Quantcast
Channel: Kultur - Nyheter, händelser och aktuellt | Svenska Yle
Viewing all 20276 articles
Browse latest View live

Teaterrecension: Kärleksskoj stapplar på stereotypier

$
0
0

Årets sommarpjäs på Teaterboulage i Pargas är en hejvild kärlekskamp i dansbandstakt. Den komiska tajmingen sitter, men tyvärr fastnar skrattet i halsgropen hos Yles recensent.

Daniela Franzell, till vardags skådespelare vid Åbo svenska teater och ett välbekant ansikte i Teaterboulages produktioner sedan 1990-talet, debuterar i år som pjäsförfattare med komedin “Vem tar vem?”.

Här får vi träffa bonden Lasse (Sam Sihvonen), som blivit övertalad att gå med i tv-programmet “Vem tar vem?” för att finna kärleken. Producenten (Ida Ridberg) stormar in med sitt team och sitt dansband, och snart anländer också de tre kvinnor som ska tävla om Lasses gunst.

Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa).
Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa). Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa). Bild: Henrik Zoom © 2017 Erja Lindell

Reality tv är en tacksam miljö för komik, och i sina bästa stunder lyckas föreställningen på ett fiffigt sätt driva med det absurda i att försöka lära känna sitt livs kärlek medan producenten hojtar instruktioner och kameran surrar.

Viktiga frågor

Tematiskt är man inne på flera frågor som är både viktiga och svåra i vår tid då vi har en tendens att både skuldbelägga människor som inte lever i förhållanden och kalla människor som aktivt letar efter en partner desperata. Dessutom är vi vana vid att få det vi beställer, vilket gör att jakten på en partner handlar mer om att hitta någon med rätt egenskaper, än någon man på riktigt känner något för.

Det här är en av de tävlande damerna, Marie (Elin Söderholm), inne på vid ett skede i föreställningen, i en scen som gör en ansats att problematisera tvåsamhetshetsen i samhället. Det samma gör hennes konkurrent Lena (Sanne Jahnsson), som redan har levt igenom ett äktenskap och nu pratar om det fina i att kunna leva på olika sätt.

Ida Wahtera.
Sångerskan Ida Wahtera. Ida Wahtera. Bild: Henrik Zoom © 2017 ida wahtera

Tyvärr blir det här ändå bara ord, eftersom föreställningen själv glatt traskar på i spår som förstärker just den syn på kärlek som den gör små ansatser till att kritisera.

Det syns till exempel hos dansbandssångerskan (Ida Wahtera) - som kritiserar programmet (om än på ett extremt skambeläggande sätt gentemot de kärlekstörstande kvinnorna), men “avslöjas” i sin hårdhet när det kommer fram att hon inte heller har någon partner.

Reproducera snarare än kritisera

Till stor del ligger problemet i karaktärerna, eftersom ingen får bli mer än en stereotyp. Bland de tävlande har vi “den arga kvinnan” (Söderholm), “den nervösa kvinnan” (Anna Lindström) och “den livsbejakande kvinnan” (Jahnsson).

Vi har den velande ungkarlen Lasse (Sihvonen) som inte tar ett enda eget initiativ under hela pjäsen.

Vi har den konservativa pappan Uffe (John Lassus) och den pyssliga, självuppoffrande mamman Gitta (Skini Lindgård), och grannen Leiffo (Riddo Ridberg) som dyker upp och kläcker ur sig opassligheter på löpande band.

John Lassus som Uffe.
John Lassus som Lasses pappa Uffe. John Lassus som Uffe. Bild: Henrik Zoom © 2017 vem tar vem

Missförstå mig rätt - jag efterlyser inte moraliskt föredömliga rollfigurer, det är klart det får finnas sviniga gubbar och hönsmammor på scenen. Problemet är bara att det inte känns som om föreställningen driver med dessa stereotyper, utan snarare reproducerar dem.

Leiffos sexistiska skämt blir inte roliga bara för att han är en karaktär.

Rasism som humor

Det blir inte bättre av att pjäsen också spelar en på rasistiska stereotyper - särskilt genom Daniela Franzells porträttering av italienskan Angelina som dyker upp med sin köttgryta, yviga gester och uppskattning för sviniga män.

Det må vara en parodi men spelar in i den långa västerländska traditionen av att beskriva människor från sydligare breddgrader som djuriska och vulgära, vilket är en av berättelserna som upprätthåller de rasistiska strukturerna i vårt samhälle.

Det är beklämmande att Teaterboulage inte sett det här, och extremt oroväckande att publiken skrattar så hjärtligt - både åt Angelinas accent och åt skämten om afrikanska män och turkar.

Framförandet fungerar

Ovan nämnda fadäser förvånar mig, eftersom Teaterboulage i allmänhet brukar bjuda på gedigen och extremt genomtänkt teater. Fjolårets "Doris, flickan i läderrock" var en av de bästa pjäserna jag såg under hela året.

Till sitt framförande lyckas även årets föreställning vara helgjuten och ensemblens komiska tajming sitter som ett smäck.

Hade jag inte haft så mycket problem med skämtens innehåll hade jag med andra ord varit väldigt underhållen, och jag hoppas därför verkligen att Daniela Franzell fortsätter utveckla sina komiska skrivartalanger i fortsättningen. Hantverket behärskar hon redan helt klart, och trots att jag sitter tyst är det många andra som skrattar.

Jonny Randström och Anna Lindström.
Jonny Randström som doktorn och Anna Lindström som Carina. Jonny Randström och Anna Lindström. Bild: Henrik Zoom © 2017 sommarteater

Orkestern Klickz sätter stämningen genom dansbandssvängiga låtar tonsatta av Riddo Ridberg till Franzells text. Låtarna kommenterar händelserna i pjäsen, men tjänar mer som pausmusik än som handling.

Orkestermedlemmarna utgör också, tillsammans med kamerateamet, en central del i det komiska myller som flera av mass-scenerna bjuder på.

Är det här kärlek?

“Vem tar vem?”:s främsta syfte är helt klart att underhålla, och inget fel i det, det är en av sommarteaterns grundfunktioner. Ändå vill jag hävda att det inte hade behövt utesluta all form av karaktärsutveckling.

Pjäsen pratar om att lära sig att våga, men med möjligt undantag av Lindgårds karaktär Gittan (som lyckas förmedla lite verklig smärta trots det karikatyrmässiga upplägget), är det ingen som egentligen förändras under pjäsens gång.

Det känns märkligt i en pjäs om kärlek, eftersom kärlek väl ändå på något plan handlar om att kunna se bortom könsroller och förväntningar, och faktiskt närma sig en annan människa - med all föränderlighet som det innebär?

Sanne Jahnsson och Ida Ridberg som Lena och Producenten.
Sanne Jahnsson som Lena och Ida Ridberg som producenten. Sanne Jahnsson och Ida Ridberg som Lena och Producenten. Bild: Henrik Zoom © 2017 sommarteater

Det finns glimtar av folk som försöker närma sig varandra - till exempel i samtalet mellan producenten (Ida Ridberg) och Lena (Sanne Jahnsson) - men det leder inte till verkliga förändringar.

Istället tröskar berättelsen på i tvåsamhetsträsket på ett sätt som får heterosexualitet att framstå som en extremt deprimerande kraft som förvandlar människor till konkurrenter och klichéer.

Vilket förvisso ofta är alldeles sant, men det hade pjäsen gärna fått problematisera snarare än hylla.


Rickard Eklund: Så här skriver du en låt

$
0
0

Det är 20 år sedan kanalen Yle Vega hördes första gången i radion. För att fira den här födelsedagen efterlyser Vega nu en nyskriven låt som beskriver kanalen. Men hur skriver man egentligen en låt? Jukka Isojoki träffade prisbelönte låtskrivaren Rickard Eklund för att ta reda på svaret.

Richard Eklund är expert på att skriva låtar. 2016 vann han både Solveig von Schoultz diktpris och hans låt Finland blev vald till årets finlandssvenska låt på evenemanget Musik&Talang.

- Efter det har jag varit lite mera öppen med min poesi, hållit föredrag i skolor och haft massor med andra intressanta uppdrag tack vare uppmärksamheten.

Våga skriva dåligt.― Rickard Eklund

Nu kan du få samma uppmärksamhet som Rickard genom att skriva en låt till Yle Vega, som handlar om kanalen, livet, finlandssvenskhet. Temat kan vara många.

Men hur ska man sätta igång när man vill skriva en låt? Så här skulle Rickard gå till väga:

1. Vad betyder Yle Vega för dig?

Fundera på vad Yle Vega betyder för dig och vilka associationer kanalen väcker, vilken roll har den haft i ditt liv.

- Spontant skulle jag tänka att det är en kanal som har varit på i bakgrunden när jag har varit i skären. Så är min association till Yle Vega. Jag skulle kanske spinna vidare på det konceptet och fundera på olika historier.

2. Skriv en text

Gå inte rakt på sak, tipsar Rickard. Han föreslår att inte berätta om kanalen utan bygga upp en historia som går bredvid kanalen.

- En tanke som slår mig, eftersom jag är född på 80-talet, är att jag började lyssna på Yle X3M när kanalen började då jag var ungefär 17 år. I något skede kände jag mig för gammal för Yle X3M och för ung för Yle Vega. Så någonting i den stilen skulle jag kanske skriva om. Någonting om att växa upp.

3. Hitta på en melodi

När Rickard skriver en låt plockar han fram någon intressant melodi när han har en text.

- Jag utgår oftast från en fras och rytmen av en intressant fras. Det kan vara en refräng, en hook (melodislinga som återkommer flera gånger) eller ett stick (en del av en låt som skiljer sig från övriga delar i låten). Det märker man sedan när man har den där frasen som rullar lätt av tungan.

4. Gör låten tredimensionell

- Med hjälp av arrangemanget och melodin kan man färglägga texten. Texten kan verka väldigt glad men när man lägger en sorgsen melodi blir den mera tredimensionell, så att det finns någonting annat i låten som inte kommer fram i texten.

5. Våga!

Våga skriva dåligt. Rickard säger att du ska våga skriva dåligt och skriva om så många gånger du vill. Man lär sig efter hand. Han påpekar också att det oftast är bättre än vad man tror.

- Jag vet ingen låt som alla tycker är den bästa låten som finns. Det finns alltid folk som kommer att tycka att en låt är bra eller dålig. Men om du är nöjd med den låt du har skrivit, så strunta i vad alla andra tycker.

Men hurdan låt passar för Yle Vega? Dansband, rock, pop eller country? Det är upp till dig!

Prillan plingar på: Petalax

$
0
0

Premiär! Pernilla "Prillan" Karlsson har varit på sommarturné runt om i Svenskfinland! I det första avsnittet besöker hon Petalax.

Prillan inleder sin resa hos familjen Salo i Petalax där hon fixar till den snyggaste lekstugan i byn. Men hur går det när Prillan blir ensam på gården med fyra barn, en hög med målfärg och knasande hundar?

Varje vecka släpps även ett poddavsnitt från Prillans resa. I det första avsnittet samtalar hon med Mia Salo. Avsnittet kan du lyssna på här nedan.

Feministisk konstutställning synliggör kroppar, men blundar för rasism

$
0
0

Yle Kultur går på feministisk konstutställning i Ekenäs tillsammans med Astras chefredaktör Nina Nyman. Vidden av uttryck imponerar, men samtidigt saknas viktiga teman.

De rosa plakaten sticker ut redan i gatubilden. Nästan varje anslagstavla i Ekenäs hälsar Feministisk sommar!

- Att cykla runt och sätta upp dem på stan kändes politiskt i sig. När jag gick in på en krog där det bara arbetade medelålders män och delade ut inbjudningar till vernissaget blev de sjukt obekväma och började kasta pappren mellan sig, berättar Elvira Eilittä, sommarpraktikant på Pro Artibus.

Elvira Eilittä
Elvira Eilittä. Elvira Eilittä Bild: Ylva Perera/Yle pro artibus

Feministisk sommar är namnet på årets sommarutställning på stiftelsen Pro Artibus galleri Elverket.

Fem konstnärer ur olika generationer finns representerade, och tanken är att fira Finlands 100-årsjubileum genom att belysa hur feminismen påverkat samtidskonsten i landet.

Utställningens konstnärer har inspirerats av feminismens intresse för undangömda maktstrukturer.― Juha-Heikki Tihinen, curator

Yle Kultur valde att besöka utställningen tillsammans med den feministiska tidskriften Astras chefredaktör Nina Nyman, för att diskutera hur konstverken relaterar till den feministiska kampen i dag.

Rosa och kvinnotecken

Nyman bor själv i Ekenäs, och har glatts åt de rosa plakaten på stan.

- Det finns en berättigad kritik gentemot överanvändningen av rosa inom feminismen, men eftersom färgen fortfarande så tydligt kodas som passiv och mindre värd i samhället tycker jag det finns en poäng att vältra sig i den i kampsyfte, för att på så vis förstöra den koden, säger Nyman.

Nina Nyman.
Nina Nyman. Nina Nyman. Bild: Ylva Perera/Yle chris af enehielm

Hon är däremot lite skeptisk till kvinnosymbolen som också används på plakaten, och hade hellre sett den utbytt mot kvinnokampstecknet.

- Det finns inget likhetstecken mellan feminism och kvinnor, även om de ofta överlappar. Det är viktigt att lyfta upp kvinnornas underlägesposition gentemot männen genom historien, men i det här fallet blir symbolen onödigt exkluderande.

Sex genom tiderna

Konstnärerna som ställer ut är Birgitta Ara (f. 1934), Cris af Enehielm (f. 1954), Lena Séraphin (f. 1962), Reija Meriläinen (f. 1987) och J.A. Juvani (f. 1987). Utställningen är curaterad av Juha-Heikki Tihinen.

Konstnärernas verk finns utställda om varandra, och redan i det första rummet möts besökarna av en brokig skara teman och tekniker.

J.A. Juvanis porrkalender.
J.A. Juvanis "Porn calendar for the year 2018". J.A. Juvanis porrkalender. Bild: Ylva Perera/Yle kalender

Här hänger J.A. Juvanis porrkalender (2017), som innehåller bilder föreställande konstnären själv.

Den nakna, fläckiga, icke-normativa kroppen utgör en kontrast till Birgitta Aras släta, vita marmorskulptur “Newly Married” (1981), som föreställer ett par fötter.

Skulpturen "Newly Married" av Birgitta Ara.
"Newly Married" av Birgitta Ara (1981). Skulpturen "Newly Married" av Birgitta Ara. Bild: Ylva Perera/Yle Birgitta Ara,pro artibus

- Det säger något om hur synen på sex har förändrats i samhället. Idag kan man ställa ut en explicit porrkalender, medan intimiteten i den här skulpturen var normbrytande på sin tid, säger Eilittä.

Nina Nyman påpekar roat att båda verken ändå bär karaktär av bruksföremål.

- “Newly Married” ser nästan ut som en skål som man skulle kunna ge någon i bröllopspresent. Det är intressant att se hur annorlunda estetiken är, Ara arbetar med väldigt klassiska, rena färger och former, medan nyare feministisk konst ofta rör sig i en mer normbrytande estetik, säger Nyman.

Interaktivt och obehagligt

Det tredje verket i det första utställningsrummet är Reija Meriläinens “Mimi Lost Mind” (2014).

Verket består av ett lår gjort av ballistisk gel som besökarna uppmanas sätta handen på. Då spelas ett videoverk upp, som inleds med en atombombsexplosion och fortsätter med en historia som börjar oskyldigt, men slutar i ett övergrepp.

Reija Meriläinens videoverk Mimi Lost Mind.
"Mimi Lost Mind" av Reija Meriläinen. Reija Meriläinens videoverk Mimi Lost Mind. Bild: Ylva Perera/Yle Mimi Lost Mind

Så fort man lyfter handen från låret slutar videon, så för att se den till slut måste man hålla kvar handen genom hela förloppet.

- Interaktiviteten är väldigt intressant, den tvingar besökaren in i berättelsen på ett obehagligt sätt, säger Nyman.

Samtidigt har jag hela tiden möjligt att avbryta händelserna genom att ta bort handen. Jag har aktörskap, och det är en viktig feministisk poäng.― Nina Nyman

Hon tillägger att det kunde ha varit en idé att försé verket med en triggervarning på grund av det våldsamma innehållet.

Överlag uppskattar Nyman att utställningen direkt uppmanar besökaren att interagera och förhålla sig till de utställda verken.

Lustfyllt blottande

I nästa rum finns delar av Cris af Enehielms fotoperformans med bilder både från 1987 och 2017.

