I Johanna Holmströms nya roman Själarnas ö får vi stifta bekantskap med några kvinnor som av olika anledningar hamnat eller sökt sig till mentalsjukhuset på Själö i den åboländska skärgården. Boken tillägnas alla som någon gång undrat om en är galen, eller håller på att bli det.
En höstnatt i slutet av 1800-talet har den utslitna Kristina i ren desperation dränkt sina två små barn i Aura å. Via häkte, tukthus och dårhus hamnar hon slutligen ute på Själö.
Fyrtio år senare anländer 17-åriga Elli till ön med en diagnos som bland annat omfattar grav psykopati, mytomani och nymfomani.
I början av 1930-talet söker sig sjuksystern Sigrid Friman frivilligt till ön för att i flera decennier sörja för att mentalvårdspatienterna får den vård de behöver.
Fram växer en berättelse om moderskap, om makt och maktlöshet, om vänskap och kärlek, om sorg och saknad, om definition av galenskap över tid och rum, om kroppens genografi och tystnadens arkeologi.
Avhandling blev startskottet för den fiktiva berättelsen
Arbetet med boken om kvinnorna på själarnas ö tog fart efter att Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar blev klar år 2012.
En anledning till att Johanna Holmström började fundera på att skriva om galenskap ur ett kvinnligt perspektiv var att många av hennes läsare velat diagnosticera hennes fiktiva kvinnliga karaktärer:
- Jag förstod inte vad de menade när de såg mina gestalter som borderline, deprimerade eller psykotiska. Jag tycker ju att jag skildrat kvinnor i olika former av krissituationer. Slutligen började jag fundera på om jag ser annorlunda än andra på detta med hälsa och ohälsa.
- År 2012 satte jag mig ner och googlade på ”kvinnlig mentalsjukdomshistoria i Finland” och fick genast fram forskaren Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling om kvinnorna på Själö under perioden 1889-1944. Då visste jag ingenting om Själö, men jag förstod med ens att jag hittat min plats och mitt ämne.
Johanna Holmström inleder sin roman med ett slags dedikation ”Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt.”
Och när vi träffas för ett samtal om boken på Richardsgatans bibliotek i Helsingfors konstaterar hon att många av oss åtminstone någon gång funderat på dessa frågor:
- I dag har vi en tendens att överdiagnosticera oss. Det kännetecknar vår tid att allting skall ha en diagnos. Man kan inte känna någonting för starkt utan att bli rädd. Är du alltför lycklig eller kastar du dig mellan sorg och glädje kanske du börjar fundera på om du rentav är maniskt depressiv. Jag vill på sätt och vis ifrågasätta detta med vår vilja och vårt behov av att ständigt ställa olika slags diagnoser på oss själva.
Gestalterna hopkok av fakta och fiktion
I den fiktiva romanen Själarnas ö träffar vi ett antal kvinnliga karaktärer och frågan är i hur hög grad Johanna Holmström plockat fakta ur till exempel Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944” som hon hänvisar till i efterordet.
Johanna Holmström konstaterar att gestalterna i romanen är ett hopkok av flera olika patientberättelser:
- När jag först läste Juttas Ahlbeck-Rehns avhandling tänkte jag att jag hade personerna framför mig på ett bräde och att det bara var att plocka ut dem och göra dem levande. Berättelserna är ju fantastiska i sig.
- Men, för det första kan jag ju inte kalkera personer och berättelser rakt av ur avhandlingen, och för det andra skulle det ha varit respektlöst att göra så mot de personer som funnits på riktigt. Jag började skapa egna plausibla berättelser med utgångspunkt i verkliga händelser och personer som vistats på Själö.
I början av berättelsen får vi möta allmogekvinnan Kristina Andersson från Åbo som en höstnatt 1891 dränker sina två små barn på ett väldigt impulsivt sätt.
Enligt Johanna Holmström skulle vi idag antagligen säga att Kristina led av baby blues eller förlossningsdepression när hon begick denna desperata handling, men i slutet av 1800-talet fanns det ingen hjälp att få för detta tillstånd.
- Jag vet att det fanns en kvinna på Själö som hade dränkt ett av sina barn i Aura å ungefär på det sätt som jag beskriver i min roman. Men det var det enda jag ville veta om henne och resten hittade jag på när jag skapade min fiktiva karaktär Kristina.
I romanen finns också en ung kvinna som heter Ellinor/Elli och hennes karaktär baserar Johanna Holmström löst på historien om en kvinna som rånade män med sax eller kniv, och som lär ha försnillat något i stil med nio blyertspennor och hundra mark av en folkskollärare.
