Science fiction, film noir, specialeffekter och animation kombineras i Johan Bergström Hyldahls film Dear Jesus, Do Something!som visas i Mörkrummet i Åbo konstmuseum i vår.

Den här 24 minuter långa filmen följer en vetenskapsman, som har uppfunnit en maskin som kan se in i framtiden, och en rymdhjälte, som skickas ut på ett subtilt uppdrag i rymden. Huvudpersonerna är dömda att misslyckas liksom resten av mänskligheten.

Verket påminner oss om att det finns tillräckligt med misär för oss alla, men att vi håller oss lugna då allt närmar sig sitt obönhörliga slut. Frågan är vart vi har kommit och om det ännu finns något att åstadkomma. Är allt onödigt och vad är det då som driver oss framåt.

Johan Bergström Hyldahl utexaminerades ifjol från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och anses vara en av de intressantaste nykomlingarna i den svenska samtidskonsten.

För tre år sedan skildrades ett gäng urbana tonårskillar i den suveräna ”Kohta 18”. Nu är det tjejernas tur. Och bra har det blivit. ”Toiset tytöt” gör en varm och glad långt in i hjärtat.

Helsingforstjejerna Jessica, Aino, Taru och Jenny är aderton år gamla och bästa vänner. På väg att ta studenten. På väg ut i livet. Det där svekfulla livet som lockar en till sig bara för att sedan slå en på käften. Om och om igen.

Men har man vänner orkar man kanske hålla ut. Trots allt.

Och här skulle jag egentligen vilja sluta. För att inte beskriva och analysera sönder något som förtjänar att upplevas utan förhandsuppfattningar. För detta är en film som man verkligen upplever. I bild, ljud, tanke och känsla.

Men ok – för Dig som inte har något emot lite förhandsinfo och för Dig som kanske redan sett den – här följer en recension av vårens gladaste filmöverraskning.

Det var en gång...

... fyra flickor. De bodde i ett land med goda Pisa-resultat och i en tid där man förväntas ha många svar när man hunnit bli aderton. Man skall veta vem man är, vad man vill och med vem.

Jessica (Ida Vakkuri) är flickan som dansade en sommar. Med en ung man (Arnas Danusas) som tedde sig som en prins eftersom han såg bra ut och visste allt om existentialismen. Dessvärre visade han sig vara en helt vanlig filosofistuderande från Lettland. En kille som hellre resonerade om förhållanden än levde i ett.

Aino (Bahar Tokat) är pojkflickan som spelar ishockey och älskar film. Och som uppfunnit mer eller mindre eleganta sätt att fly undan sin beundrare Rami (Elias Salonen). Men egentligen flyr hon bara bilden av sig själv som mobbad lågstadieflicka. Den där fula elefanten som hon fortfarande bär med sig under hockeyutrustningen.

Taru (Misa Lommi) har en pojkvän hon älskar och en självbild som haltar. Ena stunden vill hon vara full och anorektisk, den andra drömmer hon om att bli mamma. Mera Mamma än den mamma hon själv har.

Och så har vi vackra och coola Jenny (Sara Soulié) – flickan som är övertygad om att hon är en pusselbit som hamnat i fel pussel. För evigt femåringen som pappa glömde hämta från dagis. Som vant sig vid rollen som den övergivna.

Tilltalande tilltal

Upplägget må låta lite småslitet och banalt, men faktum är att Illi lyckas skapa ett poetiskt tonfall som lyfter helheten flera meter över marken. En helhet där flickornas inre monologer varvas med välspelade scener och snygga bildlösningar.

Animerade avsnitt vävs på ett flytande sätt in i berättandet och kameran närmar sig sina objekt ur olika vinklar och med varierande stilgrepp. Ibland är vi väldigt nära, ibland ligger en detalj i fokus och däremellan är det en rörelse som styr vad bilden fångar upp.

Resultatet är ett dynamiskt och omväxlande berättande som gör att blicken hela tiden upptäcker något nytt. Detta samtidigt som själva tonfallet blir en sällsam blandning av realism och poesi.