Tre svartvita fotografier av Cris af Enehielm.
Cris af Enehielms bilder (1987). Tre svartvita fotografier av Cris af Enehielm. Bild: Ylva Perera/Yle Cris af Enehielm,Pro Artibus,Feministisk sommar

På bilderna poserar af Enehielm i klassiskt pornografiska utstyrslar, men normbrytande såtillvida att hon i de äldre bilderna är höggravid och i de nyare bilderna har en kropp som präglas av åldrande.

- De här bilderna gör mig väldigt glad, till stor del för att jag relaterar mitt eget liv - jag har varit gravid, jag kommer att åldras - till dem, men också för att det är en feministisk handling att visa upp den här typen av kropp i ett konstgalleri riktat till allmänheten, säger Nyman.

Cris af Enehielms fotoperformans och Birgitta Aras skulptur.
Cris af Enehielms bilder (2017) och Birgitta Aras skulptur (1980). Cris af Enehielms fotoperformans och Birgitta Aras skulptur. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Cris af Enehielm,Birgitta Ara,Feministisk sommar

Hon uppskattar särskilt lustfylldheten som af Enehielm också utstrålar i den inspelade performansen “De vilda modellerna” från 2017.

- Att ta utrymme är en kamp, men det handlar inte bara om ett offerskap som ska få upprättelse, utan det finns en enorm glädje och humor i uttrycket, säger Nyman.

Pornografins ramverk

Pornografitemat går således igen både hos Juvani och af Enehielm, och enligt Nyman är det ganska vanligt inom feministisk konst.

- Antagligen beror det på att pornografin är ett område där kvinnor så tydligt objektifierats och används, så det finns en vilja att ta tillbaka det på ett lekfullt sätt, oberoende om man vill reproducera en annan sorts pornografi eller bara krossa de bilder som finns, säger Nyman.

J.A. Juvanis videoverk Squeaky Toyz.
J.A. Juvanis videoverk "Squeaky Toyz" (2017). J.A. Juvanis videoverk Squeaky Toyz. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Squeaky Toyz

Här arbetar Juhani och af Enehielm på olika sätt.

- Juhani skapar en ny typ av porr som också ska gå att använda pornografiskt, medan af Enehielms verk känns mer menade att söndra de pornografiska troperna för kvinnlighet, snarare än att det skulle vara tänk att man ska sitta och runka till dem, säger Nyman.

Klockor och knivar

Längre in i utställningen hittar vi Lena Séraphins videoverk “Guld och Ur” (2006), en absurd historia som utspelar sig inne i en guldsmedsaffär.

- Den här filmen skriker inte feminism rakt ut, men tar ändå upp sådana frågor, vilket jag tycker är skönt, säger Eilittä.

Nyman håller med.

- Den laborerar med roller på ett intressant sätt, och visar till exempel hur kvinnor ter sig ur olika perspektiv.

Ett annat verk som sticker ut är Reija Meriläinens “Flykt eller kamp” (2014), som består av riktiga knivar, utsmyckade med makramé.

Reija Meriläinens verk bestående av en liten kniv med makramépynt.
Reija Meriläinens "Flykt eller kamp" (2015). Reija Meriläinens verk bestående av en liten kniv med makramépynt. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Feministisk sommar

- Det är effektivt att sätta ett föremål i en annan kontext, och på det viset få mig som betraktare att fundera över dess funktion som bruksföremål, och i det här fallet gäller de föremål som är skapade för att göra skada, säger Nyman.

Antirasism saknas

Namnet “Feministisk sommar” och kopplingen till Finlands hundraårsjubileum medför enorma anspråk.

- Det är lite problematiskt eftersom det ändå bara ett vissa teman som lyfts upp här. Det är kroppslighet, sexualitet, våld och roller, som alla är viktiga frågor, men förstås långtifrån allt som är viktigt inom feminismen, säger Nyman.

Är det något särskilt tema du saknar?

- Antirasism. Jag brukar inte vilja inrätta en hierarki mellan feministiska frågor, men i dagens samhälle behövs antirasism så akut, så det alltid borde finnas med. Inte som en separat fråga, utan som en del av alla feministiska frågor. På den här utställningen ser vi endast konst av vita konstnärer, och de koncentrerar sig främst på vita kroppar, säger Nyman.

Feministstämpeln öppnar upp

Gränsen mellan konst och politik är aldrig vattentät, och konst kan vara feministisk både genom sitt innehåll och genom hur det görs.

Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017).
Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017). Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017). Bild: Ylva Perera/Yle Cris af Enehielm,Pro Artibus,Feministisk sommar

Samtidigt kan man fråga sig vad det tillför att explicit kalla en utställning för feministisk.

Finns det risk att stämpeln begränsar konstupplevelsen?

- Visst finns det en risk, men samtidigt ger det en ny dimension, eftersom det uppmuntrar till läsningar som kanske inte annars skulle göras. Till exempel Birgitta Aras verk hade jag inte nödvändigtvis läst som feministiska om jag hade sett dem i ett annat sammanhang, men jag uppskattar att den här utställningen utmanade mig att försöka hitta en feministisk vinkel där, säger Nyman.

Hon uppskattar också att få komma in i ett rum som uttalat går in för att vara feministiskt.

- Det betyder att jag får ställa vissa krav på det rummet, och veta att där finns utrymme för min politik. Feministisk kunskap bygger på att man lyssnar på andras erfarenheter, och den här utställningen erbjuder en möjlighet att göra det, säger Nyman.

Rosa skylt med texten feministisk sommar.
Rosa skylt med texten feministisk sommar. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Feministisk sommar

De erfarenheter som “Feministisk sommar” uppvisar härstammar alla ur individuella personer, vilket förvånar lite, eftersom kollektiva verk hade gått väl i linje med feminismens arbetsmetoder i övrigt.

Enligt Eilittä beror det troligen på utrymmesbrist.

- Ofta när folk skapar verk tillsammans är det för att man vill göra stora saker, och där skulle vårt lilla galleri inte räcka till.

Kroppar provocerar

Utställningen har varit öppen sedan början av juni, och går att beskåda ända till 27.8. Enligt Eilittä har den redan hunnit väcka många reaktioner.

- Många har älskat den, medan andra inte har förstått den alls utan tyckt att den är provocerande och hemskt.

Vad är det som har provocerat?

- Främst kropparna, folk tycker det är oförskämt att visa upp något som är så fult enligt vissa normer. Sen har det också kommit kritik gällande att utställningen bara tar upp vissa frågor. Men åtminstone är det ingen som bara har ryckt på axlarna och gått ut, säger Eilittä.

Flagga med orden "Feministisk sommar".
Flagga med orden "Feministisk sommar". Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Feministisk sommar

Utöver utställningen publicerar Pro Artibus kolumner varje vecka på temat Min feminism. Dessutom ordnas ett diskussionstillfälle i form av Feministiskt café på Ekenäs torg lördagen den 8.7 klockan 11-13.

Då samtalar Nina Nyman tillsammans med Margherita ”Lolo” Zilliacus om feministiskt arbete på 1970-talet kontra i dag.

Jan-Erik Andelin: Hur jag lärde mig hur världen hänger ihop

$
0
0

När Jan-Erik Andelin var liten arbetade hans pappa inom exportindustrin och reste mycket. Med sig hem brukade han hämta broschyrer och tidtabeller från olika flygbolag.

- Broschyrerna slängde jag, men jag behöll tidtabellerna. Som mest hade jag en samling på 70 tidtabeller från olika flygbolag.

Det var så Andelin lärde sig hur världen hängde ihop, och tur var väl det, för hans eget yrke skulle komma att ta honom på en och annan resa.

Vi får bland annat få följa med till Vilnius natten före Sovjetunionens fall, och till en tomatodling i Afrika i slutet av nittiotalet.

Litterärt bevandrad släkt

I Andelins sommarprat reser inte bara han, utan också hans förfäder runt jorden.

Bland annat träffar vi bröderna Väinö och Werner Andelin (senare Hämeen-Anttila) som hämtade med sig en väldig massa världslitteratur hem till Finland från sina resor och översatte den till finska.

- Det är alltså mina förfäder och deras familjer som har översatt t.ex. Alexander Dumas, Jules Verne, Mark Twain etc. till finska.

Andra förfäder har seglat i Stilla Havet och Söderhavet, och jobbat för brittisk-australiska flottan. En har namngett en farled in till Papua-Nya Guineas huvudstad.

Jan-Erik Andelin sommarpratar i Yle Vega 10:03 och 18:03

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna på musiken i programmet.

Musiktest: Hur snabbt gick det i Ugglas kalsonger och vem är Red Rocker?

$
0
0

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!

Vilket tv-program förknippas med sången “Hoppa på”?

I vilken av Madonnas musikvideor spelar hon en strippa som blir beundrad av äldre och yngre herrar på en gammaldags peepshow?

Vilket band ser vi på bilden? De kom från Los Angeles och storhetstiden var under glam rock-eran på 80-talet. De är kända för låtar som Lay it down, What you give is what you get och Round and round.

På hur många sekunder gick det för Magnus Uggla i kalsongerna i hans hit från 1993?

Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.

Vilket band brände 1994 upp en miljon pund i kontanter i en brasa?

Vilken amerikansk rockare älskar färgen rött och brukar kallas “The Red Rocker”?

En känd kvinnlig modell och skådespelare med nära band till The Rolling Stones gick bort den 13 juni i år. Vem var det?

Vilken tysk eurodance-grupp hade 93-94 hitarna “Get-A-Way” och “No More (I can´t stand it)?

Rudolph Valentino var en av stumfilmens starkaste stjärnor. Hans kändaste filmroll torde vara i filmen “Shejken” från 1921 men få vet om att han utmärkte sig som sångare också. Det existerar endast två ljudupptagningar av hans röst från 1923. Men vad är anmärkningsbart med dessa inbandningar?

Gissa skivan – originalpärmen

Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.

Mollys vinyl 10 RHCP AMollys vinyl 10 RHCP B
Bild: Lasse Grönroos, -

Mollys vinyler finns samlade på Yle Arenan.

ROCKPOLISERNA:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Ruisrock går bättre än någonsin - men riskerar festivalen att glömma sina rötter?

$
0
0

Naturparken, med dess grönskande trädkronor, sällsynta fågelarter och vandringsleder.

Sandstranden mitt i festivalområdet, med perfekt utsikt över den legendariska strandscenen.

De enorma passagerarfärjorna som några gånger om dagen glider förbi.

Miljön och området är en av aspekterna som gör Ruisrock unik som festival, säger kulturredaktör Tomas Jansson.

- För mig har miljön alltid varit en viktig del av festivalupplevelsen. Ibland kan festivalområden kännas lite klaustrofobiska, men aldrig på Ruisrock. Det är nära till havet och öppna vyer i alla riktningar.
Jag tycker det är ett av världens häftigaste festivalområden.

Jansson är en Ruisrockveteran av rang. Han har besökt festivalen närmare fyrtio gånger under åren och på nära håll upplevt hur den förändrats med tiden.

Det som började som ett endagsevenemang med en scen är i dag en tredagars jättefestival med en imponerande bredd artister och ett flertal scener.

De senaste decenniernas omvälvning i musikindustrin har också påverkat festivalkulturen.

När all musik i dag i praktiken är tillgänglig för vem som helst och när som helst, märks det också i publikbeteendet.

- Folk känner till banden bättre än förr, man sjunger med också när mindre kända artister uppträder med sina låtar.

Alkoholpolitiken har också förändrats. Under de första festivalerna tillätts ingen alkoholförsäljning på festivalområdet.

Det stoppade ändå inte folk från att dricka eller smuggla in sina egna flaskor, berättar Jansson.

- Jag har aldrig sett så många berusade människor på festivalområdet som under de år när det inte gick att köpa alkohol på själva området.

Ruisrock - en välmående 48-åring som vägrar nischa sig?

Biljetterna till årets Ruisrock har sedan sålts slut på förhand.
Det stora intresset har som under tidigare år också lett till en livlig andrahandsförsäljning av biljetterna.

Kan man säga att Ruisrock går bättre än någonsin?

- Det är väl första gången i historien som Ruisrock är slutsåld tre dagar på förhand. Då kan man lugnt säga att festivalen objektivt sett mår bra.

Tomas Jansson själv väljer ändå att inte besöka årets festival. Utbudet känns inte tillräckligt intressant.

- Årets utbudet är musikaliskt sett ovanligt ointressant för mig personligen, så jag kommer inte att åka ut till Runsala i år.

Ruisrock är i dag en festival som medvetet riktar in sig på att tilltala en bred och varierande publik. Artistutbudet har stor variation, inhemska stjärnor varvas med utländska affischnamn, musikstilarna är många.

Tomas Jansson
Tomas Jansson Bild: Yle/Jessica Edén tomas jansson

- Ruisrock hör till de här så kallade "smörgårdsbordsfestivalerna" som man, ännu för 15-20 år sedan, trodde skulle dö bort. Då trodde man mycket på den nischade festivalen.

I stället går Ruisrock bättre än någonsin, och det är sig bra, menar Jansson. Samtidigt tycker han det är synd att vissa musikstilar verkar ha marginaliserats i festivalutbudet.

- Rockmusiken har alltid varit en viktig del av mitt liv, men jag själv hittar inget intressant i årets festival. Traditionellt har det till exempel alltid funnits plats för indierocken, man talade ibland om "indiesöndagar" för dem som inte tilltalades av det breda utbudet. Ofta handlade det om en lite äldre publik. Av den biten finns det ingenting kvar i dag och det tycker jag är synd.

- Ruisrock ser ut att ha profilerat sig med tanke på det man kunde kalla en ung partypublik. Det verkar vara deras stora målgrupp i dag och den verkar vara väldigt stor, eftersom man lyckas samla så mycket folk.

Game of Thrones-podden är tillbaka!

$
0
0

Winter is here! Game of Thrones-podden med My, Ted och Anka fortsätter förstås nu när säsong 7 snart är här. Är du osäker på var säsong 6 slutade? Lyssna på vår inför säsong 7-podd.

My Tengström, Ted Forsström och Ann-Catrin Granroth är kanalens största Game of Thrones-fans och kommer FÖRSTÅS att titta på den nya säsongen som startar den 17:e juli. Och från och med då så kommer du också att kunna lyssna på deras tankar om varje avsnitt direkt dagen därpå.

Men innan de fick börja banda sitt "inför säsong 7"-avsnitt så bad vi My, Ted och Anka att svara på samma frågor som de gjorde för ett år sedan.

Vem är din favorit?

MY: Arya har länge varit min favorit, men i förra säsongen vacklade hon lite som karaktär. Hon vann ändå poäng när hon serverade Walder Frey kannibalpaj och därför tar hon sig tillbaka till en delad förstaplats tillsammans med Sansa. Sansa har utvecklats alldeles otroligt som karaktär och jag ser fram emot att se åt vilket håll hon fortsätter utan sadistsvinet Ramsay.

TED: The Hound tycker jag är mest spännande just nu! Jag går igång på hämnd med svärd och sånt verkar The Hound vara väldigt inriktad på just nu. Och så älskar vi båda grillad kyckling!

ANKA: Jon! Alltid Jon. Den mannen kan inte göra något fel.

Vem får gärna dö?

MY: De flesta av mina hatobjekt tuppade av i förra säsongen. Baelish är visserligen en slemmig orm som ännu finns kvar, men jag måste medge att min lista på "dö gärna" karaktärer är tom för tillfället.

TED: OLLY! Sorry, det kom automatiskt... Skämt åsido så Ellaria Sand tycker jag kunde utsättas för en ond, bråd död nu så småningom.

ANKA: Littlefinger. Jag tror vi kommer att hata honom den här säsongen. Han har definitivt något fult spel på gång.

Vem ska sitta på tronen?

MY: Jag tror på Daenerys med Tyrion som högra hand.

TED: Mycket svårt att säga just nu! Det känns som hela Westeros är lite illa ute för tillfället så det kanske inte kommer att finnas nån tron kvar att sitta på snart? Oberoende så tycker jag att tronen borde falla åt nån som inte egentligen vill ha den... Så, Tyrion!

ANKA: Dany, men hon ska inte regera över alla. Iron Islands ska få ha Yara som drottning, och Norden ska få ha någon av Stark-barnen eller Jon som regent.

Förhoppningar inför säsongen?

MY: Allt och ingenting. Det jag håller tummarna för är en Stark-barnreunion. Att se Bran+Jon+Sansa+Arya återförenade vore mäktigt.

TED: Ser jättemycket fram emot The Mountain vs. The Hound! Hoppas på en episk strid med brinnande svärd etcetera! Och en odöd drake är väl inte för mycket begärt?

ANKA: Att det hinner hända en hel massa saker. Dany och hennes allierade ska klå Lannisters. Jon ska få veta vem han egentligen är. Jamie ska bli en good guy (och mörda Cersei). Vargarna Nymeria och Ghost ska återförenas med Arya och Jon! The night king och hans döingar tar sig över muren (i typ sista avsnittet och lämnar oss med en grym cliffhanger).

