Plats: en sliten teater på Broadway. Huvudperson: en sliten skådis med ett förflutet som superhjälte. Handling: drömmen om att göra något viktigt. På riktigt.
Alejandro González Iñárritus satiriska dramakomedi ”Birdman” kretsar kring skådespelaren Riggan Thomson (Michael Keaton)– en man som tack vare sin forna roll som flygande superhjälte säkrat en plats på Hollywoodhimlen. Problemet är bara att han vill ha mer. Han vill bli tagen på allvar. Visa vad han kan. Göra något som betyder något.
Och vad passar väl bättre som kultur-”cred” än att investera alla sina pengar i en Raymond Carver-uppsättning på en prestigefylld Broadwayteater? En uppsättning som man inte bara regisserar själv utan även spelar huvudrollen i?
Och vad kan väl vara svårare att ro i land än ett dylikt projekt? Åtminstone om man valt att anlita skådespelarbranschens mest begåvade enfant terrible (Edward Norton). Eller ger intervjuer åt redaktörer som har en helt egen agenda.
Lägg sedan till en driven producent (Zach Galifianakis), en olycklig flickvän (Andrea Riseborough), en självutplånande kvinnlig stjärna (Naomi Watts), en ex-fru som alltid har rätt (Amy Ryan) och en dotter (Emma Stone) som åker ut och in på avvänjningskliniker så är det bäddat för katastrof på scenen och en fröjd på duken. En stor fröjd.
Matig metahistoria
Med fräscha grepp bjuder ”Birdman” på lager av hänvisningar och blinkningar till alla som sett mycket film, till alla som intresserar sig för eller sysslar med kulturyttringar av olika slag och till alla som jobbar med att bedöma dessa.
Hur är det att för evigt vara fånge i en superhjältekostym? Varför är det just dessa actionladdade fantasier som publiken vill se – om och om igen? Vad fyller replikerna i en pjäs med verklig mening? Hur väcker man den blaserade åskådare som ständigt vill ha mer?
När finns det risk för att en kritiker inte ser skogen för alla förutfattade meningar? När övergår viljan att analysera i njutning över att kunna avfyra slipade elakheter?
Och varför är det så förtvivlat svårt att leva? I nuet. På riktigt. Inte via en roll man spelar eller drömmen om det som skall hända imorgon. Sedan - när allt har blivit annorlunda.
Pratig skådespelarfest
När det gäller rollbesättningen har Iñárritu lyckats perfekt. Alla som 1989 och 1992 såg Michael Keatons ”Batman” inser att han är som gjord för rollen. Alla som ifjol såg honom i en biroll i den usla ”Need for Speed” unnar honom alla de poäng som nu rasslar in på ”cred”-kontot. Det var ju det här vi alltid haft på känn – att han hade mer att ge.
Faktum är att det inte är långsökt att dra paralleller mellan Keatons Oscarnominerade insats som Riggan och den gestaltning av en desillusionerad skådespelare som Bill Murray gjorde i ”Lost in Translation” för drygt tio år sedan.
När Edward Norton dyker upp på scenen i ”Birdman” gör han just det som hans rollkaraktär förväntas göra – han stjäl den. Norton har en sällsynt förmåga att pendla mellan det sympatiska och det hotfulla, ständigt på gränsen mellan världar. När han tar sig an filmens Carver-repliker som dittills tett sig som kantiga skrivbordskonstruktioner får de plötsligt liv – börjar betyda något.
Och visst finns det något i scenen nedan som för tankarna till Dustin Hoffmans rollkaraktär i den romantiska dramakomedin "Tootsie" (1982) - en film som bland annat ironiserade över gränsdragningen mellan seriös teater och såpoperavärlden. (En film där Bill Murray för övrigt gör en av sina tidiga, underbart lågmälda roller)
Edward Nortons Mike Shiner äger scenen – med den påföljd att det inte blir så mycket kvar för de övriga som står på den... Det är inte svårt att förstå att Norton är Oscarnominerad för sin insats. Igen.
Zach Galifianakis rollgestalt står inte på scenen i filmen men det spelar ingen roll - huvudsaken är att Hangover-filmernas okrönte kung äntligen får vara något annat än Hangover-filmernas okrönte kung. I rollen som producenten som försöker balansera konstnärlig integritet med säkrade biljettintäkter får Galifianakis visa att han kan underhålla utan att vara ”all over the place”.
Och så har vi kvinnorna; Emma Stone och Naomi Watts – stjärnor som har en sällsam lyskraft utan att behöva ta i så att livstycket spricker. Redan med sin hållning och sitt sätt att gå annonserar Stone (även hon Oscarnominerad) att detta är något annat än den flickaktiga charm hon ofta fått personifiera.
Filmens magi
"Birdman" vore naturligtvis inte en film av Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, Beautiful, Babel) om den inte också bjöd på överraskande stilgrepp. Denna gång blandas den realistiskt hållna och ställvis pratiga stilen med magiska inslag. Stunder där drömmen och det övernaturliga bryter in och griper tag i såväl Riggan som oss i publiken.
För var går gränsen mellan verklighet och fiktion? När tar rollerna över och vem är man egentligen? På riktigt
Birdman är oscarnominerad i klasserna:
Bästa film
Bästa manus: Alejandro G. Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Jr. & Armando Bo
Bästa regi: Alejandro G. Iñárritu
Bästa manliga huvudroll: Michael Keaton
Bästa kvinnliga biroll: Emma Stone
Bästa manliga biroll: Edward Norton
Bästa foto: Emmanuel
Sound editing:Martin Hernández & Aaron Glascock
Sound mixing: Jon Taylor, Frank A. Montaño & Thomas Varga