Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. Med vilket band blev Iggy Pop känd? De bildades år 1967.

 Pacific Gas & Electric 

 The Stooges 

 Frijid Pink 

 H. P. Lovecraft 

2. Är detta en kuggfråga eller inte – vilken är Procol Harums största hit?

 A Whiter Shade of Pale 

 Homburg 

 A Salty Dog 

 Conquistador 

3. För 20 år sedan blev singeln ”MMMBop” listetta i 27 länder. Den blev genombrottet för en brödratrio. Vilket är deras efternamn? Det är även namnet på gruppen.

 Larson 

 Johnson 

 Hanson 

 Nilsson 

4. Vad hette duetten som Paul McCartney och Stevie Wonder gorde tillsammans år 1982? Låten toppade både den brittiska och den amerikanska singellistan.

 The Girl Is Mine 

 Say Say Say 

 We All Stand Together 

 Ebony And Ivory 

5. Vem är den inhemska artisten på bilden?

 Danny 

 Fredi 

 Frederik 

 Hector 

6. Våren 1972 kom skivan ”Machine Head” som räknas som en stor influens för tidig heavy metal. Skivan var tänkt att spelas in på ett kasino i Montreux, Schweiz, men kasinot brann ner och bandet fick spela in plattan på ett hotell i närheten. Händelsen utmynnade i skivans mest kända låt. Vad heter gruppen som gav ut ”Machine Head”?

 Black Sabbath 

 Led Zeppelin 

 Deep Purple 

 Queen 

7. Vilken populär tjejgrupp startades år 1979 i London av Sara Dallin, Siobhan Fahey och Keren Woodward?

 Bananarama 

 The Reynolds Girls 

 The Cheeky Girls 

 Sugababes 

8. Varifrån kommer elektronmusikduon Röyksopp?

 Färöarna 

 Island 

 Norge 

 Danmark 

9. “Whatever People Say I Am, That's What I'm Not”, “Favourite Worst Nightmare”, “Humbug”, “Suck It and See” och “AM”. Dessa skivor kom åren 2006-2013 och blev alla listettor. Men vad heter den brittiska grupp som gav ut dem?

 Keane 

 The Libertines 

 Arctic Monkeys 

 Elastica 

10. Efter att Siobhan Fahey slutat i Bananarama startade hon en duo tillsammans med Marcella Detroit. Vad hette duon? Deras största hit var listettan ”Stay” från år 1992.

 Shakespears Sister 

 Concrete Blonde 

 Miranda Sex Garden 

 Alisha’s Attic 

En kontorist i London och en kungason från Afrika möts och kärlek uppstår. Nästan alla vänder sig emot dem och vill skilja dem åt. Låter det inte som en saga? Fast den här historien bottnar i verkliga personerna och händelser.

Året är 1947 och Seretse Khama (David Oyelowo) håller på och avslutar sina juridikstudier i England. Efter det förväntas han återvända till Bechuanaland (idag Botswana), han är kungasonen och den framtida ledaren.

Ruth Williams (Rosamund Pike) jobbar på kontor och följer en dag med sin syster till en missionsbal för afrikanska studenter. Och resten är historia.

Ruth och Seretse förälskar sig och inser att de vill leva tillsammans.

När Seretse friar är Ruth helt redo att följa honom, väl medvetet om att det kan bli både jobbigt och tungt. Men vi är tillsammans och tar det hela en dag i taget, svarar hon. Medan han meddelar att han inte kan fullfölja sin plikt som ledare utan Ruth vid sin sida.

De blir långa promenader i London innan Seretse till sist friar till Ruth. Ruth (Rosamund Pike) tillsammans med Seretse (David Oyelowo). Bild: PATHE UK A United Kingdom,David Oyelowo,Rosamund Pike

Romeo och Julia

När nyheten om deras förlovning blir offentligt brakar helvetet loss. Ruths pappa blir arg och meddelar att hon inte längre är välkommen hem. Seretses farbror (den ställföreträdande kungen för Bechuanaland) blir djupt besviken och arg på brorsonen och tycker han skall avsäga sig makten. Seretses syster säger att det är ett hån att han kommer hem med en vit kvinna som de förväntas kalla Drottning.

För att inte tala om när det brittiska imperiet sätter in all sin kraft för att skilja Seretse och Ruth åt och samtidigt underminera Seretses ställning som ledare för sitt folk. Britterna vill nämligen inte ha bråk med grannlandet Sydafrika där man kör hårt på sin apartheidpolitik.

A United Kingdom är en slags modern Romeo och Julia-historia. Två älskande som alla försöker skilja åt. Fast det här paret funderar aldrig på självmord, ju mer folk försöker knäcka dem desto mer stryktåliga verkar de bli.

Ruth (Rosamund Pike) tillsammans med Seretse (David Oyelowo). Bild: PATHE UK A United Kingdom,David Oyelowo,Rosamund Pike

Kärleken som historielektion

Jag är lite svag för den här typen av filmer. Filmer som har en stark, romantisk kärlekshistoria som sedan vävs in i världspolitik. När historielektionen kommer så att säga inpaketerad i en berörande och engagerade romantisk historia.

Här får man en skildring av början på slutet för den brittiska kolonialmakten, en politik där pengar och makt många gånger är viktigare än lagen. Samtidigt som det också är en berättelse om Bechuanalands politiska system och dess första steg mot självständighet. Och en beskrivning av hur rasism fungerar.

En film som helt enkelt gör en så nyfiken att man efteråt vill läsa mer om både politikerna i Storbritannien och i Bechuanaland.

Men för den här filmens intrig gör regissören Amma Asante och manusförfattaren Guy Hibbert (utifrån Susan Williams bok Colour Bar) ändå helt rätt i att fokusera på kärlekshistorien. Det är den som engagerar en som åskådare. Och då fungerar det att spegla allting i Seretses och Ruths kärlek.

En kärlek som inte låter nåt eller någon komma emellan dem.

Ruth (Rosamund Pike) med dottern Jacqueline i famnen och Seretse (David Oyelowo) vid sin sida. Ruth (Rosamund Pike) håller i dottern och bredvid henne står maken Seretse (David Oyelowo). Bild: Future Film A United Kingdom,David Oyelowo,Rosamund Pike

Författaren och Wasa Teaters tidigare chef Ann-Luise Bertell tilldelas Choraeuspriset på 10 000 euro ur Olof och Siri Granholms stiftelse för den svenskösterbottniska litteraturen.

Ann-Luise Bertell har skrivit lyrik, dramatik och noveller. Hon debuterade som författare vid tjugosexårs ålder, med lyriksamlingen "Rus av gul". Bertell har också skrivit bland annat teaterpjäser och en barnbok. Ifjol romandebuterade hon med emigrantskildringen ”Vänd om min längtan”, en roman som renderade henne Svenska Yles litteraturpris.

Ann-Luise Bertell tilldelas Choraeuspriset 2017 för en mångsidig ordkonst som oavsett genre kännetecknas av stark känsla för formen. Hennes berörande dramatik, lyrik och prosa har rötterna stadigt förankrade i den österbottniska myllan. Ann-Luise Bertell ger röst åt dem som tystnat och lyfter fram människoöden som läsarna känner igen sig i.

Olof och Siri Granholms stiftelse delar i år ut sammanlagt 44 350 euro i stipendier och understöd. Av det går 24 350 euro till enskilda författare, medan 20 000 euro går till organisationer och bokutgivare.

Irak är ett av världens farligaste länder för journalister. Vad tänker en journalist från Irak om att göra sitt jobb när terrorgruppen IS hotar med att döda alla på hans tv-kanal - och faktiskt gör det? Och hur känns det att ha lämnat den faran bakom sig och nu vänta på asylbesked i Finland, yttrandefrihetens förlovade land?

Yttrandefriheten innebär att vi kan säga och föra fram våra åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. När man växer upp och lever i ett land som Finland är det lätt att ta yttrandefriheten för given.

I krigsdrabbade länder innebär hotet mot yttrandefriheten ofta att ens liv också är hotat. Hur känns det? Kulturredaktionen berättar om journalister och kulturaktörer från länder där yttrandefriheten är obefintlig.

Saads historia

Han är en ung, spenslig man med stora gråa ögon, håret står upp i gelspikar. Den hårda skjortkragen är knäppt ända upp, ovanpå en snygg tröja. Jeans.

Utan ytterkläder står han och huttrar utanför rödtegellängan som är huvudbyggnaden till flyktingförläggningen i Evitskog. Vi tar i hand, han verkar glad men en aning nervös. Men så har han inte fått särskilt många besök här. Kanske inget alls.

Jag behöver bara ställa en fråga, och så pratar han i en timme.

Saad Almosly kom till Finland i september 2015. Sedan dess har han varit på flyktingförläggningen i Evitskog. Porträtt på Saad Almosly. Bild: Yle/Eva Pursiainen saad almosly

- Att jobba som journalist var min barndomsdröm. Som yngre hade jag två kameror och tog bilder. Min pappa skickade mig till olika delar av stan för att fotografera och bad mig sedan berätta vad jag tänkte och kände. Senare tog IS mina kameror.

Det är farligt att jobba som journalist i Irak, och uttryckligen i Mosul, där Saad kommer ifrån. Bara i år har flera journalister dödats i staden, enligt CPJ, Committee to Protect Journalists, en frivilligorganisation som bokför hot och trakasserier mot journalister samt håller räkning över dödade journalister.

Sedan IS tog över makten i Mosul sommaren 2014 har väldigt lite information om livet innanför stadens gränser nått yttervärlden - information som inte filtrerats av IS, vill säga. Det är livsfarligt att ens visa sig på gatan med något som liknar en kamera, säger Saad.

De av hans bekanta som håller honom uppdaterad med bilder från hemstaden riskerar med andra ord sina liv varje gång ett meddelande slungas iväg över internet.

Karta över mosul och Irakiska kurdistan. Bild: Yle/Grafik Bagdad,Irak,Irakiska Kurdistan,Karta,Mosul

Journalist mot sin pappas vilja

I Mosul fanns ingen medieutbildning, efter skolan borde Saad ha flyttat till Bagdad för att studera journalistik. Hans pappa tyckte inte att det var en bra idé. Han ville heller inte att Saad skulle börja jobba som journalist, utan föreslog att han skulle syssla med något annat och sedan skriva och fotografera på sin fritid.

Men det ville inte Saad.

Efter avslutade studier i ekonomi tog han år 2014 anställning på den lokala tv-kanalen Sama Al-Mosul. Han jobbade med nyheter, det finns inte så mycket annan sorts journalistik i Irak, säger han.

- Så gott som alla som jobbar inom media i Mosul har dött. Det tar i medeltal en eller två månader, sen dör man. Min kusin var reporter på tv-kanalen Al-Sharqyia (stor aktör i Irak, red.anm.). Han dog.

Två män sköt ner honom på gatan. Saad har många vänner som jobbat inom media och de har dött.

- IS bestämde att jobbar man inom media, jobbar man för fienden.

Saad var van vid förutsättningarna för att jobba som journalist i Mosul. Det är ingen självklarhet att kunna berätta om verkligheten som den är, det var det inte heller före IS ockupation av staden.

- Att inte få uttrycka sig fritt, det är en hjärtesorg. Mitt hjärta blöder för Mosul. Regeringen ifrågasätter allt; jag kan hamna i fängelse för mitt jobb eller förlora mitt liv. Jag kan inte säga att gatan är i dåligt skick, jag måste skriva att gatan är vacker. Det är självcensur. Det genomsyrar allt.

Hur man får folk att inte tro på nyheterna

Saads pappa var rektor för en skola i Mosul. Märkte han att regeringen inte skickar böcker till skolan, eller om det var för kallt i klassrummet, kunde han inte tala med media.

Man måste ha officiella papper på att man får uttala sig i media, säger Saad, och det får inte vilken som helst rektor. Uttalar han sig för en journalist utan tillstånd får han sparken.

Jag undrar: Folk känner ju igen sin omgivning, om gatan är ful blir den inte fin för att det sägs så på nyheterna. Folk vet om att skolan inte har böcker eller att barnen fryser i klassrummet, fastän en regeringsrepresentant i en tidningsartikel skulle intyga att allting är i sin ordning.

Får inte det här folk att inte tro på nyheterna?

- Ja. Så är det.

Efter att kusinen dödats ville Saads pappa att Saad skulle sluta jobba. Det gjorde han också, men efter en tid började han gå till jobbet i smyg.

Faderns besvikelse var stor när det gick upp för honom att hans yngste son, ögonstenen, ändå jobbade som journalist.

- Jag sa att jag måste, för jag tycker om det här jobbet. Det känns viktigt, jag kan påverka människor, jag är född att göra det här.

När IS kom till redaktionen

Saad hann inte jobba särskilt länge innan IS kom till Mosul sommaren 2014.

IS förbjöd professionella journalister att kommunicera med omvärlden, i praktiken att förmedla bilder till satellitkanaler med bas utanför staden. När bilder från Mosul ändå sipprade ut, gick IS till motattack: De journalister IS fick tag på fängslades och dödades.

