Av höstens finlandssvenska författare är Zinaida Lindén först ute på plan med en roman som bär titeln För många länder sedan där Lindén rör sig i miljöer och sammanhang som vi fått stifta bekantskap med också i hennes tidigare verk, dvs. på axeln Sovjetunionen/Ryssland – Japan – Finland.
I centrum för handlingen står Galina, en medelålders kvinna som finner sig själv som diplomatfru i en hyrestvåa i Åbo. Hennes man Igor arbetar på det lokala ryska generalkonsulatet, och paret har två barn, sonen Dima som studerar i Tokyo, och dottern Marina som bor hemma.
Under årens lopp har familjen flyttat runt en hel del mellan olika beskickningar i Afrika, Japan och Finland och Galina har enligt bästa förmåga försökt anpassa sig till och finna sig tillrätta i den obekväma rollen som diplomathustru – en roll där hon fått lära sig att lägga de egna ambitionerna åt sidan, bland dem en planerad avhandling i konsthistoria om den italienska 1700-talskonstnären och arkitekten Giovanni Battista Piranesi.
Under alla år som Galina och hennes man vistats utomlands har världen (och inte minst hemlandet Sovjetunionen/Ryssland) förändrats: den politiska och kulturella likaväl som den ekonomiska och samhälleliga kartan har ritats om ett antal gånger och för diplomaten Igor, liksom för hans hustru, är det oklart vilka ”fosterlandets värderingar” de förväntas företräda i främmande makter.
Uppväxt i 1970-talets Leningrad
Galina växte upp i 1970-talets Leningrad som enda barnet till en patolog och en förlagsredaktör - stämningen i hemmet präglades av bohemisk bekymmerslöshet där ”barnet” ofta fick se sig som statist i föräldrarnas självuppfyllda tvåsamhet, ett bihang som ofta skickades till mormodern över helgen så att föräldrarna skulle få vara ifred:
”Det var varats olidliga lätthet. Ingen i min familj besvärade sig med anskaffningar av jordiska tillgångar. För mina föräldrar fanns det ingen morgondag. De flög och flängde. De hade inget behov av utomstående. De var varandras spegelbilder, ett sammansvetsat tandemteam där jag kände mig lite överflödig.”
Efter föräldrarnas död (fadern blir påkörd av en spårvagn och modern begår självmord 40 dagar senare) är det dags för Galina att anpassa sig till ett komplicerat känsloträsk av tomhet och den ”absoluta, ovillkorliga” friheten.
Galina slungas in i ett tillstånd hon avskyr, nämligen kaos – och hela berättelsen i ”För många länder sedan” är egentligen en rekapitulation av Galinas barndom och uppväxt i dåvarande Leningrad, i ”den stadsdel som taxichaufförerna i Leningrad kallade de fattiga judiska kvarteren” och minnesbilder från åren tillsammans med Igor.
Fram växer en bild av en kvinna som kämpar med den illasittande rollen som hunsad hemmafru i en trygg och privilegierad tillvaro där vardagens tristess och bristen på bekräftelse och möjligheter till självförverkligande leder till ett slags livskris.
Galina beslutar sig för att återknyta kontakten till barndomsvännen Roman Aleksin, den enda killen i skolan som fick tillstånd av skoladministrationen att ha axellångt hår. Roman var en udda och exceptionell kille som ”framkallade nyfikenhet och avund”, en kille som Galina under många år hade en nära relation till.
Idag är Roman före detta balettdansör och hyllad demonregissör och Galina och Roman träffas i samband med att Romans teatergrupp gör ett gästspel i Åbo.
Där Galina alltid varit rädd för kaos har Roman ständigt upprätthållit kaos omkring sig. Galina känner en stark dragning och lockelse till den androgyna och frigjorda Roman som blir ett slags representant för, eller kanske snarare påminnelse om, allt det som Galina glömt, försakat och avstått från under årens lopp. Roman är också en av de få kontakter Galina har kvar till sin barndomsvärld, till sina minnen och till hemstaden S:t Petersburg. Men frågan är om Galina förmår släppa greppet och ta livet i egna händer?
Överraskande slutvändning
Alldeles i slutet av romanen tar historien en överraskande och rätt otippad vändning. När Galina besöker sina föräldrars grav på en kyrkogård i S:t Petersburg får hon reda på en hemlighet som i ett slag vänder upp och ner på hela hennes tillvaro.
Hemligheten skall inte avslöjas här, men så mycket kan jag kanske säga att författaren på detta sätt försöker kasta nytt ljus över en del oförklarade element och lösryckta händelser i historien dittills.
Jag är dock lite kluven till denna plötsliga och senkomna gir: vad ska jag göra med denna pusselbit som trots allt inte riktigt sitter sömlöst i helheten? Det känns nästan som om författaren planterat en cliffhanger – som bäddat för en uppföljare, med andra ord.