Undergångstemat är framträdande på Svenska Teatern i vår när Titanic nu dyker upp på repertoaren parallellt med Sånger vid randen av ett grått hav. Men glöm filmsnyftaren. I den här versionen av Titanic förvandlas också vi som publik till rätt löjliga passagerare på ett sjunkande skepp.
Eller för att uttrycka det exakt, passagerare på ett sjunkande kulturskepp där vi själva dikterat kursen.
Men Akse Pettersson är inte en regissör som läxar upp sin publik. Vägen går via skådespelarnas självironiska drift med teatern som konst och konstnärens ambitioner.
Titanic är ett samarbete mellan Svenska Teatern och Teaterhögskolan och i föreställningen blir samarbetet också en del av fiktionen.
De blivande skådisarna kommer för att göra sitt slutarbete i en produktion som ska bli något i stil med den berömda kioskvältaren med Winslett och DiCaprio som kärleksparet Rose och Jack.
Men den får vi ju aldrig se - däremot nog mycket annat. Som till exempel sexton hejdlösa parodier på rätt darriga konstnärsegon som alla lånat namn och drag av skådespelarna själva.
Drömmen om Hamlet och Hollywood
I den här versionen av Titanic kan katastrofen anas genast från början. Nykomlingarna stiger tveksamt upp på scenen, river av sin egen 'Närmare Gud till dig' och sjunker därefter direkt ner i teaterns inre där de garvade skådespelarna kastar sig över sina unga kolleger med förmyndaraktig välvilja och ett starkt behov av att markera sin egen överlägsenhet.
Klädda i kostymer som på sin höjd signalerar ett par djurroller i nästa barnpjäs brassar Marcus Groth och Anders Slotte på om sina samlade och högst osannolika stordåd från hela det förra seklet ungefär, samtidigt som Groth erbjuder en lätt generad Dennis Nylund en snabblektion i kundalinienergi och ’andlig orgasm’ .
I ett annat rum låter Anna Hultin med utstuderad nedlåtenhet Amanda Nyman förstå att hon kan glömma rollen som Rose.
Och någonstans i ett skrymsle sitter också Riko Eklundh i ett badkar och leker med sina plastskallar.
Att vara eller inte vara, det är frågan ... Än är det kanske inte för sent att få göra den stora klassikerrollen.
Det är inte lätt att få ung konkurrens.
Vad gamylerna emellertid inte vet är att Hamlet nog bara duger om han kommer som zombie i en påkostad Hollywoodproduktion. De unga skådisarnas referenser kommer från filmen och i deras drömmar hägrar en enkelbiljett direkt till de internationella arenorna.
Det enda allesammans, oavsett ålder, har gemensamt är ungefär noll intresse för det som sker här och nu.
Och medan kameran följer hela gänget på slingriga turer som utspelar sig lika mycket i teaterns korridorer som på scenen börjar hela teaterhuset allt mer likna atlantångaren som i teorin var osänkbar.
Kaos råder genomgående i kulisserna samtidigt som nivåerna i den här metateatern blir allt fler.
Vad vill ni ha, egentligen?
På den finlandssvenska nationalscenens sjunkande teaterskepp står Johan Storgård själv vid rodret. I högstämda tongångar drömmer han om sitt eget tusenårsrike, vilande på alla de solida betongpålar som stöttar teaterhuset efter den senaste renoveringen.
Men innan kvällen är slut har vi både sett honom dansa den döende svanen och hört honom i hans egen version av ’det ska fan vara teaterdirektör.’
Eller för att citera rollfiguren själv:
’Här står man i och aldrig är det bra. När man gör konst kommer det inga mänskor och när man gör musikal är det kommersiellt skit. Vad vill ni ha?!’
Och samtidigt som den här åskådaren skrattar halvt ihjäl sig både över brösttonerna och det återkommande dilemmat har hon inga problem med svaret.
Jag vill ha det här. Men kanske inte riktigt i den här omfattningen. Och då avser jag uttryckligen Titanic som enskild uppsättning, inte som genre.
Tilltalet och innehållet relaterar nämligen stadigt till den samtid jag ofta har saknat i Svenska Teaterns uppsättningar. Men helheten hade nog mått bra av ett par resoluta klipp och förkortningar.
Små och stora katastrofer
Uppsättningen har vuxit fram som en arbetsprocess där alla i ensemblen bidragit med egna infallsvinklar. Under det stora katastrofparaplyet ryms många små men alla bär inte lika bra eller lika länge.
Det gäller framför allt den första hälften av föreställningen som efter ett tag får karaktären av en smått utdragen prolog där samma infallsvinkel varieras gång på gång, men för varje gång också med allt mer avmattad kraft.
Andra akten fungerar betydligt bättre. Inte minst för att associationerna i den här katastrofhappeningen också får helt ny riktning.
Give or give up?
Akse Pettersson är bra på att skapa mångtydiga bilder, skärvor som kalejdoskopiskt glider in i varandra, kompletterar och utmanar.
Ur förankringen i det förflutna och drömmarna om framtiden växer småningom en hel tidsanda fram, en tidsanda som bland annat excellerar i en rent förbluffande förmåga att värna om det egna reviret och blunda för resten av världen.
Det sista vi ser av det sjunkande skeppet är en frackklädd skara som sorglöst fortsätter sin samvaro på cocktaildäcket trots att vattnet högst sannolikt redan trängt in i tredjeklasshytterna.
Vilka är de under sina skinande vita frackbröst? En skara européer, finländare – eller finlandssvenskar ...?
På en ljusskylt lyser texten NEVER GIVE UP i versaler. Sedan slocknar NEVER. Därefter UP.
Kvar blir bara ett uppfordrande GIVE.