En tredje central gestalt i Själarnas ö är sköterskan Sigrid som kom till efter att Johanna Holmström såg Mikaela Weurlanders dokumentärfilm om kvinnorna på Själö från år 2008:
- I dokumentärfilmen blir en kokerska tillfrågad om det fanns vänskap mellan patienter och personal. Enligt kokerskan gick det att vara vän med de patienter som man kunde nå, men att många av de intagna var väldigt sjuka. Detta uttalande har jag haft som grund för min fiktiva karaktär Sigrid.
Själö såväl ett fängelse som en frizon
För romanens Kristina liksom för många andra kvinnor som sändes till Själö blev ön slutpunkten och den sista destinationen. Det var ytterst få som skrevs ut från hospitalet på Själö.
I Johanna Holmströms roman är vänskapen mellan kvinnorna av central betydelse.
För många patienter i min roman är det sociala sammanhanget och kvinnogemenskapen viktig, och en del vänskaper skulle inte ha kunnat uppstå eller frodas på samma sätt i samhället utanför.
På Själö fanns knappt några män, bara någon enstaka öbo eller en gårdskarl, och att skriva om män som kärleksobjekt för kvinnorna på Själö tedde sig märkligt och till och med onödigt enligt Johanna Holmström:
- I ett samhälle där kvinnor lever med kvinnor är det kanske mer naturligt att det uppstår vänskapsband av olika slag mellan kvinnorna. Då är det också mer troligt att det blir en kärleksberättelse av något slag mellan kvinnor. I en kontext där du inte anses vara riktigt normal annars heller är du kanske också mer benägen att bejaka den eftersom du redan definieras som annorlunda.
I en trygg och isolerad miljö där alla definieras som ”annorlunda” finns det följaktligen också en stor frihet i att få leva ut sitt ”annorlundaskap”. Man behöver inte ens försöka upprätthålla en så kallad normalitetsfasad.
I Jutta Ahlbeck-Rehns avhandling framgår det att många av kvinnorna blivit utsatta för sexuella övergrepp, våldtagna eller utnyttjade av manliga bekanta.
Enligt Johanna Holmström kunde Själö kanske upplevas som ett slags frizon för många kvinnor som blivit illa behandlade, utsatta och utstötta:
- Kvinnorna som Jutta skriver om hade blivit väldigt dåligt behandlade av männen i sina liv och de hade inte fått någon hjälp för att behandla sina traumatiska upplevelser. På ön fick de vara ifred för alla män. Här var de omgivna av kvinnor och fick äntligen vila ut. För många kunde Själö på sätt och vis vara ett slags skyddshem.
Den negativa sidan var ju sedan att de inte kunde komma bort från ön, det fanns ingen tillfriskningsprognos på Själö.
De flesta kom till Själö efter vistelser på andra mentalsjukhus klassade ”som en obotlig person” och för dem blev Själö en sista anhalt.
Det fanns också mindre bemedlade och socialt utsatta kvinnor som frivilligt lät sig skrivas in på sjukhus för att få tak över huvudet och mat på bordet.
Enligt Johanna Holmström kunde det uppstå situationer där man inte hade någonstans att ta vägen och då blev mentalsjukhuset räddaren i nöden:
- Fattighuset kunde vara fullt och man såg ingen annan utväg än att ”checka in” på mentalsjukhuset. Detta skedde inte särdeles ofta på Själö, men ibland på andra håll i landet. Många såg på denna sjukhusvistelse som en tillfällig lösning, men när du väl hade fått en diagnos var det otroligt svårt att bevisa att du var frisk.
- Och ju mer du försökte bevisa att du var frisk desto sjukare ansågs du vara eftersom du inte ansågs ha någon sjukdomsinsikt eftersom du inte var sjuk … Efter några år på ett ställe som Lappviken kanske man sedan skickades vidare till Själö som då blev den sista destinationen på den resan.
Johanna Holmström hänvisar till Jutta Ahlbeck-Rehn som i sin avhandling poängterar att de många som vistades på Själö var väldigt sjuka och i behov av vård och att det inte fanns någon annan plats för dem.
- Här har vi alltså inte att göra med den typiska berättelsen som ofta florerar i fiktionen om mentalsjukhuset som en ond plats där alla patienter är friska stackare som är inlåsta och utsatta för vårdare och vård som är av ondo.
Vem är frisk och vem är sjuk?
En som söker sig frivilligt till Själö i Johanna Holmströms berättelse är sköterskan Sigrid. Hon kommer till Själö år 1932 och hon kommer att bo kvar på ön i över sextio år.