I slutet av det året dök IS-männen upp på redaktionen och tog namnen på alla som jobbade för Saads tv-kanal. De krävde att få veta var alla befinner sig.

- De dödade alla de fick tag på.

Saad Almosly tittar ut genom ett fönster. Bild: Yle/Eva Pursiainen saad almosly

Men det gick inte så.

Ärvde envisheten av sin far

Så förbjöd IS skolorna också.

- De vill att man ska studera hemma. Om man vill kan man få lära sig att bli IS-krigare, men annars är skolorna förbjudna.

Saads pappa vägrade, han sa: Nej, det här är min skola, mitt andra hem. Alla de här eleverna är som mina söner; jag kan inte stänga skolan.

- IS hotade med att döda honom men pappa svarade att han inte behöver leva alls i en sådan situation. Varför får barnen inte lära sig?

Saads pappa öppnade skolan ett antal gånger i smyg. IS kom till skolan och tog nyckeln av honom och hotade med att döda honom om han kom tillbaka.

- Min mamma ringde och bad mig tala vett med min pappa. Men han lyssnade inte på mig.

Att hängas som varnande exempel

Omar var Saads bästa vän, också han jobbade på tv-kanalen och också han levde gömd. Men till sist fick Omar nog och lockade med sig Saad till ett kafé. Han trodde att IS skulle ha glömt dem efter så många månader under jorden.

- Han sade att han tänker åka hem i stället för till sitt gömställe. Jag försökte få honom på andra tankar men han var så trött på att gömma sig. Han var min bästa vän….

Utanför Omars hem stod IS och tog bilen han körde. Saad vet inte vad som hände med vännen.

Omars familj letade febrilt efter den försvunne sonen, och hans mamma gick till slut till IS högkvarter i staden och vädjade till männen där för att få veta var sonen befann sig. De sade att han kanske snart kommer tillbaka.

- Veckan därpå fördes Omar till ett torg i Mosul och man hängde honom inför allmänheten. Han fick vara ett varnande exempel: Så här går det om ni jobbar för våra motståndare.

Saad torkar sig hastigt i ögonvrån. Det rycker till i trakten kring underläppen.

Dags att lämna Irak

Här börjar Saads flykt.

Nu blir hans familj rädd på allvar, de inser att Saad inte heller är säker någonstans i Mosul. Han berättar om en bekant man som får med honom på en oljebil till Syrien.

Utan att veta om de någonsin kommer att träffas igen tar han avsked av sin familj .

- Jag åkte till Syrien. Det var de svåraste dagarna i mitt liv. Jag kom till Raqqa och IS var överallt. Det var mycket farligt.

Mannen skickade Saad och en annan familj till Turkiet. De åkte mot den turkiska gränsen i tre bilar. Saad var i den första och familjen i de två följande. Då bombades området, Saad vet inte av vem, men det var en flygräd. De båda andra bilarna förstördes av bomber.

- Jag ville stanna för att se efter hur det såg ut, men han som körde sa att vi inte kan stanna. Det är svårt att berätta om det här. Jag kan inte ens berätta om allt.

I Syrien väntade Saad i fem, sex dagar. Han visste inte vad han skulle göra, vart han skulle gå. Han vågade sig ut bara på kvällarna, man såg ingenting.

Samtidigt i Mosul letar IS efter honom och hans far ljuger att Saad varit i Turkiet redan i flera månader.

- Jag har aldrig varit så rädd. Jag sov inte. Jag åt inte. Det fanns ingenting. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något sådant igen.

Saad sväljer hårt.

Det största misstaget

Saad kom till Turkiet. Där gör han sitt livs största misstag. Han tar en bild med texten “Jag är fri!” och delade bilden på Facebook.

- Den dagen kom IS till mitt hus och tog två av mina bröder med sig. Den ena, de tog…

Han tystnar och skriver in det han vill säga på sin telefon och låter webböversättaren göra sitt jobb. Han räcker över telefonen till mig. “Tog skinnet från ryggen på honom”, står det på rutan.

- De torterade min mamma och mina bröder.

Saads röst blir allt tystare, jag får anstränga mig för att uppfatta vad han säger.

- Efter tio dagar hämtade IS min bror tillbaka hem. Han var i dåligt skick, blodig överallt.

Friheten smakar beskt när familjen är försvunnen

Nu har familjen lämnat Mosul. Deras stora hus togs först över av IS och sedan av irakiska säkerhetsstyrkor, det har Saad fått bilder på via sociala medier av bekanta som fortfarande är kvar i staden. Saad vet inte var de befinner sig.

- Jag vet inte…. det var det största misstaget i hela mitt liv. Att jag lade ut bilden på Facebook. Det sade jag i min intervju på Migrationsverket också. Jag har en sån här historia och jag bara sitter här och väntar.

Shiamiliser i Mosul i januari 2017. Miliser från shiitiska Hashed al-Shaabi förbereder offensiven mot västra Mosul 18.2.2017 Bild: AFP / Lehtikuva Irak,Milis,Mosul,shia

Trots att han vet att han här i Finland kunde skriva, säga, tycka precis vad han vill, kan han inte riktigt glädja sig åt det. Inget går riktigt att koncentrera sig på då han inte har hört från sin familj på flera månader.

Rapporter hemifrån: Shiamilisen har tagit över

I Mosul är det oroligt. Om nu oroligt är ett tillräckligt ord. Irakiska säkerhetsstyrkor har övertagit delar av staden. Shiamilisen, som krigar mot IS, terroriserar samtidigt sunnibefolkningen.

Saad får rapporter från bekanta i Mosul. Han visar bilder på hus som varit sunnifamiljers hem. Nu är de beklädda med shiamilisgruppen Harakat Al-Nujabas gula flaggor.

- Det är speciellt, eftersom regeringen är shia och de flesta i Mosul är sunni. Alla talar om att det är en dålig regering, men det säger man inte högt på grund av shiamilisen. I nyheterna skanderar de: Vi ska göra Irak till en shiastat, sunnierna kan dra åt helsike.

Saad hoppas på att få stanna i Finland.

- Det är min dröm. Jag ska lära mig finska så jag inte behöver någon tolk. Jag måste skriva, jag älskar det här jobbet, jag vill vara journalist och jobba. Det är min dröm. Irak… det är som en mardröm. Här kunde jag göra vad som helst. Och hjälpa mitt hemland. Jag vill hjälpa dem som är kvar.

Epilog

Jag träffade Saad på flyktingförläggningen i Evitskog i början av februari. I slutet av mars får jag veta att han beviljats ett fyraårigt uppehållstillstånd i Finland.

En läkare väljer att inte öppna när det ringer på mottagningens dörr efter stängningdags. Följderna blir ödesdigra och en envis fråga klänger sig fast hos de berörda: tänk om valet varit ett annat? Tänk om.

De belgiska filmbröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har varit framgångsrika i prestigefyllda sammanhang med i stort sett alla filmer de gjort sedan 1990-talet. Guldpalmen i Cannes har de vunnit med både Rosetta (1999) och L'Enfant (2005) medan Deux jours, une nuit (2015) försåg Marion Cotillard med en Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvudroll.

Statyetterna må glimma och glittra, men regissörerna är kända för sin avskalade stil. Gripande människoöden i vardagsnära miljöer. Samhällets skuggsida, sargade känsloliv.

Inga stora åthävor - ingen musik. Så inte heller i den nya filmen La fille inconnue - Den okända flickan.

Enkelt upplägg

Jenny Davin (Adèle Haenel) är en ung och skicklig läkare vars karriär är på väg att ta fart. Efter att ha jobbat på en mindre mottagning hägrar nu det stora sjukhuset med alla dess resurser och möjligheter till avancemang.

Kort innan förflyttningen inträffar ändå något som förändrar allt. När det en helt vanlig kväll ringer på dörren efter stängingsdags ger Jenny sin unge assistent Julien (Olivier Bonnaud) order om att låta bli att öppna.

Följande dag dyker polisen upp för att meddela att en ung kvinna hittats död i närheten - är det möjligt att mottagningens övervakningskamera fångat in något?

Från att ha varit en vandrande manual över hur man skall handskas i besvärliga situationer börjar Jenny nu tänja på alla tänkbara gränser för att själv försöka reda ut den dödas identitet. För hur skall hon annars förmå lindra känslan av skuld?

Adèle Haenel är ett av fransk films nya stjärnskott Jenny talar i telefonen. Bild: Cinemanse den okända flickan, adèle haenel

Perfekt jordmån för identifikation

Den okända flickan är en film som snabbt eliminerar alla behov av att titta på klockan och fundera på vad man skall laga till middag imorgon. Handlingen håller en i sitt grepp från första stund och ganska snart ter sig Jenny som en vän man upplever sig känna ganska väl.

Eller är det rentav så att man känner igen sig själv i hennes ångest? För alla har vi väl sagt något, gjort ett och underlåtit att göra annat som fått oss att ligga sömnlösa medan ångesten klättrar över den kallsvettiga ryggen på lurviga spindelben.

Varför? Tänk om? Om bara inte.

Less is more

Styrkan i bröderna Dardennes berättande är den klarsynta "rakt på sak"-attityden som gör att fokus aldrig irrar iväg mot onödiga detaljer och sidospår. Vi har ett offer och ett flertal som tampas med olika nyanser av skuld - inget annat.

Det som däremot lyser med sin frånvaro är kärleksintriger, oväntade vändningar, verbala förtydliganden, emotionella krusiduller.
Porträttet av Jenny får en att inse att man inte behöver veta särskilt mycket om en människa för att förstå hennes agerande.

I slutändan framstår Den okända flickan som en slags socialrealistisk thriller med en väldigt mänsklig klangbotten. En klangbotten som tillåter en att behålla tron på mänskligheten i stort samtidigt som den på ett personligt plan får en att känna lättnad över att det faktiskt kan finnas förutsättningar till försoning.

Åtminstone om man aktivt söker en.

Vem är hon? Jenny visar bilden på den okända flickan för assistenten Julien (Olivier Bonnaud) Jenny visar assistenten Julien en bild av den okända flickan. Bild: Cinemanse den okända flickan, adèle haenel, olivier bonnaud

När Lara, en ung flicka, hittas hängd på nationalteaterns scen tyder det mesta på självmord. Hennes chockade fosterföräldrar köper dock inte polisens förklaring och snart jagar tre personer parallellt sanningen. Krimserien Case är en mörk jakt på förövare i Reykjaviks undre värld och offrets närmaste krets.

Lara har till synes levt ett helt vanligt tonårsliv, kanske har hon till och med varit mer skötsam än de flesta. Sin pojkvän har hon precis gjort slut med, hon har vänner och är en skicklig balettdansör. Ändå har hon spårlöst försvunnit efter en kväll på ett disco och hittas senare hängd.

Hennes fosterföräldrar kan inte förstå att hon skulle begått självmord och när de dessutom får höra att hon haft sex innan sin död är de säkra på att brott ligger bakom.

Fallet Lara för snart samman tre personer som alla vill få klarhet i fallet men samtidigt hamnar på kollisionskurs med varandra.

Logi är en dekadent advokat som grävt ner sig på grund av en felaktig fällande dom, han har bränt alla sina broar och befinner sig i en nedåtgående spiral av alkoholism och besatthet. Brynhildur, en kompromisslös advokat, är troligtvis hans enda riktiga vän. Hon försöker desperat rädda advokatbyråns och sitt eget anseende men nonchaleras på grund av sin kontakt med Logi.

Dessa två vänners vägar kommer snart att korsas med Gabrielas. Hon är polisens huvudutredare i fallet Lara, fåordig, uttråkad och lika skicklig på sitt jobb som hon är dålig på att sköta sitt privatliv. Gabriela ställer sig också frågande till om det verkligen kan röra sig om ett själmord och vill fortsätta utredningen. Alla tonåringar kring Lara verkar ha något att dölja.

Laras fosterföräldrar kontaktar Brynhildur för att utreda fallet. Lara var i tiderna Brynhildurs första fall som nybakad advokat. Den gången gällde det omhändertagande och flytt till fosterföräldrarna. Nu känner sig Brynhildur delaktig i det som hänt och vill försöka göra rätt.

Logi och sin sida blir kontaktad av Laras biologiska föräldrar som anser att de inte blivit rättvist behandlade när Lara omhändertogs och nu känner sig svikna av systemet. Till sin hjälp har Logi sin lika dekadenta flickvän Ilmur som är skicklig på att muddra datasystem på information.

Jag såg det som en krimserie men med mycket drama. Det handlar inte så mycket om vem som gjort det utan mer om varför.― Regissör Balvin Z

Fallet Lara har alltså plötsligt tre utredare som alla vill hitta mördaren. Medan Logi försöker göra sig själv rättvisa och återgå till livet måste Brynhilder tumma på moralen rejält för att komma sanningen närmare. Gabriela måste göra uppror mot allt hon trott på och sina förmän för att blotta de som med alla medel vill skydda sig själva.