Vilken scen har varit mest förkrossande/mest känslosam?

MY: Hodor!

TED: HODOR.

ANKA: Hodor.

PS: Kom ihåg att gå med i vår Facebook-diskussionsgrupp, KHAL DROGOS KHALAS! Gruppen är sluten för att undvika spoilers, men vi godkänner alla medlemmar.


Filmrecension: El olivo – Olivträdet som symbol för livet

$
0
0

En hjärtevarm feelgood film med mycket humor som handlar om ett 2000 år gammalt olivträd och den ekonomiska lågkonjunkturen i Spanien. Kan det bli en fungerande film? Svar ja och dessutom en riktigt bra film.

El olivo / Olivträdet är en film som ser väldigt enkel ut men som imponerar och berör från första stund.

I korthet handlar det om att den 20-åriga Alma (Anna Castillo) inte längre står ut med att se på hur hennes gamla farfar Ramón (Manuel Cuvala) alltmer försvinner in i sin egen värld. Han sörjer ett 2000 år gammalt olivträd som hans söner, då de behövde pengar, sålde till Tyskland.

Alma (Anna Castillo) i närbild.
Alma (Anna Castillo) är inte den som ger sig och tänker hämta hem olivträdet. Alma (Anna Castillo) i närbild. Bild: cinema mondo Anna Castillo,El Olivo

Alma, som är impulsiv och envis, bestämmer sig för att hämta hem olivträdet från Düsseldorf. Hon berättar en liten vit lögn och får sin farbror Alcachofa (Javier Gutiérrez) och den unga Rafa (Pep Ambròs) att ”låna” en långtradare från deras arbetsgivare.

Det som börjar i en liten by i Spanien blir sedan snabbt en road movie genom Europa. Men också en film om generationsskillnader, om gemenskap, om förljugenhet och om hopp.

Genom berättelsen om det gamla olivträdet speglas den ekonomiska lågkonjunkturen i Spanien och vilka spår den satt i människorna. ”Hela landet har bedragit sig” är en central replik.

Det handlar om gemenskapen i byn där Alma och hennes släkt och vänner bor men också om den gemenskap och styrka du idag kan hitta på sociala medier. Det handlar om förtroende, hur lätt man kan mista det och hur svårt det är att bygga upp det igen.

Det handlar också om självkänsla, både den egna och den nationella. Det är alltså ingen slump att olivträdet sålts till ett energibolag i Tyskland, ett bolag som gör reklam för sin ”gröna” image men visar sig ha en lite annan agenda.

Och så handlar det förstås om rötter, de bokstavliga och de symboliska.

Alma (Inés Ruiz) i famnen på sin farfar Ramón (Manuel Cucala).
Alma (Inés Ruiz) som liten tillsammans med farfar (Manuel Cucala). Alma (Inés Ruiz) i famnen på sin farfar Ramón (Manuel Cucala). Bild: Cinema Mondo El Olivo,Inés Ruiz

Regissören Icíar Bollaín och manusförfattaren Paul Laverty har med sina tidigare produktioner (También la lluiva / Till och med regnet och Katmandu) visat att de gör filmer med ett stort hjärta och med en stark universell medmänsklighet.

El olivo är dessutom en väldigt humoristisk film med en berättelse som griper tag i en och håller en i ett stadigt grepp ända till slutet. Här finns hjärta och smärta som får dig att både gråta och skratta.

Och så är det en film som bekräftar ordspråket – den som planterat ett träd har inte levt förgäves.

Disk och kreativitet blandas på m/s Sälö

$
0
0

Det praktiska möter det kreativa då Skärgårdsteatern inleder sin tur i Svenskfinland och har premiär i Bromarv på fredag (7.7). Alla ombord bor, andas och lever båtteater under en månad och lever också dubbellägerliv.

Premiären av Vi är på läger! närmar sig.

Det är fredag förmiddag (7.7) och solen gassar äntligen från en klarblå himmel här vid Skärgårdshamnen i Bromarv.

En stor skuta med en färggrann skylt där det står Skärgårdsteatern.
En stor skuta med en färggrann skylt där det står Skärgårdsteatern. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,m/s sälö

Teaterskutan med sin sjumannabesättning har nyss ankrat efter några timmars morgontidig färd. Vid rodret står kapten Frej Andersin som är en grand old man inom Skärgårdsteatern. Han har varit med sedan teatern grundades år 1969.
Kaptenen på en båt pekar.
Kapten Frej Andersin är ansvarig för att ta teatern från en plats till en annan. Kaptenen på en båt pekar. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Kapten,Andersin,frej andersin

- Vi var unga och galna då, säger han och minns att den första farkosten var en skuta som hade en teaterscen inuti.

Kapten Andersins uppgift i teatersammanhanget är att vara ansvarig för att ta teatern från en plats till en annan.

- Dick har skött det estetiska. Det är han som målar, snickrar och fixar medan jag ser till att sjösäkerheten fungerar, säger kapten Andersin och blickar mot en annan veteran och stöttepelare, Dick Idman, som diskar i solskenet.

En man diskar på en båt ute.
Dagens diskare Dick Idman. En man diskar på en båt ute. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Dick Idman,Diskning,m/s sälö

De har under alla sina år inte råkat ut för några riktigt ilskna oväder. Teaterbåten åker ofta så pass långt inomskärs att det inte blåser så hårt som ute på öppet hav.

Alla gör allt

I det här gänget är man inte endast skådespelare, ljudtekniker eller kapten. Man är det mesta.

Amanda Nyman ger en bild av vad hon gör.

- Jag är skådespelare, scenograf, kostymör, rekvisitaansvarig och sköter mask och hår - den visuella delen, säger hon.

Tom Rejström har skrivit årets pjäs tillsammans med Samuel Karlsson. Rejström har regisserat, står på scen och sköter tekniken.

- Du är nog turnéproducent också, inflikar Samuel Karlsson.

Karlsson står på scen, sköter marknadsföring och producentskap.

- Och nyss lagade jag frukost.

En kvinna pysslar i ett båtkök.
Amanda Nyman i båtens kök. Eller pentry som det heter på en båt. En kvinna pysslar i ett båtkök. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,kök,amanda nyman

Under däck ligger fortfarande en hemtrevlig doft av ägg, ost och lök kvar efter kock Samuels omelett.

En månad av intensiv samvaro

Båten inrymmer allt från kök och matsal till flera sovrum och bastu, med den naturliga havspoolen strax utanför bastun.

Det blir ett intensivt samliv under en månads tid för teatergänget.

- Vi gör allt tillsammans. Äter, lagar mat. Så har vi också innan det här repeterat intensivt i maj och hela juni, säger Amanda Nyman.

Gott om plats i år

I år får alla var sitt hörn i båten då pjäsen inte har så många karaktärer och alltså inte så många skådespelare som behöver en säng. Sammanlagt står fem personer på scen.

Två högsängar i en båt, trångt.
Alla har i år en egen vrå i båten. Vid behov sover tre till här. Två högsängar i en båt, trångt. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,sängar,Kabyss,skärgårdshamnen i bromarv

Det är egentligen en konstigt stor båt, tycker Amanda Nyman och minns år 2013 då hon var med första gången. Då bodde 12 studerande från Teaterhögskolan på båten. Plus några till i besättningen.

- Då var det mycket mer tight, säger hon men räknar att det ändå finns hela 16 mer eller mindre bekväma bäddplatser i båten.

Hela föreställningen nedpackad i lådor

Mitt på däck finns ett antal välpackade lådor av sorter och slag.

- Här är all scenografi, ljus- och ljudteknik, rekvisita och smink. Allt vi behöver ta med oss till lokalen. Men det är ett pussel att få det tight och välpackat så att det inte åker iväg med vågorna, säger Amanda Nyman.

Teatergänget inväntar just nu en traktor som ska ta dem och alla prylar till föreningslokalen Hembygdens väl där premiären ska hållas.

De plockar, bär, drar och lyfter.

- God natt, jag går och sova nu, säger kapten Andersin mitt i allt medan de andra jobbar med att stuva lådorna ur båten.

En kapten vilar i kajutan.
Dags för kapten Andersin att ta en lur. En kapten vilar i kajutan. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Kapten,Kajuta,frej andersin

Hans väckarklocka ringde 4.30 i Hangö i morse. Då sov de andra gott under däck ytterligare några timmar medan han startade färden mot Bromarv.

Efter premiären är det dags att ta ner allt igen för att följande dag befinna sig på resa och sedan igen vara på en ny plats och göra samma sak. Packa upp och packa ner.

- Vi gör allt själv, alla vet nog att det gäller att hjälpa till och alla har varit med tidigare. Man måste vilja det här, säger Amanda Nyman.

Ett matbord och ett skåp under däcket på en båt.
Samlingsplatsen under däck, "matsalen". Ett matbord och ett skåp under däcket på en båt. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Flyttlådor,kök,skärgårdshamnen i bromarv

Det är tufft att försöka anpassa varje föreställning till väldigt olika lokaler.

- Vissa scener lutar lite, andra är tre eller sju meter breda, säger Tom Rejström.

Flyttlådor och packning på en brygga.
Alla grejer till föreställningen väntar i Skärgårdshamnen på att bli avhämtade med traktor. Flyttlådor och packning på en brygga. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Flyttlådor,brygga,skärgårdshamnen i bromarv

I år har gänget en extra utmaning då de testar på att spela en föreställning ute.

- Ibland är det knepigt men vi löser nog problemen, säger Karlsson.

Det praktiska möter det kreativa

Mellan allt städande, fixande, ätande och bärande så sjuder kollektivet av kreativitet. Det är ändå trots allt teatern som konst och den nyskrivna pjäsen Vi är på läger! som står i fokus.

- Vi skapade en pjäs som skulle passa bra in i den miljö som Skärgårdsteatern är. Vi tänkte på föreningshusen och den miljön, förklarar pjäsförfattare Samuel Karlsson.

Tre personer på däck i en skuta.
Från vänster Samuel Karlsson, Ole Øwre och Tom Rejström. Tre personer på däck i en skuta. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Flyttlådor,Samuel Karlsson,tom rejström

Pjäsen skulle ta fasta på den idylliska sommarlägerbilden. Men som kanske inte blir vad den ser ut att vara.

- Dessutom så är vi ju helt konkret på läger, vi lever ju helt konkret i vår egen lilla skäribubbla från och med nu, säger Tom Rejström.

Gänget lever alltså en månad dubbelläger. De spelar ett läger och så har de läger på båten.

Skådespelare, tr personer bakom, en ligger och sover.
Ur pjäsen Vi är på läger!. Skådespelare, tr personer bakom, en ligger och sover. Bild: Skärgårdsteatern Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Pjäs,vi är på läger

Men ge en vink, vad händer på lägret i pjäsen?

- Oj, vad händer inte? säger Rejström.

En liten gnutta avslöjar han. Det börjar med fyra figurer som kommer till ett läger men ingen av dem vet riktigt varför de är där.

- Så börjar det hända en massa mystiska grejer, säger han och skrattar.

Mer vill inte pjäsförfattarna, skådespelarna och allt i allona avslöja.

Skådespelare, mannen i mitten har en discokula.
Ur pjäsen Vi är på läger!. Skådespelare, mannen i mitten har en discokula. Bild: Skärgårdsteatern Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,vi är på läger

Premiären blir det i dag fredag 7.7 klockan 19 i Bromarv och den sista föreställningen hålls 29.7 i Barösund. Under den kommande månaden åker Skärgårdsteatern runt i den åboländska och åländska skärgården.

Skärgårdsteaterns turnéplan hittar du på teaterns webbplats.

Hjältekonstnärens selfie - inhemska konstnärers självporträtt

$
0
0

Ännu finns det tid för ett besök på Konsthallen i Helsingfors där sommarutställningen, Jag: Självporträtt genom tiderna pågår i ytterligare en månad ungefär. En rik och vitt omfattande helhet om 160 inhemska konstnärers självporträtt, som tidsmässigt sträcker sig från slutet av 1800-talet över 1900-talet ända till 2010-talet med allt vad det innebär av mer traditionellt utförda målningar till foto- och videokonst samt skulpturer och installationer.

Själv besökte jag utställningen tillsammans konstnären Pauliina Turakka Purhonen, som deltar med tre verk. Hon hade ändå inte sett utställningen tidigare, eftersom hon skadat sin fot i samband med vernissagen.

Last Man Standing

Därför kom det sig att hon innan jag över huvud taget hade hunnit ställa någon inledande fråga kring det tematiska, direkt drogs mot ett konkret verk, som visserligen är svårt att förbigå på utställningen. Nämligen Stiina Saaristos Last Man Standing, som blicken faller på direkt då man stiger in i första salen på vänster hand, efter trapporna upp till andra våningen; det är en stor tavla – dryga metern hög och över två meter bred - en blyertsteckning faktiskt, men så detaljrikt och minutiöst utförd att ordet teckning inte ger den rätta bilden, kanske.

Stiina Saaristos Last Man Standing, blyertsteckning
Stiina Saaristos Last Man Standing, blyertsteckning Stiina Saaristos Last Man Standing, blyertsteckning Bild: Ralf Sandell självporträtt,konst,konstnärer,Helsingfors konsthall,Kalevala,konstustställning

Mitt i tavlan sitter en kvinna på marken, som påminner om konstnären Stiina Saaristo, ett slags självporträtt alltså. Men proportionerna är något groteska med hela galleriet av djur omkring henne – ett lodjur, små gnagare, som råtta och ekorre etc.– och fåglar som flyger omkring och till höger i bilden grinar en dödskalle på ett benrangel. Så tankarna börjar ju gå i riktning mot det mytiska och mycket riktigt lär det finnas en Kalevalakoppling i bakgrunden här.

Bara formatet i sig är så stort att bilden här ovan bara ger en liten uppfattning om hur imponerande det här verket är. Så det är väl lika bra vi tar vid härifrån, från början av utställningen om man så vill:

- Jo, jag tycker att det här är hennes allra bästa bild hittills, fast nu har jag förstås inte sett precis allting. Men den är nog så ”stydi” (stark, tuff, red.anm.).

Turakka Purhonen gick i tiderna på samma årskurs med Stiina Saaristo på konstakademin och vet berätta att hon sysslade med självporträtt redan då.

Ribban ligger väldigt högt här nu, slår Pauliina Turakka Purhonen fast.

Så är det. Och om Pauliina med sin kommentar avser att Stiina Saaristo för sin egen konst i fortsättningen har ställt ribban högt med det här verket från ungefär tio år tillbaka, så gäller det samma i förlängningen för utställningens del också. Kan någonting här på Konsthallen ännu överträffa Last man Standing?

Selfies som konst?

Den frågan har jag nu egentligen inte tänkt spinna vidare på, utan för att sedan gå in på en mer allmänt tematisk diskussion i anknytning till självporträtt i konsten, så ligger det ju nära till hands att jämföra med ett så pass modernt och aktuellt fenomen som dagens selfie-kultur på sociala medier.

Nu finns det ju inte på Konsthallen sådana regelrätta selfies, som man oftast förknippar med termen, utan här är det fråga om självporträtt utförda av ”riktiga” konstnärer. Men om man börjar tänka så där i konceptuella banor, att om en konstnär skulle ta en selfie och ställa ut den här: skulle det i så fall bli konst?

- Jo, säkert, svarar Turakka Purhonen, och jag ber henne utveckla.

- Jag antar att om en konstnär som tar en selfie har ett motiv med det, och det har ju alla människor förstås.

Men nog skulle jag säga att om den blir kuraterad med i en utställning, så blir det konst.― Pauliina Turakka Purhonen

Det samma gäller omvänt också för en ”vanlig människas” selfie: om den blir kuraterad med i en utställning, så blir det konst, enligt Pauliina Turakka Purhonen. Så enkelt är det.

Människan är intresserad av sin självbild

Okej, selfie eller självporträtt, vad man nu väljer att kalla det, så har, självet, bilden av en själv intresserat människan genom tiderna. Men är konstnärer mer besatta av självbilden än människor i genomsnitt, frågar jag till följande.

- Det tror jag inte, jag tror att alla människor är mer eller mindre besatta av sig själv. Men en konstnär kanske har mera tid att utforska kring det.

Pauliina Turakka Purhonen har svårt att se att människor inte skulle bry sig om sig själv. Man söker efter sig själv som människa, vare sig man är konstnär eller inte, menar hon. Här finns också en förklaring till varför folk tar selfies.

