Vinnarna i tävlingen Kortfilm 2017 har snart tv-premiär. Det är fyra berättelser om fattigdom, språkpolitik, ensamhet och att växa upp. Axel Åhman recenserar dem och hittar goda unga skådisinsatser, brännheta teman och en film med härlig julkalenderstämning.
Två gånger har Svenska Yle i samarbete med Svenska kulturfonden och Finlands filmstiftelse ordnat en tävling för nya kortfilmer. Tre vinnare utsågs i Kortfilm 2017 och en vinnare i Novellfilm 2017. Den 3 september har de premiär på Yle Teema & Fem under Svenska Yles kortfilmskväll, men redan nu kan man titta på dem på Arenan.
Glaspärlan
I Glaspärlan får vi följa med Daniel (Alvar af Schultén), en 12-årig pojke, på väg hem efter en vanlig skoldag. Daniels dag ser inte ut som andra barns. Han äter dubbelt så mycket som sina kompisar men är ändå magrare, han har ingen smarttelefon med de senaste spelen och på väg hem letar han i soptunnor efter mat.
Glaspärlan med manus och regi av Tommi Seitajoki är inspirerad av Mathias Rosenlunds ”Kopparbergsvägen 20” och behandlar precis som boken hur fattigdom i Finland ser ut 2017.
Daniels väg hem från skolan är grådaskig genom ett höstödsligt Helsingfors. Tonen i filmen är helt rätt och den kompas inte bara av miljön utan sitter som en sammanbindande helhet i allt från bilder till musik.
Seitajoki berättar mycket med subtil men tydlig symbolik. Två bröd på matbrickan, slitna skor och en glaspärla säger allt vi behöver veta.
Skådespelarna och främst Alvar af Schultén i huvudrollen gör en bra insats. Vi förstår Daniels motiv och hans agerande. Det känns äkta rätt igenom och jag lyfter på hatten åt hur väl Seitajoki fångar den desperata vardagen.
En extra eloge går till hur han lyckats fånga småkillarnas säregna idioti. Det är en kort och speciell tid i ens liv när man med sina vänner kan kommunicera uteslutande med insiderskämt och jargong – och fortfarande förstå varandra exakt.
Berättelsen har ett stadigt driv framåt och hinner bygga upp spänning trots sina korta femton minuter. Temat med modern fattigdom är brännhett och Glaspärlan ger oss en tydlig och klar insikt i hur vardagen i Finland kan se ut för en pojke som vet att föräldrarnas pengar inte räcker till middag.
Språkfrågan
Språkfrågan av John Lundsten och Niklas Lindgren kallas en bajskomedi, en genrebenämning som jag först både är nyfiken på och skeptisk till.
En man (Elmer Bäck) sitter på toaletten och diskuterar med sin upprörda partner (Linda Zilliacus). Hon är arg på att hon inte får service på svenska när hon mejlar en webbaffär. Mannen på toaletten är inte lika engagerad i frågan, han har fullt upp med att ha förstoppning och orkar inte med den eldfängda språkdebatten som hans sambo brinner för.
Hos läkaren kräver han halvhjärtat att få prata svenska, men ger efter när läkaren bara hackar sig fram. Stämningen trissas upp när sambon blir allt argare och förstoppningen aldrig släpper.
”Språkfrågan” är komiskt uppbyggd. Det är skruvat men smart att illustrera den strandade språkdebatten med en förstoppning som vägrar ge med sig. För precis så kan det kännas, både att ge sig in i debatten och att försöka få svensk service.
Elmer Bäck och Linda Zilliacus kompar varandra bra. Zilliacus rabiata utbrott kring svenskans utsatthet och Bäcks lata, uppgivna inställning är underhållande när de ställs mot varandra. Jag misstänker att de flesta finlandssvenskar känner igen drag av parets diskussion från sina egna liv.
Av de fyra kortfilmerna är ”Språkfrågan” den kortaste. Tempot sitter och den driver naturligt framåt i historien. Ibland agerar karaktärerna irrationellt, men i den skruvade kontexten funkar det och blir komiskt.
Läkarna spelas av Janne Reinikainen och Stan Saanila. Speciellt Reinikainens finskspråkige läkare känns bekant för dem som försökt prata svenska med läkare som skarvat en aning i sin jobbansökan. Stan Saanilas svenskspråkiga doktor är burdus och hastig. Filmskaparna pekar på att språket inte alltid är en garanti för den bästa vården.