Sympatisk symbolik

Och så har vi allt detta vatten. Detta eviga element som är så tacksamt på film. Det kan vara trygghetsskapande, hotfullt, vackert, varmt eller kallt. Det kan stå för frihet. Eller död.

I "Toiset tytöt" är vattnet hela tiden närvarande. Med början i ett blött krig med vattenpistol ombord på färjan till Sveaborg. Via otaliga simturer i öppna hav och promenader längs öde stränder. Och fram till konstgjorda simbassänger och trånga badkar.

Vi har regn, snö, is. Tårar som fångas upp av ett vattenglas. Flaskor som halsas. Det här är en film där allt flyter. Och det fina är att det inte känns ett dugg pretentiöst eller tillgjort. Det fungerar bara väldigt bra. Både visuellt och emotionellt.

Många släktingar

"Toiset tytöt" är en film som har en mängd släktingar, bland vilka inhemska "Kohta 18" är den mest uppenbara. Intressant är att märka att bägge dessa moderna exempel på fungerande ungdomsskildringar tagit sats i verkligheten; Maarit Lallis film i hennes sons egna erfarenheter och Illis i några flickors videodagböcker.

En annan likhet som faller mera inom ramen för "kuriosa" är att finlandssvenska skådespelare fått iklä sig rollen som föräldrar i dessa filmer. I "Kohta 18" var det Mats Långbacka som agerade desperat styvfar, i "Toiset tytöt" återfinner vi såväl Anja Bargum som Jonna Järnefelt och Johan Fagerudd i roller som vilsna föräldrar.

Trots släktskap med olika uttalat fiktiva flick-& kvinnoskildringar så är Illis film inte en fortsättning på något vi sett tidigare, inget försök att rida på någon trendvåg. Den står stadigt på egna ben, med ett eget berättargrepp och egna karaktärer. Ett lyckat försök att skildra en tonårsverklighet som är smärtsamt vacker.

Men mer än något annat är den hoppingivande. För alla unga flickor. Kanske speciellt för dem som vågar vara sig själva. Och för dem som låter dem vara just sådana.

Som en påminnelse om den gladaste inhemska filmöverraskningen 2012 - här en titt på trailern till Maarit Lallis "Kohta 18".

Snart är det premiär för det nya spelprogrammet Kontroller med Ted Forsström som programledare.

Måndagen 23.3 är det premiär för Kontroller, den nya serien om allt inom spelvärlden. Ted Forsström kommer att testa och diskutera de senaste spelnyheterna tillsammans med ett gäng utvalda recensenter. Kritisk och oberoende granskning av spel kommer att vara seriens röda tråd. Kontroller vill inkludera de kvinnliga spelarna som utgör 49 procent av alla spelare. Serien kommer att prata om spel från stora och små tillverkare på alla plattformer.

Nu ger vi ordet åt de fyra spelrecensenterna som kommer att medverka i programmet.

Susanne Lindström, 27 år, Sibbo

Susanne älskar zombies. Susanne Lindström Bild: Yle

Jag är 27 år, från Sibbo, ämneslärarstuderande (modersmål&litteratur). Jag minns inte exakt när jag blev en gamer. Jag var ganska liten då, men jag antar att jag var ganska såld efter första mötet med Super Mario. Red Dead Redemption har betytt mest för mig, dels för att det är häftigt att leka cowboy och dels för att det var min stora multiplayer-debut. Före det hade jag mest spelat ensam eller local co-op. Om jag bara fick spela en genre resten av mitt liv skulle det nog vara "survival horror", för det innebär ofta ZOMBIES!