För att komma fallet Lara närmare måste man gräva i smygfilmade sexklipp, droghandel, förskingring, våldträckt, alkoholism. Case utspelar sig mitt i sommaren - men trots det i ett mörkt Rejkjavik. Listan på misstänkta verkar till en början vara ändlöst lång.

Mer än bara en jakt på mördaren

I en intervju för webbsidan Drama Quarterly har regissören, Baldvin Z, berättat om arbetet bakom Case. Bland annat hur han använt musik som en stämningsskapare redan under inspelningarna och hur han, från att främst ha regisserat film, tack vare serien blev mer intresserad av tv-drama.

- Jag fick manus till de tre första avsnitten och blev väldigt intresserad. Det handlar om tonåringar och det som händer i Islands undre värld. Jag såg det som en krimserie men med mycket drama. Det var något som fångade mig – det var mer fokus på drama än krim. Det handlar inte så mycket om vem som gjort det utan mer om varför. Det här gör att det finns många ovanliga twists och det tar dig till andra ställen i jämförelse med andra krimserier.

- Det handlar mer om karaktärerna än om själva handlingen. Hela serien startar med att en flicka har blivit hängd men fallet är större än så, och det är det som gör det intressant. Vi får följa människorna och avslöja ”monstret” mitt i serien. Det tar dig som tittare på nya spännande eskapader.

Case - huvudkaraktärer

Nedslagna karaktärer

Balvin Z har också regisserat några avsnitt av Fångade som visades i Yle Fem 2016. Den gången handlade det om snödränkt landsbygd medan man denna gång flyttas till stadsmiljö. Men precis som i Fångade är Case en ganska långsam berättelse där karaktärerna ges mycket tid och utrymme. Serien har helt naturligt också blivit jämförd med exempelvis danska Brottet och andra Nordic Noir-serier. Jämförelser som Baldvin Z är bekväm med.

- Skillnaden till många serier från USA är att du som tittare ges möjlighet att se att karaktärerna är gjorda av kött och blod och du tar dem till dig på ett annat sätt. Du ser dem när de tar beslut i motsats till amerikanska serier där alla är snabba, slagfärdiga och smarta.

- Karaktärerna i Case är nedslagna. De tar hela tiden fel beslut men deras tillkortakommanden gör dem också intressanta. Poliserna är inte coola, de är bara människor och hamnar hela tiden i obekväma och nya situationer där de inte vet vad de skall göra.

- Den undre världen på Island är inte jättestor så jag måste få det hela att se verklighetstroget ut för islänningarna. Jag tror det också kommer vara intressant att se för andra.

I rollerna: Steinunn Olina Thorsteinsdottir, Magnus Jonsson, Johanna Vigdis Arnardottir, Thorsteinn Bachmann, Birna Run Eiriksdottir m.fl.
Regi: Baldvin Z (Zophoniasson)
Manus: Andri Ottarsson & Thorleifur Örn Arnarson

Konst är något som de flesta har en åsikt om. Vissa älskar det, andra tycker att många konstgrenar känns som elitistiskt bajs. De flesta gillar något och ogillar annat, vi tänker förstås alla olika.

Men för att kunna ha en åsikt om konst måste den först upplevas, och för att bli intresserad av konstupplevelser måste någon först göra en uppmärksam på vad som finns. Som ett led i det här fungerar förstås grundskolan med sin konstpedagogik och besök till olika konstinstitutioner.

Skolornas konstbesök har däremot minskat de senaste åren, och det här vill nu Suomen Kulttuurirahasto och Svenska Kulturfonden råda bot på. Tillsammans har de initierat projektet Konsttestarna som riktar sej till alla Finlands åttondeklassare.

- Meningen är att åttorna ska få testa, känna på och utvärdera konst under tre läsår. Vi börjar nästa höst och projektet sträcker sej till våren 2020, säger Konsttestarnas regionala koordinator i Helsingfors Siiri Oinonen.

Konsttestarna utvärderar sitt besök genom en app. en person håller i en mobiltelefon Bild: Anni Martikainen/Folk app,Ateneum,konsttestarna,åttor

Regionala skillnader är ett problem

Det finns stora regionala skillnader i Finland när det kommer till tillgänglighet till konst. I huvudstadsregionen finns många olika genrer, men i glesbygden kan det vara värre.

- Det finns också stora socioekonomiska skillnader. Och trots att det kanske finns pengar för själva konstbesöken har man inte alltid råd att ta sej till konsten, säger Oinonen.

Meningen med projektet är att ungdomar ska känna att konsten finns till för dem, och därför får de också utvärdera det de är med om. I en app som nås via smarttelefon, platta eller dator, får alla konsttestare berätta vad de tyckte om sitt konstbesök och hur konstutbudet i framtiden kunde utvecklas för att bättre motsvara just deras önskemål.

- Konst tillhör alla, det ska inte vara en elitistisk gren som några få tar del av, säger Oinonen.

Slagit alla förväntningar

Sedan projektet Konsttestarna körde igång har man varit i kontakt med alla Finlands grundskolor. Själva testarna kommer att vara nästa års åttor, 2018-års åttor och 2019-års åttor.

Till den första rundan, som börjar i höst, har ungefär 99 procent av alla berörda anmälts.

- Vi hade 65 procent som mål så det har slagit alla förväntningar! Det har krävt mycket jobb av de regionala koordinatorerna, men när vi väl kommit i kontakt med skolorna och kommunernas bildningsdirektörer och förklarat vad det handlar om, har alla varit väldigt engagerade.

En testgrupp provade på utvärderingsappen på Ateneum under våren. två flickor ser på sina mobiltelefoner Bild: Anni Martikainen/Folk app,Ateneum,konsttestarna,åttor

Alla besök och resor finansieras av Suomen Kulttuurirahasto och Svenska Kulturfonden, som tillsammans investerar cirka 20 miljoner euro i Konsttestarna-projektet.

Vad som händer om tre år när projektet tar slut kan Siiri Oininen ännu inte säga.

- Eventuellt kan det uppstå så bra synergier att konstinstitutionerna själva vill utveckla samarbetsformer med skolorna. Det återstår ännu att se.

Från och med i höst kan du följa med åttornas recensioner av olika konstformer på sajten konsttestarna.fi.

Läs också artikeln om Strumphittarna 2017!

https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/21/strumphittarna-ar-har-igen

Gissa vem som lånat sin röst till solisterna i låtarna i Strumphittarna 2017

Lyssna på låten, klicka på rätt person.

 Karin Berglund 

 Victoria Oscarsson 

 Hannah Norrena 

 Fredrika Lindholm 

 Jakob Norrgård 

 Pasi Hiihtola 

 Mikael Grönroos 

 Benny Törnroos 

 Tomas Ek 

 Pasi Hiihtola 

 Jakob Norrgård 

 Staffan Gräsbeck 

 Staffan Gräsbeck 

 Tomas Ek 

 Lauri Kivinen 

 Jontti Granbacka 

 Mikael Grönroos 

 Benny Törnroos 

 Bärtil 

 Jakob Norrgård 

 Pernilla Karlsson 

 Fredrika Lindholm 

 Christoffer Strandberg 

 Nina Granvik 

 Thomas Lundin 

 Staffan Gräsbeck 

 Mikael Grönroos 

 Janne Grönroos 

 Marit af Björksten 

 Stefanie af Björksten 

 Pia Manns 

 Jessica Dannbäck 

 Krista Siegfrids 

 Alina Huldén 

 Sonja Österberg 

 Hannah Norrena 

 Tarja Halonen 

 Sonja Österberg 

 Hanna Enlund 

 Hannah Norrena 

 Victoria Oscarsson 

 Suzan Aledin 

 Susann Sonntag 

 Alina Huldén 

 Monica Groop 

 Johanna Grüssner 

 Jessica Dannbäck 

 Jennie Storbacka 

 Jakob Norrgård 

 Axel Åhman 

 Kevin Homström 

 Vimmel 

 Benny Törnroos 

 Tomas Ek 

 Kaj Kunnas 

 Max Obstbaum 

 Hannah Norrena 

 Bettina Sågbom 

 Fredrika Lindholm 

 Karin Berglund 

 Victoria Oscarsson 

 Li Andersson 

 Eva Biaudet 

 Alina Huldén 

Hundratals strumphanddockor med fantasifulla namn och personbeskrivningar har strömmat in till Strumphittarnas redaktion. Nu får de här handdockorna liv som artister och publik i Strumphittarna 2017. Det här är den andra säsongen av Strumphittarna. Fjolårets säsong blev en framgång hos barnpubliken som flitigt röstade på sina favoritlåtar varje vecka. Också inom barnmediafältet väckte den här lekfulla sångtävlingen uppmärksamhet: Strumphittarna har nominerats som finländskt bidrag till International Emmy Kids Awards.

Barnens egen show

Barnen har uppmuntrats att beskriva sina strumphanddockors personligheter och intressen. Allt bygger på interaktivitet med barnen, säger regissören och ansvariga redaktören Staffan Gräsbeck:
- Jag tror att alla tycker att det är spännande att se att det man har gjort verkligen värdesätts och lyfts fram på ett häftigt sätt. Det som har börjat som ett trevligt pyssel där hemma blir i slutändan en del av en stor show med högt produktionsvärde. Man kan säga att det här är lek med mjukisdjur upphöjt till tio.
En viktig del av interaktiviteten är också omröstningen. Under fyra veckor kan man på buu.yle.fi rösta på sin favorit bland veckans fyra semifinalister. I finalen den 22 maj avslöjas vilken låt barnen har röstat på allra mest.

Kända röster sjunger hittar

I Strumphittarna 2017 lyfts både barnen bakom strumporna och sångarna som lånar sina röster till strumpartisterna fram tydligare än förr. Många bekanta personer från både radio, TV och andra arenor har lånat sina röster till Strumphittarnas solister, så som Pasi Hiihtola, Jakob Norrgård, Fredrika Lindholm, Hannah Norrena och Benny Törnroos. Den som vill testa sin förmåga att bonga strumpsolisternas röster kan göra det genom att lyssna på musikvideorna på Barnens Arena eller buu.yle.fi och delta i Strumphittarnas QUIZ som finns bakom denna länk: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/04/21/strumphittarna-quiz

Mannen bakom 150 nya barnlåtar

Mikael"Mike"Grönroos har under de senaste åren blivit en av den finlandssvenska barnmusikens stora doldisar. Han har komponerat, arrangerat och spelat in sammanlagt hundrafemtio nya sånger för barn, vilka har framförts som musikvideor i flera olika produktioner inom Svenska Yles barnutbud, främst Hittehatt, Ljudjakten och Strumphittarna. Texterna har skrivits av flera olika författare, bland annat Karin Berglund, Monica Vikström-Jokela, Gert Sabel, Stefanie af Björksten, Ann-Catrin Rosenberg, Staffan Gräsbeck och Mikael Grönroos.
- Det härliga med Mikes låtar är att de representerar så många olika musikstilar, säger regissören och manusförfattaren Monica Vikström-Jokela. I den nya säsongen av Strumphittarna introduceras publiken till allt från rock och disco till opera och flamencotoner. Vissa låtar är seriösa, andra leker med sin musikgenre.
I Strumphittarna 2017 har också Lauri Koskenniemi skapat en del av musiken.

Oskar Rask har ett ganska ovanligt yrke, han är nämligen cirkusakrobat.

När Oskar blev klar med gymnasiet visste han inte riktigt vad han ville göra, så han reste till Italien och där hittade han äntligen sitt kall. Han såg en jonglör och då tändes en idé om att bli cirkusartist.

- Att göra trick och att jobba med kroppen, det var det som lockade. Jag tänkte inte så mycket på vad det skulle innebära att vara cirkusartist, säger han.

Nu är han en av akrobaterna i cirkusgruppen Aikamoinen. Vi tänker oss att det måste vara väldigt farligt att jobba som akrobat, men Oskar håller inte riktigt med.

- Cirkus handlar om att göra farliga saker men också att minimera riskerna. Vi gör inget som vi inte klarar av. Vi har också planer för vad vi gör om vi misslyckas, så att det inte ska gå riktigt illa.

Saker kan se otroligt farliga ut men det händer sällan olyckor eftersom akrobaterna vet sina gränser.

- För mig har det inte gått riktigt illa, men visst har cirkusartister dött på scen. Det händer, men det händer i nästan vilket yrke som helst, säger Oskar.

Konsten att bli cirkusartist

Oskar tycker att alla borde ta sig en funderare kring vad de egentligen vill göra, och inte bara tänka på vad som förväntas av en. Oskar trodde själv att studier var det enda rätta efter gymnasiet, men när han insåg att han kunde bli akrobat fick han en ny syn på livet.

- Jag började med circus när jag var runt 20. Många tror att man måste börja mycket tidigare, också med annan sorts konst, men det är inte så. De flesta börjar faktiskt lite senare i den samtida cirkusen, säger han.

Oskar började studera för att bli cirkusartist i Italien. Först gick han på en förberedande cirkusskola där de flesta inte hade någon tidigare erfarenhet av cirkus.

