Vad får en monologbaserad pjäs fylld av information kring bankkrisen att dra fulla hus kväll efter kväll?
Kanske det faktum att en teaterpjäs kan berätta saker media inte berättar? Eller att den tyska teatern vant sin publik vid ”tunga” teaterupplevelser?
Det handlar om en pjäs där människor ur finansvärlden berättar historier relaterade till bankkrisen, hur nollorna blir allt fler, hårresande historier varvas med personliga känslor. Och insikten; det här är en sann bild av verkligheten som ”bara teatern kan bjuda på”.
Den tyska filmregissören och teatermannen Andres Veiel är förbannad, på ett tillbakadraget hövligt sätt, men uppenbart förbannad. Över det ekonomiska svineriet, över att ”folk leker med alla våras liv, det är ju kriminellt men ingen bestraffas”.
Veiels eget sätt att bearbeta sin ilska har varit att skriva en teaterpjäs som trots en odramatisk form och ett svårt tema går för utsålda hur på Berlinteatern Deutsches Theater. Das Himbeerreich, Hallonriket, som baserar sig på 1.500 sidor intervjumaterial med finanshöjdare som velat förbli anonyma.
Pjäsen är fylld av upprörande historier.
En som får mig att tänka ”varför har jag inte hört om det här?”, beskriver hur en amerikansk firma tjänat pengar på att gömma undan delar av Greklands statsskuld för att göra landet eurodugligt. Firman fick 500 miljoner euro för ett jobb som tog två veckor. Och fortsättningen på historien; hur den europeiska centralbankens chef kom från samma firma som gömde den grekiska statsskulden. Samma man som var med om att skapa krisen, förtjänar nu på att rensa upp i skräpet.
Det är såhär som 2000-talets politiska konst ser ut.
En konst som skapar kontexter, kontextualiserar, en konst som skapar sammanhang, pusslar ihop information härifrån och därifrån till helheter som blir begripliga, som fyller på när media stannar på hälft.
- I en tid när nyheter också är en handelsvara, så kan vi som närmar oss världen från en estetisk synvinkel, hantera nyheter på ett friare sätt, eftersom ingen kan försöka tvinga oss att hålla tyst.
+++
Jag träffar Andres Veiel på hans stamcafé i den mer etablerade prydliga delen av stadsdelen Kreuzberg. Han är uppenbart genuint engagerad i något han liksom många andra upplever att är så fel. Men när nästan alla andra slår ut med händerna och hävdar att en vanlig mänska inte kan göra någonting åt saken, då säger han, nej, så är det inte. Man kan påverka.
Innan vi hinner fram till hur, lär jag känna en representant från min egen generations kulturella intelligentia. Han är välformulerad, argumenten är genomtänkta, och han är i allra högsta grad politisk. Men politisk på ett 2000-talistiskt sätt.
- Begreppet politisk innebär idag något annat än för 68-generationen, säger han. Att vara politisk idag handlar om att kontextualisera världen omkring oss.
- Politisk konst av idag är bra när den lyckas fylla en slags kuratorfunktion. Vi har ju en oerhörd samtidighet vad gäller information. Allt är åtkomligt, alla är ögonvittne eller öronvittne, men det som saknas är bakgrund, sammanhang. Därför är det viktigt att kontextualisera informationen.
+++
Att Veiel överhuvudtaget ramlade in på banktemat har med ett gammalt dokumentärprojekt att göra. I början av 2000-talet intervjuade han en rad finanshöjdare av vilka en förutspådde krisen, talade om att det bara är en tidsfråga innan den slår till.
- Men på frågan om vad han tänkte göra åt det, svarade han milt leende att vi mjölkar kon så länge den ger mjölk, berättar Veiel.
Den kommentaren fastnade i skallen, och när krisen sedan kom visste Veiel att han måste följa upp sina gamla intervjuer på något sätt.
- Så när du frågar varför jag ville göra det här, så handlar det om en gammal historia som väckte ett sådant obehag. Och eftersom de beslut som fattas bakom glasfasaderna får världsomfattande följder, upplever jag att man måste engagera sig i dem. Man kan inte överlämna dehär frågorna till teknokraterna, man måste hämta in debatten i samhället.
Det finns en snygg scen i pjäsen där summorna man talar om blir ogripbara, och en av pjäsfigurerna försöker få ett grepp om dem genom en bild.
”Om man varje sekund slänger ut en euro genom fönstret, dagutdagin, när måste man ha börjat för att idag vara uppe i 60 miljarder?”, frågar figuren.
Svar. År noll. Kristi födelse. En euro varje sekund sedan dess, och man är uppe i 60 miljarder.
- Så här stora siffror är omöjliga att förstå. Vi blir upprörda när ett flygfält blir 250 miljoner dyrare än beräknat, men när en bank ska räddas med 10 miljarder är nollorna så många att man nöjer sig med en notis mellan fotbolls-VM och semesterbilagan.
+++
När jag träffade Andres Veiel för två år sedan i Helsingfors kring hans film ”Vem om inte vi” om RAF-terroristen Gudrun Ensslin, berättade han att han höll på att researcha för ett projekt om bankvärlden, utan att ännu veta om det skulle resultera i en dokumentär en spelfilm eller en teaterpjäs.
Idag säger han att teater var den enda möjliga formen.
- Ingen vill sända en så komplex sak i TVn, i filmvärlden står för mycket pengar på spel, men på en offentligt stödd teater kan man göra det.
Så beskriver han fascinationen över att få ett utrymme dit människor kommer och sitter tillsammans för 100 minuter.
- Det kommer 650 personer, de betalar pengar för att sätta sig i detta rum, och i regel lämnar de inte salen. Ser de på TV kan de sluta titta när som helst, men här tvingar jag dem att förhålla sig till det den historia jag vill berätta, och det är ett privilegium.
Och så talar Andres Veiel om något som jag inte hör precis varje dag, om den subventionerade teaterns ansvar.
- Får man den här möjligheten, att människor samlas i ett utrymme för att se min historia, då måste jag utnyttja den möjligheten. Media tog ju inte chansen.
Och när jag sammanfattar Veiels resonemang blir kontentan: de skyldiga till bankkrisen finns inte bara inom banksektorn eller bland politikerna som öppnade portarna för missbruket, utan också inom media. Många ekonomiska journalister har för nära band till banksektorn, de vet mer än vad de berättar vidare eftersom de är rädda för att hamna på bankpressavdelningarnas svarta lista. Därför väljer många att hålla sig till det finanssektorn VILL berätta.
Och då blir slutsatsen att politisk konst kan göra det som media inte gör?
- Ja i viss mån stämmer det, säger han.
- Det låter skrämmande när du formulerar det så, men det stämmer att vi kan komplettera det som media gör, fylla på med detaljer som media lämnar bort. Och varför kan vi det? För att vi är obundna. Jag kan namnge saker, och ingen pressavdelning kan tvinga mig tillbaka i knäet genom att hota med att inte längre ge mig viktig information.
- I en tid när nyheter också är en handelsvara, så kan vi som närmar oss världen från en estetisk synvinkel hantera nyheter på ett friare sätt. Och man måste inse att det är en unik chans, och att den chansen måste man utnyttja.
+++
Men den stora frågan är väl vad Andres Veiel tror att han kan uppnå med pjäsen.
Själv tänker han att en lösning på bankproblemen skulle vara att återgå till tillräckligt små bankenheter som kan gå i konkurs utan att hela systemet kraschar.
Men kan han genom en pjäs förändra någonting?
- Jag är realist. Konsten förändrar inte världen. Men det handlar om långsamma processer. För mig är ett tecken på en bra pjäs att jag går hem från teatern med en tanke jag inte hade tidigare. Så jag hoppas att jag kan plantera en ny tanke i en människa, som sedan för tanken vidare, och långsamt uppstår en diskussion.
Och där kommer vi fram till Veiels kanske huvudsakliga budskap.
Ifall vi lyckas samla splittrad information och bygga helheter som gör världen möjlig att greppa. Då inser man också att man som enskild individ kan påverka, eftersom man kan förstå sammanhang och förstår var man kan börja.
I det här fallet handlar det om att reda ut vad ens bank gör med ens pengar, och satsa på en bank som verkar så etiskt som möjligt.
Om sedan hundratals tusentals tiotusentals mänskor tar ut sina pengar ur säg fast Deutsche Bank, då kan någonting hända.
- Så redan det är mycket, om någon kommer fram till slutsatsen att den byter bank, ler Andres Veiel.