Benny Holmström, 28 år, Oravais

Benny började sin spelkarriär med en Commodore 64. Benny Holmström Bild: Yle

Hoppfull spelkritiker på heltid (läs: arbetslös). Jag blev lite gamer när jag fick en begagnad Commodore 64 av kusinen i mitten av 90-talet (Commando, Power Drift och World Games var favoriterna), och väldigt mycket gamer när den första Windows 95-datorn flyttade in i huset (Rayman, Worms 2 och Carmageddon!). Mitt mest betydelsefulla spel är The Legend of Zelda: Ocarina of Time, det var det första spelet som fick mig att KÄNNA, och än idag har jag svårt att släppa det. Om jag bara skulle få spela en genre resten av livet skulle jag välja racing, för det skulle innebära att jag fortfarande skulle ha tillgång till de tusentals hobbykreationer som befolkar Trackmania-servrarna. Må de aldrig någonsin gå offline.

Matilda Ståhl, 24 år, Korsholm

Matilda skrev sin kandidatavhandling om spel och inlärning. Matilda Ståhl Bild: Yle

Jag är utbildad klasslärare, jobbar nu som forskningsbiträde vid ÅA. Jag har spelat hela mitt liv men blev medveten om mitt spelintresse under tonåren då jag insåg att flickorna i min bekantskapskrets inte spelade så mycket som jag eller den typ av spel jag föredrog. Jag fortsatte att spela, men jag pratade inte om mitt spelande med någon annan än de närmaste. Jag blev öppet en gamer under mina universitetsstudier då jag skrev min kandidatavhandling om spel och inlärning.

Det spel som betytt mest för mig är Dragon Age Origins eftersom det öppnade en helt ny värld av spel för mig. Jag har varit lite av en allätare då det gäller spel men om jag var tvungen att välja en enda genre skulle det vara RPG (role-playing game). Den här typen av spel har ofta en god grundberättelse, intressanta karaktärer och fascinerande miljöer. Inom den här genren får man även som spelare, i varierande mån, själv styra och skapa sin spelupplevelse, något som jag värdesätter.

Björn Karlsson, 31 år, Aspås (Sverige)

Björn har ett stort intresse för multiplayer. Björn Karlsson Bild: Yle

Mitt yrke är ljudingenjör. Jag blev en gamer efter att familjen lånade hem ett Nintendo 8-bitars (NES) i slutet på 80talet och man fick prova Super Mario Bros. Det spel som betytt mest för mig måste vara Quake. Det var det första spelet jag var riktigt bra på och lade vägen för ett stort intresse för multiplayer och att skjuta noobs.

Om jag bara fick spela en genre i framtiden så skulle det nog vara just FPS (förstapersonsskjutare). Det finns en otroligt stor variation med allt från actionfyllda vapenfester, skräck, smyg och pussel till rollspelsvarianter, och det erbjuds oftast en härlig multiplayer-upplevelse som grädde på moset!

Kontroller på måndagar med start 23.3 på Yle Fem klockan 20:30 och på Arenan.

Här presenterar Radio Vega litet närmare de nya låtar som kanalen nu börjar spela. Denna vecka är det Måns Zelmerlöv som gäller.

Måns Zelmerlöw / Heroes

Måns Zelmerlöv är i sanning en verklig mångsysslare inom svenskt artist- och musikliv. Han har sjungit bl.a. pop, schlager och musikal. Måns har även varit populär programledare för Sommarkrysset, Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Dessutom kan han såväl dansa som skriva låtar. Med låten Heroes tävlade Zelmerlöw framgångsrikt i Melodifestivalen 2015.

Följ Radio Vega på Spotify:

Tim Burton är tillbaka. Men utan saga och utan Johnny Depp. Denna gång går han in för att skildra verkligheten. Med ett barns stora ögon.

Det är 1950-tal och hemmafrun Margaret (Amy Adams) är trött på sin man och sitt äktenskap. En dag rafsar hon resolut ihop sina kläder, tar dottern Jane (Delaney Ray/Madeleine Arthur) vid handen och styr ut från uppfarten i det prydliga villasamhället.

Väl framme i San Francisco plockar hon fram staffliet och färgtuberna. Nu skall hon måla. Nu skall hon förverkliga sig själv. Leva för konsten.

Och konsten - den består av idel porträtt med ett gemensamt drag; oproportionerligt stora ögon. Anime-ögon innan ”anime” var ett etablerat begrepp.