- Det var mycket akrobatik. Vi gjorde en massa armhävningar och sprang omkring, berättar han.

Det finns bra jonglörer i Finland

Det var meningen att Oskar bara skulle studera akrobatik en liten stund, men väl på plats märkte han att det här verkligen var något han ville göra.

- Många frågade varför jag studerade i Italien när det fanns så många otroligt bra jonglörer i Finland, men det visste jag inte alls om för jag hade ju börjat med det i Italien.

Efter ett år i Italien sökte Oskar sig därför tillbaka till Finland för att studera i Lahtis, och där specialiserade han sig på olika former av akrobatik. Nu uppträder han med olika saker beroende på om han gör det i grupp eller ensam.

- Jobbar jag ensam så använder jag mig av en stor ring. Den väger 20 kilo och är två meter i diameter och jag snurrar på den på en massa olika sätt. Det ser fantastiskt ut, så första gången jag såg det tänkte jag att det där vill jag göra.

Alla delar med sig av sin kunskap

De olika cirkusformerna kallas discipliner och inspirationen till nya trick kommer från kollegor världen över.

- I cirkusen fungerar det mycket så att man delar med sig av det som finns, man kan inte sätta patent på en viss rörelse eller koreografi. Man kan också kolla på andra cirkusdiscipliner och inspireras av dem.

Många har kanske en romantiserad bild av cirkuslivet. Hur många historier har vi inte hört om någon som rymt iväg med en cirkus och funnit lyckan? Så hur ser då livet på cirkus ut egentligen?

- Jag bor i Helsingfors och när vi har en turné sticker vi iväg och när den är slut kommer jag hem igen. Men det finns också de som reser omkring hela tiden. Jag har kompisar som inte har någon lägenhet eftersom de åker runt från jobb till jobb, säger Oskar.

Ett ganska vanligt liv alltså, men ändå ganska långt från det typiska kontoret.

De har sålt miljontals skivor och i många år har de varit Tysklands musikexport nummer ett. Trots den stora populariteten och framgångarna runtom i världen är ändå mottagandet i Tyskland oftast mycket dämpat och kyligt. Vår medarbetare Johnny Sjöblom om ett band som har det svårast på hemmaplan.

Om några veckor är det äntligen dags. För första gången kommer jag att se industrimetalbandet Rammstein stå på scen i Tyskland.

Det har varit en lång väntan. Rammstein uppträder rätt så sällan i hemlandet. Också annars är Rammstein ett band som trots sina stora framgångar i utlandet förblir för det mesta osynligt i Tyskland.

Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag en endaste gång skulle ha hört bandet spelas på tysk radio. Inte ens på rockstationen jag brukar lyssna på.

Ute till höger

Och inte skrivs det värst mycket om bandet heller, men när det skrivs är det ofta med rätt så negativa förtecken.

Som till exempel för några veckor sedan då filmen Rammstein: Paris hade premiär i Tyskland. I recensionen i tidningen Der Spiegel gjordes bandet mer eller mindre skyldigt till all högerpopulism och det som skribenten tycker går politiskt fel i Tyskland just nu.

När man läser finska och tyska artiklar om Rammstein är det lätt att få en känsla av att det egentligen finns två band med samma namn.

Där man i Finland oftast tar fasta på det teatraliska, bombastiska, pyrotekniska och det maskinella är det i Tyskland det skandalösa, provocerande, smutsiga, smaklösa och påstått högerextrema.

Provokation på provokation

Allt sedan den ursprungliga provokationen i form av själva bandnamnet (egentligen fel skrivet), som syftar på den amerikanska militärbas där sjuttio mänskor dog i samband med en flygshow år 1988, har det fortsatt i samma spår.

I Tyskland har mycket lite av diskussionen kretsat kring det musikaliska och det bandet i själva verket har bidragit med när det gäller till exempel de spektakulära scenshowerna.

Den tyska debatten har i stället handlat om bland annat nazistisk estetik, om att representera en herreras, om att sjunga med för rullande R, om att förhärliga våld och att rejält och ofta gå över gränsen för vad som kan anses vara god smak.

I vissa fall har bandet tagit ställning till kritiken på sitt eget sätt. Som ett exempel låten Links 2 3 4 från albumet Mutter.

I texten säger man tydligt att hjärtat bultar till vänster och refrängen påminner mycket om en av de mest kända östtyska arbetarsångerna med text av Bertolt Brecht.

Samtidigt öppnade ändå videon till låten, med sina strikt marscherande myror igen för ny kritik, så i ärlighetens namn måste man väl säga att Rammstein sällan har backat för kritikerna, utan för varje år ytterligare stärkt dem i deras tro att de hade rätt från början.

Att det har gått så har bandet själv förklarat med medlemmarnas bakgrund i DDR-punken. De växte musikaliskt upp i en liten bubbla där det mesta var tillåtet och utgångspunkten var att det man gjorde aldrig skulle nå ut till den stora publiken.

Med den attityden grundade man Rammstein utan minsta tanke på att bandets göranden någon dag skulle väcka något större intresse.

En språkfråga?

Kanske handlar det i Tyskland också till en del om språket. På hemmaplan förstås varje nyans och tvetydighet inom den rammsteinska lyriken och tolkningarna är därför betydligt fler än vad de är i utlandet.

Det grundläggande problemet verkar ändå vara att många fortfarande anser att ett band som Rammstein av olika skäl helt enkelt inte får komma från Tyskland.

Omvärlden tycks däremot vara mer öppen för bandets stil. Samma tolkningshysteri som i hemlandet stöter man som sagt sällan på i utlandet.

Man behöver inte gilla bandet eller dess göranden, men själv tycker jag man gör fel om man vägrar inse vilken exportprodukt det egentligen handlar om.

Jag har någon gång funderat över hur många statligt stödda Goethe-institut det egentligen behövs för att ge det tyska språket samma hörbarhet som vad Rammstein har gjort.

Och trots alla tvetydigheter och att man ibland rör sig i smaklöshetens gränstrakter, så kan den rammsteinska tyskan vara hur vacker som helst.

I Pingstkyrkan i Finland har Lukogo Byona funnit ett sammanhang där han i dag känner sig trygg och kan säga det han har på hjärtat. Men vägen hit har varit lång och under sina allra svåraste år i Demokratiska republiken Kongo måste Lukogo rent handgripligen lära sig vad det innebär att leva utan yttrandefrihet.

Lukogo Byona tillfångatogs i sitt hemland och trakasserades. Han lyckades fly, men levde flera år i ett flyktingläger i ovetskap om hur det gått för hans fru och deras första barn.

Han föddes 1982 i Kongo och är alltså nu 35 år när jag träffar honom i Österbottens Yrkesakademi nära Vasa där han genomgår handledande utbildning med siktet på att bli närvårdare. Hans ansikte är öppet, han småler och skrattar rätt mycket och har något fint pojkaktigt över sig.

Han kallar sig också Joseph eftersom det var vad hans vänner i Kongo ville kalla honom. Med ett generat småleende säger Lukogo att de associerade honom med Bibelns Joseph.

Och mina föräldrar, som älskade mig mycket, sade att jag kunde kallas Joseph, eftersom han var älskad.

Vet inte var de flesta syskonen finns

Lukogos föräldrar är i dag döda, fadern dödades i konflikternas Kongo och modern dog till följd av en sjukdom. De hann i alla fall få totalt tio barn, fyra söner och sex döttrar.

Var de finns i dag vet Lukogo inte, bara att en av hans bröder lever som flykting i Syd Afrika och att hans yngsta syster är med honom i Finland.

När Lukogo berättar att han själv har sju barn blir jag trots allt först lite förvånad, han förefaller så väldigt ung. Av barnen är det yngsta en äkta finne, det har fötts i Finland, säger han med glimten i ögat och ett nöjt skratt.

Det att Lukogo bor i Korsholm med sin familj och sin lillasyster ser han som ett av livets märkvärdiga under. Som 23-åring blev han nämligen tillfångatagen av en stridande armégrupp i Kongo-Kinshasa.

Demokratiska republiken Kongo. Demokratiska republiken Kongo. Bild: DAI KUROKAWA/EPA demokratiska republiken kongo,kongo-kinshasa

Han säger att konflikterna där mycket beror på att den delen av landet delar gräns med tre andra länder, Burundi, Uganda och Rwanda. Från dem kommer militärgrupper till Kongo för att förfölja, trakassera, misshandla, våldta och döda människor, berättar han.

Karta över Kongo-Kinshasa, Demokratiska republiken Kongo. Karta över Kongo-Kinshasa Bild: Google Afrika,demokratiska republiken kongo,kartor,Kongo-Kinshasa

- Men det är bara ett namn, för där finns ingen demokrati, säger Lukogo sorgset.

Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex kartlägger möjligheter för medier att agera fritt i 180 länder. Också om Finland nu ser ut att förlora sin topplacering till Norge, kan vi som jämförelse konstatera att Kongo i dag kommer först på plats 150.

Det du säger förvrängs

I en demokrati kan invånarna göra och säga vad de vill. I dagens Kongo förbjuder myndigheterna folket att uttrycka sig, konstaterar Lukogo.

Jag sade det jag skulle om mitt arbete. Men med sin negativa, felaktiga förhandsuppfattning misstolkade de styrande mig och arresterade mig.

Säger du någonting förvrängs det till att du är emot dem. Arresteringar är därför vanliga, folk trakasseras och där är ingen frihet i mitt land, det kan jag säga, understryker han med en uppgiven knyck på axlarna.

I Kongo arbetade Lukogo som generalsekreterare för en lokal, icke-statlig hjälporganisation. Området är fattigt och en lokal myndighetschef beordrade oss att vi skulle registrera precis alla invånare där, berättar han.

- Men eftersom hjälpen var begränsad gick jag inte med på att registrera alla, vi hade inte kapacitet till det. Det här fick militären att arrestera mig och kidnappa mig in i bushen.

Lukogos familj visste inget om vart han försvann. I bushen misshandlades han och hölls fången. Det pågick ända tills han lyckades fly, det var år 2005.

Flykt till tredje land

Utan någonting med sig flyr Lukogo så för sitt liv. Han tar sig genom Tanzania och Zambia och når till slut ett flyktingläger i Malawi. Här börjar nio långa år, som i ett fängelse eftersom man inte får lämna lägret, säger han.

I flyktinglägret får vi endast det allra nödvändigaste. Folk hungrar och det händer att det inte finns någon mat alls. Människor dör.

Som ny i flyktinglägret får man ett tält. Senare kan man få en liten plats där man får bygga sig ett hus.

Det flyktingläger i Malawi som Lukogo Byona levde nästan tio år i. Det flyktingläger i Malawi som Lukogo Byona levde tio år i. Bild: Lukogo Byona flyktingläger,lukogo byona,Malawi

Guds försyn

Men så plötsligt efter tre och ett halvt år sker det en dag år 2007 ett under. Bland alla tusentals ansikten ser han plötsligt hennes.

-Det är Guds försyn kan jag säga, ler Lukogo lyckligt.

Då finns här ca tiotusen personer i lägret. Mötet med frun sker i samband med att Lukogo har gått till en utdelningsplats för att hämta mat.

Lukogo Byona med sin hustru Bahati Mwajuma. Lukogo Byona och hans hustru. Bild: Lukogo Byona hustrur,lukogo byona

Vi kramar om varandra, skrattar, gråter och är lyckliga. Jag tar henne till mitt hem i lägret och introducerar henne för de personer jag bor med. Vår son och min lillasyster kommer också med min fru.

Efter en tid i lägret får Lukogo i alla fall börja göra rätt mycket, berättar han. Bland annat samarbetar han 2011 till 2014 över webben med Regis University Denver i Colorado.

Universitetet är kopplat till ett FN-program med målsättningen att hjälpa flyktingar att kunna få högre utbildning. Lukogo översätter deras språk till engelska och studerar också själv.

Lukogo Byona, från Kongo, numera bosatt i Smedsby i Österbotten. Lukogo Byona, från Kongo, numera bosatt i Smedsby i Österbotten. Bild: Lukogo Byona lukogo byona,Yttrandefrihet

Lukogo Byona firar sin bibliska examen i Malawi. Lukogo Byona på sin examensdag i Malawi. Bild: Lukogo Byona examensfester,lukogo byona,lärdomsprov,studier (verksamhet)

Lukogo Byona, andra från vänster, med sina studiekamrater i Malawi 2014. Lukogo Byona, andra från vänster, med sina studiekamrater i Malawi 2014. Bild: Lukogo Byona Examensarbete,lukogo byona,lärdomsprov

2005 kom Lukogo till flyktinglägret i Malawi. Efter nio långa år får han lämna det med sin lilla familj i november 2014. Vid det laget finns det ungefär tjugofem - tjugosextusen invånare i lägret, berättar han.

Funnen yttrandefrihet

Men i inget av de afrikanska länder jag har bott i finns någon yttrandefrihet. Ingen får uttrycka sig, inte heller kvinnor eller barn, säger Lukogo.