- Vårdarna på Själö var i allmänhet ganska unga när det begav sig. Personalen byttes ut med rätt täta mellanrum, och jag kan tänka mig att det berodde på isoleringen på ön och att de unga kvinnliga vårdarna kanske ville ha lite nöjen runtomkring sig.
- Min vårdare Sigrid trivs på ön eftersom hon vill vara till nytta och för att hon till sin natur är sådan att hon vill ha en viss avskildhet. Om man valt isoleringen själv vet man att man har en möjlighet att resa bort om man så skulle önska.
Under vinterkriget inträffar en tragedi i Sigrids liv som gör att hon stannar kvar på ön. Under sorgearbetet inser Sigrid också att hon mycket väl skulle ha kunnat vara en av patienterna ifall tragedin inträffat på en annan plats och vid en annan tid.
En renande upplevelse att vistas på Själö
Under arbetsprocessens gång besökte Johanna Holmström i olika repriser Själö som idag är säte för Skärgårdshavets forskningsinstitut i Åbo universitets regi.
När Johanna Holmström för första gången anlände till ön överväldigades hon av naturens skönhet:
- Jag har själv anknytning till skärgården och tycker om öliv, så för mig var det en härlig upplevelse att komma ut till Själö. Hela ön är som en enda stor vacker trädgård och huvudbyggnaden är oerhört imponerande.
Johanna Holmström berättar att hon hade en klar uppfattning om hur hon skulle skriva sin berättelse när hon tog färjan till Själö och att alla bitar skulle falla på plats när hon väl steg iland, men miljön och stämningarna på ön kom att sätta stopp för skrivandet för en längre tid:
- Jag trodde att stämningen där skulle vara obehaglig och att jag skulle drabbas av mardrömmar på nätterna. Jag övernattade i en patientcell och jag trodde att jag skulle höra en massa jobbiga ljud … Men jag sov som en stock i de tre nätter jag var där. Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv. Jag kände ingenting och jag drömde ingenting. Det var nästan överdrivet rofyllt och det kändes som att allt blivit förlåtet. Det blev en alltför stor kontrast till det jag skulle komma att skriva.
Johanna Holmströms skrivprojekt gick i stå och i mer än ett år var hon oförmögen att ta itu med romanen. Men så småningom kom hon i alla fall igång med berättelsen:
- Utmaningen blev att skriva en berättelse om en plats där ingenting händer och där det råder absolut stagnation. Vad finns det för intrig om ingenting rör på sig?
Rasbiologin tar plats i mentalvården
I Själarnas ö finns en del intriger mellan olika patienter samt mellan patienter och personal.
Här finns också en yttre värld som gör sig påmind framför allt som en ständig frånvaro. Kontakten mellan Själö och omvärlden är förvisso begränsad: släktingar kan skicka brev och komma på besök, vilket dock sker ytterst sällan.
Livet på Själö präglas av ständig väntan och längtan.
Avbrotten i det dagliga livet kan bestå av att prästen kommer på besök eller av läkargranskningar.
På 1930-talet började man utföra allt noggrannare kroppsundersökningar med mer eller mindre uttalade rasbiologiska motiv. Man utförde analyser och mätningar i jakt på lyten och missbildningar, man mätte kroppsformer och klassificerade kvinnorna från topp till tå.
- De här undersökningarna gjordes på alla mentalsjukhus eftersom man ville hitta en förklaring till de olika sinnessjukdomarna. Man kategoriserade människor genom att bl.a. jämföra olika ansiktstyper, anletsdrag och kroppskonstitutioner.
- Man mätte längden på armar och ben, och man registrerade folk enligt olika drag som ansågs typiska för olika raser. Att vara av s.k. blandras som till exempel en blandning av finskt och svenskt blod var inte till någon fördel, konstaterar Johanna Holmström.
Under arbetets gång läste Johanna Holmström en hel del finlandssvenska dagstidningar för att få en bild av hur diskussionen gick i mitten av 1930-talet när steriliseringslagen trädde ikraft:
- I dagspressen kunde man läsa att det var av yttersta vikt att man inte blandade den finska och den svenska rasen , och att det inte får födas en enda dålig finlandssvensk. Man var helt enkelt rädd för att den egna finlandssvenska rasen skulle utarmas och att blodet skulle försvagas.
- Här kom också Folkhälsan med i bilden och man började premiera finlandssvenska mödrar som födde så många barn som möjlig. Det fanns givetvis mycket som var bra i detta också, som att ta fram en näringslära och att man betonade vikten av motion och en sund kropp. Men det underliggande motivet var obehagligt.
Tvångssterilisering en väg till frihet
För de allra flesta var Själö ändstationen där man levde tills man dog.
I Själarnas ö får vi träffa 17-åriga Elli som kommer till ön en marsdag år 1934 och hon kommer att vistas på ön i sexton månader.
