det är viktigt att få vara den man är:
När prinsessor tar semester av Per Gustavsson Kenta och barbisarna av Pija Lindenbaum
Du hör inte hit, Beiron av Anna Härmälä
Allan och Udo av Minna Lindeberg och Linda Bondestam
Sagan om Prinsessan Bulleribång av Lena Frölander-Ulf och Hannele Mikaela Taivassalo
v 11
Den här veckan blir det ett kapitel om dagen, onsdag-torsdag-fredag:
Pelle Kanin av Beatrix Potter
v 12
BUU-klubbens tema: experiment
Rassel prassel puss av Hanna Lundström och Maija Hurme
Katastrofer och strofer om slummer och stoj av Stella Parland och Linda Bondestam
Beppe testar! 15 detektivexperiment av Beppe Singer
Pelles experiment med vatten av Pelle Eckerman och Per Gustavsson
Pelles experiment med apelsiner av Pelle Eckerman och Per Gustavsson
v 13
BUU-klubbens tema: tåg och resor:
Gosse gosig åker tåg av Henrik Huldén och Ulla Donner
Tåget hem av Cecilia Torudd
Puck flyger flygplan av Annakarin Garhamn
Tant Skateboard av Lotta Eriksson och Jenny Lindqvist
v 14
BUU-klubbsledaren Staffan vistas hela veckan i Hagalunds bibliotek (bandas på förhand, han finns inte där så att man kan träffa honom)
v 15
BUU-klubbens tema: påsk och “påskiga” djur: harar, kycklingar, hönor, tuppar, får:
Potatisens dröm av Annika Sandelin och Karoliina Pertamo
Gröna öra av Irmelin Sandman-Lilius
Kaninen och kusinen av Lilian Edvall och Sara Gimbergsson
Bärtil och tvärtom-dagen av Monica Vikström-Jokela och Johanna Sjöström
v 16
BUU-klubbens tema: att göra något för första gången, att våga försöka:
Örjan, den höjdrädda örnen av Lars Klinting
Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Monster i höjden Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Áslaug Jónsdóttir
Tåfjutten av Ulf Sindt och Eva Lindström
Peggy och Molly av Mia Hellquist Forss
v 17
BUU-klubbens tema: musik, valborgsmässoafton
Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam
Spyflugan Astrid mitt i musiken av Maria Jönsson
Musikbussen av Lennart Hellsing och Stig Lindberg
v 18
BUU-klubbens tema: snällhet
Jason och arga Agnes av Camilla Mickwitz
Vesta-Linnea och monstermamman av Tove Appelgren och Salla Savolainen
Den förträfflige herr Glad av Malin Kivelä och Linda Bondestam
Alla ska vara med! av Catarina Kruusval
v 19
BUU-klubbens tema: mat och Kocka på:
Elmer Kock av Ulf Stark och Lotta Geffenblad
Rut & Knut lagar mat av Carin Wirsén och Stina Wirsén
Hus är gott, sa Oskar av Larserik Eriksson
Matboken av Pernilla Stalfelt
Mumsfilibabba! berättelser om mat av flera olika författare
Senare under våren kommer åtminstone de här böckerna att ingå i boktipsen:
Allt är precis som vanligt av Kristina Murray Brodin och Maija Hurme
Jag, Fidel och skogen av Lena Frölander-Ulf
Vidare, värre, Smilodon av Minna Lindeberg och Jenny Lucander
Burman av Anna Härmälä
Fåret Bärtil läser gärna lantbrukskataloger, Isa Gris gillar böcker med grisiga huvudpersoner. Berätta gärna vilka böcker som är pop i er familj? #bärtilsbokklubb
Det luktar fränt, men nästan behagligt, av thinner och lack i Birgitta Ulfssons trappa i Helsingfors. Hon har rest från sitt hem i Göteborg för att vara med och lansera boken Birgitta Ulfsson - Med och mot min vilja, skriven av Stig Hansén.