Och hur går det? Inte så bra. Inte förrän hon möter konstnären och charmören Walter (Christoph Waltz) som kan det här med att sälja tavlor. Och plötsligt befinner Margaret sig i en situation där hon målar tavlor som Walter säljer. I sitt eget namn.

Färggrann ram

Burton må ha övergett sagan och Depp – men det betyder inte att han helt övergett sin stil. Villasamhället som Margaret flyr är påfallande likt det samhälle dit missförstådde Edward anländer i ”Edward Scissorhands”. Den mintgröna bil hon flyr i anger tonen för den pastelliga värld vi ställs inför. Och alla rollkaraktärer är snäppet vildare än verklighetens trånga ramar ger utrymme för.

Och visst ter sig Margaret Keanes motiv som ett svar på Burtons förkärlek för det överdrivna, det barnsliga, det lätt förvridna. Barnen som blickar mot en från taveldukarna andas både kitsch och sorg på samma gång.

De får en obönhörligen att associera till barndomens gulliga planscher med gulliga texter om vänskap och kärlek och livet. Denna oskuldsfulla tid innan man måste börja fundera på vad som är riktig konst och vad som är... tja, något annat.

Säljande innehåll

I grunden är historien om Margaret och Walter Keane en svindlarskildring. En historia om en liten, vit lögn som rullar vidare längs en brant av lögner tills det hela antar lavinartade proportioner. Men det är inte där Burton lägger sitt fokus - istället tar han ut svängarna kring frågan om hur konst definieras och hur den förses med en prislapp. Vad är det som gör en konstnär betydelsefull – att verken säljer eller att kritikerna strör ut lovord?

Och spelar det någon roll om pengarna rullar in via reproduktioner – planscher, vykort, småprylar. Huvudsaken är ju att pengarna rullar.

”Big Eyes” är en smått underlig filmupplevelse eftersom det är svårt att få grepp om den, redan genrefrågan ställer en inför ett definitionsdilemma. Är detta ett drama, en dramakomedi eller något annat?

Amy Adams och Christoph Waltz är suveräna skådespelare, men här känns det stundvis som om bägge går på lite väl hårt. Man ser dem mer än gärna, men det är Adams och Waltz man ser - inte Margaret och Walter.

När man når slutrakan är det inte utan att man undrar om inte den fascinerande historien om konstnären Margaret Keane bleknar vid sidan av Burtons färggranna palett. Men det finns säkert en och annan som efter filmen försöker googla fram sanningen om henne. För så här galet kan det väl ändå inte ha varit i verkligheten. Eller?

Fåret Bärtil slår rekord.

Det avsnitt av Hoppa på med Bärtil som BUU-klubben visar tisdagen den 17 mars är nämligen del 250 i dramaserien om Bärtil, Isa Gris och de andra djuren ”på en äng vid en väg här i närheten”.

Därmed är Bärtil också den längsta TV-dramaserie som har producerats för barn i vårt land, och den klart mest långlivade av Svenska Yles dramaproduktioner. Monica Vikström-Jokela, som tillsammans med Anne-Charlotte Grandell har skrivit seriens manuskript, lyfter fram tre orsaker till Bärtils 12 år av popularitet:

- Jag tror att leken är det allra viktigaste. Hela Bärtil-konceptet bygger på lekfullhet, att du får lust att leka som Bärtil och hans vänner. Dessutom är igenkänningsfaktorn hög, för Bärtil och Isa Gris tampas med samma vardagsutmaningar som alla andra ungar gör. Och för det tredje vill jag tro att det spelar en roll att Bärtil är alldeles kolossalt finlandssvensk!

Hoppa på med Bärtil i BUU-klubben tisdag 17.3. kl.18.00

Bättre fly än illa fäkta heter det i ordspråket men i Klaus Härös film kan huvudpersonen fäkta och stannar därför kvar, med risk för sitt eget liv.