Det är inte i spegeln man hittar sig själv, utan det är i relation till andra människor, som man får reda på vad man går för.― Pauliina Turakka Purhonen

Pauliina Turakka Purhonen, konstnärlig selfie
Pauliina Turakka Purhonen, förvriden spegelbild Pauliina Turakka Purhonen, konstnärlig selfie Bild: Ralf Sandell konstnärer,porträtt (konstverk),konstutställningar,Helsingfors konsthall,Pauliina Turakka Purhonen

- Eller… en annan människa kan kasta ljus över den man är, för själv är man på något sätt i mörker (för sig själv), funderar konstnären vidare.

Den undflyende självbilden

Lätt är det inte att greppa hur den egna självbilden är undflyende medan man betraktar andra människor på ett alldeles självklart sätt, men Turakka Purhonen trevar vidare:

- Jag menar, andra människor ser ju kompakta och konkreta ut och är objekt i världen som man kan titta på. Medan man själv är ett kaos… Liksom, att det är svårt att uppfatta att man själv också har en form, rent mentalt eller emotionellt, men den kommer inte fram så länge man är ensam och bara tittar sig i spegeln.

Jag känner igen det där och hakar på med att försöka greppa känslan man kan få ibland då man går på stan och funderar, att hur ter jag mig egentligen för alla andra här omkring mig?

- Ja, sånt kan nog sysselsätta en när man är yngre, säger Pauliina Turakka Purhonen och skrattar. Det var sånt som i varje fall plågade mig väldigt mycket, att hur täcks jag gå ut över huvud taget.

Jag skrattar med, fast jag lite skamset tänker att det nog händer att jag ännu i fullt mogen ålder kommer på mig själv funderande i sådana där banor.

Smärtomannen, en tygdocka

Reflexioner kring självbilden sysselsätter tydligen också fortfarande den idag etablerade konstnären, Pauliina Turakka Purhonen, som för den konstintresserade allmänheten väl är mest känd för sina stilfullt utförda tygdockor inspirerade av religiösa motiv och medeltida helgonmyter. På konsthallens utställning med självporträtt medverkar hon förutom med två målningar, just med en sådan här för henne karaktäristisk tygdocka, Smärtomannen ll, heter den.

Smärtomannen ll, tygskulptur av Pauliina Turakka Purhonen
Smärtomannen ll, tygskulptur av Pauliina Turakka Purhonen Smärtomannen ll, tygskulptur av Pauliina Turakka Purhonen Bild: Ralf Sandell skulpturer (konstverk),textilkonst,Pauliina Turakka Purhonen,konstutställningar,Helsingfors konsthall

- Den är gammal, från 2007, och det var lite förvånande att den här finns med på självporträttutställningen, berättar konstnären. Men kanske det handlar om hur blandas ihop med en annan människa i en intensiv relation.
- För mig kan det till och med bli så, att det är svårt att se mig själv i spegeln, jag ser den där andra.

Vad ser Iiu Susiraja i spegeln?

Spegelbilden har det varit tal om några gånger och mera ska det bli då vi tittar vidare och fortsätter reflektera kring selfies. Jag börjar prata om hur man i dag på sociala medier ofta iscensätter och förskönar bilden av sig själv – finns samma tendens inom konstens självporträtt? funderar jag.

Iiu Susiraja spottar på sin spegelbild, video
Iiu Susiraja spottar på sin spegelbild, video Iiu Susiraja spottar på sin spegelbild, video Bild: Ralf Sandell självporträtt,videokonst,konstutställningar,Helsingfors konsthall,Iiu Susiraja,konstnärer

Ungefär samtidigt har vi hunnit fram till Iiu Susirajas video, ett av utställningens mest drabbande konstverk där hon står framför spegeln och spottar på sin egen spegelbild, om och om igen.

- Det här är en jätteprecis bild av hur det är att vara ung, eller hur det kändes för mig, utbrister Pauliina Turakka Purhonen. Man hade liksom lust att spotta.

Uh, den är fin!― Pauliina Turakka Purhonen

Det är inte bara det hemska i tanken med att vilja spotta sig själv i ansiktet. Utan samtidigt blir det som om betraktaren (jag, vi som ser verket) skulle spotta på konstnären.

- Som om man skulle bli delaktig i den där aggressionen mot spegelbilden – ganska jobbigt.

Men samtidigt oerhört starkt och inte alldeles lätt att ta till sig.

Porträttkollage med mestadels män

Kollage av självporträtt
Kollage av självporträtt Kollage av självporträtt Bild: Ralf Sandell självporträtt,konstnärer,konstutställningar,Helsingfors konsthall,tavlor & bildkonst

I samma sal längs med den ena långväggen hänger sedan ett stort kollage med självporträtt från hela 1900-talet med många av våra kändare konstnärer representerade; Tyko Sallinen, Torger Enckell, Marcus Collin, Aimo Kanerva och så vidare vad gäller namn som representerar den mer traditionella självporträttkonsten. Idel män, så här långt alltså, vilket får Pauliina Turakka Purhonen att kommentera:

- Nog märker man i de här äldre porträtten också hur man har iscensatt sig själv, och jag tycker det är speciellt männen som har satt sig själv som konstnärshjältar, säger hon med ett skratt.

Lidande konstnärer eller hjältekonstnärer.― Pauliina Turakka Purhonen

Men riktigt så entydigt är det ändå inte att dela in eller skilja åt mellan manligt och kvinnligt självporträtterande och Turakka Purhonen tillägger mycket riktigt, att det överlag finns färre självporträtt av kvinnor från de här tiderna. Därför finns det också färre självporträtt av kvinnliga hjältekonstnärer.

Humor och självironi, parodi

Det som gör utställningen ytterligare intressantare är att den är så pass brett upplagd både tidsmässigt och att konstnärerna representerar alla olika stilar. Även om det är måleriet som dominerar, så finns här prov på både foto- och videokonst så väl som skulpturer och installationer.

Och liksom i dagens selfie-trend, så finns här alltså också ett iscensättande av det egna självet, jaget. Det är kanske inte heller bara i dagens modernare konst som ironin, eller självironin är framträdande, funderar Pauliina Turakka Purhonen:

Nog finns det humor i de äldre självporträtten också, upplever jag. Den är kanske bara inte lika högljudd, men nog har det funnits.― Pauliina Turakka Purhonen
Och kanske också ett slags parodi på hjältekonstnären, på så sätt att man verkligen styltat upp sig

- Vi har nog lite svårt att avläsa i hur hög grad det har varit frågan om sån där – Ta-daa! – humor, här är jag, säger konstnären och sveper ut med armarna i en poserande gest för att markera en överdriven självmedvetenhet.

"Den lidande konstnären"

Och som en lämplig sammanfattning står vi slutligen inför Henry Wuorila Stenbergs kännspakt expressionistiska självporträtt i kraftiga färger, som kombinerar den typiska bilden av ”den lidande konstnärshjälten” med ett självironiskt grepp.

"Främling", självporträtt i olja av Henry Wuorila-Stenberg
"Främling", självporträtt i olja av Henry Wuorila-Stenberg "Främling", självporträtt i olja av Henry Wuorila-Stenberg Bild: Ralf Sandell självporträtt,konstverk,konstnärer,konstutställningar,Helsingfors konsthall,Henry Wuorila-Stenberg

Som Pauliina Turakka Purhonen säger, så har han gjort mycket självporträtt och också fortsatt med det upp i mogen ålder. Den här heter ”Främling” och är från år 2000.

- Annars kan man tänka att självporträtt är någonting man stökar undan medan är ung och har ångest, men somliga kanske har ångest hela livet ut.

Lägg märke till de angstiga, ”Skriket”-mässiga ansiktena i bilden. Samtidigt går det inte heller att ta miste på humorn och parodiering av ”den lidande konstnären”:

- Blommiga kalsonger eller boxershorts och en viktig min; en målarhjälte i bara kalsongerna och med hela ångestgalleriet runt omkring, sammanfattar Pauliina Turakka Purhonen.

Utställningen Jag: Självporträtt genom tiderna pågår på Helsingfors Konsthall till den 6 augusti.

I hans händer förvandlas skrot till konst

$
0
0

När är en sko inte en sko? När den till exempel är en fågel. Mathias Nystrand är författaren som lade ner pennan och började göra skulpturer av skrot.

Mathias Nystrand är ursprungligen hemma från Purmo i Pedersöre. Han tog studenten år 1997 och studerade sedan bland annat folkloristik på Åbo Akademi.

- Studierna tog nio år, det tog så länge eftersom jag började skriva samtidigt som jag var i Åbo. Det var ju främst författarskap jag siktade på då vad gäller konst, säger han.

En skulptur föreställande Lille prinsen
Lille prinsen. En skulptur föreställande Lille prinsen Bild: Roger Källman/Yle skulpturer (konstverk),Lille prinsen,junk art,mathias nystrand

Mathias ägnade sig huvudsakligen åt skrivandet i tio år. "Hyperventil" (2001) och "Doften i en Wartburg" (2004) är ett par plock ur hans författarskap.

Samlade material redan som barn

I lågstadieåldern tyckte Mathias om att teckna, men han säger att han aldrig blev bra på det. Målat har han också gjort, men då med egna tekniker, inga traditionella. Någon konstnärlig skolning har han inte.

- I Åbo gick jag en del kurser i hantverk: svetsning, videflätning, ulltovning och sånt, men inga vanliga konstformer.

Skrot och gamla rostiga grejor är något som intresserade Mathias redan som barn.

- Jag minns att då jag var pojke och pappa byggde huset så var det jättefascinerande med alla kabelstumpar som låg kvar då elektrikern hade jobbat. Speciellt de gul- och grönrandiga var jättespännande!

Mathias berättar att det faktiskt finns skulpturer som han har gjort på senare år som består av delar som han minns att han plockade på sig som barn. I en miniatyrtraktor som står i farstukvisten finns en tändspole från en moped som han hade som 13-14-åring.

- Jag minns att jag inte ville kasta bort spolen, för jag tyckte att den såg spännande ut. Nu kom den till nytta!

En skulptur föreställande en traktor
I den här traktorn finns tändspolen från Mathias gamla moped. En skulptur föreställande en traktor Bild: Roger Källman/Yle junk art,Traktor,skulpturer (konstverk),mathias nystrand

Skrotkonst

För sju år sen flyttade Mathias Nystrand in i författargården Abrams i Vörå. Då gled intresset anefter över från böcker till skulpturer och specifikt då skrotkonst.

- Men jag är inte så militant att jag endast använder skrot, säger Mathias och visar en grupp människoskulpturer som i huvudsak består av (köpt) tejp.

Då det gäller material så händer det att folk i all välmening hämtar skrot till Mathias med tanke på att han kan ha nytta av det. Men det finns många sorters skrot och det borde passa i konstnärens smak.

- Ofta är det inte riktigt det man skulle vilja ha som de kommer med. Ibland tar jag emot det, ibland säger jag att jag har så mycket redan.

Form OCH funktion

Mathias har allt mer börjat övergå till att bygga funktionella saker. Att återvinna gamla material och tillverka nya, användbara föremål är en utveckling av skapandet.

- Jag tänker inte så mycket på vad som är konst och vad som är hantverk, definitioner och så. I vintras ville jag bygga en såg och så gjorde jag det, säger Mathias.

En bandslipmaskin gjord av bland annat en elmotor från en mixer och skateboardhjul
En bandslipmaskin gjord av bland annat en elmotor från en mixer och skateboardhjul. En bandslipmaskin gjord av bland annat en elmotor från en mixer och skateboardhjul Bild: Roger Kaellman roger@kallman.net återvinning,återvinningsmaterial,elapparater,mathias nystrand

Ett exempel är en bandslipmaskin som Mathias byggde av motorn från en hushållsmixer och hjul från en skateboard. Att återvinna är "grönt tänkande".

- Jag vill visa att vi producerar så mycket skrot och man kan inte bara tänka att det är billigare att köpa nytt än att reparera gammalt. Man måste också tänka på att vi inte har hur mycket resurser som helst.

Gränsen mellan konst och bruksföremål är suddig. Reportern pekar på en hög med gamla motordelar och undrar vad de kan tänkas bli, varpå Mathias svarar:

- Nå, de är helt enkelt reservmotorer till bilar jag har haft! Det är ett bra exempel på hur det glider ihop, för de kunde ju användas som material till skulpturer.

Att byta motorn i en bil är också ett kreativt arbete, säger Mathias. Det är något som man ofta missar genom att tänka att en konstnär bara skapar saker utan funtion.

- Det är samma kreativitet att trimma en motor eller bygga om en bil, eller vad som helst.

Ibland är en sko inte bara en sko

I taket i ett av uthusen på Abrams hänger en skulptur som liknar en kråka. Den är gjord av ett par gamla skor.

- Jag hade en period då jag använde ganska mycket skor i mina skulpturer. Jag leder skrotkonstworkshopar i skolor och lär högstadie- och gymnasieelever och då brukar jag använda skor som tema.

En fågelskulptur gjord av skor
En fågel gjord av gamla skor. En fågelskulptur gjord av skor Bild: Roger Källman/Yle junk art,skulptur,fåglar,mathias nystrand

Mathias berättar att under den första lektionen brukar ungdomarna vara konfunderade och förstår inte vad de ska göra. Han säger åt dem att glömma att det är en sko de har framför sig och bara se den som ett material.

- Ber jag dem göra ett konstverk av skon så gör de en dekorerad sko. Det tar en stund att komma förbi tanken att "en sko är en sko"

Då de väl kommer över den tröskeln så inser eleverna att det finns material överallt. Istället för att köpa en massa nya grejor så kan man använda det som redan finns tillhands.

Årlig utställning

Sen Mathias flyttade till Abramsgården så har han varje år, i samband med Vörådagarna, ordnat utställningen "Det vuxna barnet". Årets utställning pågår den 7-9 juli, varje dag kl 12-18.

Mathias bjuder också in andra konstnärer, som alla får sitt utrymme att disponera som de vill. Under utställningen finns också ett café och gästerna kan slå sig ner i de stolar som Mathias har gjort av skottkärror.

Fågelskulpturer gjorda av borrmaskinsdelar
Fågelskulpturer gjorda av borrmaskinsdelar. Fågelskulpturer gjorda av borrmaskinsdelar Bild: Roger Källman/Yle fåglar,junk art,skulpturer (konstverk),mathias nystrand

Gabrielle Becking - bosatt i Finland och patriot i USA

$
0
0

Gabrielle Becking - bosatt i Finland och patriot i USA

Som 22-åring lämnade hon USA för studier och kärlek i Storbritannien. Då brexitkaoset kom löst gick flyttlasset till Finland. Nu har hennes hemland fått en ny president. Kan hon föreställa sig att återvända till Trumps Amerika? Det här är Gabrielle Beckings historia.

- Jag heter Gabrielle Becking, jag är amerikan, jag bor i Finland och jag är en forskare och designer.

Så introducerar sig den nyinflyttade Gabrielle. Resan till det nya hemlandet började ändå för redan över sex år sedan då hon lämnade USA för magisterstudier i London. Där träffade hon sin brittiska man och bosatte sig för de kommande sex åren. I september 2016 blev det ändå dags att flytta igen. Denna gång gick flyttlasset till Helsingfors.

Trots att det knappt gått ett år sedan flytten har Gabrielle redan hunnit söka sig till nya magisterstudier vid Helsingfors universitet. Där ska hon studera statsvetenskap. Mest intresserad är hon av arktisk geopolitik - ett område som kommer att genomgå flera förändringar under de närmaste fem till tio åren, säger hon.

Livet på resande fot har gett Gabrielle en hel del insikter om olika kulturer och utmanat hennes världsuppfattning som amerikan. I den här artikeln berättar Gabrielle bland annat om att vara invandrare i Finland versus Storbritanniens brexitkaos, om att återvända till ett USA som styrs av Donald Trump och om att vara patriot trots honom. Vi börjar med frågan på allas läppar. Varför valde Gabrielle just Finland?

- Jag ville veta hur det är att leva i ett land som enligt statistiken är ett av de bästa länderna i världen. Finland toppar så många listor för livskvalitet och all sorts saker. Det måste bli Finland.

Gabrielle och hennes man övervägde också Sverige som de besökt vid flera tillfällen. Deras beräkningar visade ändå att det skulle bli billigare att bo i Finland. Tanken var att ge det några månader här, och om de vantrivdes, flytta till Sverige.

Medan det var idén om välfärdsstaten som lockade till just Finland, blev tidpunkten för flytten avgjord av resultatet i en legendarisk folkomröstning.

- I och med brexit insåg vi att vi kanske aldrig kommer att få bo i Europa. Vi vet ju inte vad som kommer att hända med britternas rättigheter i EU. Det var nu eller aldrig - och vi valde att ta tillfället i akt.