Det har gjorts stambyte i huset, något som också framkommer i boken.
Det skulle egentligen inte bli någon bok. Flera förlag har varit på Ulfsson i många års tid - ska du inte skriva dina memoarer? Nej, har hon alltid svarat. Sen blev hon lurad.
Stig Hansén kontaktade ursprungligen Ulfsson för att göra en intervju till en artikelserie för Folkteaterns räkning i Göteborg. Artikeln blev hemsk omtyckt och Hansén ville göra en uppföljare.
- Bra, sa jag. Dels tyckte jag så om att prata med honom, dels återgav han det jag hade sagt, han lade inte till eller försonade sej med det han inte tyckte om, utan det var jag, säger Ulfsson.
De blev vänner, och ibland hade Hansén en mikrofon med sej när han träffade Ulfsson. För en ny artikel till Folkteaterns webbsida, trodde hon.
En dag stod Hansén där med en pappersbunt och sa, läs!
- Din skitstövel! sa jag, för han visste att jag inte vill ge ut någon bok. Jag har inga höga tankar om skådespelares memoarer, så varför skulle mina vara intressantare, säger Ulfsson.
Hon läste ändå, och det hände något.
- Jag märkte att mot min vilja hade jag fått någonting sagt, något som jag ändå ville få sagt. Jag sov några nätter, skrattade och sa att han hade lurat mej. Sedan ringde vi Förlaget och de sa hepp innan de ens läst manuset.
Hon är noga med att påpeka att Birgitta Ulfsson - Med och mot min vilja inte är memoarer, det är en bok om teater, hennes teater, en samtalsbok. Visst finns där en del bakgrund med också.
- Jag har haft ett bra liv, det är inget snack om det. Ett lyckligt liv till och med! säger Ulfsson.
Lyckan ligger mycket i att ha fått jobba med det hon älskar i ett helt liv, att ha haft möjligheten att välja och välja bort. Samtidigt konstaterar Ulfsson att om en har det så, måste en också göra något av det. 
Ingen politisk människa, men Birgitta Ulfsson vill ändå bevara det kapital som hon har i förhållande till sin publik.
Skådespelaren Birgitta Ulfsson
Bild: Catariina Salo
- Jag är uppfostrad med någon form av rättvisepatos, men man ska vara försiktig med ord som “kamp”, det är ett stort och fint ord. Jag är ingen politiskt aktiv människa men jag tror ändå att det syns att jag sysslar i de vattnen. Har man publikens öra - vilket jag i häpnadsväckande stor utsträckning haft - är det ett förtroende man ska bruka.
Ett exempel på ställningstagande som Birgitta Ulfsson gjort, ger hon exempel på i den nyutkomna boken. En slottsbal där hon klädde sej i frackklänning för att visa på ojämställdheter i manliga och kvinnliga skådespelarlöner.
- Varje gång de kom och fotograferade mej sa jag att jag gör det här för att kvinnliga skådespelare ska ha samma lön som männen.
Själv säger Ulfsson att det kändes som ett väldigt litet ställningstagande, men då skrevs det mycket om det.
Utvecklingen går förstås framåt hela tiden, konstaterar Ulfsson, samtidigt som hon brukar skoja om att vi i Finland var de första kvinnorna som fick rösträtt i Europa och vad har vi gjort med det sedan dess?
- När alla ska ha rätt och man vill hämnas den manliga dominansen för alla förorätter någonsin - när det här blir patetiskt i överkant, då blir genusfrågorna fyrkantiga. När man slåss med argument på ett snabbt och oeftertänkt sätt, då blir det lätt överslag. Som om det bara fanns en sanning, och det finns det inte.
Med en pappa som var militär hade den unga Birgitta Ulfsson privilegiet att bo på många ställen i Finland. Hon menar att det är en stor rikedom att få se och känna till sitt eget land. Resorna i världen är ändå något som hon fortfarande kan sörja att aldrig blev av.