De som har makten dikterar allting och håller uppe sina diktaturer. De civila har inte minsta frihet och pressas av dem som styr.

- När jag kom till Finland upplevde jag att det var totalt annorlunda än i mitt hemland och också i flyktinglägret i Malawi. Här kan människor säga precis vad de vill, man får tala med vem som helst och här finns inga felaktiga begränsningar, konstaterar han.

Barn får tala, kvinnor får uttrycka sig, gamla kan säga vad de vill. Här var vi bor finns ingen som förtrycker någon annan, utan var och en är fri att komma fram med sin åsikt och det är fantastiskt, påpekar Lukogo.

- De mänskliga rättigheterna är mycket högt värderade här. Därför finns här heller inte någon rädsla inför att säga fel, vilket är otroligt skönt!

I Kongo gjorde folk negativa handlingar emot mig på grund av det jag sade. Här finns inget sådant, här får man uttrycka sig fritt, ler Lukogo stort.

Lukogo på Österbottens högskola

Nej, svarar han med ett skratt. Det är otroligt skönt när ingen kan diktera vad en annan kan säga, så länge man inte skadar någon förstås, säger Lukogo.

I Kongo finns en massa gränser. Där hör man ideligen: Du får inte överträda det! Du får inte göra det här! Det får du inte säga! Du får inte arbeta som du gör!

Men här i Finland är det okey, här finns inga imperativ – gör inte så! Här får man tänka och agera själv.

Vad var bara en dröm i Kongo?

Här får jag dela kunskap, jag får ha utbyte med andra människor, här säger ingen att denna nivå får du inte komma till, för här finns inte sådana nivåer som i Kongo.

I de flesta gemenskaper, samfund, intresseområden, folkgrupper och liknande i Afrika finns nivåer, samhällsklasser som man strikt förväntas hålla sig inom. Här finns inga sociala klasser, tycker Lukogo.

Jag påpekar att folk uppfattar att sociala hierarkier existerar också här. Lukogo svarar skrattande att vad honom anbelangar har han inte sett sådana i Smedsby, i Finland.

I sitt dagliga liv i Finland värdesätter Lukogo mycket sin rätt att höra till en grupp. För sin och sin familjs del är den gruppen långt Pingstkyrkan i Kvevlax där hela familjen har fått vänner för livet.

Men det finns människor i Finland som sårar till exempel homosexuella, säger jag.

Lukogo svarar att han har hört att det finns människor som trakasserar dem. Själv uppmuntrar Lukogo sina barn att värdesätta alla.

Lukogo Byonas hustru Bahati Mwajuma med två av deras barn, tvillingarna. 2014. Lukogo Byonas hustru Bahati Mwajuma med två av deras barn, tvillingarna. 2014. Bild: Lukogo Byona bahati mwajuma,hustrur,lukogo byona

Problemet med mobbning

Mobbning kan finnas var som helst, konstaterar Lukogo. Det kommer från människor som har negativa attityder både gentemot sig själva och andra, säger han.

Efter att nu ha bott två år i Finland, har Lukogos syn på yttrandefriheten förändrats såtillvida att han upplever att det samhälle han nu lever i hela tiden utvecklas och att det går att utveckla det ytterligare.

Lukogo tänker sig att alla kan ta del i kampen emot mobbning. Hans vision är ett Finland helt utan diskriminering och pennalism.

Rykten som Lukogo har hört är riktade emot minoriteter. En del av majoriteten har dåliga attityder och pressar dem som hör till en minoritet.

Det kan handla om invandrade personer, människor med svenska som modersmål, just sexuella minoriteter och så vidare, räknar han upp. Vi borde alla värderas som likvärdiga, säger han med emfas och ett varmt skratt.

Tack vare välkomnandet, öppenheten och friheten att uttrycka sig i Kvevlax och också i Smedsby i Korsholm upplever Lukogo sig som en del av det finländska samhället. Han påpekar att han bara är en immigrant i Finland, men att han känner sig och sin familj accepterad och det är han verkligen lycklig över.

I det tredje och sista avsnittet bedöms förutom vinnarfavoriten Italien också Norges och Estlands bidrag. Gäster är Mia Hafrén och Christoffer Strandberg.

Panelen ser i avsnittet på de resterande fjorton Eurovisionsbidragen och ger dem poäng enligt eget tycke.

Vadslagningsbyråerna tror starkt på Italiens Francesco Gabbani och Bulgariens Kristian Kostov, men går de hem hos panelen? Och vilket lands scenshow beskrivs som ”en mymla och några omotiverade hemuler”?

Förutom programledare Eva Frantz och ständiga medlemmen Johan Lindroos gästas programmet av sångaren och skådespelaren Mia Hafrén och programledaren och skådespelaren Christoffer Strandberg.

Gästerna tar en selfie. Christoffer Strandberg och Mia Hafrén tar en selfie. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt Christoffer Strandberg,de eurovisa,de eurovisa 2017,Mia Hafrén

Hon sjunger i a capella-gruppen FORK och har spelat huvudrollen i Mamma Mia på Svenska teatren. Han jobbar på Yle X3M och kan imitera alla från Tarja Halonen till Arja Saijonmaa.

Mia Hafrén säger att hennes starkaste Eurovisionsminnen är från 80-talet med Carola, Herreys och Ami Aspelund.

Hon berättar att FORK har funderat på att delta i uttagningarna till Eurovisionen, men att det inte ännu varit rätt tillfälle. Gruppen har sjungit en del Eurovisionslåtar, speciellt som delar av potpurri, och Loreens Euphoria har hört till repertoaren.

Mia Hafrén hade inte lyssnat på låtarna i förväg men sade att hon tänker ta dem till sig med ett öppet sinne. Mia Hafrén. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt de eurovisa,de eurovisa 2017,Mia Hafrén

För stunden går mycket av Hafréns tid åt till att sköta praktiska arrangemang kring FORK. Gruppen ska på utlandsturné, och föreställningarna på Alexandersteatern fortsätter.

- Vi ska åka till Tyskland och Spanien, och kommer att vara en hel månad i Frankrike. Hälften av våra shower gör vi utomlands nuförtiden. Vi jobbar hårt för att öppna den marknaden, säger Hafrén.

Hon tycker att showen i Eurovisionen är viktig, liksom för FORK.

- Man kan hitta på en massa, men om inte sången och musiken fungerar så kan du inte dölja det bakom en massa glamour och glitter. Grunden måste finnas där. Det måste vara en bra sång och den måste vara väl inrepeterad.

Mia Hafrén och Christoffer Strandberg. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt Christoffer Strandberg,de eurovisa,de eurovisa 2017,Mia Hafrén

Christoffer Strandberg säger att hans relation till Eurovisionen alltid varit väldigt passionerad. Tyvärr har han inte de senaste åren hunnit följa med tävlingen lika noga som förr eftersom han alltid har mycket jobb den tiden på året.

- Sedan jag var tretton år gammal har jag följt med tävlingen som besatt. Jag kände inte bara till alla låttitlar och artister, utan också låtskrivarna och artisternas bakgrund.

- Det är en så hämningslös show, det är ett tillstånd. Du hittar inte den här sortens artister och ett sådant här sammanhang någon annanstans. Det är både överspelat men också genuint. Det är så stort och en så folklig fest, säger Strandberg då han får frågan om vad han tror att fascinerade lilla Christoffer i tiderna.

Det är en europeisk institution, det finns mycket historia där, säger Christoffer Strandberg om ESC. Christoffer Strandberg. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt Christoffer Strandberg,de eurovisa,de eurovisa 2017

Han säger att han drömmer om att få fungera som programledare för Eurovisionen, eller att få skriva manuset för showen. Att han själv skulle tävla med ett bidrag känns lite mera långsökt, men man ska aldrig säga aldrig menar han.

Strandberg har förberett sig på att vara med i De Eurovisa genom att se på bidragen och läsa på om artisterna.

- Eurovisionen har i år åter tagit ett steg längre in i popen och mainstream musiken. Många bidrag har tagit influenser av låtar som spelas på radio just nu. Det är både bra och dåligt. Jag tycker om årets startfält, det är både bra och intressant.

Sista avsnittet till ära behövs det konfetti! De Eurovisa Johan Lindroos, Mia Hafrén, Christoffer Strandberg och Eva Frantz. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt Christoffer Strandberg,de eurovisa,de eurovisa 2017,Eva Frantz,Johan Lindroos,Mia Hafrén

Tre frågor till gästerna

Vad är det bästa med Eurovisionen?

Mia Hafrén: Glädjen till musiken. Folk vågar testa på olika saker och vara gränsöverskridande. Det finns en kärlek som man ser och känner av. Det behöver vi just nu.

Christoffer Strandberg: Det befriande och hämningslösa. Det finns så många möjligheter. Först kan det komma tre minuter av det mest osmakliga som du sett i ditt liv, och till nästa någonting magiskt och musikaliskt. Den saliga blandningen. Och det att det är en folkfest som förenar många olika folk.

Ett hurudant nummer skulle du göra för Eurovisionen?

Mia Hafrén: Jag skulle försöka göra något glatt och fartfyllt. Något som får folk att klappa med.

Christoffer Strandberg: Tekniken ger så många möjligheter nuförtiden. Jag tycker Måns Zelmerlöw utnyttjade screenteknik och ljus på ett genialiskt sätt. Och så skulle ja se till att det inte är ett lösryckt nummer.

Finns det något du saknar i Eurovisionen?

Mia Hafrén: Jag tycker vinnarlandet skulle få variera mera än det gör nu. Jag tycker det skulle göra gott för Europa att exempelvis något av länderna i söder skulle vinna emellan. Dessutom saknar jag just nu ännu bättre låtar.

Christoffer Strandberg: Jag har en enorm kärlek för Eurovisionsdivorna. Jag saknar kvinnor 50+ och vindmaskinen. Det är Eurovision och det får inte försvinna!

Del tre av De Eurovisa med Mia Hafrén och Christoffer Strandberg som gäster sänds i Yle Fem lördagen den 22 april klockan 21.00.

Alla tre avsnitt finns redan nu på Yle Arenan och kan ses i hela världen.

På sociala medier får man gärna diskutera programmet med hashtaggen #DeEurovisa.
Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Francesco Gabbanis Eurovisionsbidrag Occidentalis Karma fick flest poäng av panelen i år. Tvåa blev Portugals Salvador Sobral.

Finlands nordiska grannar lyser med sin frånvaro i topp fem-listan. Istället har panelen fallit för skönsjungande män från södra Europa.

Italiens Francesco Gabbani är också vadslagningsbyråernas favorit för en seger. De Eurovisa har ändå gett poäng enligt vad de tycker om låten, inte enligt hur de tror att det kommer att gå i Kiev den 13 maj.

Francesco Gabbani. Francesco Gabbani. Bild: RAI eurovision 2017,Eurovision Song Contest,Eurovision Song Contest 2017,Francesco Gabbani

- Jag är fullkomligt såld! Han är charmig, det är ironiskt och roligt och på italienska, utbrister skådespelaren Christoffer Strandberg om bidraget.

- Han är på alla sätt charmig. Han fick oss att skratta, sången fick oss på gott humör vilket är fantastiskt. Apan var pricken på i:et, säger sångaren Mia Hafrén.

- Det är en solklar tia, den här låten har allt. Jag var såld efter bara några sekunder. Passligt glimten i ögat. Jag tror låten skulle klara sig bra också utan draghjälp av Eurovisionen, säger Johan Lindroos, musikchef för Yles svenska radiokanaler.

Topp fem poängen i De Eurovisa 2017. Bild: Yle de eurovisa 2017

På andra plats och med endast ett poäng mindre än Italien hittar vi Portugals Salvador Sobral. Också han sjunger på sitt modersmål och låten heter Amal Pelos Doi.

Panelen blev kär i Sobrals utstrålning och kallade honom genuin och ostajlad. Sångaren Emma Sandström fick Disneyvibbar av honom.

Finlands Blackbird på tredje plats

Finlands egen Norma John kom på en delad tredje plats med Belgiens Blanche. Ukraina som i år arrangerar tävlingen kom på femte plats med sitt rockband O. Torvald, trots att panelen ändå tippade att de inte vinner två år i rad.

Poängen har getts av programledare Eva Frantz och ständiga medlemmen Johan Lindroos. I det första avsnittet var gästerna sångaren Emma Sandström och radioprofilen Tomas Ek.

I det andra avsnittet gavs poängen av låtskrivaren Janne Hyöty och bloggaren Ellen Strömberg och det sista avsnittet gästades av skådespelaren Christoffer Strandberg och sångaren Mia Hafrén.

Poängen i det tredje avsnittet där 14 bidrag bedömdes. Poängen i del 3 av De Eurovisa 2017. Bild: Yle de eurovisa 2017

Eurovision song contest i Kiev äger rum den 9 maj (semifinal 1), 11 maj (semifinal 2) och den 13 maj (final). Tävlingen sänds i TV2 klockan 22.00 och refereras på svenska.

Alla tre avsnitt finns redan nu på Yle Arenan och kan ses i hela världen.