Det tvingar mig att växa och utmanar många av mina uppfattningar.― Gabrielle Becking

Nu har det snart gått ett år sedan flytten till Finland och Gabrielle är inte på väg någonstans. Även om hon inte alltid hänger med i svängarna har hon hittat ett hem här. Dessutom trivs hon med lite ovisshet.

- Det är vilt här. Jag vet faktiskt inte vad som händer en stor del av tiden, vilket jag personligen tycker är rätt roligt. Det är så annorlunda i jämförelse med det jag är van vid. Det tvingar mig att växa och utmanar många av mina uppfattningar.

Hur skulle du beskriva en finländare åt en amerikan?

Gabrielle skrattar.

- Jag har märkt en skillnad mellan finnar och finlandssvenskar. Finnar skrattar inte åt mina skämt och är ganska allvarliga. Finlandssvenskar är lite mer gladlynta.

Mer allvarligt talat menar Gabrielle att hon känt sig väldigt välkommen i Finland, vilket hon inte kan säga om Storbritannien.

- Ingen har sagt åt mig ”stick från mitt land, du hör inte hemma här”. Jag har inte känt av någon slags spändhet kring invandrarfrågor till skillnad från Storbritannien, säger Gabrielle och fortsätter.

- I Storbritannien jobbade jag med trevliga typer, men om jag kritiserade landet på något sätt alls frågade de mig rakt ut ”om du inte trivs här, varför åker du inte hem?”. Något sådant har jag inte upplevt här. Människor har varit väldigt nyfikna på vad jag gör här och villiga att hjälpa.

Det finns en klyfta mellan invandrare och invandrare.― Gabrielle Becking

Som invandrare var Gabrielle direkt berörd av Storbritanniens folkomröstning och brexitkaoset som följde.

- Upptakten till brexit var verkligen en av de fulaste saker jag varit med om. Människor som vi kände sade rätt hemska saker om invandrare. Då jag sade att jag också är en invandrare och är lika utsatt svarade de “nej, nej - inte du”. Det finns alltså en klyfta mellan invandrare och invandrare. Människor som jag - dem bjuder de på middag. Sedan säger de dessa hemska saker om andra invandrare.

Gabrielle tror att denna negativa inställning till invandrarfrågor bottnar i okunskap och det faktum att ämnet är tabubelagt.

- Det gavs så mycket felinformation under brexit-kampanjen - raka lögner. Människor förstod inte vad brexit skulle innebära och vad de skulle förlora och vinna på att lämna EU. Det fanns inget faktabaserat samtal om för- och nackdelarna.

Trump är ett symptom på en sjukdom - inte själva sjukdomen.― Gabrielle Becking

Nu som då åker Gabrielle tillbaka till USA. Den senaste resan gjorde hon för några veckor sedan efter en två års paus. Det var första gången hon varit hemma sedan Donald Trump blev president. Gabrielle berättar att hon inte hade en aning om vad hon kunde vänta sig. Gränskontrollen visade sig ändå vara en positiv överraskning.

- Jag var faktiskt särskilt orolig över gränskontrollen. Min man har nämligen förhörts förut och jag har läst många historier om människor och hela familjer som blivit uppehållna i flera timmar. En sådan nyhet handlade om en man från Nigeria som anlände med ett arbetsvisum för att jobba som utvecklare. De tvingade honom ta ett test för att bevisa att han faktiskt var det.

Allt gick ändå vägen för Gabrielle och hennes man och kontrollören var riktigt snäll. Gränskontrollen visade sig dessutom vara betydligt trevligare än under samma procedur i Storbritannien, avslöjar hon.

Hur har då Trumps presidentskap påverkat USA i Gabrielles ögon? Själv kommer hon från en liberal familj i en liberal del av landet. Därför är det föga överraskande att hon inte haft kontakt med någon som skulle ha röstat på Trump. I hennes liberala kretsar har reaktionerna varit entydiga.

- Jag skulle säga att människor är väldigt upprörda och oroliga. Varje dag kommer det någon nyhet och reaktionen är ”oj nej”. Jag tror det finns en stark känsla av oro. Det är ett enda kaos som tutas ut i medierna och man vet inte vad som stämmer och vad som kommer att hända.

Gabrielle menar att villkoren för politisk verksamhet i USA har förändrats sedan Trump tillträdde.

- Förut fungerade politiken under antagandet att det finns vissa osagda regler. Nu följer ingen dessa regler längre, så det finns en känsla av skurkaktighet som människor är väldigt obekväma med. Beträffande den faktiska lagstiftningen så tror jag inte att den ännu direkt påverkat någon jag känner. Det kommer den ändå definitivt att göra.

Under sitt senaste besök hörde Gabrielle till exempel att Trumps regering pratade om att förbjuda bärbara datorer på EU-flyg.

- Då tänkte jag att kom igen, snälla - vänta tills jag stuckit. Nu pratar de om att bannlysa datorer på alla flyg.

Jag ville inte återvända under Obama, vilket jag tycker var den bästa möjliga situationen.― Gabrielle Becking

Röstade du i presidentvalet?

- Ja det gjorde jag.

Vem röstade du på?

- Du får en gissning - det var inte den sittande presidenten, skrattar Gabrielle och fortsätter mer allvarligt.

- Jag röstade på Hillary.

Då Gabrielle lämnade USA för Storbritannien var Barack Obama president. Redan då var Gabrielle missnöjd med landets beslutsfattare. Kan hon föreställa sig att återvända under Trump?

- Jag ville inte återvända under Obama, vilket jag tycker var den bästa möjliga situationen. Jag vill definitivt inte återvända under Trump.

Det är mer strategiskt för mig att stanna i Europa om jag kan. Där är åtminstone en del av de mänskliga rättigheterna är skyddade.― Gabrielle Becking

- Trump är ett symptom på en sjukdom - inte sjukdomen själv. Han har bara gjort saker och ting betydligt värre. Och de saker han försämrar var orsak nog för mig redan innan han tillträdde för att inte återvända. Det är mer strategiskt för mig att stanna i Europa om jag kan. Där är åtminstone en del av de mänskliga rättigheterna är skyddade.

Patriot i Trumps Amerika

Populärkulturen har skapat en bild av att amerikaner är väldigt patriotiska. Samtidigt är patriotism ett laddat begrepp i Finland. Hur ligger det till i USA egentligen?

- Du kan inte inte vara patriot i USA. Jag vet inte vad som skulle hända om någon frågade dig huruvida du är patriot och du svarade nej. Du skulle bara inte svara så.

Är du patriot?

Gabrielle skrattar.

- Jag måste ju säga jo. Det jag säger här är offentligt – jag vill inte hamna på någon lista någonstans.

Gabrielle tycker att den amerikanska patriotismen är ett fascinerande koncept då amerikanerna tar sin patriotism på sådant allvar.

- När du är ett skolbarn måste du svära trohetseden till flaggan varje morgon. Du måste lägga handen på ditt hjärta, svära eden och sedan sjunga med nationalsången.

Kan man vägra göra det?

- Jo, man kunde. Men jag tror att man skulle ses som det svarta fåret. Själv har jag aldrig varit med om att någon sagt nej.

Medan traditionen tedde sig naturlig för Gabrielle under uppväxten är den rätt otänkbar för oss i Europa, framför allt här i Finland. Och så är det ju - vi ifrågasätter inte det vi är vana vid förrän vi hamnar i en annan kulturell kontext.

- När jag åkte till Storbritannien undrade jag varför alla där inte svär trohetseden till drottningen varje morgon.

Allt britterna gör, gör amerikanerna högljuddare, stoltare och större.― Gabrielle Becking

Gabrielle berättar att då hon besökte USA började hon märka sådana saker som hon tidigare tagit för givet.

- Det finns en hyperpatriotism som jag tror blivit starkare nu. Det känns som att det finns ett vi mot dem-tankesätt. “Vi är amerikaner och vi är stolta och starka” och Trumps slogan “gör Amerika mäktigt igen” - allt det här är ju patriotism och ett tveeggat svärd.

Men varifrån kommer den här patriotiska stoltheten? En stor del har att göra med det faktum att landet har en egen landmassa, två oceaner och det finns ingen riktig konkurrent. De Förenta staterna har blivit otroligt mäktiga på otroligt kort tid och är världsledare på många områden.

- Saker du kan se, människor du kan träffa och idéer som kommer därifrån - det är jag jättestolt över. Det finns en stark "skapa din egen lycka"-mentalitet och människor jobbar väldigt hårt på sina mål utan att bry sig om vad andra tycker.

- Du kan göra vad som helst och bli vem som helst - där finns allt. Många amerikaner saknar pass eftersom man kan göra allting i Amerika. Varför resa?, skrattar Gabrielle.

Dessutom är amerikaner väldigt dramatiska, avslöjar hon.

- Allt britterna gör, gör amerikanerna högljuddare, stoltare och större. Jag tror att stoltheten och patriotismen är en del av nationens personlighet.

Beträffande patriotismens negativa sida tror Gabrielle att risken är samma som för alla länder. Det vill säga att inte ifrågasätta och att inte se på saker och ting utifrån.

- Därför älskar jag att bo utomlands. Det tvingar mig att se och känna och förstå. Man får prata med olika människor och se deras perspektiv på världen som skiljer sig från ens eget perspektiv - det är fascinerande. Allas perspektiv är lika giltiga och det tvingar en verkligen att kritiskt granska vad som sägs och görs.

Jag vill ha vad alla andra har. Jag är avundsjuk.― Gabrielle Becking

En dylik granskning tycker Gabrielle att har saknats både i USA:s presidentval och i Storbritanniens folkomröstning. Man kunde säga att dessa händelser illustrerar patriotismens nackdel, menar hon.

- Men det är ingenting fel med patriotism. Jag tycker att det är fantastiskt - det skapar en känsla av gemenskap och medför social sammanhållning - och det är fint så länge det görs med måtta.

Men det finns givetvis också flera saker som gör Gabrielle motsatsen till stolt.

- Om vi talar om livskvalitet, hälsovård och byråkratiska frågor är jag inte stolt. Jag vill ha vad alla andra har. Jag är avundsjuk.

Jag är amerikan. Jag gillar amerikaner. Jag förstår deras skämt och de förstår mina.― Gabrielle Becking

Kan man skämmas över sitt hemland?

- Det är en väldigt laddad fråga. Jag tror att du kan skämmas över en viss handling. Till exempel antalet civila offer i drönarattacker eller hur vissa personer beter sig på den globala scenen. Man grimaserar nog ibland då man ser rapporter över vad din regering gjort för din räkning.

Tror du att du någonsin kommer att flytta tillbaka?

Gabrielle andas in och tar en fundersam paus.

- Jag skulle vilja det - för familjen. Jag tycker landet är fantastiskt. Jag är amerikan. Jag gillar amerikaner. Jag förstår deras skämt och de förstår mina. Men det finns flera problem som skulle påverka mig direkt och jag skulle vara tvungen att uppoffra flera saker som jag upplever centrala i att vara människa. Innan jag fattar ett beslut skulle jag väga för- och nackdelarna. Men för stunden gillar jag Europa.

Hör Gabrielle prata om patriotism i podden X3M Fokus: Patriotism på Arenan.

Marica Rosengård vet hur man lyckas bakom och framför kameran

$
0
0

Nuförtiden har de flesta en riktigt skaplig kamera i sin mobiltelefon i bakfickan men hur ska man göra för att lyckas med sina bilder? Fotografen Marica Rosengård ger tips till sommarens fotosessioner.

Marica Rosengård har en gedigen bakgrund inom modebranschen. Hon inledde sin karriär som modell och är numera en internationellt erkänd modefotograf. För den stora massan blev hon känd som en av jurymedlemmarna i vårens säsong av TV-programmet Toppmodell sökes.

Mycket jobb bakom glassiga bilder

Då man bläddrar i ett glassigt modemagasin och ser en underskön modell posera i en vacker klänning känns det som att det enda som behövdes var någon som kunde fånga stunden. Sanningen är dock en annan.

Marica som har jobbat med både erfarna och nykläckta modeller avslöjar att det bakom varje eterisk modebild finns en stor stab av människor och att det av fotografen krävs spelöga, kommunikation och psykologi.

Skådespelerskan Cecilia Forss fotograferad för modemagasinet Gloria.
Skådespelerskan Cecilia Forss fotograferad av Marica till tidningen Gloria. Skådespelerskan Cecilia Forss fotograferad för modemagasinet Gloria. Bild: Marica Rosengård Cecilia Forss

- Det svåraste är att få modellens kropp att lyda, att hen är införstådd i den vision du har. Där är det avgörande med ett ömsesidigt förtroende för att lyckas. Speciellt med unga modeller som inte har så mycket livserfarenhet kan man behöva lirka lite.

Så lyckas du på foto

Trots att fotograferande i och med mobiltelefonernas intåg har blivit vardagsmat blir många fortfarande obekväma då de ska bli förevigade. Hur får man helt vanliga människor att slappna av och lyckas på bild?

- Mycket handlar om andningen och att slappna av i hela kroppen – och ställa in sin hjärna på att alla älskar en, haha. Använd dina sinnen och föreställ dig något som gör dig bekväm. Då glömmer du bort din kropp och får det där naturliga utseendet och ro i blicken.

Speciellt i semestertider fotograferar man både det ena och det andra. Vad ska man tänka på för att lyckas med sommarbilderna?

- Det viktigaste är att bilden blir tagen. Om tjugo eller femtio har det ingen betydelse om bilden av familjen som åt nypotatis är perfekt, huvudsaken att den finns.

Marica berättar att om man vill få bra bilder så ska man helst inte ta dem mitt på dagen i direkt solljus då det lätt blir för mycket kontrast i bilden. Men även sådana bilder kan räddas med ett hårt svartvitt filter som ger bilden en fransk konstnärlighet.

- För personporträtt är det bäst om du söker dig till ett ställe som flaggar av ljuset uppifrån, t.ex. en balkong. Riktigt bra blir det om det mittemot råkar finnas en ljus vägg som reflekterar ljuset. Det kallas 'open shadow'. och ger ett jämnt och fint ljus för selfies.

Marica Rosengård på gatan med kameran.
Marica trivs både bakom och framför kameran. Marica Rosengård på gatan med kameran. Bild: Paula Kukkonen

Filter eller inget filter?

Det är inte speciellt länge sedan retuschering ännu var dyrt och tidskrävande medan man nu kan göra vad som helst med några klick. I filtrens förlovade tidevarv kan var och en lätt fixa till sin bild med några enkla klick. I tidningar ser man ibland kändisar som blivit retuscherade till oigenkännelighet.

Marica tycker att man bra kan leka med filtren och pröva sig fram. Hon poängterar att det såklart är skillnad på privata fotografier och kommersiella bilder och mode.

- Inom modebranschen och nöjesvärlden så leker vi med fantasivärldar och erbjuder konsumenten möjligheten att drömma sig bort en stund. Dina egna bilder ska du såklart behandla så att du själv tycker de är fina.

Viktigast är att du har roligt och kan titta på din senaste selfie och tänka wow – vilken snygging!

Teijo Lindström ny tangokung

$
0
0

Teijo Lindström från Orimattila har krönts till ny tangokung på Tangomarknaden i Seinäjoki.

Juryn valde segraren bland de sex sångare som avancerat till lördagens final.

Aino Niemi, årets tangodrottning sjunger
Aino Niemi Aino Niemi, årets tangodrottning sjunger Bild: Timo Aalto/Lehtikuva Seinäjoki tangomarknad,tangodrottning

Kouvolabon Aino Niemi valdes till Tangodrottning 2017 i torsdags.
Tangomarknaden arrangerades för första gången 1985.

Till de forna tangokungligheterna hör bland andra Jari Sillanpää och Arja Koriseva.

FNB, STT, Yle


Mannen de trodde var Elvis

$
0
0

Mannen de trodde var Elvis

Den besynnerliga berättelsen om Jimmy Ellis och ett av musikhistoriens största bedrägerier.

September 1979, Georgia, USA

Salen i den röda tegelbyggnaden i musikstaden Athens är tätt packad.

En lång man med tjockt, svart hår, klädd i en uppknäppt azurblå satinskjorta, matchande byxor och ett blänkande brett guldbälte går upp på scenen och griper tag i mikrofonen.

Till tonerna av rockabillylåten 'Let's Go Jukin' hänför han den skrikande publiken från första strofen.

Men den förförande varma och fylliga barytonrösten är inte det enda anmärkningsvärda med uppträdandet.

Övre delen av ansiktet är dolt bakom en blå satinmask med paljetter. Och rösten är skrämmande lik Elvis Presleys.

Orion kallade masken sitt varumärke och jämförde den bland annat med Dolly Partons peruker.