Det är tidigt 1950-tal och den unga Endel Nelis (Märt Avandi) stiger av tåget i Haapsalu i Estland. Han skall jobba som lärare i en lågstadieskola men blir även uppmanad att starta en idrottsklubb. Eftersom Endel har en bakgrund som fäktare startar han en fäktningsklubb, trots att rektorn i skolan anser fäktning vara för individualistiskt och inte alls passande för de unga sovjetmedborgarna.

Endel Nelis är en tystlåten man som helst vill vara ensam och ganska snabbt förstår vi att han kommit till Haapsalu för att han är på flykt. Att han bär på ett förflutet som myndigheterna i Leningrad verkar vara mycket ivriga på att få veta mer om.

Fäktningsklubben blomstrar och barnen utvecklar snabbt en lika stor passion för fäktning som Endel. Så stor att de vill delta i en stor nationell turnering i Leningrad. Och då ställs Endel inför ett svårt val, skall han åka med barnen och förverkliga deras stora dröm eller skydda sig själv och fly?

En fara som lurar bakom hörnet

På väggen i gymnastiksalen hänger Stalins porträtt och i kansliet sitter rektorn och bekymrar sig över om fäktning är en kommunistisk sport och varför Endel är så förtegen om sitt förflutna. Om Endel inte vill tala måste det finnas nåt han döljer, resonerar rektorn och börjar gräva i det förflutna.

Filmen präglas av en obestämbar, hotfull stämning som sakta växer sig starkare. Redan förtexterna upplyser oss om Estlands historia under II Världskriget och hur Estland i början av 1950-talet nu är en del av Sovjetunionen. Det vi ser är ett land med kuvande medborgare.

Klaus Härö bygger effektivt upp en hotfull stämning men använder sig av små medel, därför behöver han heller inte ta till stora effekter för att sedan skapa den konkreta rädslan. Det räcker med att vi ser svarta bilar som nattetid åker runt i staden och några snabba blickar mellan en morfar och hans barnbarn för att vi skall förstå skräcken.

Barnets perspektiv

Klaus Härö är en regissör med en helt exceptionellt bra förmåga att regissera barn. Därför är barnen i hans film helt fenomenala, de behöver inte ens repliker, det räcker med blickar för att vi skall fatta vad de tänker och känner.

Skolbarnen i filmen är svältfödda på aktiviteter och en manlig rollmodell, de flesta har fått se sina fäder antingen dö i krig eller försvinna spårlöst i samband med deporteringar. Det är antagligen därför de så snabbt tyr sig till den unga, tystlåtna Endel Nelis och han själv inser, om än lite motvilligt, att han också trivs i barnens sällskap.

Visualiserade känslor

Fäktaren är, precis som Härös tidigare filmer, väldigt vacker. Härö kan visualisera känslor och han berättar på ett mjukt och ödmjukt sätt, det är aldrig hårt eller fult trots att det i Fäktaren är både farligt och gripande. Den enda skönhetsfläcken är användningen av musiken, som på sina håll blir lite väl accentuerande. När bilden redan säger allt, kunde tystnaden få tala.

Det vackra syns även i valet av idrottsgren, fäktningen. En sportgren som inte bara är skön att se på där den rör sig på gränsen till ballett. Men också en nobel sportgren, en förfinad form av duell med tydliga regler om respekt för sin motståndare. Därför blir också kontrasten till verkligheten så mycket brutalare.

Den sista kampen

Det blir ganska tidigt klart att filmen kommer att kulminera i en ”strid”, i en riktigt klassisk underdogskildring. Filmen tar bara lite onödigt lång tid på sig att komma dit. Men väl framme är den ”sista kampen” ett sant nöje att följa. Endel och hans elever kommer från en litet skola i utkanten att det stora, mäktiga Sovjetimperiet, de andra småler åt deras bristfälliga utrustning och deras unga ålder.

Det finns mycket som man kan känna igen från Härös tidigare filmer. Det känsliga men otroligt viktiga förhållandet mellan ett barn och en vuxen, inte nödvändigtvis barnets föräldrar. Det förflutna som tynger ner en mänska och styrkan som krävs för att överkomma sitt förflutna och kunna gå vidare.