Vad tycker du om resultatet? Var det rätt låt som fick flest poäng av De Eurovisa? Kommentera gärna.

På sociala medier får man gärna diskutera programmet med hashtaggen #DeEurovisa.
Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Vad hände med sjuttonåringen som försvann spårlöst under en kompiskryssning till Sverige? I Mustarastas – eli kadonnut veli förvandlar skådespelaren Eeva Soivio sin egen familjetragedi till en berörande föreställning om maktlöshet, sorg och försoning.

Sommaren 1989 åker tre tonårskillar från Seinäjoki på en kryssning till Sverige.

Det är en typisk kompisresa, det viktiga är inte målet utan själva resan. Tåget för dem till Vasa och båten till Sundsvall. I väskorna ligger medhavd sprit och på båten väntar äventyret.

Frihet, taxfree och nya ansikten. Kanske rentav en tjej.

Men när båten återvänder till Vasa stiger bara två av kompisarna i land. Den tredje saknas sedan föregående kväll.

Den killen var skådespelaren Eeva Soivios bror. En sjuttonåring som försvann spårlöst under hemresan.

Eeva Soivio var själv tolv år gammal när hennes storebror Juha försvann. Tillsammans med regissören Lauri Maijala har hon skrivit en monolog som hon nu framför i KOM-teaterns foajé.

Vaga minnesbilder och ett förtvivlat behov av svar

Men ’monolog’ är kanske inte det rätta ordet. Det enda röst vi hör live är Soivios men det dröjer innan hon själv tar till orda.

Merparten av föreställningen består av vittnesmål som hon spelar upp från band samtidigt som hon rekonstruerar händelseförloppet på en anslagstavla – ett slags kombination av söndagsskolans flanellograf och polisseriernas kom-ihåg-tavlor.

Ett försök till rekonstruktion. Eeva Soivio i Mustarastas - eli kadonnut veli. Bild: Tomi Suovankoski Eeva Soivio,Kom-teatteri,mustarastas - eli kadonnut veli

Bilden som växer fram bygger på polisförhören med dem som senast såg Juha i livet och varvas med moderns försök att få klarhet i det skedda.

Medpassagerarnas vittnesmål är vaga. Det finns ingen entydigt förklaring till Juhas försvinnande men en detalj återkommer. En diskussion om självmord som de haft strax innan han försvann.

Men samtidigt finns det inget som tyder på att just den här ynglingen umgicks med sådana tankar.

Juhas förtvivlade mamma söker i sin tur hjälp hos klärvoajanter och helbrägdagörare för att få en förklaring till det som hänt. Men möts ibland av rent hårresande nonchalans och fördömelse.

Summan är en uppsättning som för oss långt utanför det privatas gräns.

Med utgångsläge i det personliga växer Mustarastas – eli kadonnut veli till en sällsynt mångfasetterad föreställning. Om ovisshet, sorg, förlust och förtvivlan.

Men också om den sköra balansgången mellan harmoni och kaos.

Vad vet vi om varandra, egentligen?

Att försonas med ovissheten

När Eeva Soivio slutligen själv tar till orda har också hon en hypotes. Juha hoppade sannolikt själv överbord men de samlade tillfälligheterna styrde handlingen.

Hur det egentligen förhöll sig får vi förstås aldrig veta.

Soivios och Maijalas samarbete har resulterat i en ambivalent och exceptionellt finstämd föreställning om ungdomlig växtvärk och smärtsam förlust. Väsentlig är också Soivios egen försoning med saknaden.

Stor teater är inte detsamma som stor till formatet.

Mustarastas – eli kadonnut veli är i all sin skenbara enkelhet en av spelårets rikaste och mest berörande uppsättningar.

Författaren och kulturjournalisten Ylva Perera skriver om problematiken kring feminism som identitetsbygge och varför det kan ligga i vägen för verklig samhällsförändring.

Jag var rädd för Spice Girls när jag var liten. Min mamma klippte ut en artikel om dem ur HBL åt mig, för att jag skulle ha koll på ”vad flickor gillar just nu”.

Jag läste, jag lärde mig några låtar och jag klädde ut mig tillsammans med min kusin. Vi hade roligt, men utåt kände jag skräck för att bli avslöjad för att låtsas vara medlem i en grupp som kanske aldrig hade accepterat mig som medlem.

Coola flickor i grupp väckte inte identifikation och girl-power-pepp hos mig, det väckte skam och oro.

Hemligheter jag inte fick höra, fester jag inte bjöds på och matraster tillbringade på skoltoaletten så att ingen skulle se att jag inte hade någon att sitta med.

Jag brukar inte ta upp mitt förhållande till Spice Girls. Det går emot den feministiska kampens mest angelägna aspekter, nämligen att systerskap och solidaritet utgör kärnan för samhällsförändring. Då ser det fult ut i berättelsen om mig att inte kunna visa att jag började i tid, att jag kände kraften i girl power redan som barn.

Det gjorde jag inte.

spice girls Bild: EPA / Matteo Bazzi epa,spice girls

Tvärtom är otryggheten gentemot kvinnliga kompisgrupper djupt rotad i min kropp än i dag, trots år av motsatta erfarenheter. Jag kämpar med att våga lita varje dag. Varför är jag då så säker på att organisering och systerskap är en bra grej?

Jo, för det är inte systerskapet det är fel på. Det är mig. Men inte ”jag” som personen Ylva Perera, utan det faktum att jag (och många med mig) har fått för mig att den egna politiska visionen och de egna erfarenheterna måste forma en helgjuten identitet.

Vi lever i en tid då det personliga inte längre är politiskt, utan det politiska istället har blivit personligt. Det riskerar att lägga sig i vägen för all verklig solidaritet.

Det är viktigare att vara feminist än att göra feminism

På ett plan är det lätt att tänka sig att feminismen just nu upplever en guldålder. Den syns på ett helt annat sätt för bara några år sedan.

Högprofilerade politiker kallar sig feminister, det finns gott om feministiska Facebookgrupper och Instagramkonton där folk kan samtala och utbyta erfarenheter, det lanseras klädkollektioner med feministiska slogans och under det senaste året har en hel del böcker om feminism utkommit både i Finland och internationellt.

Det borde vara en fantastisk sak, men en beklämmande stor del av världen ser fortfarande ut som förut – eller är till och med på väg mot det värre – när det gäller jämställdhet i förhållande till löner, makt och utsatthet.

De säger ingenting om vad som behöver förändras för att ett mer jämställt samhället ska uppnås― Ylva Perera

Aborträttens ifrågasättande i USA och legaliserandet av våld i hemmet i Ryssland är bara två exempel.

Här i Finland är det enligt Statistikcentralens senaste undersökning från 2016 fortfarande kvinnor som ägnar mer tid åt obetalt hushållsarbete (till exempel städar kvinnor i medelåldern dubbelt så mycket som män). Det är kvinnor som har lägre löner, som lyser med sin frånvaro på höga poster och som blir offer för sexuellt våld. (För mer statistik, se Statistikcentralens rapport).

De här siffrorna fångar bara en del av problematiken – inte till exempel hur människor också diskrimineras på grund av etnicitet, klass, sexualitet och könstillhörighet – men de visar tydligt att ojämställdheten fortfarande är ett faktum i vårt land, trots att feminismen vunnit mark.

Delvis handlar det naturligtvis om att utvecklingen tar tid, men det finns också en oroväckande tendens i dagens feminism som hotar ligga i vägen för faktisk förändring.

Det är nämligen viktigare att vara feminist än att göra feminism. Den här feminismen blir lätt sjanghajad och maktlös.

Från slogans till statements

Jag ska ta några exempel:

Radioprogrammet Stil i P1 tog den 10 mars i år upp fenomenet ”Plakatmode” – nämligen att det på senare år blivit trendigt för både billigkedjor och exklusiva modehus att ge ut kollektioner med feministiska budskap.

Till exempel genom catwalks där modellerna fått bära plakat som “History is Herstory”, “Ladies First” and “Women’s Rights are Alright”, och t-skjortor med tryck som ”We Should All be Feminists”, ”Woman Power” och ”Radical Feminist”.

I programmet intervjuas Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och expert på 70-talsfeminismen, om skillnaden mellan feministiska slogans nu och då.

En intressant skillnad träder fram: Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist.

Journalisten frågar Witt-Brattström vad det här får för konkreta verkningar i världen. Witt-Brattström säger att t-skjortorna fyller en funktion genom att folk sprider feminism i det offentliga rummet, vilket gör att folk ser det och kan ställa frågor.

- De vill på något sätt markera ett ställningstagande och de vill också ge kraft.

Till viss del håller jag med, men jag tycker en viktig aspekt går förlorad i Witt-Brattströms resonemang, så som det presenteras i Stil. Nämligen att slagord som ”Radical Feminist” och ”This is What a Feminist Looks Like” säger saker om bäraren istället för om samhället.

De säger ingenting om vad som behöver förändras för att ett mer jämställt samhälle ska uppnås, som 70-tals-sloganerna gjorde, utan handlar om att manifestera en identitet som feminist hos den som bär tröjan.

En affärskvinna som står framför en massa män iklädda kostym. Bild: All Over Press/DWImages/Alamy affärskvinna,affärsman,arbete,bolagsstyrelse,feminism,kontorsanställda,kontorsarbete,kvinna,prestation,styrelse,styrelseledamot

Från systerskap till individperspektiv

Samma tendens går att se i den feministiska populärlitteraturen. Bland de senaste årens böcker finns flera exempel på verk där personer skriver om feminism genom att berätta om sitt eget liv. Här på hemmaplan kan nämnas: Miten helvetissä minusta tuli feministi av Eveliina Talvitie och Peppe Öhmans Livet & Patriarkatet.

Oftast används det här angreppssättet med motiveringen att det personliga är politiskt, och tanken är att igenkänning ska göra det lättare för läsaren att ta till sig budskapet.

Samma tanke finns i Birgitta Boucht och Carita Nyströms 70-talsklassiker Denna värld är vår. Handbok i systerskap, ett pionjärverk inom finlandssvensk feminism. Här får också egna erfarenheter stor plats, men ändå finns en slående skillnad i anslaget om vi jämför Denna värld är vår med till exempel Livet & Patriarkatet.

I Denna värld är vår ligger fokus på att utbilda kvinnor i hur samhällsstrukturerna – kärnfamiljen, kapitalismen – diskriminerar kvinnor, och uppmana till solidarisk omorganisering av samhället.

Många röster får komma fram – dels genom att bokens två författare ständigt betonar att de lärt sig vad de kan genom samtal med andra, dels genom att boken inkluderar inlägg av ett flertal andra personer i olika livssituationer.

I Livet & Patriarkatet handlar det mer om att ge läsaren argument att använda i diskussioner med antifeminister, och åtgärder för hur den egna relationen (om man lever i ett heteroförhållande) kan fungera mer jämställt.

Frågan är bara vad denna feminism riktigt kan åstadkomma― Ylva Perera

Mycket av boken ägnas åt problemen med ekonomisk ojämställdhet, men istället för att kritisera det ekonomiska systemet som sådant handlar det om hur kvinnor bäst ska klara sig inom det – till exempel genom att värna om sin inkomst och pension.

Jämfört med 70-talsboken finns en större medvetenhet om hur olika faktorer påverkar diskriminering – sexualitet, etnicitet och så vidare – men i praktiken blir perspektivet ändå väldigt smalt eftersom inga andra röster än författarens släpps in.

Något generaliserat handlar Denna värld är vår om feminism som en kollektiv rörelse där omorganiseringen av samhället står i fokus, medan Livet & Patriarkatet handlar om individers egna uppfattningar och livsval.

Även om Öhman ska ha en eloge för sitt pedagogiska och förlåtande tilltal – hon påminner om att det inte går att leva helt jämställt i en patriarkal värld – ligger ändå fokus på att förändra sig själv, snarare än på att förändra världen.

Peppe Öhman: Livet & patriarkatet Bild: Schildts & Söderströms peppe öhman

Liksom nästan alla andra nyutkomna böcker i samma genre har Livet & Patriarkatet en bild av författaren på omslaget. Redan här antyds alltså att det är personen, feministen, som är av intresse.

Det här beror såklart på att trenden inom marknadsföring överlag just nu är att ansikten och personliga varumärken säljer, men det här är inte frånkopplat feminismens utveckling, tvärtom.

Det finns helt klart en marknad för feminism som fokuserar på jaget istället för på samhället.

Frågan är bara vad denna feminism riktigt kan åstadkomma.

Feminismen och nyliberalismens oheliga allians

I boken Fortunes of Feminisms – From State-Managed Capitalism to Neoliberal Crisis (2013) går samhällsfilosofen Nancy Fraser igenom feminismens utveckling i relation till kapitalismens dito.

Där 70-talsfeminismen såg omfördelningen av ekonomiska resurser som det viktigaste medlet för att uppnå jämlikhet mellan könen gjorde 80-talets nyliberala värderingar att fokus flyttades till frågor om identitet och representation.