Två år hade gått sedan världen möttes av den chockerande nyheten att Elvis Aaron Presley hade hittats död på golvet i sitt badrum hemma på Graceland.

Medan miljoner fans sörjde förlusten av Tupelos berömde son, eldade den maskerade sångaren på myten att kungen av rock’n’roll fortfarande var i livet.

För vem skulle annars gömma sig bakom masken - om inte Elvis?

Konserten 1979 är bara början på den besynnerliga historien om den maskerade Orion, som var, och fortfarande är, sinnebilden för storslagen och tragisk berömmelse.

Det är en berättelse om opportunism, förtvivlade fans och om en man som bara ville bli uppskattad för sin egen talang. Men också en historia om det första av många försök att återuppliva Elvis.

"Lögner, rykten, vinnare och förlorare"

Ett par dagar senare, på lördag kväll, händer det igen när Elvis-showen 'The Wonder of You' kommer till Herning med livemusik ackompanjerad med videoinspelningar av The King själv.

Månaderna före konserten i Athens, Georgia, introducerades radiostationerna i de amerikanska sydstaterna för Orions singel 'Ebony Eyes' - en cover på The Everly Brothers sorgliga ballad.

I en medföljande beskrivning till singeln stod det:

- Den här kommer att ge upphov till diskussioner, lögner, rykten, spekulationer, vadslagning, vinnare, förlorare, tårar, skratt, hat och kärlek.

Avsändare var Shelby Singleton, chef för Sun Records - det legendariska skivbolaget där självaste Elvis Presley inledde sin karriär.

I en tid, då musik huvudsakligen hördes för första gången på radion, var det svårt att höra någon skillnad på Orion och Elvis.

"Orion Eckley Darnell, född 1931, Ribbonsville"

Samtidigt uppträdde Orion i stora delar av Mellanvästern och i delstaterna i sydöstra USA iförd kitschiga vita kostymer och jumpsuits med broderier, glittrande kristaller och nitar.

Outtröttligt svarade mannen bakom masken med en charmerande sydstatsaccent och lätt grötig röst på den återkommande frågan:

Vem är du?

Svaret löd alltid:

- Orion Eckley Darnell, född i december 1931, uppväxt i den lilla staden Ribbonsville, Tennessee.

Det var Sinatra på 40-talet, Elvis på 50-talet, The Beatles på 60-talet, men det finns ingen nu. Publiken letar efter någon som kan fylla tomrummet.― Shelby Singleton, chef på Sun Records

Snabbt riktade kamerorna sina linser mot den mystiske Orion. Tidsskrifter, tidningar och tv-kanaler spekulerade kring sångarens verkliga identitet. Att debutalbumet fick titeln 'Reborn' minskade inte på något sätt uppmärksamheten.

Omslaget visade en tecknad Orion, iklädd cape och mask, med en mikrofon i handen. På bilden står Orion bredvid en kista som innehåller en kopia av honom själv.

När skivan skickades ut till radiostationerna var det tillsammans med tidningsurklipp med rubriker som ”Har Elvis iscensatt sin egen död”, samt en annons för en bok med titeln 'Orion'.

Boken skulle sedan visa sig ha en stor betydelse.

Skivan mötte ändå på stort motstånd och kritiserades av både fans och radiopratare som tyckte att det var smaklöst att utnyttja Elvis Presleys död.

'Reborn' gavs sedan ut med en bild på en maskerad Orion på omslaget i stället.

Amerikanska sångaren Jimmy Ellis debutalbum
Omslaget till Reborn före och efter kontroverserna. Amerikanska sångaren Jimmy Ellis debutalbum Bild: DR Jimmy Ellis
Amerikanska sångaren Jimmy Ellis debutalbum
Amerikanska sångaren Jimmy Ellis debutalbum Bild: DR Jimmy Ellis

Trots grälet trodde Shelby Singleton på projektet.

- Det var Sinatra på 40-talet, Elvis på 50-talet, The Beatles på 60-talet, men det finns ingen nu. Publiken letar efter någon som kan fylla tomrummet. Orion är lika karismatisk som Elvis utan att vara Elvis.

- Jag tror att han kommer bli 80-talets superstjärna, sade Singleton i en intervju med lokaltidningen The Macon Telegraph i slutet av 1979.

Varken det kontroversiella skivomslaget eller de vilda teorierna minskade på Orions popularitet.

Turnéerna - där han figurerade bredvid stora countrynamn som Looretta Lynn, Tammy Wynette och Oakridge Boys - blev längre och sträckte sig från Mellanvästern och sydöstra USA till Europa.

Här fortsatte spekulationerna samtidigt som Orion undvek att direkt svara på frågor om han var den återuppfödda rock'n'roll-legenden.

Orions fanclub nådde över 30 000 medlemmar - däribland unga kvinnor som följde med på turnéerna. Här en bild från en konsert i Nashville i oktober 1980.

Huvudkaraktär i roman

Få frågor förblir ändå obesvarade. Precis som Ribbonsville inte finns på någon karta, fanns det naturligtvis inte heller någon Orion Eckley Darnell.

Åtminstone inte i verkligheten.

Orion Eckley Darnell var i stället namnet på huvudpersonen i den redan nämnda boken med den fullständiga titeln 'Orion - The Living Super Star of Song', skriven av en hemmafru från Georgia.

I romanen blir en snygg och fattig ung man från sydstaterna förvandlad till en karismatisk rock'n'roll-artist. För att undslippa berömmelsens negativa sidor iscensätter han sin egen död och reser bort.

Och den maskerade mannen - countrymusikens Lone Ranger - som var på god väg att uppnå samma stjärnstatus, personifierade bokens huvudkaraktär.

På direkta frågor återgav sångaren Orion allt som stod i boken.

Inte bara var han en ung, snygg man med becksvart hår från Tennessee. Han hade ett hus kallat Dixieland och ett motto som bestod av bokstäverna STC: 'Success Takes Courage'.

Låter det bekant?

Elvis Aaron Presleys motto var 'Taking Care of Business' (TCB) och hans hem hette Graceland.

Orion beskrevs av många som en fjollig, lustig och "easygoing" kille som åtnjöt framgång med allt vad det innebar.

Bakom Orion fanns en man som i musikbranschen i Tennessee var mindre känd för sina musikaliska talanger än för sina minst sagt oortodoxa försäljningsstrategier.

Producenten Shelby Singleton hade år 1969 tagit över skivbolaget Sun Records som var startpunkten för Elvis lysande karriär.

Då Elvis dog blev allt som hade en koppling till den amerikanske legendaren en potentiell guldgruva.

I Orion såg Shelby Singleton därför en möjlighet för Sun Records, som han tidigare hade flyttat från Memphis till countryns huvudstad Nashville.

Skivbolagsdirektören Shelby Singleton.
Shelby Singleton Skivbolagsdirektören Shelby Singleton. Bild: DR/Charlie Gillett Collection/Getty Images Shelby Singleton

Kontroversiellt eller bara bra timing

Stället där allt började finns fortfarande kvar i en liten oansenlig vit byggnad utanför centrum.

Borta är allt skimmer av musikalisk magi från tiden då ”1980-talets superstjärna” föddes.

De silvergrå mikrofonstativen, gitarren och trummorna är borta. Trähyllor från golv till tak är fyllda med allt från koppar och pennor till klistermärken och t-skjortor.

Alltsammans försett med Sun Records gula logga. För försäljningen av marknadsföringsartiklar är en viktig del av affärerna, förklarar John Singleton, Shelbys bror och affärspartner under 41 år.

Sedan broderns död 2009, leder han det som i dag heter Sun Entertainment Corp.

Den korta, gråhåriga mannen med svarta glasögon och röd skjorta försöker minnas hur hans bror kom på idén att marknadsföra en okänd talang som Orion.

Inte i sin vildaste fantasi kunde John Singleton föreställa sig att Orion Eckley Darnell kunde marknadsföras så framgångsrikt under flera år.

Kontroversiellt? Kanske. I verkligheten var det enligt John Singleton bara en fråga om bra timing.

Sporttalang och hästuppfödare

Men vem var han då? Mannen som frivilligt valde bort ett personligt erkännande för att i stället träda fram som den gåtfulla personen Orion Eckley Darnell.

En klassbild från mitten av 1960-talet.

Svaret ska bland annat finnas i den lilla byn Orrville i södra Alabama.

Som son till en hästuppfödare, växte Jimmy Ellis upp på en gård och satt i tidig ålder säkert i sadeln. Hans utsikter var att en dag ta över familjeföretaget.

I skolan visade det sig att den unga, trevliga mannen dessutom hade en särskilt bollsinne och blev snabbt en framgångsrik fotboll- och baseballspelare. Så bra att han erbjöds en plats i det professionella baseballaget Milwaukee Braves.

Tidig bild av amerikanska sångaren Jimmy Ellis som spelar baseball, som senare gjorde karriär som Orion.
Som sportstjärna hade Ellis kanske gått långt. Hans collegeutbildning finansierades med hjälp av ett baseballstipendium. Tidig bild av amerikanska sångaren Jimmy Ellis som spelar baseball, som senare gjorde karriär som Orion. Bild: DR Jimmy Ellis,artister,baseball,orion

Barndomsvänner beskriver ändå hur den aspirerande stjärnan började ägna all ledig tid åt att sjunga, samtidigt som han hittade tid till sport och hästar.

Till slut var det musiken som vann.

Den glittrande masken en snabb väg in i branschen

Efter flera försök att hitta ett skivbolag och skapa en karriär satte han kurs mot musikmeckat Nashville.

Här går alla ivrigt omkring med en gitarr och spetsiga skor och väntar på det stora genombrottet.

Han trodde inte att det skulle bli så stort. Jag tror han tänkte att det bara handlade om ett par enkla spelningar och att han sedan skulle kunna sätta på sig jeansen igen.― Steve Kelley, vän till Jimmy Ellis

Kanske ligger förklaringen bakom Orion i denna enhetlighet. För hur skiljer man sig från mängden i Music City?

Man säger ja till att bära en obskyr mask och hoppas att det bara är en tillfällig lösning tills man håller publiken i sitt grepp.

Så lyder i alla fall förklaringen från en man som var Orions bästa vän i 19 år.

Den amerikanska artisten Jimmy Ellis, under artistnamnet Orion, och Steve Kelley
Jimmy Ellis och Steve Kelley. Den amerikanska artisten Jimmy Ellis, under artistnamnet Orion, och Steve Kelley Bild: DR Jimmy Ellis,artister,steve kelley

Steve Kelley träffade Jimmy Ellis år 1979 då Ellis uppträdde som Orion. De blev vänner och Kelley blev sedan Orions turnémanager.

I dag tar han emot i countrybandet Oak Ridge Boys turnébuss som står parkerad vid en avfart, 30 minuter från Nashville.

Han lägger alltjämt tusentals kilometer bakom sig på de dammiga landsvägarna, men det halvlånga grå håret vittnar om att det runnit en hel del vatten under broarna sedan Orion.

Trots det berättar han detaljerat om Jimmy Ellis.

Hästuppfödaren som i mer än tio år jagade en karriär som romantisk smörsångare med en förkärlek för rockabilly och storslagna tårdrypande ballader.

Mötet med Shelby Singleton var möjligheten som Jimmy Ellis så länge och desperat hade sökt efter - även om masken inte var så smakfull.

Den amerikanska artisten Jimmy Ellis under artistnamnet Orion.
De första veckorna stod veckotidningarna och lurpassade för att kunna ta en bild på Orion utan mask, så han behöll den på överallt. Den amerikanska artisten Jimmy Ellis under artistnamnet Orion. Bild: DR Jimmy Ellis,artister,orion

Valet stod till slut mellan att ta chansen som den mystiske Orion eller att tillbringa ytterligare ett par år i musikbranschens återvändsgränd.

- Han trodde inte att det skulle bli så stort. Jag tror han tänkte att det bara handlade om ett par enkla spelningar och att han sedan skulle kunna sätta på sig jeansen igen och publiken skulle älska honom, berättar Steve Kelley.

Mysteriet var en försäljningssuccé

Men mysteriet sålde biljetter och skivor och Jimmy Ellis identitet förblev hemlig.

Enbart fram till 1981 gav Sun Records ut sex album, förutom debutalbumet. Alla innehöll coverversioner i olika genrer; country, rockabilly, gospel och kärlekssånger.

Fans hade Ellis tillräckligt av. Det var ofta uppemot 10-20 bilar som följde turnébussen när den lämnade Nashville och körde runt i landet.

I efterhand är det svårt att förstå att någon överhuvudtaget har kunna tro på myten att Orion var en förklädd Elvis. För det är svårt att bortse från det uppenbara.

Utan mask liknade Jimmy Ellis inte alls Elvis. Med sina 1,93 meter var han också väldigt mycket längre.

Men rösten kunde ingen ta ifrån honom.

Försökte tvätta bort Elvis-stämpeln

Ingen var mer trött på den musikaliska maskeraden än Ellis som hemsöktes av det faustiska avtalet han hade ingått.

I frustration över den konstanta jämförelsen med den döda kungen, skickade Ellis bland annat sina scenkläder till skräddaren för att kragarna var för stora och ”alltför Elvis-aktiga”.

Steven Kelley kommer ihåg ett samtal där Jimmy Ellis frågade hur mycket han egentligen påminde om Elvis när han inte stod på scenen.

Kelley, som flera gånger hade träffat The King, försäkrade Ellis om att det inte fanns så många likheter.

Däremot var han Vernon Presley, Elvis pappa, upp i dagen, enligt Kelley.

- Jag har inte träffat två människor som påminner mer om varandra, säger Kelley.

- Det var självklart för att, anade jag, det faktiskt fanns en koppling.

Den amerikanska artisten Jimmy Ellis under artistnamnet Orion.
Orion och ett av hans många kvinnliga beundrare. Den amerikanska artisten Jimmy Ellis under artistnamnet Orion. Bild: DR Jimmy Ellis,artister,orion

Samtidigt gick det fyraåriga avtalet med Sun Records oundvikligen mot sitt slut.

Den motsträvige sångaren tog ofta saken i egna händer och visade sig offentligt utan mask även om det förstörde illusionen.

Ut flög de uppseendeväckande och kitschiga dräkterna och ersattes i stället med jeans, skjorta och jacka. Han odlade också ett helskägg och slutade färga sitt hår svart.

Under hela tiden jag hade den på mig, frågade folk mig vem som fanns bakom masken. När jag äntligen tog av den, ville folk att jag skulle sätta den på igen.― Jimmy Ellis

Det är oklart exakt när Ellis löpte linan ut. Flera minns det ändå som att det var i slutet av 1981. Mitt under en konsert tog han av masken och hemligheten var avslöjad en gång för alla.

Ellis avskydde att bli jämförd med Elvis. Innan han blev Orion spelade han faktiskt in en sång med titeln 'I'm Not Trying To Be Like Elvis'.

Kontraktet med Sun Records löpte ut 1982 och ledde till en klar splittring mellan Shelby Singleton och Jimmy Ellis.

Det var ändå inte ett slutgiltigt farväl till Orion - inte heller till den fördömda masken.

Som Ellis själv, smått leende, förklarar till programledaren Ralph Emery i tv-programmet Nashville Now år 1985:

- Under hela tiden jag hade den på mig, frågade folk mig vem som fanns bakom masken. När jag äntligen tog av den, ville folk att jag skulle sätta den på igen.

Den amerikanska artisten Jimmy Ellis.
Jimmy Ellis efter att han slutat färga sitt hår och tagit av masken. Den amerikanska artisten Jimmy Ellis. Bild: DR Jimmy Ellis,artister,orion

Under de följande åren experimenterade Jimmy Ellis med olika genrer.

Alltjämt under namnet Orion försökte han att distansera sig från rollen som Elvis-imitatör med varierande framgång, olika skivbolag och diverse identiteter - Ellis, Cadillac Man, Steven Silver och Ellis James.

Den korrupta underhållningsbranschen

Även om Jimmy Ellis inte längre bar masken, hade han svårt att på allvar träda fram ur skugga av Elvis.

Tanken gjorde honom sjuk, säger Ellis son, Jim Ellis Jr som bor kvar i staden Orrville, Alabama, där både han och hans far växte upp.

Det var här som familjen Ellis gård tidigare låg, men efter att den brann ner har Ellis Jr byggt ett stort trähus där han bor i dag.

Hur kan han vara en imitatör om det är hans naturliga röst?― Jim Ellis Jr, son till Jimmy Ellis

Hans irritation, över vad han kallar den korrupta underhållningsbranschen, låter sig inte kväsas medan han berättar om den far som hela livet kämpade för att inte bli kallad imitatör.

- Hur kan han vara en imitatör om det är hans naturliga röst, frågar sig Jim Ellis Jr flera gånger med höjd röst.