Med facit på hand är bajskomedin rolig och välspelad. Stundtals är det obehagligt, vilket också kan sägas om förstoppning och läkarbesök, så den känslan fångar filmen absolut. Det är inte en film för alla, men den väcker tankar hos alla.
Vårfesten
Ellens (Hilda Purhonen) skola har vårfest och hon ska uppträda med ett dansnummer som hon har övat in med sina kompisar. Hemma ligger hennes mamma (Maria Sid), trött och sliten efter livet och långa nattskift. De ger sig ut på stan för att hitta en fin klänning till mamman men det är inte så lätt att hitta rätt när man anser sig själv vara fel.
Vårfesten handlar om självförtroende och bristen på det, om förebilder och om att åldras. Vi får följa med en kort episod ur en mor och dotters relation vid en brytpunkt där båda två hanterar att de blir äldre.
Maria Sid spelar mamman Hanna, en kvinna som ser sin dotter börja blomstra från barn till kvinna med allt vad det innebär. Hon försöker vara den bästa möjliga förebilden för sin dotter, men orken räcker inte alltid till. Mor och dotter gör sitt bästa för att stöda varandra, men precis som i alla relationer lyckas det bättre och sämre.
Kemin mellan Maria Sid och Hilda Purhonen som spelar dottern Ellen funkar fint, men samtidigt känns det som relationen och filmen hade gynnats av längre speltid. Vissa reaktioner känns aningen forcerade och hade mått bra av en längre eller klarare uppbyggnad.
Det är viktiga teman som lyfts fram av manusförfattaren Eva-Maria Koskinen och regissören Salla Sorri. Kroppsångest och vacklande självförtroende är inget som lämnar en fast man växer upp. Kriserna kommer på nytt oavsett ålder.
Dans på tunn is
”Dans på tunn is” är en novellfilm med manus av Jan Nåls och PV Lehtinen på regi. Det är en novellfilm på 30 minuter och den längsta av filmerna.
Felix (Robin Wegelius) firar skolans julfest, men när de andra barnen far hem med sina föräldrar för ett långt jullov lämnar hans mamma (Linda Zilliacus) och pappa (Sampo Sarkola) honom ensam hos en märklig farbror när de far iväg till Indien på yogaretreat. Onkeln driver en glassfabrik och sätter Felix i arbete. Han får den omöjliga uppgiften att sälja hundra isglassar mitt i vintern på Simstadion i Helsingfors. Allt ser hopplöst ut, ända tills han hittar mystiska vänner vid den ödsliga, kalla bassängen.
”Dans på tunn is” är en härligt surrealistisk film som genast får mig att tänka på SVT:s julkalendrar. Den förmedlar samma skruvade men härliga stämning av att allt kan hända och det är okej. Självklart har Onkeln en glassfabrik, givetvis tränar en clown simhopp mitt i vintern och förstås har världens sämsta simvakter vinterskiftet.
Det flippade karaktärsgalleriet och den surrealistiska berättelsen förstärks av ett snyggt bildspråk som stöder i både känsla och ton. Vintermiljön gnistrar vackert och de överdrivna kostymerna smälter in utan frågetecken.
Musiken består till viss del av kända julsånger men både de och den nykomponerade musiken bygger naturligt upp stämningen.
Det finns en del tolkningar att dra från filmen: om ensamhet, vänskap och barns utsatthet för föräldrars nycker för att nämna några. Mitt råd är ändå att du bildar din egen uppfattning om vad filmskaparna vill säga dig, och att du dras med i julkalenderstämningen helhjärtat.
Viktigt för finlandssvensk film
Det är oerhört viktigt för den finlandssvenska filmen att tävlingar som denna finns och uppmuntrar filmskapare att producera något utanför ramen med en ordentlig budget.
Det är viktigt att vi får se berättelser av, om och för oss som pratar svenska i Finland. Att Kortfilm 2018 redan är i gång tyder på ett vinnande koncept.
Premiär på söndag, finns redan på Arenan
Blev du nyfiken? Alla kortfilmer finns redan nu på Arenan så du kan se dem genast!
Titta också på den direktsända Kortfilmskvällen på Yle Teema & Fem den 3 september med start klockan 21:00. Då visas filmerna och man får se intervjuer med skaparna och diskussioner om film och mycket annat intressant. Du får gärna ställa frågor till dem!
Har du frågor om dehär filmerna? Om kortfilmer? Eller film överlag? Kommentera här under på artikeln eller på sociala medier med hashtaggen #kortfilmskvall så svarar de medverkande på dem under kortfilmskvällen på söndag!