Det viktiga med skiftet var att det öppnade upp för en mer nyanserad syn på förtryckande strukturer – sådana som inte grundar sig enbart på ekonomi och kön, utan på kulturella faktorer som etnicitet, sexualitet, könsidentitet, funktionalitet och så vidare.

Problemet uppstår när dessa faktorer ses som fristående från ekonomiska faktorer, eftersom de inte är det. Även om vissa förtryck, till exempel våld i nära relationer, drabbar kvinnor i alla samhällsklasser finns det ekonomiska skillnader i hur våldet kan bemötas (vem har råd att lämna sin man, till exempel? Fler exempel på ekonomiskt våld kan läsas här.)

Dessutom finns en stark korrelation mellan till exempel etnicitet och ekonomisk utsatthet, eftersom rasistiska strukturer gör det svårare för icke-vita personer att få arbete och bostad. Korrelationen är också stark mellan ekonomisk utsatthet och möjlighet att leva ut sin identitet som hbtqi-person, eftersom en icke-välbärgad transperson kanske inte kan komma ut av rädsla för att mista jobbet.

Fraser förespråkar därför inte en återgång till 70-talsfeminismen per se, eftersom det innebär att blunda för hur mångfacetterade förtrycken är, utan istället menar hon att feminister måste kunna hantera båda perspektiven samtidigt.

J. Howard Millers affisch "We Can Do It!" från 1943. Bild: Public Domain affischer,feminism

Målet för kampen måste vara att alla ska kunna delta i samhället på lika villkor, och för det krävs en utjämning och omfördelning både gällande ekonomi och gällande social status (vilket är Frazers samlingsbegrepp för de övriga förtryckskategorierna).

Problemet med dagens nyliberala identitetspolitiska feminism är att fokus läggs på synliggörande istället för på förändring. Det här leder till att verklig jämställdhet lyser med sin frånvaro, trots att ordet ”feminism” syns överallt.

Exemplet med klädindustrin är talande, eftersom feminismen där bokstavligen går kapitalets ärenden – ett företag kan sälja t-skjortor med trycket ”This is What a Feminist Looks Like” samtidigt som man låter kvinnorna som syr dessa t-skjortor arbeta under slavliknande förhållanden.

I det fallet används feminismen som ett sätt att öka ojämlikheten snarare än att främja den.

Feminism bortom jaget

När feminismen blir nyliberal blir den först och främst en fråga om att skydda sina egna, personliga rättigheter. Fokus läggs på att jag som kvinna ska kunna tjäna lika mycket pengar som män, inte på att löneinkomsterna måste utjämnas både mellan kön och mellan länder, klasser och yrkesområden.

Feminismen blir då också en fråga om vilket förtryck jag personligen utsätts för – det är en radikal missuppfattning av termen ”tolkningsföreträde”.

Istället för att tänka att personer med erfarenhet av t.ex. rasism eller sexism besitter värdefull kunskap som behövs för att alla tillsammans ska kunna motarbeta förtrycket – och som det därför skulle löna sig för alla att lyssna på och solidarisera sig med – finns en utbredd idé om att man inte ”får” prata om något man inte upplevt.

Där vi förstår att jämställdhet på kulturell nivå inte är möjlig utan jämlikhet på ekonomisk nivå― Ylva Perera

Det leder lätt till ett av flera dåliga alternativ. Antingen börjar jag inleda varje diskussion med att rabbla upp mina privilegier: ”jo förlåt jag är en vit högskoleutbildad cis-kvinna, men bla bla…” – vilket är sjukt oproduktivt eftersom det oftast leder till att jag tar upp bara mer plats.

Eller, så använder jag all energi på att hävda min egen offerposition – ”som finlandssvensk möter jag faktiskt också rasism”. Eller så blir jag kränkt över att inte stå i fokus och avsäger mig kampen helt och hållet.

Här ligger riskerna när det politiska blir personligt. Inte personligt i bemärkelsen ”angår mig” – det ska det naturligtvis göra – utan i bemärkelsen ”definierar mig”.

Då handlar kampen bara om mig själv. Om hurudan jag är som feminist, på vilka sätt jag diskrimineras och hur pass politiskt korrekt jag är i mitt sätt att uttrycka mig.

Ylva Perera ylva perera Bild: Lena Malm ylva perera

Det betyder inte att det inte är livsviktigt att dela personliga erfarenheter för att på så vis kunna kartlägga förtryckande strukturer. Det är viktigt att alla får höras och ses som individer, speciellt när det gäller människor som tidigare klumpats ihop som en opersonlig massa under kategorier som ”kvinnor”, ”svarta” eller ”fattiga”.

Det kan också vara frigörande med kaxiga selfies och Spice Girls-anekdoter, helt enkelt som verktyg i kampen.

Grejen är bara att den kampen inte slutar där, det är först där den börjar. När individer av alla slag får möjlighet att agera i världen, lyssna på varandra, samarbeta och på så vis ändra de strukturer som orsakar förtryck.

Solidaritetsarbete med asylsökande positivt exempel

Ett positivt exempel på det här ser vi faktiskt nu i den folkrörelse som organiserar sig för asylsökares rättigheter runtom i vårt land.

Det är människor som använder sina kroppar och röster för att arbeta mot ett förtryckande system, utan att för den skull nödvändigtvis själv höra till gruppen som det riktas mot. Som lyssnar, solidariserar sig och handlar.

Som skapar en rörelse som både går ut på att ge röst åt enskilda förtryckta individer och på att förändra samhällssystemen som möjliggör förtrycket.

Organisering är inte bara peppande och roligt, det är ofta frustrerande och väldigt svårt, eftersom det kräver att jag lämnar min bekvämlighetszon och blir en del av ett sammanhang jag inte ensam kan kontrollera.

Som inte bara handlar om mig själv, utan om vad jag kan bidra till att skapa tillsammans med andra.

Det är tungt eftersom man öppnar sig för både andras smärta och – i mitt fall – egna sociala hjärnspöken, men det är också kärleksfullt och stärkande. Framför allt är det enda sättet att åstadkomma verklig förändring.

Demonstranter från Den feministiska rörelsen i Madrid håller upp banderoller med texterna "Att bestämma över våra kroppar är inte ett brott" samt "Det är min kropp och mitt val" under en demonstration på den internationella dagen dör dekriminalisering av Bild: EPA/BALLESTEROS abort,Aborter - recurrent,abortlag,demonstrationer (samhälleliga händelser),feminism,kvinnor,Madrid,Spanien

Där det intressanta inte är hurudan feminist ”jag” är – om jag sminkar mig, om jag rakar mina ben – utan om jag kan bidra till ett samhälle där alla får se ut som de vill. Där vi inte bara skriker ”feminism” utan ”förnya translagen” och ”lika lön åt alla”.

Där vi förstår att jämställdhet på kulturell nivå inte är möjlig utan jämlikhet på ekonomisk nivå.

Eller, för att travestera Bertold Brecht: Där vi inte strävar efter att ”vara” feminister, utan efter att skapa ett tillstånd som gör feminism möjligt – eller ännu hellre överflödigt.

Ylva Perera är författare och kulturjournalist.

Men Mark sträckte ändå ut sitt pekfinger och med ett spjuveraktigt tonårsleende på läpparna närmade sig handen ohjälpligt bordet och katastrofen. "Här står jag och kan inget annat", sa han. "Så hjälpe mej Gud."

Konsekvenserna var omedelbara.

Äventyr med Mark

Att ha att göra med Mark Levengood är alltid ett äventyr. Dels är det så gott som omöjligt att gå tillsammans med honom på gatan. Han är så mycket offentlig person så alla "känner" honom.

Och Mark är vänligheten själv, stannar och pratar och låter människorna ta selfier. Så en promenad på några hundra meter kan ta hur länge som helst. Ibland skyddar han sig genom att gå till synes djupt försjunken i sin läsplatta för att skapa någon sorts mur omkring sig för att överhuvudtaget komma nån vart.

I Luthers fotspår

Vårt samarbete den här gången har handlat om inspelning av tv-serien Mark och Luther. En resa som tog oss via intressanta gäster allt från toppolitiker, ärkebiskopar, författare, teologer och historiker i Sverige och Finland, ner till Wartburg och Wittenberg i Tyskland för att följa i Luthers fotspår.

En resa för att försöka förstå lite mera av vem Martin Luther egentligen var och på vilket sätt reformationen har påverkat Sverige-Finland under femhundra år.

En av Marks styrkor är att få gästerna att känna sig bekväma. Han är intresserad och kan småprata om vad som helst och plötsligt är all nervositet som bortblåst för vem det vara må.

En annan styrka är att han kan berätta så att storyn verkligen förs framåt. Jag lärde mej snabbt att det är ingen vits att förse honom med texter på förhand. Helt bortkastat arbete. I stället var det några franska streck just innan bandningen som gällde.

Detta skall det handla om. Ingenting annat. Mark funderade en stund och så levererade han.

Bäddat för katastrof

Ett spänningsmoment vid sådana bandningar var ändå att man inte riktigt exakt visste vad som skulle hända. För ibland blev den etablerade professionella programledaren Mark Levengood den obstruerande tonåringen Mark Levengood.

Och det var det som hände i Lutherhaus i Wittenberg och som höll på att få katastrofala följder för vår tv-serie.

Lutherhaus är det kloster som Martin Luther fick som gåva av sin beskyddare kurfursten Fredrik den Vise. Där bodde Martin tillsammans med hustru och deras sex barn.

Inte bara de, utan också en hel del studenter och likasinnade. Hustrun Katharina von Bora såg till att den som behövde fick mat och husrum.

Stället drevs som ett sorts vandrarhem.

Efter de gemensamma måltiderna samlades männen i den så kallade Lutherstube där Martin Luther la ut texten. Hans studenter och lärjungar förde noggranna anteckningar som senare sammanställdes i skrifter och spreds ut över världen.

Lutherstube finns bevarad i Lutherhaus, som numera är ett välbesökt museum. Och i rummet finns en klenod, nämligen Luthers originalbord från 500 år tillbaka i tiden.

Tidspress och turister

Det var svårt att filma i Lutherstube eftersom där rörde sig turister hela tiden och det mesta var avbalkat. Men vi fick tillstånd av chefen för museet att komma tidigt en morgon innan de öppnade för allmänheten.

Då skulle vi få en halv timme på oss och han lovade ta bort avbalkningarna så att vi skulle kunna röra oss fritt.

En halv timme är en kort tid när man skall belysa, ställa in kamera, testa och eventuellt göra omtagningar. Men vi satsade på att vi skulle hinna.

Det fanns bara en regel och den var absolut. Vi fick röra oss fritt i rummet. Men bordet, det 500 år gamla bordet, fick absolut inte vidröras.

Det magiska fingret

Vi satte igång med vårt arbete med belysning, ljudtest, bildtest och rörelseschema, hela tiden noga övervakade av museets personal och väl medvetna om att hinner vi inte innan turisterna väller in så är det kört.

Mark hade en relativt lång text men vi litade på att han skulle fixa den. Vi tog några provtagningar. Ingenting fungerade riktigt bra. Var det inte fel på ljudet så krånglade ljuset eller bilden.

Eller så kom Mark för ovanlighetens skull av sig. Och tiden gick.

Vi skulle hinna med ett sista försök. Sen skulle det vara för sent. Mark kom in precis som vi hade övat. Han satte sig vid bordet och började berätta det han hade att säga.

Ljudet fungerade, ljuset fungerade. Han kom ihåg allt och pratade engagerat. Den sista inzoomningen satt som den skulle och inga turister hade rusat in. Mark sa den sista meningen och allt blev tyst.

Jag jublade inombords: "Yes! Vi gjorde det."

Men Mark var inte klar ännu. Då, medan bandet ännu rullade, sträckte han ut sitt pekfinger långsamt, långsamt. Tiden stannade och det blev iskallt i rummet.

För vår del var det i och med den händelsen slutfilmat i Lutherhaus. Utkastade heter det väl på ren svenska.

Turligt nog hade vi i stort sett det bildmaterial vi behövde. Bordet tog ingen skada.

Men tonårsspjuvern Mark var lycklig.

Sexåriga Freja Edgren är en bokslukare. Högläsning är en viktig del av familjens kvällsrutiner.

Frejas favoritbok är Ocke, Nutta och Pillerill av Elsa Beskow. Boken är också en av hennes mammas, Elli Edgrens favoriter.

- I texten används svårare ord så att det skall rimma, vilket ökar på barnens ordförråd på ett skojigt sätt, beskriver Elli Edgren.

Vilka böcker vill dina barn höra om och om igen? Vilka är dina egna favoriter? Dela med dig av dina boktips.

Bärtils bokklubb vill hjälpa dig att komma igång med läsningen, hitta goda läsrutiner och bra böcker. Delta med egna eller ta del av andras tips och idéer genom #bärtilsbokklubb i sociala medier eller skriv ditt boktips till oss på Vega dag i formuläret nedan.