- Jag lider av en stor brist på världskunskap, rent geografiskt. Gränserna var stängda så länge och sen blev det familjebildning, barn och teater - en ekvation som blev svår att få ihop, så jag har rest alldeles för lite. Jag kunde ju jobba mindre nu och planera resor, men det kommer alltid något så hemskt intressant som jag inte vill tacka nej till.
Helst skulle hon resa till Italien.
- Det är något slags lyckoslarvigt land! Men vad är det för människa som aldrig varit i Afrika eller Indien, suckar hon, och tillägger att hon trots allt läser mycket om världen, som den litteraturmissbrukare hon är.
I boken som inte är Birgitta Ulfssons memoarer, pratar Ulfsson mycket med författaren Stig Hansén om både Tove Jansson och Vivica Bandler. Båda dessa också nu aktuella, Tove som pjäs på Svenska teatern och Vivica vars 100-årsjubileum firas i år.
- Eftersom jag är så här gammal (88 år, reds.anm.) är jag snart den äldsta som haft med dem att göra, säger Ulfsson som deltagit i både Bandler-seminarier och öppnat Tove Jansson-utställningar.
Ulfsson påpekar igen, som så många gånger tidigare, att utan Vivica Bandler skulle hon inte ha blivit den skådespelare hon är i dag.
- Jag hade redan gjort två barn, flyttat till Vanda och var absolut säker på att jag inte passade för teater. Och jag var inte ens bitter!
Ja, det var tills Vivica Bandler drog in henne i teatervärlden igen. Det blev jobb på Lilla teatern och till slut ett köp av den tillsammans med dåvarande maken Lasse Pöysti. Resten är historia.
- Det var ju helt underbart, alla våra år med Pöysti på Lilla teatern - oj oj oj vilken tid det var! Men det var ju annan annan tid, det fanns inga fria grupper och teaterklimatet var ganska konservativt, säger Ulfsson.
Hon gillar inte att skryta, och samlar inte ens sina egna recensioner, men en sak är hon stolt över, och det är att alltid ha sagt nej till reklam. Det fanns en tid när Ulfsson och Pöysti var väldigt skuldsatta efter köpet av Lilla teatern, som de fick ett brakerbjudande av ett tandkrämsfabrikat som de en kort stund övervägde.
- Vi åkte hem från teatern i vår rostiga bil och så sa vi, “nää-ä, di ska int köpa oss!” och det är vi fortfarande stolta över, både Pöysti och jag. Så man knåpar ihop och en vacker dag har man sina skulder betalda.
Ulfsson poängterar att förtroende är en skör sak, rentav ett kapital. När publiken lyssnar och tror på en ska det förvaltas väl.
Vad vill Brigitta Ulfsson ännu hinna uppleva i livet?
- Jag lever i nuet .. jag är lite fatalist, det händer så mycket hela tiden, men jag måste ju ta slut och jag vet inte i vilken ände jag börjar ruttna, men nu ser jag mycket fram emot en Brecht-pjäs som vi börjar repetera på Folkteatern i Göteborg i höst! Den goda människan i Sezuan kommer ut i nyöversättning och min man och jag har fått två fullständigt ljuvliga roller!
- Annars hoppas jag att jag är frisk och klarar rollen. Jag längtar efter sommaren förstås .. Nä, men man får ju ta det som det kommer. Jag är realist och står med två fötter på jorden!
Läser du för dina barn? Bärtils bokklubb vill hjälpa dig att komma igång med läsningen, hitta goda läsrutiner och bra böcker. Det innebär inga måsten, läsning är ingen tävling eller ännu en sak som ska presteras.
Bärtils Bokklubb är mysig samvaro mellan barn och föräldrar. Delta med egna eller ta del av andras tips och idéer genom #bärtilsbokklubb i sociala medier!