Det nya är den hotfulla stämningen. Och det bästa i filmen är just skildringen av vad rädsla gör med ett land och dess invånare.

Idag gäller det för Borgåbördiga Elna Romberg. Hon har tagit sig vidare till den så kallade "Knock-out"-delen i talangtävlingen "Voice of Finland" på TV-kanalen Nelonen.

Romberg sjöng som första nummer i tävlingen Carole Kings "You've got a friend" och tog de fyra domarna med storm.

I "Duellen" mötte Elna Romberg Margarita Haatanen. De sjöng Whitney Houstons låt "Saving all my love for you". Enligt domarna och kritikerna sjöng de med sådan känsla och inlevelse att Whitney Houston själv hade varit stolt om hon hade sett och hört framförandet. Ur duellen avgick Romberg med segern.

Nu är Romberg då klar för "Knock-out"-avsnittet. Hon skriver på sociala medier att hon är redo för scenen men nervös.

Också Borgåbon Riina Ammesmäki och Sibbobördiga Kiia Kullberg är med i kvällens avsnitt.

Tävlingen kan ses på Nelonen klockan 20.

Året var 1982 när det brittiska bandet Monsoon fick en stor hit med Ever So Lonely. Sångerskan med den fängslande rösten var Sheila Chandra. Men idag har hon tystats nästan helt av den sällsynta sjukdomen Burning Mouth Syndrome och den lär vara precis så smärtsam som den låter.

Att kalla Sheila Chandra för en röstkonstnär är nästan en underdrift. Det vet alla som någon gång haft förmånen att uppleva henne live på den tiden hon ännu kunde ge konserter. Ofta bestod konserterna enbart av Sheila Chandra och hennes röst. På sin höjd hördes färdigt inspelad stillsam stämningsskapande ambiensaktig bordunmusik i bakgrunden. Dess uppgift var att ytterligare lyfta fram Sheilas fantastiskt mångsidiga, lekfulla och gripande röst.

Rötter i Indien

Det blev några skivor där Sheila utforskade den egna rösten och hur man kunde använda den mer som ett instrument än "bara" att sjunga med. Hon gav bl.a. ut tre album på Peter Gabriels Real World-skivbolag.

Sheila i Finland

Det var i samband med det som Sheila Chandra i början av 1990-talet bestämde sig för att för första gången börja ge konserter. Fram tills dess hade hon enbart varit en skivartist. Hon uppträdde då även i Finland på en solig WOMAD-konsert i Seinäjoki sommaren 1992. Jag hade privilegiet att få ta del av denna magiska konsert och även träffa Sheila Chandra som hastigast efteråt. Hon var rätt blyg, men mycket trevlig.

Småningom började Sheila Chandra alltmer utforska och leka med de likheter hon fann i indisk raga och engelsk folkmusik. Hon började också kombinera olika sångstilar från bl.a. Storbritannien och Irland med sångteknik från hela världen. Men år 2010 skulle det få ett smärtsamt slut.

Burning Mouth Syndrome

Det visade sig att Sheila fått den sällsynta sjukdomen Burning Mouth Syndrome (BMS). Den gör att hon varken kan sjunga eller prata, skratta eller gråta utan att känna svår smärta i och kring munnen. Sjukdomen har med andra ord i praktiken gjort henne mer eller mindre stum. Man vet inte vad BMS beror på och det finns heller inget botemedel.

Sheila Chandra Bild: YLE / Dan Eskil Jansson

Nu när Sheila Chandra fyller 50 år går mina tankar tillbaka till den där WOMAD-konserten på ön Törnävä i Seinäjoki och hennes blyga blick som tittade mer ner i marken än i mina ögon när jag tackade henne för en mycket fin konsert och bad om en autograf i min nyinköppta CD. Och jag är så tacksam och glad att jag fick höra hennes fantasieggande sång livs levande ens en gång innan den tystnade för gott.