En artikel om IS som Thulfiqar Alanbari skriver i Irak förändrar hans och hans familjs liv så att de måste lämna allt bakom sig. Nu sitter modern och en del syskon fast i Österrike, själv bor han i Finland sedan hösten 2016 och funderar bland annat på yttrandefriheten i olika länder.

Vi möts utanför järnvägsstationen i Helsingfors och går tillsammans till ett närliggande café. Thulfiqar Alanbari gör ett mycket sympatiskt och välvårdat intryck.

Han föddes 1988 i Bagdad, där han växte upp i ett stort hus tillsammans med tre bröder, två systrar och sina föräldrar. Fadern drev en guldsmedsaffär och flera mindre fabriker.

I dag är Thulfiqars hem en liten etta i Gårdsbacka utanför Helsingfors. Här bor han helt ensam.

En brors kidnappning

Familjens första större motgång i Irak sker när Thulfiqars åttaårige lillebror kidnappas 2005. Kidnapparna kräver femton tusen dollars i lösensumma, vilket fadern inte har och slutligen går de med på att tiotusen dollars räcker.

Efter att ha fått tillbaka sonen lämnar Thulfiqars familj Irak och bosätter sig i Syrien. Här studerar Thulfiqar marknadsföring och inredningsdesign.

Livet i Syrien beskriver han som mycket bra, behagligt och enkelt. Ja för att vara ärlig, säger Thulfiqar, det han saknar är Syrien med Damaskus mera än Irak med Bagdad.

Umayyadmoskén i Damaskus fotograferad 2015. Den berömda Umayyadmoskén i Damaskus Bild: Yle/Mette Nordström damaskus,syrien,umayyadmoskén

Men i dag har många av Thulfiqars vänner i Syrien dött. En del är kvar där medan andra finns utspridda över Europa.

Vi har vant oss vid att se död omkring oss överallt, varje dag i våra liv. Förutom flera av mina vänner har också mer än tio-femton av mina grannar dödats. Döden kommer plötsligt och där är ingenting vi kan förändra. Det enda vi kan göra är att lida, säger Thulfiqar.

Möter kärleken i Damaskus

Sakligt men med ett starkt underliggande vemod berättar han också om en ung kvinna som han älskade i Syrien.

På grund av läget i dagens Syrien kunde de inte fortsätta att träffas. För henne var det omöjligt att lämna Syrien, hennes far är officer och hon kan inte åka iväg från sin familj, berättar Thulfiqar.

Från Damaskus i Syrien återvänder Thulfiqars familj till Irak 2012 för ytterligare tre år i Bagdad innan han skriver sin ödesdigra artikel. Hela familjen återvänder utom fadern, som har dött 2007.

Attacker i Bagdad. Attacker i bagdad 10.05.10 Bild: Reuters tv Bagdad,Irak,oroligheter,talibaner,terrorattacker,terrorism,utrikes

Under Thulfiqars sista dag i Irak för två år sedan nedkom frun till den ena av dem med parets första barn, en dotter. Thulfiqar fick hålla henne i famnen och han säger att det var verkligt svårt för honom att lämna dem i Irak, där de nu är på flykt inom landet och dessutom redan har hunnit få sitt andra barn.

Sänds till helvetet

De värsta problemen börjar alltså 2015 med att Thulfiqar skriver sin artikel om den sunnimuslimska extremistorganisationen IS och kriget emot den. Artikeln handlar också om den irakiska armén, som strider emot IS genom att använda sig av unga, dåligt utrustade män.

Det är män utan nämnvärd erfarenhet av krig, som de sänder till helvetet, ja helvetet, till att dö.

Regeringen kontrollerar all media i Syrien, så det är mycket svårt att beskriva situationen i landet. Varken i Irak eller i Syrien går det att kritisera någonting, ja generellt uttryckt är det väldigt svårt i hela Mellanöstern, säger Thulfiqar.

Inom journalistiken och media känner man sig inte fri och man är inte heller fri, förtydligar han. Före publiceringen av Thulfiqars artikel är det någon som ringer hans chef och själv får han ett hotelsebrev hem till sig.

Efter att ha gömt sig under några dagar lämnar Thulfiqar och en del av familjen Irak.

- Vår avsikt var att åka till Tyskland, men polisen arresterade de övriga i Österrike och tvingade dem att ge sina fingeravtryck vilket gör att de inte får lämna landet. Mig kunde de inte fånga och arrestera, så jag fortsatte min resa till Tyskland där vi har många släktingar.

Thulfiqars kusin ger honom rådet att fortsätta till Finland eftersom processen är lättare här. Utbildningen är också bättre här än någon annanstans, säger han.

Flyktingar vid gränsen till Makedonien. 2015. Asylsökande på den grekiska sidan om gränsen protesterar mot att de inte släpps in i Makedonien 3.12.2015 Bild: EPA/ZOLTAN BALOGH asylsökande,flyktingar vid gränsen till makedonien.,grekland,makedonien

Våld och trakasserier

Resan till Finland är svår, polisen och armén behandlar honom och andra illa med slag och skändningar i Grekland och också i Makedonien och Serbien är det svårt. I Grekland finns ett stort läger där tusentals sover utomhus utan skydd och de står i en evighetslång kö och väntar på att få förflyttningstillstånd.

Där behandlas människor som boskap, säger Thulfiqar. Ingen respekt för människan finns, understryker han och blir allt mer dämpad. Men han betonar att när man har ett mål måste man göra sitt yttersta för att försöka nå det.

När jag ber Thulfiqar att jämföra respekten för de mänskliga rättigheterna i Irak, i Syrien och i Finland svarar han att han inte kan jämföra. Det är som när det sägs här i Finland, ”erilainen, ei samanlainen”, fnissar han plötsligt till.

- I Finland får människor prata och skriva fritt, utan att någon hela tiden kontrollerar allt, så som myndigheterna gör i Irak och Syrien. Där finns begränsningar för allt, du kan inte tala om det och inte om det, inte om den personen, inte om den ministern, inte om det guvernementet..., säger han.

Thulfiqar visste att hans artikel skulle leda till problem för honom, men inte att de skulle bli så här stora. Han förstod inte att den kunde försätta honom i livsfara och än mindre att den kunde få konsekvenser också för hans familj, berättar han och ser sorgsen ut.

Det fick familjen att besluta att resa iväg. I dag delar resten av familjen på ett rum i den isolerade, men vackra staden Buchkirchen i norra Österrike där de redan i många månader har väntat på att bli intervjuade.

Familjens jurist i Österrike ringde rätten i hopp om att kunna försnabba intervjuprocessen. Tjänstemannen där svarade att han inte har tid och även om han hade tid är det hans ensak vad han gör, berättar Thulfiqar förtörnad.

Efter att Thulfiqar fått ett nytt pass i Finland har han nu två gånger kunnat besöka sin familj i Österrike, senast under julen. Han tycker om överraskningar och:

- Det var ett underbart ögonblick när familjen plötsligt fick se mig bakom dörren, det var fantastiskt, speciellt för vår mor, myser han .

Yttrandefriheten i Finland leder ingenvart

Jag frågar hur fritt Thulfiqar uppfattar att han kan uttrycka sig i Finland. Han berättar att han har skrivit några artiklar, intervjuats bland annat för Suomen Kuvalehti och medverkat i dokumentärer om hur invandrare behandlas här.

I dem har han uttryckt sig så fritt han har kunnat, säger han. Och det har känts mycket bra att få komma fram med sina åsikter, föra fram sina rättigheter och allt man har på hjärtat, säger Thulfiqar.

Bland annat har han talat om hur han uppfattar att företag som äger mottagningscentrum våldför sig på de mänskliga rättigheterna. Han har skrivit flera inlagor om deras diskriminering till Humans Rights Watch, Röda Korset, Justitiedepartementet, Inrikesministeriet, Valvira, det vill säga Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården.

– Men ingenting händer, säger han uppgivet.

Däremot hände någonting i Thulfiqar själv när han talade fritt och han säger att det för honom personligen har varit verkligt bra!

Thulfiqar Alanbari i Helsingfors. Thulfiqar Alanbari kom till Finland hösten 2016. Bild: Mi Wegelius/Yle invandrad till finland,irakier,thulfiqar alanbari

Finland inte redo

Yttrandefrihetsproblem i Finland uppfattar Thulfiqar att finns på ett individuellt plan. Myndigheter och de styrande kan inte straffa dig här, det är bara enstaka individer som gör det, för vi är ju bara immigranter, suckar han.

Thulfiqar tänker sig att Finland inte har varit redo för mängden invandrare. Vad de mänskliga rättigheterna beträffar uppfattar han att det sker många kränkningar i Finland, bland annat vad gäller Migris beslut.

För att överleva har människor helt enkelt varit tvungna att lämna sina länder, säger Thulfiqar. Han berättar om en väns vän, som från Heinola nära Lahtis tvingades tillbaka till Irak och bara fyra dagar senare fick Thulfiqar höra att han hade dödats.

Om vi inte skulle behöva hjälp skulle vi inte komma till Europa. Kunde du lämna ditt land på grund av ingenting?, frågar Thulfiqar mig. Nej, svarar jag.

Thulfiqar Alanbari 2017. Thulfiqar Alanbari kom till Finland hösten 2016. Bild: Mi Wegelius/Yle invandrare,irakier,thulfiqar alanbari

Finländarna håller distans

I dag har Thulfiqar ett uppehållstillstånd i Finland. Under hela 2017 studerar han nu vid TTS koulutus, en landsomfattande utbildnings-, forsknings- och utvecklingsorganisation ansluten till bygg- och logistikbranschen.

Thulfiqars största dröm är att kunna fortsätta sin bana inom affärsadministration och inredning. Och att lära sig en bättre finska samt få leva nära sin familj.

Hans morfars och mormors rika berättelser om livet saknar han också. Vänner har han inte kvar så många mera, men de fyra riktigt goda vänner som lever saknar han mycket.

Dem han kallar "riktiga vänner i Finland" har Thulfiqar också fyra stycken, alla kommer de från Irak.

- Att ha finländska vänner är svårt, för jag vet inte vad finländarna tänker om mig och jag kan ofta känna att det finns en sorts väggar mellan dem och mig, något jag bland annat märker i allmänna fortskaffningsmedel när folk ändrar sig och låter bli att sätta sig bredvid mig eller rentav skriker till mig.

Den förlorade kärleken

När vi redan har vandrat ut från caféet, kan jag inte låta bli att ställa ännu någon fråga om hans älskade som är kvar i Syrien. Då berättar Thulfiqar att han faktiskt återsåg henne ännu en gång.

Efter att allting hade rasat samman och det hade blivit livsfarligt för honom att återvända till Syrien, gjorde han det ändå, enbart för att få träffa henne en sista gång, ”the Jasmine of Damascus”, som han kallar henne. De tog farväl och önskade varandra fortsatt lycka i livet.

Via facebook vet han att hon nu har en annan man vid sin sida, och det är hennes rätt och bra för henne, säger Thulfiqar. Han uttrycker också tacksamhet för det hon har betytt för honom och för all deras vänskap, samtidigt som han med en liten suck och med glimten av ett vemodigt leende säger:

Vi araber är vana vid att livet behandlar oss så här.

I Lilla kyrkan i Borgå, ett stenkast från domkyrkan, är det orgeljubileum på gång. Trotjänaren, Thulén-orgeln, har fyllt kyrkosalen med toner och mäktigt muller i 130 år.

I hörnet längst bak står orgeln. Den vackra pjäsen är byggd 1887 av orgelmästaren Bror Axel Thulé. Nu är det dags för 130-års jubileum.

- Orgeln här i Lilla kyrkan är en av de äldsta i bruk varande kyrkoorglarna i Finland, säger kantor Mikael Helenelund. Den är så gott som i ursprungligt skick.

Orgel inne i kyrkosal. Bild: Yle/Mikael Kokkola kyrka,lilla kyrkan i borgå

- Med bara åtta stämmor är orgeln främst en psalmorgel. Den stöder fint församlingens sång, säger Helenelund.

Enligt Helenelund har Thulén-orgeln en senromantisk klang.

- Någon barockorgel är det här inte alls. Den har fyra väldigt vackra mjuka stämmor och tre kraftigare, samt basstämma, berättar Helenelund.

Kantor Mikael Helenelund. Kantor som spelar på en gammal orgel. Bild: Yle/Mikael Kokkola mikael helenelund,orgel

Vad tror du 130-åringen tänker kring sitt jubileum.

- Nog tror jag den är ganska stolt över att den ännu uppskattas, säger Mikael Helenelund.

detalj på orgelmanual Bild: Yle/Mikael Kokkola orgel

Konserten inleddes med ett gammalt verk, Fuga D-dur skrivet av finländaren Conrad Greve. Greve gästade Borgå på 1800-talet och gav då en orgelkonsert i staden.

Organister under Thulé-orgelns jubileumskonsert var Mikael Helenelund, Reidar Tollander och Jarkko Yli-Annala.

Kantor står brevid gammal orgel. Bild: Yle/Mikael Kokkola lilla kyrkan i borgå,mikael helenelund,orgel