Elli blir ”hemförlovad” tack vare föräldrarna som ångrat sig och insett att det var ett misstag att låta Elli bli internerad. Men priset som Elli får betala för sin frihet är sterilisering.
Enligt Johanna Holmström inträffade det en eller två gånger under Själös historia att man skickade hem en patient efter utförd sterilisering. På andra håll i Finland skedde detta i högre grad, dock inte i lika stor utsträckning som i Sverige.
I Finland var andelen män och kvinnor som tvångssteriliserades ungefär lika stor.
- I romanen har vi dels den fattiga bondkvinnan Kristina som fött två utomäktenskapliga barn och som blivit utstött av sin egen familj. Hennes liv i slutet av 1800-talet ser helt annorlunda ut än Ellis som kommer från en ekonomiskt välbärgad familj. Elli lever på 1930-talet och har helt andra möjligheter att kämpa för sin egen rätt och hon har också en familj som vill ha henne tillbaka.
- Det fanns givetvis patienter som skulle ha kunnat skrivas ut, men de hade ingen familj eller släkt som var villig att ta hand om dem.
Från en hemsk plats till en hemlik plats
Själö hospital stängde för gott år 1962. Man ansåg att sjukhuset låg alltför avlägset i förhållande till fastlandet.
Vid det laget var sjukhuset mer eller mindre ett ålderdomshem, och de som bodde där hade vistats där under en lång tid av sitt liv:
- De som bodde där då skulle inte överhuvudtaget ha velat flytta bort därifrån, det var ju deras hem. De grät när sjukhuset stängde och de var väldigt oroliga för vad som skulle hända med dem. Från att ha varit en plats dit ingen ville komma hade Själö blivit ett ställe man inte ville lämna.
Ursprungligen hade man tänkt stänga hospitalet på Själö redan i början av 1800-talet, men branden i Åbo år 1827 ändrade på planerna:
- Om Åbo inte skulle ha brunnit skulle Själö hospital ha stängts och alla dessa livsöden inte ha utspelat sig på just den platsen.
En förändrad syn på vården
Om man tänker på mentalvården under den tid som Johanna Holmström skriver om i romanen Själarnas ö och mentalvården idag kan man ju konstatera att man inte längre är lika benägen att stuva undan eller att osynliggöra människor som drabbats av mentala obalanser.
Johanna Holmström konstaterar att det är bra att man idag tar olika symptom på allvar, att man får behandling och att man har möjlighet att sjukskriva sig för till exempel depression.
- För många kan det vara en lättnad att få en diagnos för att förstå vad som felas en. Men diagnosen kan ju också binda dig om du i alltför hög grad börjar identifiera dig med din sjukdom. Du kanske börjar registrera alla möjliga symptom och börjar läsa om hur du ska vara eftersom du har en viss diagnos.
- Du kanske till och med börjar förstärka de drag som du vet att hör till sjukdomsbilden och du kan få svårt att frigöra dig från din sjukdom. Det finns en risk för att du blir mer och mer ett med din diagnos - även om den kan vara fel ställd. Diagnosen kan bli ett hinder för dig att leva ditt liv fullt ut.
Under arbetet med boken har Johanna Holmström fått en förändrad syn på mentalvården och på vårdarna:
- Innan jag började jobba med bokprojektet hade jag en rätt så stereotyp bild av vården. Jag såg framför mig vårdarna som kopior av Syster Ratched från filmen ”Gökboet”, urbilden för den onda vårdaren som ser sig som en övermänniska i förhållande till sina patienter. Men de tankarna förändrades under skrivandets gång.
- Skötaren Sigrid i min roman har en konfliktfylld syn på sig själv och på patienterna och på förhållandet mellan henne och dem. Hon är ung och i samma ålder som en del av patienterna, och stundvis är hon rätt ambivalent i sin syn på sig själv. Flera gånger återkommer hon till frågan om vad som skiljer henne från patienterna, vad som gör att hon anses vara friskare än de.
Johanna Holmström påpekar att hon är övertygad om att vården alltid varit ämnad att vara av godo, även om metoderna som man använt sig av under olika tider enligt oss idag kan anses brutala och barbariska:
- De som använt sig av dessa vårdmetoder har varit övertygade om att metoderna varit till hjälp. Det kommer alltid ur en vilja att göra gott och att ge den bästa möjliga vård som finns att ge just då.
- Det är givetvis svårt att sia om hur mentalvården ser ut om femtio år, men jag hoppas att vi inte går mot det tänkandet som rådde i vårt land på 1930-40-talet.
Lyssna på intervjun med Johanna Holmström: