På natten åker två vänner och jag bil mot Åbo. Det är dimma och det blixtrar i molnen. Flow ligger bakom oss, motorvägen framför oss. Autobahn i en Volkswagen. Kraftwerks elektroniska, samlade hitkavalkad bakom oss. 3 D glasögon på näsan. Kraftwerk är mycket bra, en fin avslutning på en söndag med nästan för bra artister. Många kompromisser och tuffa val. Spitzenqualität.
1980-tal. En kompis och jag ligger i en sjö i urgamla våtdräkter. Vi sjunger Public Enemys ”911 is a joke”. Skrattar så att vi skulle drunkna utan flytet i våtdräkterna. Varför vi skrattar minns jag inte. Kanske är det av vänskap. Musik finns med i de flesta av mina vänskapsband.
Public Enemy är otroligt bra men jag står ensam. Man tappar hela tiden bort de man träffar på festivalen. Bandet har en katalog som gett den en plats i rockens Hall of fame. De är kanske inte arga som på 1980-talet men energiska och roliga. Flavor Flav tillägnar Michael Jackson spelningen, trots att denne ”inte har något att göra med rap”. Flavor Flav går runt i publiken. Jag och många andra får hi fiva med honom. Det ger mig kalla kårar och jag känner mig som 14. Trots att Chuck D är en av vår populärkulturs viktiga politisk tänkare är det Flavor Flav som står för snacket. Han får oss att ropa fuck racism, fuck separatism. Synapserna flyger i hans hjärna. Han babblar om det ena och andra. Det är osammanhängande och det är otroligt bra. Vi får veta hur vi inte skall stava om vi vill twittra honom Genom att lyssna på Public Enemy har jag lärt mig mycket om rasism och segregering; glömmer aldrig bilderna i videon till ”Can´t truss it” som visar slaveri och modernt och historiskt våld mot svarta. Det är svårt att underskatta den genomslagskraft som bandet har haft, värdemässigt och i rockhistorien, hur de blandade metal och rap. Att Flow bokade dem är stort. Det var roligt att bandet fortfarande är i form.
Den scen som inte svek en enda gång på festivalen var lilla Other Sound och amerikanska Julia Holter var så bra att jag avstod en god stund Kraftwerk. Hennes uppsättning bestod av cello, violin, trummor, saxofon och själv spelade hon synth. Hela bandet var mycket skickliga och det organiska soundet skiljer sig från Holters tidigare inspelningar. Det låg något drömskt, lite David Lynchskt över musiken. Holters röst rörde sig gränslöst i det varma rummet och hon bjöd på en lite underlig och sympatisk humor. Berättade om drömmar om säckdynor. Sådana kunde man ligga på i Other Sound.
Flow handlar om nyfikenhet och öppenhet. Möjligheten att vidga sina musikaliska vyer finns och själv har jag ganska svårt med jazz för det mesta. Att Ricky-Tick Big Band & Julkinen Sana, alltså med Paleface, Tommi Lindgren och Redrama på röst gav en så tajt, rolig och avväpnande spelning var en viktig upplevelse för mig. Alltid skönt att bli av med negativa idéer. Budskapet i låtarna handlade just om att sluta dissa, att sluta hata och Redrama rappade helt följaktligt stundvis på svenska. ”Om det stör dig är det meningen” rimmade han. Det kändes bra att se på. Det fanns mycket budskap i spelningen och luften var klar att andas under den. Det är ju tyvärr rätt kvavt ibland i vårt land som det är nu.
Jag han också höra några låtar av uppkäftiga och briljanta rapparen Angel Haze, syskonen i Haim lät mycket bra och Äijälä från Terveet Kädet levererade angstig strupsång. Godspeed you! Black Emperor mullrade på kusligt och fint under den för korta stund jag han se dem.
Flow må ha växt sig stor men man har fortfarande chans att uppleva små kufiska grejer. Det legitimerar stora bokningar som drar massorna till festivalen och man balanserar lyckat mellan underground och semimainstream. Jag har ändå aldrig uppskattat den stora scenen lika mycket som på Flows söndag 2013.
Text: Sebastian Bergholm