Länge fanns det en enda stjärna på barnbokshimlen i Finland: Tove Jansson och hennes mumintroll! Nu finns det massvis med kvalitetsböcker skrivna och illustrerade för barn, på svenska i Finland. I maj lyfter vi fram finlandssvenska barnboksförfattare, illustratörer och berättare i Yle Vega och på svenska.yle.fi. Vi besöker bibliotek och hör entusiastiska eldsjälar berätta om hur de jobbar för att locka familjer att läsa tillsammans.
Dessutom kommer du att få bekanta dig med både kända och mindre kända föräldrar och barn som läser tillsammans eller försöker komma igång med läsrutiner hemma.
Högläsning har många positiva sidor och det lägger grunden för hur barnet som äldre inte bara förstår text och svåra ord utan även klarar av rad andra saker.
- Barn som hör mycket högläsning får ett stort ordförråd och lär sig uttrycka sina tankar och känslor väl. De tränar sin koncentrationsförmåga och övar sig i problemlösning. De blir allmänbildade och utvecklar sin fantasi, säger den finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers. 
Katarina von Numers talar om vikten av högläsning.
Katarina von Numers-Ekman
Bild: YLE/Marit Lindqvist
Det finns forskning som visar att barn som fått mycket högläsning under sin tidiga barndom klarar sig bättre i läsning, skrivning och räkning i skolan än barn som inte fått det.
Förutom att göra det till en vana att läsa högt så säger von Numers att det också är viktigt att prata om den gemensamma läsupplevelsen.
- Se till att det finns många goda böcker i de miljöer där barnet vistas och var en läsande förebild på ditt eget sätt.
Alla barn är inte lika mottagliga och intresserade av berättelser och av att sitta stilla och lyssna. Von Numers tips är att välja högläsningsböcker du själv tycker om, det avspeglar sig i ditt sätt att läsa. Peka tillsammans i boken medan ni funderar, associerar och diskuterar. Ställ frågor som visar att du är intresserad av de tankar som boken väckt hos barnet.
BUU-klubben har fått ett alldeles äkta sagotäcke. Den som sätter sig på det täcket börjar ohjälpligt berätta sagor - och det är just vad BUU-klubbsledarna gör varje vecka.
De upplästa sagorna hittar du på Barnens Arena under Bärtils bokklubb - en månad får varje saga ligga där. Vi vill också uppmuntra barnen att ta reda på om det kanske finns ett sagotäcke eller en sagofilt hemma hos dem, och att börja använda det.
Alla de böcker som presenteras eller läses upp i BUU-klubben hittar du på svenska.yle.fi/bärtilsbokklubb. Du kan också delta! Dela dina egna boktips och inspirationskällor med oss andra, berätta om hur du får läsningen att löpa i vardagen. Använd #bärtilsbokklubb på sociala medier!
Du kan också tipsa oss och dela med dig av läseinspiration här direkt via enkäten nedan: 
Delta med boktips och idéer #bärtilsbokklubb
Logo för läskampanjen Bärtils bokklubb
Bild: Yle/Heidi Gabrielsson
Vilka favoritböcker har ni? Hur gör ni för att skapa rum och tid för en gemensam lässtund? Ni får också hjälpa till när det gäller nya böcker; vilka funkar och vilka funkar inte hemma hos er?
”En dikt säger ordets mening./ Man går framåt under diktens gång./ Men aldrig fram man kommer./ För dikten den tar språng.” Dikten är skriven av Stella i åk 5 i Munksnäs skola och ingår i antologin Avtryck – dikter om allt och ingenting.
Våren 2016 sjösatte Helsingfors Arbis ett poesiprojekt i ett antal skolor i huvudstaden som ett led i institutets satsning på att också nå ut till en yngre målgrupp.
Samarbetsskola var Hoplaxskolan med enheter på fyra olika adresser i Helsingfors.
Enligt Helsingfors Arbis biträdande rektor och projektets koordinator Pamela Granskog hoppades man kunna stärka samhörigheten bland eleverna samtidigt som man ville ta avstamp i den nya läroplanen och på ett kreativt sätt bidra till att utveckla elevernas språkliga färdigheter.
Författaren Jolin Slotte fick i uppdrag att under hösten 2016 besöka alla klasser i de fyra skolorna i Munksnäs, Kårböle, Haga och Sockenbacka för att inspirera och undervisa eleverna i att skriva poesi.
Resultatet finns nu samlat i en tjock bok där sammanlagt 380 unga poeter från årskurserna 1-6 bidrar med dikter och illustrationer.
I förordet till Avtryck – dikter om allt och ingenting skriver Jolin Slotte att arbetsprocessen varit intensiv och rolig, inspirerande och upplyftande:
”Dikt engagerar och poesi är roligt! För mig har det här varit det viktigaste, att kunna förmedla den känsla som jag själv upplever när jag läser och skriver dikt. I klassrummet har jag betonat att dikt är ögonblick, dikt är rytm, dikt är stämning och dikt är radbrytning. Men dikt är också undantag. ”
När Svenska Yle besökte Haga skola under en poesiskrivarlektion i november var eleverna ivriga och entusiastiska över att få leka och ljuda fram såväl nonsenspoesi som ljuddikter.
Elevernas förhållande till litteratur, läsning och skrivning visade sig vara varierande – en del berättade att de helst läser prosa, andra att de älskar att skriva dikter också på sin fritid.
Men alla elever var rörande ense om att lektionen i poesiskrivning varit jätterolig och stämningen var på topp när klockan efter en och en halvtimme ringde ut till rast.
Antologin Avtryck – dikter om allt och ingenting är indelad i olika tematiska helheter som ögonblick, tecken, balans, riktning och puls – lagom öppna och vida helheter där dikterna kan ge uttryck för såväl de största och mest intensivaste av känslor som de minsta av kryp och krafs.
Dikter om sådant som binder oss samman och sådant som skiljer oss åt, om de hemskaste av mardrömmar till de vackraste av blommor. Vardag och fest. Humor och allvar om vartannat, nonsensdikter och ramsor med rim och rytm.
Den ena undersökningen efter den andra ger vid handen att barn i allt mindre utsträckning läser böcker, vilket i slutändan med största sannolikhet kommer att inverka negativt på de ungas förmåga att uttrycka sig nyanserat i såväl tal som skrift.
Det är guld värt att kunna uttrycka sina känslor och upplevelser i ord, att kunna tillägna sig andra liv och världar i form av böcker, att kunna släppa fantasin fri och ge sig hän. Att lära sig såväl empati som empiri.
Därför är alla satsningar på barn och ungas läsning och skrivning en investering för framtiden - en investering som på olika sätt kan ge månghundraprocentig avkastning.
Helsingfors Arbis poesiprojekt är en poesivitamininjektion som vid sidan av att vara en punktinsats garanterat gett de medverkande eleverna en ögonöppnare och skjuts framåt i det egna skrivandet.
Att elevernas texter nu också finns samlade i en tjock bok med hårda pärmar lyfter satsningen till en högre och allmän nivå.
Boken är ett konkret och bestående minne för eleverna själva att bläddra i, men kan med fördel också användas som inspirationskälla för andra unga skribenter på modersmålstimmar och på ordverkstäder runtom i landet. Eller som en läsebok med texter från unga skribenter till unga läsare.
Jag minns själv hur jag som tioåring fick en motsvarande bok i julklapp, Bilder i huvudet – dikter från 9-16 år (Boklaget, 1976), och hur den boken under många år var en bok jag återvände till eftersom jag kände igen mig i de texter som jämnåriga till mig från olika håll i Svenskfinland hade skrivit. Och den boken står fortfarande kvar i min bokhylla.