Jim Ellis Jr sitter inte ner när han talar. Han går runt, ordnar med disken, öppnar kylskåpet och vrider av kapsylen på en öl, medan han tydliggör att de kontrakt hans far skrev under var som att ingå en pakt med djävulen själv.

Mot slutet av 1980-talet gick Jimmy Ellis likväl in i den roll han under åratal försökt motarbeta. Han uppträdde med Elvis-låtar på olika hyllningskonserter och gick även upp på scenen med Elvis gamla kompband The Jordanaires.

Det är en brutal värld, musikindustrin.

Det är därför som Jim Ellis Jr håller sig borta från den, slår han fast, medan han berättar om en av de gånger då hans fars röst jämfördes med Elvis i tv-program för att säkerställa att det var frågan om två olika människor.

Men, tillägger han, om man kikar på bilder på Elvis far, Vernon Presley, och Jimmy Ellis, är de helt identiska.

Så lika var Jimmy och Vernon
Så lika var Jimmy och Vernon 0

Kan det vara förklaringen till Jimmy Ellis röst? Att han var Elvis bror?

Adopterades 5 år gammal

Jimmy Ellis talade inte mycket om sin tidiga barndom. Han adopterades fem år gammal av Mary Faye och Furniss Ellis och hade tydligen inget större behov av att hitta sina biologiska föräldrar.

Enstaka gånger har han nämnt sin biologiska mamma, Gladys, men få har hört talas om Ellis pappa. En av dem som gjorde det var vännen Steve Kelley.

- Första gången jag träffade Jimmy sade han ”jag är född i Pascagoula, Mississippi. Min mor hette Gladys och min far Vernon. Jag vet inte vem min far var, men på födelseattesten står det Vernon”.

- Varför han aldrig använde de uppgifterna till något är det ingen som kan veta. Det är kanske i verkligheten ett större mysterium än Orion någonsin var. Hade han tagit av sig masken och sagt: Jag är inte Elvis, men möjligtvis han halvbror, hade det förändrat allt, säger Steve Kelley.

Den före detta turnémanagern har ändå fått reda på att en ung Vernon Presley tillbringade en del tid i Pascagoula, där Jimmys Ellis biologiska mamma Gladys bodde under samma tid.

Ännu en svag och vansinnig teori som en del av mytologin om Elvis? Eller en ganska logisk förklaring?

En av Ellis mest minnesvärda dräkter som har en slående likhet med de kläder som Elvis bar i Las Vegas i slutet av 70-talet.

Varje bild en smärtsam påminnelse

För sonen Jim Ellis Jr har uppmärksamheten kring faderns ursprung satt igång tankarna. Han vill inte utesluta anknytningen till Elvis Presley och vill nu undersöka sin fars födelseattest.

En enkel ansökan till myndigheterna i Mississippi där fadern föddes kan ge klarhet. Men han vill gärna gå via sin advokat för att kunna hålla det privat.

Tillräckligt många har kommit förbi och bankat på dörren i hopp om att uppnå ett eller annat, förklarar han.

Hade han tagit av sig masken och sagt: Jag är inte Elvis, men möjligtvis hans halvbror, hade det förändrat allt.― Steve Kelley

Uppmärksamheten klarar han sig bra utan. Med sin lite bryska framtoning och de tunga stegen när han går runt på verandan på framsidan av huset, är det svårt att inte tro på det.

Varje intervju, varje bild, varje telefonsamtal om sångaren Orion är en smärtsam påminnelse om det som stod i vägen för att uppfylla faderns dröm, enligt Ellis Jr.

I hans ögon var det Jimmy Ellis som hade rösten för att bli berömd.

Och han har tillräckligt med historier. I samtal från excentriska personer säger han att hans far är Elvis – eller att Elvis faktiskt ligger begravd på hans mark.

Galna och otroliga teorier som i sig själv kan tolkas som ett uttryck för den hysteri som myten om Elvis Presley framkallar.

Jimmy Ellis, hur talangfull han än var, kommer förmodligen aldrig att inspirera till samma religiösa dyrkan som kungen av rock'n'roll.

En snabb sökning på internet avslöjar ändå en ganska omfattande och dedikerad skara av fans som ägnar exceptionella mängder tid åt att utbyta anekdoter och förbehållslös beundran för mannen vars karriär existerade i skuggan av Elvis.

Vars röst på en och samma gång var en förtrollning och förbannelse.

Den amerikanska artisten Jimmy Ellis.
Jimmy Ellis som han helst ville bli sedd. Med sitt naturliga gråa hår, jeans och skjorta. Den amerikanska artisten Jimmy Ellis. Bild: DR Jimmy Ellis,artister,orion

Epilog

Med åren blev det allt färre konserter i Jimmy Ellis kalender.

Fastän han aldrig helt övergav musiken, tillbringade han mer och mer tid i hemstaden Orrville där han drev flera affärsverksamheter och ägnade sig åt familjelivet.

En decembermorgon år 1998 öppnade Jimmy Ellis som vanligt sin pantbank då han utsattes för ett väpnat rån och sköts på nära håll.

Han blev 53 år gammal.

Den amerikanska artisten Jimmy Ellis gravsten.
Ellis ligger begravd bredvid sina föräldrar på kyrkogården New Live Oak i Selma, Alabama. Den amerikanska artisten Jimmy Ellis gravsten. Bild: DR Jimmy Ellis,artister,gravsten

Den 11 oktober 2000 blev den då 23-årige Jeffrey Lee dömd för mordet på Jimmy Ellis och hans exfru Elaine Thompson som också befann sig på samma plats.

Jeffrey Lee är i dag en av de 155 dödsdömda fångarna i fängelset Holman i södra Alabama.

Han har flera gånger ansökt om att få sin dom hävd eller omprövad.

Tidigare i år fick han det senaste avslaget.


Den amerikanska artisten Jimmy Ellis under artistnamnet Orion.



Den amerikanska artisten Jimmy Ellis under artistnamnet Orion.
Bild: DR
Jimmy Ellis,artister,orion

Texten är en lätt bearbetad översättning av DR:s reportage "Manden de troede var Elvis" skrivet av Louise Brodthagen Jensen.

Videomaterial från Jimmy Ellis uppträdanden och intervjuer med bland annat Jim Ellis Jr och John Singleton finns i den danska originalartikeln.

Den svenska översättningen är gjord av Sara Ekstrand, Svenska Yle.

Bilderna tillhör Jim Ellis Jr, Sun Records och Kenneth Dokkeberg, medförfattare till Ellisbiografin In the shadows of a king, skriven av Dokkeberg, Kelly och Dillard och är publicerade med specialtillstånd av DR.

“Kan man skriva om drakar kan man också skriva om normbrytande samhällen”

$
0
0

För Maria Turtschaninoff ger fantasygenren både frihet och struktur. Hennes böcker har blivit internationella succéer, men skrivandet i sig är fortfarande intimt. Varje bok är en kamp, och ett lustfyllt sökande efter nya sätt att berätta.

Den finlandssvenska läsutmaningens fantasymånad är över, men det är inte förbjudet att ägna sig åt “fantasy som kanske inte innehåller drakar” för det.

En som hittills har skrivit just sådan fantasy är Maria Turtschaninoff, men det beror inte på att hon skulle ha något emot drakar, tvärtom.

- Jag älskar drakar, de är bara så använda inom genren att det gäller att hitta på en ny vinkel för att skriva om dem, och det har jag ännu inte gjort.

Maria Turtschaninoff
Maria Turtschaninoff Maria Turtschaninoff Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff

Hon passar ändå på att tipsa om boken “Tooth and Claw” av den walesiska författaren Jo Walton där drakarna beter sig som Jane Austen-karaktärer.

Överlag säger Turtschaninoff att det skrivs mycket gränsöverskridande och normbrytande fantasy just nu.

- Det är mycket lek med könsroller och andra strukturer. Mycket diversitet överlag, och det är bra eftersom jag tror att det läcker över i den andra litteraturen också. Fantasyn och sci-fin är ofta banbrytande såtillvida att trenderna där kommer tio år senare på annat håll.

Vad tror du att det beror på?

- Eftersom man redan befinner sig i periferin har man kanske inte så mycket att förlora. Dessutom är det ett mer tillåtande klimat - kan man skriva om drakar kan man också skriva om samhällen som inte ser ut som vi är vana vid. Det går att vara lite modigare.

Vånda och magi

Maria Turtschaninoff har gett ut sex stycken fantasyromaner, men trots all den erfarenheten är varje projekt en ny kamp.

Det är som att kasta sig i ett djupt hav utan livbåt, varje gång― Maria Turtschaninoff

- Folk tror ofta att bara för att man skrivit böcker förr så kan man lita på att det blir bra, men så är det faktiskt inte, säger Turtschaninoff.

Varje ny bok innebär stunder av vånda, men också stunder som nästan kan kallas magi.

- Fantasyskrivandet handlar mycket om att bygga upp en värld, kartlägga människorna och deras levnadsförutsättningar, men sedan kunna stiga åt sidan och vara öppen för vad berättelsen vill. Någon har beskrivit det som att köra bil i mörkret - man ser en liten bit av vägen i lyktskenet, men inte allt. Det gäller att kunna bli överraskad, även om allt kommer ur mig själv. Det är det som nästan är lite magiskt, säger Turtschaninoff.

Ingen större prestationsångest

Maria Turtschaninoff befinner sig nu i den för Svenskfinland ovanliga situationen att boken som hon arbetar på var såld utomlands redan innan skrivandet påbörjades.

Det rör sig om del tre i serien Krönikor från Röda klostret, vars tidigare delar Maresi (2014) och Naondel (2016) har utkommit i 17 respektive 10 länder.

Böckerna Maresi och Naondel.
Maresi och Naondel är de två första delarna i en planerad bokserie med tre delar. Böckerna Maresi och Naondel. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,fantasy

Någon större prestationsångest känner hon ändå inte.

- Det låter klyschigt, men när jag väl sitter där och skriver är det bara jag och texten som gäller, och det blir varken bättre eller sämre av att boken är såld utomlands.

Att komma till den här punkten är resultatet av många år av att skriva och skriva om.

Turtschaninoff började skicka in manus redan i 20-årsåldern, och fick lära sig mycket den hårda vägen, genom refuseringar.

- Det var väldigt förkrossande varje gång, eftersom skrivandet var en extremt personlig och intim dröm som jag vid det skedet inte talade öppet om, men jag lärde mig mycket om mig själv genom att jag inte gav upp. Speciellt kommentarerna jag fick av min nuvarande förläggare Sara Ehnholm Hielm hjälpte mig framåt, det var en väldigt bra skola.

Bästa av två världar

Den internationella framgången har fört med sig fina kontakter och intressanta utbyten med andra länders litteraturbranscher och författare, men det har också fått Turtschaninoff att uppskatta Svenskfinlands litenhet.

- I den anglosaxiska världen är fantasy för unga en väldigt kommersialiserad genre, vilket gör att mina kolleger har strikta krav från agenter och förläggare angående vad de får och inte får skriva om för att böckerna ska sälja och hur tätt böckerna borde utkomma. I Svenskfinland är de kommersiella framgångar man kan nå så begränsade att det går att koncentrera sig på att helt enkelt skriva bra litteratur, säger Turtschaninoff.

Böckerna Naondel, Maresi och Anaché.
Ett urval ur Maria Turtschaninoffs produktion. Böckerna Naondel, Maresi och Anaché. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,finlandssvensk fantasy

Hon tillägger att det är en lyx att på det här sättet få det bästa av två världar. De internationella kontakterna har gett nya perspektiv på det egna skrivandet.

- Mycket av det som uppfattas som vardagligt här är väldigt exotiskt utomlands, det har gjort det möjligt för mig att se på mitt material med nya ögon.

Till exempel var det först i England som Maresi började kallas feministisk fantasy. Sedan följde stämpeln med tillbaka till Norden igen, men trots att Turtschaninoff i allra högsta grad står för det feministiska är hon rädd att märkningen också kan fungera exkluderande.

- Om den här fantasyn är feministisk, är då all annan fantasy chauvinistisk? Måste vi ge genren ett annat namn bara för att böckerna handlar om självständiga kvinnor? Det borde vara en form av fantasy på lika villkor.

Moral och berättelser

Överlag är Turtschaninoff inte intresserad av att föra fram tydliga budskap i det hon skriver, även om hennes värdegrund givetvis finns med.

Hon är också medveten om att böcker som till stora delar läses av unga har enorm potential att påverka sina läsare, eftersom de flesta har sina mest omvälvande läsupplevelser i tonåren.

Är det utmanande i en genre som fantasy, där gott och ont får rätt mycket plats?

- Nja, det finns ju gott och ont i alla, och jag tycker det är mycket intressantare att försöka visa på de strukturer som formar våra handlingar.

Till exempel i Maresi är min poäng inte att alla män är onda, utan att samhällsstrukturerna ger män makt som kan användas på ett mycket felaktigt sätt - till exempel för att kontrollera kvinnorna i sin familj.― Maria Turtschaninoff

Mest intresserad är Turtschaninoff helt enkelt av att berätta historier, och utforska nya tekniker för att göra rättvisa åt varje berättelse.

Vad är en berättelse för dig?

- Det är något vi inte kan få nog av, det talar till något väldigt primärt i oss och säger saker om livet och vad det är att vara människa. Det sitter liksom i ryggmärgen, därför har jag inte analyserat det så mycket. Jag är uppvuxen på berättelser och jag älskar dem.

Språk och struktur hjälper

Rent konkret definierar Turtschaninoff berättelser som något handlingscentrerat - en människa står inför val, försöker nå ett mål och möter olika begränsningar.

Det får aldrig vara statiskt, men det finns vissa formmässiga genrekonventioner att hålla sig till, och det underlättar skrivandet.

- När det är rätt rytm och flyter på och berättelsens struktur arbetar som den ska känner jag det i märg och ben. Det är helt enkelt ett verktyg jag begriper mig på.

En uppslagen bok.
En uppslagen bok. Bild: Ylva Perera/Yle läsa

Fantasyns språk fungerar på liknande sätt. Turtschaninoff dras till det arkaiska språket med högtidliga formuleringar, men betonar att det är viktigt att språket aldrig kommer i vägen för berättelsen, och att varje karaktär pratar på ett sätt som är realistiskt för den.

- Till exempel i Maresi är jagberättaren tretton år, men samtidigt beläst, medan Arra är berättad ur ett utomstående perspektiv, som en saga. Det medför olika krav på språket.

Ritualer förmänskligar det främmande

Innehållsmässigt finns det ett antal återkommande teman genom hela Turtschaninoffs författarskap. Ett är att olika typer av ritualer och traditioner ges stort utrymme i skildringen av de olika folkslagen hon skildrar.

- Att ha ritualer för olika saker i världen som man inte riktigt förstår är en väldigt mänsklig handling, det finns i alla kulturer och tidsåldrar. På så vis är det ett sätt att göra de här påhittade världarna konkreta och relaterbara.

Magin som ritualerna frammanar är ändå mer påtaglig och reell i böckerna än i den verkliga världen.

I Turtschaninoffs universum kommer den magiska kraften oftast från världen själv, och är mäktigare än människorna som tolkar och använder sig av den.

- Det finns en grundtanke om människans balans med naturen, om att kunna arbeta med naturens livskraft och inte mot den, som säkert kommer från min bakgrund som humanekolog.

Karta ur Naondel.
Karta av Sanna Mander, ur Naondel. Karta ur Naondel. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,karta

Är det en slump att det främst är kvinnor som står i kontakt med naturen i dina böcker?

- Nej, men bara för att jag valt att fokusera på kvinnorna i världen som jag utforskar betyder det inte att det inte kan finnas män där som också står i nära kontakt med naturen. Jag har inte medvetet valt att skriva om kvinnor, men jag dras helt klart till deras berättelser - delvis för att jag minns hur viktigt det var för mig som barn att kunn spegla mig personerna jag läste om.

Kvinnligt hantverk och överlevnad

I böckerna ägnas också mycket utrymme åt skildringar av överlevnads- och praktiska vardagssysslor, vare sig berättelsen utspelar sig hos ett nomadfolk eller i ett kloster.

- Som barn älskade jag själv att läsa böcker som handlade om hur man gjorde saker. Jag läste min mamma och mormors gamla flickböcker, och där kunde man lära sig hur man gör allt från egna gevärskulor till ost, säger Turtschaninoff, och tillägger att det också handlar om att lyfta upp kvinnligt hantverk.

Boken Anaché av Maria Turtschaninoff.
I Anaché beskrivs nomadfolkets liv ingående. Boken Anaché av Maria Turtschaninoff. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,bok

- Mycket fantasy handlar om att rida ut med svärd i hand och rädda världen, men någon måste också baka bröd och tillverka kläder för att världen ska räddas. Jag vill lyfta fram allt som kvinnor genom tiderna gjort för att deras familjer ska överleva.

