Lust, otämjbarhet, paranoia och ensamhet – här några av de teman som undersöks när Pieni Suomalainen Balettiseurue och Carl Knif Company samverkar till en helafton med fyra moderna dansverk i Nationaloperans Almisal. Sitt uruppförande fick Ulpu Puhakkas "Untamed" och Carl Knifs "Mothertongue".
Aftonen börjar med två kortare verk, vardera med en manlig och en kvinnlig dansare. Det första, "En Fauns eftermiddag", har Sami Saikkonen som koreograf. Han är också konstnärlig ledare för Pieni Suomalainen Balettiseurue, som grundades 2009 med tanken att vara ett specialforum för frilansdansare med yrkesutbildning. Medan Carl Knif Comopany skapades bl.a. för att måna om mer egenartad nutidsdans.
Lustens födelse
Saikkonen, bekant för en bredare publik kanske främst som domare i tv-programmen "Talent" och "Pakko tanssia", säger sig inte ha fått ro efter att ha hört Claude Debussys komposition "En fauns eftermiddag". Enligt programbladet är Saikkonen intresserad av lustens uppvaknande, det ögonblick då parterna känner att bägge vill.
Faunen Ville Valkonen, klädd i svart, står i öppningsscenen och gör liksom träningsrörelser inom den klassiska och den moderna rörelserepertoaren. Iiris Salmenmaas nymf, draperad i vitt och med tåspetsskor, promenerar helt prosaiskt in på scenen. Rätt länge rör de sig sedan långsamt på avstånd från varandra, hon - lite klichémässigt? - löser upp sitt långa hår, gungar på höfterna långsamt från sida till sida etc medan de bevakar varandra och slutligen möts i en plötslig närhet, för att sedan åter vända sig ifrån varandra i stela poser.
Den otämjda, okuvade
Den heta lusten och samstämmigheten skildras inte helt övertygande i Saikkonens "En fauns eftermiddag". Något stelt, ställvis osynkroniserat och alltför svalt vilar över den. Svalhet i uttrycket finns också i nästa verk, uruppförandet av "Untamed". Här är Piia Sundqvist och Eerik Koivisto dock så tekniskt, plastiskt fullödiga att applåderna fylls upp av bravorop.
Ulpu Puhakka, som blev färdig från Nationaloperans balettskola 2007, har skapat kvällens mest klassiska verk. Inledningens växelvisa spring över scenen, där de tu varje gång rör sig i diametralt motsatt riktning, utvecklas till ett pas des deux med linjerena arabesker, lyft, hopp och släpanden. Den mera klassiska pardansen bryts emellanåt av intressanta detaljer som får koreografin att lyfta, som exempelvis när dansaren går runt i cirkel hållande sin ena hand ut från sidan lite så där som ett uttråkat barn kan göra när det drar en käpp över staketstolpar.
Dansen mynnar ut i att hon försöker släpa iväg honom liggande på golvet. Till slut lossar greppet, hon lämnar honom liggande kvar.
Dimridåer
I dans nummer tre ser vi åter Ville Valkonen på scen och nu också som koreograf. Också han blev utexaminerad från Nationalbaletten 2007 medan verket "Loisto" hade sin urpremiär i Nürnberg 2011.
Två kvinnliga och tre manliga dansare skapar fram ett drama med ömsom spasmer till discomusik, ömsom ett skeende mellan en av männen och de två kvinnorna, som de två övriga männen ser ut att vilja förhindra. Visuellt är det mycket tilltalande med stilfulla röda, vita och svarta dräkter samtidigt som scenen bitvis flödar av ett blått ljus och rökridåer.
I programbladet citeras Ville Valkonen:
-I det ögonblick du börjar ifrågasätta dig själv vad du vill och vem du är, växer din paranoia gentemot omgivningen. Rätt och fel blandas ihop när du börjar vilja vara någonting mer än du är.
För egen del läste jag alltså in helt andra saker i dansen. Men det gjorde den definitivt inte mindre intressant.
Ensamhet och utmattning
Dansaren och koreografen Carl Knif har vid det här laget skapat en handfull koreografier. Urpremiären på hans "Mothertongue" fick avsluta kvällen.
I likhet med Knifs tidigare verk utmärkts också detta av en surrealistisk, drömsk atmosfär. Det dansas av sex dansare, varav två, med mikrofon i hand, suggestivt citerar delar av Helsingforspoeten Johannes Hämeen-Anttilas lyrik. Texten handlar om ord, viskningar, ekon, ensamhet och den mångdubblas också från en ljudmatta. Till allt från hip hop och funk till meditativ pianomusik rör sig dansarna i mindre och större grupperingar i cirklar, liksom i ett upprepandets tvång. I texterna handlar det också om ett jag som inte har sovit på två dygn och en verklighet som börjar haka upp sig.
Som en beskrivning exempelvis av vårt samhälles bråda spinn som kan föda känslor av pressande tomhet fungerar "Mothertongue". I synnerhet inledningen är fräsch. Men efter ett tag känns det sedan som att lite mindre kunde räcka. Dubbleringarna i koreografin förmår inte fånga en och när rökmaskinen används för tredje – fjärde gången blir det bara för mycket. Däremot är avrundningen helt följdriktig med kroppar som liksom fastnat i sina cirkelrörelser och ett ljud som nu bara hörs med sordin tills det helt försvinner.