Monsoon / Ever So Lonely

Sheila Chandra – Ever So Lonely / Eyes / Ocean (Live)

Sheila Chandra / Speaking in Tongues III (där man kan höra SC säga Yy-Kaa-Koo-Nee)

I marsmånad satsar X3M:s bokklubb på finlandssvenska Henrika Anderssons bok En skärva av själen. Boken är baserad på en sann historia, och handlar om syskonrelationer, utsatta barn och inre demoner.

Under mars kommer Webb-Catzo och två elever från Botby högstadium att läsa boken, och du får gärna läsa med oss. Dela med dig var du läser och vad du tycker om boken under hashtaggen #x3msbokklubb. I slutet av månaden recenserar vi den i Myteriet på Radio X3M, och läser kanske upp just vad du tyckte om den.

Baserad på en sann historia

Henrika Andersson undersöker fyra olika teman i sin bok En skärva av själen. Själva fröet till boken såddes redan för över 30 år sedan, när Henrika åkte tåg genom Frankrike.

Henrika Andersson vill undersöka det icke-vetenskapliga. Bild på författaren Henrika Andersson Bild: Yle/Catariina Salo

- Jag träffade en mycket märklig och sorglig människa, och det är han som är karaktären Luc i boken, berättar Henrika.

Mannen som Henrika träffade var en utstött yngling som bodde ensam och var bespottad av de andra ortsborna. Han och Henrika satt uppe och pratade hela natten.

- Han gav mig en kedja som han fäste runt min handled. Sedan började det hända ganska märkliga saker som jag ännu inte kan förklara, men jag tänkte att någon dag ska jag våga skriva den här historien.

Det har tagit 30 år för Henrika att våga gå in i det hon upplevde.

- Många upplever det kanske som mystiskt och övernaturligt, men det hände faktiskt mig. Flera scener i boken är skrivna direkt så som det var, säger hon.

Vetenskap och icke-vetenskap

Henrika har alltid velat undersöka gränsen mellan vetenskap och icke-vetenskap.

- Vetenskap är det som vi håller som sant i dag, men inte nödvändigtvis om 30 år. Jag tänjer lite på gränserna hela tiden.

Det är också därför hon gärna har barn eller unga vuxna i huvudrollerna.

- De har fortfarande den där öppenheten, att de vågar tro på sådant som det kanske inte finns vetenskapliga förklaringar till.

Syskonrelationerna

Ett annat tema i boken är syskonrelationer, och det finns fyra syskonpar i boken: Muriel som tar hand om sin sjuke lillebror, professor Duvont som tvingades ta hand om sin lillebror när de båda var små barn, och så Luc som väntar på sin hjälte, sin storebror. Dessutom finns också Muriels mormor, som bär på en tragisk historia om sin storasyster, som inte klarade sig så bra.

Det fascinerande med syskonrelationerna är samhörigheten och gemenskapen som binder dem samman. Muriels band med sin lillebror är så starkt att hon kan gå in i hans medvetande och hjälpa honom när det är som värst.

- Jag är intresserad av den ordlösa kommunikationen, som kan finnas hos somliga. Jag har velat ta in sårbarheten hos barn som på sätt och vis är offer för omständigheterna. Vissa klarar det bättre och vissa sämre.

Henrika har själv flera syskon, och också vänner, som inte alltid varit helt friska. Empatin finns som en naturlig del hos henne.

- Det är alltid smärtsamt att se någon du älskar ha det svårt, säger hon.

Hon tror att läsaren kan känna igen sig där, även om det inte skulle handla om ett syskon.

- När du står maktlös inför en annan människas lidande är det någonting vi känner igen i oss själva, hur vi kommer till korta som människor.

Här under ser du en trailer för boken.

Här kan du läsa mer om Henrika Andersson.

På lördag kväll är det dags för final i Melodifestivalen 2015. Eva Frantz och Hanna Othman från De Eurovisa har lyssnat noga på de tolv finalbidragen och tippat vinnare.