Finns här också en politisk dimension? Att påminna om våra levnadsvillkor?

- Det är inte ett uttalat syfte, men visst finns den tanken där. Hur beroende vi är av naturen och hur skör balansen är. Här i Finland är ganska många av oss ändå vana att vara på sommarstugor och romantisera mumintillvaron med oljelampor och hemlagad sylt, det är kanske därför den här typen av skildringar syns mer i den nordiska litteraturen än i den anglosaxiska.

Trivs i subkulturen

Även om fantasyn i dag är allt annat än osynlig i världen tack vare film- och tv-seriesuccéer upplever Maria Turtschaninoff fortfarande att det går ganska vattentäta skott mellan fantasyförfattare och andra författare i litteraturvärlden.

- På bokmässor och liknande är det nästan alltid så att fantasyförfattare bara paras ihop med varandra. Det är lite synd för den litterära diskussionen i stort.

Samtidigt uppskattar Turtschaninoff också att fantasyn är sin egen grej.

- Så är det nog för de flesta som är aktiva i en subkultur, vi vill gärna ha vårt nörderi för oss själva.

Trivs du bättre på en fantasykongress eller på en litteraturfestival?

- Jag är bekväm i båda sammanhangen, men fantasyfolket är “my people”. Där är vi alla fans, också hedersgästerna.

Det är mindre pretentiöst och elitistiskt, George R.R. Martin kan sitta i ett hörn medan vi andra sjunger karaoke!― Maria Turtschaninoff

I augusti kommer Maria Turtschaninoff att medverka i den internationella fantasykongressen Worldcon som exceptionellt nog arrangeras i Helsingfors.

- Det är helt sjukt stort - Worldcon ordnas sällan utanför USA, och har aldrig ordnats i Norden tidigare, så att det nu ska hända i Finland är fantastiskt, säger Turtschaninoff.

När nästa bok om Röda klostret utkommer är ännu inte fastslaget, men fansen kan trösta sig med att det är mycket spännande på gång.

Bland annat har filmoptionen för Maresi blivit köpt av brittiska bolaget Film 4, så det är inte omöjligt att berättelser som hittats på i Karis dyker upp på internationella biodukar i framtiden.

Smått magiskt i sig, men alldeles sant.

Maryan Abdulkarim: Det var befriande att se Sana och Skam bryta normerna

$
0
0

Skam formulerar ett ständigt närvarande hopp och Sana behövs -
genom henne binds vårt mångfaldiga samhälle ihop, skriver Maryan Abdulkarim i den här kolumnen.

Den norska serien Skam har varit årets populärkulturella fenomen 2017. Om du inte slutade läsa efter den meningen så hör du antagligen till dem som troget följt serien.

Du kanske har haft en egen Skam-ritual: lite lösgodis eller annat smått och gott, en bekväm position, en viss plats där du brukar titta på serien och slutligen uppdaterar du Arenan tills det nyaste avsnittet dyker upp.

För mig blev det en rutin att följa serien tillsammans med husets tonåring, någonting som krävde att vi båda fick våra tidtabeller att gå ihop, vilket medförde att vi inte alltid hann se nästa avsnitt genast när det kom ut.

Oftast såg vi serien via en bärbar dator och låg bekvämt på sängen. Vi skrattade åt samma grejer och ibland såg vi på varandra och uttryckte vår irritation över något.

Det var inte bara innehållet som gjorde Skam viktig för mig, utan också det utrymme runt serien som jag och tonåringen skapade tillsammans.

Jag följde också med mina jämnårigas (30+) hyllningar och diskussioner om serien på sociala media.

Ungdomsserien Skam blev så mycket mer än bara en ungdomsserie och personer av alla kön och åldrar föll för hypen.

Sana i säsong 4 av tv-serien Skam.
Sana Sana i säsong 4 av tv-serien Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie)

Sana binder ihop och formar vårt mångfaldiga samhälle

Det sägs att skaparna bakom Skam verkligen gjort sitt bakgrundsarbete, man har umgåtts med unga och tagit reda på vad publiken verkligen vill se.

De duktiga skådespelarna i serien gör även sitt för att göra karaktärerna trovärdiga.

Bakom Skams framgång ligger summan av många olika delmoment, kombinerat med det politiska klimat som dagens européer lever i. Vi behöver karaktärer som Sana för att binda ihop och forma vårt mångfaldiga samhälle i en tid då Europa genomborrats av rädsla.

En rädsla som ofta riktas mot muslimerna i vårt samhälle.

I serien blandades utopi med verklighet och ungdomarnas huvudroller byggde delvis på de vuxnas frånvaro.

Det är Sana Bakoush som binder ihop en grupp unga som sedan formar sin egen gemenskap. De har gymnasiet och bostadsorten gemensamt, men har alla sina egna personliga utmaningar.

Det ständigt närvarande hoppet

I den första säsongen har Eva huvudrollen. Hon är tonårsdotter till en ensamstående mamma och är mycket för sig själv eftersom mamman jobbar mycket, ibland även utomlands. Några andra vuxna syns inte till och Eva plågas av ensamhet.

I Nooras säsong fortsätter samma tema: en ung stark kvinna, som bytt skola. Finansiellt verkar Noora också ha sitt på det torra. Klichén om en ung rik man som förvandlas från sexist till hängiven pojkvän är lätt att bortse från, eftersom det är mer intressant att följa mångfaldigheten i Nooras karaktär.

Samtidigt utvecklas också William eller han blir åtminstone mindre stökig. Det talas om föräldrarna, men de är inte närvarande.

Sana, Even ja Isak keittiössä.
Sana, Even ja Isak keittiössä. Bild: NRK Skam (tv-serie),Iman Meskini,Henrik Holm,Tarjei Sandvik Moe

I Isaks säsong är det inte bara de frånvarande föräldrarna som står för utmaningen utan även en fanatisk tro (kristendom, inte islam) och mentala problem.

Det centrala i säsongen är inte homosexualitet, även om Isak sällskapar med en person av samma kön, utan snarare de utmaningar som alla ungdomar brottas med.

En av de fina sakerna med Skam är det ständigt närvarande hoppet. Sanningen gör en fri, allt ordnar sig till slut och det är ungdomarnas egen gemenskap som bekräftar att det är okej att vara precis sådan som man är.

Ungdomarna stöder varandra och de vuxna lyser som vanligt med sin frånvaro. Undantaget som bekräftar regeln är den egensinnigt normbrytande skolhälsovårdaren.

Vänskap är det viktigaste

Sana Bakoush. Redan under de tre första säsongerna fattade vi tycke för Sana som då hade en biroll, och i den fjärde säsongen fick vi en djupare inblick i hennes själslandskap och mer känsliga sidor.

Att Skam är den överlägset största populärkulturella händelsen 2017 beror till stor del på Sana. Det är Sana som håller ihop den gemenskap som ungdomarna skapat och upprätthåller, men samtidigt är det också hon som även i de egna kretsarna ibland står utanför.

För henne består utmaningarna inte av frånvarande föräldrar utan av konflikter mellan den religion och det samhälle hon lever i. Sana lyckas till slut övervinna konflikterna, men inte utan sina vänners hjälp.

Ett av Sanas mest fascinerande drag är hennes starka rättskänsla; något som bl.a. syns i scenen där Pepsi Max-tjejerna frågar Sana varför hon är sur på dem och Sana lugnt och sansat konstaterar att de talat skit om hennes kompisar i oktober förra året.

Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana i första säsongen av Skam.
Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana i första säsongen av Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,6244 0004 000,Ulrikke Falch,Josefine Frida Pettersen

Det var viktigt att Sana porträtterades mångsidigt

Ibland märkte jag att jag saknade den slagfärdiga Sana från de tidigare säsongerna, en ”boss lady” som man inte muckade med.

Det var en njutning att se på, eftersom det var så befriande: en ung muslimsk tjej som fick dem som undervärderade henne att sätta kaffet i vrångstrupen.

Jag lade även märke till att det främst är den sortens kvinnliga karaktärer med minoritetsbakgrund som jag själv beundrar.

Det var viktigt att vi fick se Sana som en mångbottnad, holistisk människa. Det är en välkommen skildring som vi sett allt för få av.

Jag konstaterade också tillsammans med min tonåring att det nog är så här det känns för vita tittare, då de ser personer som liknar dem porträtteras på ett mångsidigt sätt på tv.

Sana i första säsongen av Skam.
Sana i första säsongen av Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,iman meskini som sana

Då mainstream vågar bryta normerna...

En sak jag hade önskat av manusförfattarna är att de skulle ha beskrivit Sanas mamma som en muslimsk kvinna utan slöja. Det hade ökat djupet och gett en mångsidigare bild av muslimska familjers verklighet.

När man i mainstream vågar bryta normerna är resultatet nytt, mångsidigt och intressant. Trots detta är det sällan någon som följer upp dess pionjärer. Denna brist på efterföljare förringar pionjärernas betydelse och resulterar i att de ses som enskilda fall, som till syvende och sist inte lett till några paradigmskiften.

Som serie har Skam intagit en pionjärroll, och jag hoppas att andra kommer att fortsätta i dess kölvatten så att Skam får ett större genomslag och verkligen lyckas förändra normerna för vem som syns i rutan, vem som hörs och hur man berättar historier som avviker från normen.

Maryan Abdulkarim är bland annat skribent och medborgaraktivist.

Översättning från finska: Jonatan Pedersen.

Här kan du se Skam:

Mer om Sana:

Rysk-sovjetiske "hovmålaren" Ilja Glazunov död

$
0
0

Den berömde ryske konstnären Ilja Glazunov har dött. Han var sedan nära 60 år en av Rysslands mest uppburna konstnärer, och blev även i Finland känd för sina porträtt - inte minst av president Kekkonen.

Glazunovs familj uppger för ryska medier att konstnären avled natten till söndagen i en ålder av 87 år. Jordfästningen kommer enligt TASS att ske i Kristus Frälsarens katedral i Moskva.

Ilja Sergejevitj Glazunov (både förnamnet och släktnamnet uttalas med betoning på sista stavelsen) var född i Leningrad 1930.

Han höll sin första utställning 1957, blev snabbt berömd som porträttmålare, och fick äran att avporträttera en lång rad sovjetkoryféer och internationella kändisar.

Tack vare ett porträtt av Anita Hallama, hustru till diplomaten Jaakko Hallama och sedermera president Urho Kekkonens älskarinna, skaffade sig Glazunov redan på 50-talet kontakter i Finland.

År 1973 inbjöds han till vårt land för att utföra ett officiellt porträtt av UKK för Paasikivi-samfundets räkning. Senare visade det sig att konterfejet beställts i PR-syfte av den nystartade damtidningen Jaana.

Porträttet väckte en hel del diskussion, inte minst för att konstnären sedan målningen offentliggjorts tillät sig en hel del ändringar. Kekkonen själv tittade på tavlan i tre minuter under fullkomligt tystnad, innan han framförde sitt något svårtydbara tack.

Urho Kekkonens porträtt målad av Ilja Glazunov
Urho Kekkonens porträtt målad av Ilja Glazunov Urho Kekkonens porträtt målad av Ilja Glazunov Bild: Mauri Ratilainen / Com.pic - Kuvatoimisto / All Over Press Urho Kekkonen,Ilja Glazunov,porträtt

Porträttet hängde under en tid på Finlandiahuset, sedan på hotell Presidentti. Numera kan det beundras på Urho Kekkonens museum Ekudden.

Av övriga finländare som Glazunov avbildade kan nämnas Marimekkos grundare Armi Ratia, som blev mycket god vän med honom.

Fick konstakademi uppkallad efter sig

I Sovjetunionen överhopades Glazunov med utmärkelser och privilegier. Hans goda relationer till de styrande gjorde det inte bara möjligt för honom att resa och knyta kontakter med utlandet.

Han verkade också som kontaktman och beskyddare för systemkritiker från det "patriotiska" och monarkistiska lägret, och ombesörjde bland annat utsmugglingen av deras skrifter till väst

Från och med slutet av 1980-talet knöts Glazunov allt närmare den högerextrema, antisemitiska rörelsen Pamjat (Minne) och blev känd för sina ultrakonservativa och nationalistiska uttalanden i stort och smått.

Hans konst tog allt oftare upp historiska och religiösa motiv.

Ryska konstnären Ilja Glazunov målning
Ryska konstnären Ilja Glazunov målning Bild: AOP Ilja Glazunov,konst,tavlor,utställningar,konstutställningar,målningar,ikoner

I Vladimir Putins Ryssland fortsatte nådens sol att lysa över Glazunov ända till slutet. 2004 fick han ett eget museum i Moskva, alldeles intill Pusjkin-museet.

År 2009 beslöt regeringen, då under ledning av premiärminister Putin, att uppkalla Rysslands akademi för måleri, skulptur och arkitektur efter Glazunov.

Ryska konstnären Ilja Glazunov skakar hand med Dmitrij Medvedev
Ilja Glazunov och Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev 2010 Ryska konstnären Ilja Glazunov skakar hand med Dmitrij Medvedev Bild: EPA/MIKHAIL METZEL / POOL konstnärer,Glazunov,Ilja Glazunov

Regeringschefen tackade konstnärer för de tjänster han gjort sitt land och sa: "I er produktion flätas vårt fosterlands historia och folkets karaktärsdrag behändigt samman".

Stämningsfull och unik helhet på det nya Muminmuseet - hundratals besökare dagligen

$
0
0

Det första som möter besökaren i det nya Muminmuseet i Tammerfors är den dämpade belysningen och ett behagligt lugn. Den första utställningen innehåller närmare 400 originalillustrationer, teckningar och målningar av Tove Jansson.

De små svartvita konstverken och några målningar i färg är uppdelade enligt de tolv muminböckerna. Tanken har varit att visa hur mumintrollen förändrades och utvecklades genom åren.

Allt detta kompletteras av de tredimensionella mumintablåerna som har skapats av grafikern Tuulikki Pietilä, Tove Janssons livskamrat.

De här små scenerna ur mumintrollens berättelser är fyllda av detaljer och en lekfullhet som man inte kan låta bli att fascineras av.

Ett privilegium att jobba med originalillustrationerna

Museet baserar sig på Tove Janssons originalteckningar och allt i museet är uttänkt efter det.

– Det här är en stämningsfull och mycket unik helhet, med mycket detaljer. Det är säkert ett ställe dit man vill komma på nytt, säger amanuens Monika Antikainen.

Själv flyttade hon från Åbo till Tammerfors i början av juli, för att börja på sitt drömjobb bland Tove Janssons mumintroll.

– De här illustrationerna är någonting som har fascinerat mig jättelänge. Överhuvudtaget är barnböcker och barnboksillustrationer något jag vill jobba med. Så möjligheten att få jobba med originalverken är jättefin, säger Antikainen.

Muminmuseet i Tammerfors.
Allt i museet går på flera språk, också japanska och ryska. Muminmuseet i Tammerfors. Bild: Lehtikuva mumintroll,Muminmuseet

Janssons födelsedag firas med en separat utställning

Monika Antikainen kommer att jobba med den omfattande samling som Tove Jansson och Tuulikki Pietilä donerade till Tammerfors konstmuseum. Som bäst förbereder hon museets första separata, tillfälliga utställning.

Den kommer att visas i Observatoriet, som ligger i anknytning till museet. Utställningen öppnas i augusti för att fira Tove Janssons födelsedag den 9 augusti och berättar om hur muminfigurerna föddes och utvecklades.

Muminmuseet i Tammerfors.
Dämpad belysning och bakgrundsljud skapar en harmonisk stämning i museet. Muminmuseet i Tammerfors. Bild: Lehtikuva Muminmuseet,mumintroll

Verken respekteras

Det nya Muminmuseet har fått en lyckad start med nästan 800 besökare dagligen, sedan museet öppnade i sina splitternya lokaler i Tammerforshuset den 17 juni i år.

Tidigare fanns en del av teckningarna och tablåerna utställda i det som kallades Mumindalen.

Nu har den enorma konstsamling som Tove Jansson och Tuulikki Pietilä donerade till Tammerfors konstmuseum äntligen fått en bestående, värdig utställningsplats. Det var också Tove Janssons önskan.

– Jag tror nog att hon hade varit nöjd med det här museet. Det Tove ville var att man ser på hennes verk som konst. Och det har vi gjort här. Vi visar respekt för de här verken, förklarar amanuens Monika Antikainen tanken bakom Muminmuseet.

Viewing all 20276 articles
Browse latest View live


<script src="https://jsc.adskeeper.com/r/s/rssing.com.1596347.js" async> </script>