Nästan 100 långfilmer från hela världen. Dokumentärfilmer. Seminarier. 45 000 sålda biljetter halvvägs in i festivalen. Det är den internationella filmfestivalen i Tromsø (TIFF) i ett nötskal.
- Den i ordningen 25. internationella filmfestivalen i Tromsø har föregåtts av ett intensivt arbete, säger festivalens presschef Håvard Stangnes. Staben har åkt världen runt på olika festivaler för att hitta intressanta filmer och resultatet är en imponerande bredd som geografiskt sträcker sig från Columbia till Kirgisistan och genremässigt täcker allt från långdokumentärer och vampyrparodier till finstämda betraktelser över människans utsatt i totalitära samhällen.
Fransk huvudfilm
Festivalens huvudfilm Return to Ithaca (premiär i Finland senare i vår) av fransmannen Laurent Cantet är precis en sådan film som speglar festivalens grundtema. I den här filmen förflyttas vi till dagens Kuba. Filmen skildrar fem medelålders vänners möte under en kväll och natt i Havanna, när författaren Amadeo återvänder från sin landsflykt i Spanien för att återse sina forna vänner. Filmen handlar mycket om Kuba, fast ännu mer om hur man som individ överlever ett totalitärt samhälle, säger Laurent Cantet.
- Jag ville göra en film om vänskap, om hur vänskapen är det enda som man kan ty sig till när de politiska idealen förvrängts eller vänts emot dig.
Filmen skildrar på ett övertygande sätt det kubanska samhällets kluvenhet. Stolthet och socialistisk glöd förvandlas lätt till misstänksamhet och förljugenhet. Ingen går opåverkad. Alla måste skapa sina flyktmetoder för att uthärda förtrycket. Skickligt visar Cantet hur somliga av ungdomsvännerna blivit bittra eller alkoholiserade, medan andra blivit medlöpare eller stenhårt vägrar tro att förändringens vindar blåser.
-Det är omöjligt för mig att säga vart Kuba är på väg, säger Laurent Cantet, men förändringen sker snabbt. Det är jag helt övertygad om.
Förutom franska filmer av Laurent Cantet, Bruno Dumont eller Paco de León bjuder TIFF på en mängd utomeuropeiska alster i Offhollywood-genren som Håvard Stangnes kallar den. Det är frågan om handplockade filmer från t.ex. Kirgisistan, Ryssland eller Chile som aldrig skulle komma upp på den vanliga biorepertoaren, men som i Tromsø möter en entusiastisk publik, säger Håvard Stangnes.
-Om man får skryta med sina landsmän, så kan man säga att Tromsøborna går man ur huset för att se på film. Staden har ca 70 000 invånare och under den aktuella filmveckan säljer vi ungefär lika många biljetter.
Somliga tar rentav vintersemester en vecka för att bara gå på film. Andra kommer från filmklubbar i Finland för att ta del av det unika utbudet.
Dokumentärernas frammarsch
Vid sidan av det breda spelfilmsutbudet kan man på filmfestivalen i Tromsø ta del av en mängd dokumentärer, påfallande många med ett socialt engagerande tema så som utsatthet och förtryck. Ett talande exempel är den kinesiske filmaren Hao Zhous film Cotton.
-Detta är inte en film om bomull, sade han i sitt inledningsanförande och gjorde det väldigt tydligt att det istället handlar om den lilla människans utsatthet.
Haos film är en förvånansvärt uppriktig i sin skildring av böndernas och fabriksarbetarnas liv som bara kretsar kring odling och ackord. Filmen visar ett modernt slaveri. Nyktert och utan stora åthävor skildrar han några familjer, vars liv helt och hållet är beroende av de vita fibrerna som omvandlas till jeans för konsumenter i väst.
Boyhood på norska
En av festivalens mest omtalade dokumentärer är ändå Aslaug Holms Brødre. I åtta år dokumenterade hon sina två söners liv och resultatet blev en fascinerande uppväxtskildring som rymmer barndomens stora känslor och det spirande vuxenlivets förundran. Dessutom väver Aslaug Holm in autentiska smalfilmsupptagningar ur sin egen barndom i en liten by där sälfångsten höll orten vid liv och där orden ansågs onödiga. Resultatet av åtta års möda är förstummande vackert, roligt, men framförallt väldigt gripande.
- Målet var att vara så ärlig som möjlig. Jag ville skildra mina söners uppväxt, skildra det lilla universumet, säger Aslaug Holm, dagen efter att filmen fått sin världspremiär. 
Likt Richard Linklaters film Boyhood skildrar Aslaug Holm sina pojkars uppväxt. Även om greppet är dokumentärt finns det påfallande likheter. Stundtals är det som om dokumentärfilmen obemärkt övergick i en spelfilmsestetik, som om jakten på det perfekta filmatiska ögonblicket undanträngde kravet på sanning och uppriktighet och förvandlade projektet till något drömskt och gåtfullt. För Brødre är en fascinerande film som ställer många frågor om autenticitet på sin spets, samtidigt som den hela tiden är så omfamnande i sitt direkta tilltal. Brødre är en film om att växa upp, men också en film om en mamma som till slut måste ta avsked av sitt projekt och indirekt också av sina söner.
- Nu är det nog mamma, säger den 17-åriga Markus i slutet av filmen. Du har materialet och mer därtill.
Åtta år av filmning har inneburit uppoffringar av hela familjen, men respekten och tilliten har hela tiden burit det personliga filmprojektet vidare.
- Fast nu är det dags för mig att ta itu med nya projekt, säger Aslaug Holm och verkar både lättad, men samtidigt lite vemodig över att hon inte längre har sönerna tryggt i kameralinsen.
Redaktör: Petter Lindberg
Filmfestivalen i Tromsø pågår fram till den 18/1.
Ett festivalreportage kan höras i Kulturmagasinet i Radio Vega den 21/1.
Aslaug Holm och Laurent Cantet kan ses i kulturprogrammet Lasso senare i vår.