Samir & Viktor – ”Groupie”

Eva: Hallåhallåhallå? De rappar ju falskt för böveln! Man måste nog ha slukat Paradise Hotel och vara väldigt ung och lättflörtad för att stå ut med detta. Känns lite som stöddiga killarna som deltar i en talangkväll i högstadiet. 1/10.

Hanna: Bidragets största problem är att varken Samir eller Viktor kan sjunga live. Näststörsta problemet är den töntiga texten. Har verkligen ingen av låtskrivarna tänkt på att "groupie" redan har en helt annan betydelse? Svag kopia av duons låt Success. 2/10

JTR – ”Building It Up”

Eva: Talangkvällen i högstadiet fortsätter, men de här pojkarna skolkade i alla fall inte från musiklektionerna. Charmiga killar som dessvärre väldigt lätt slirar ner i dussinpop-träsket. Med en klatchigare låt hade det kunnat bli någonting. 2/10

Hanna: Gillar idén med tre sjungande bröder, men Herreys gjorde det redan för trettio år sedan – och mycket bättre! Dessutom känns det som endast en av dem klarar av att hålla tonen. Om de lyckas tygla ivern av att vara framför kameran kan det bli bra. 4/10

Dinah Nah – ”Make Me (La La La)”

Eva: Det var ju klart att det skulle dyka upp ett antal Ace Wilder-kopior i årets Mello efter att Busy doin’ nothing blev tvåa i fjol. Men medan Ace Wilders låt innehöll element som kändes nya och spännande är det här väldigt tillrättalagt och ganska tråkigt. 3/10

Hanna: Nå äntligen började festen! Den här låten får mig att ta sikte mot dansgolvet. Förvisso inte väldigt nyskapande, kunde ha varit en hit redan för tio år sedan. Men den sätter sig på hjärnan och showen är visuellt snygg. 8/10

Jon Henrik Fjällgren – ”Jag är fri (Manne leam frijje)”

Eva: Jag stordiggar Jon Henrik och hans jojk, men för mig håller numret inte ihop. När Jon Henrik slog igenom med Daniels jojk var det ju det avskalade, enkla och innerliga som fick hela Sverige att sträcka sig efter näsdukarna. Nu öser man på med änglar som dinglar i taket, ett par som dansar schottis i otakt med musiken och diverse Nordman-rekvisita. Jon Henrik blir nästan bakgrundssångare i sin egen låt och det är ju egendomligt. 7/10

Hanna: Jon Henriks låt är jättefin, men också jag tappar bort mig med allt som händer på scenen. Den står ändå tydligt ut som något unikt mot mycket annat som är dussinvara i den här tävlingen. 9/10

Jessica Andersson – ”Can’t Hurt Me Now”

Eva: Det är riktigt skönt med en riktigt traditionellt eurovisionsballad mellan varven. Jessica är fin men så värst spännande är låten ju inte. 4/10

Hanna: Proffsig låt, proffsigt framförande. Men väcker inga som helst känslor hos mig. Låten man glömmer att finns med i tävlingen. 3/10

Måns Zelmerlöw – ”Heroes”

Eva: Redan när SVT lade ut ett 30 sekunders smakprov på den här låten kände jag på mig att den här är årets vinnarlåt. Samma känsla hade jag faktiskt med Sanna Nielsen ifjol. Det är roligt att nya förmågor får en chans i Melodifestivalen men visst märks kontrasten när de rutinerade artisterna äntrar scenen. Det enda som förbryllar mig lite är den klämmiga countrysekvensen i början, men den är ju väldigt kort. Tror den här skulle klara sig riktigt bra i Wien också. 10/10

Hanna: Heroes har jämförts med David Guettas Lovers on the sun, och det tycker jag han kan ta som en komplimang. Låten fastnar i huvudet, svenskarna älskar Måns och scenshowen med stickfigurerna är både sympatisk och visuellt förtrollande. 10/10

Linus Svenning – ”Forever Starts Today”

Eva: Jag har inte ännu heller blivit klok på Linus, mjukiskillen i värstingförpackning eller huliganen med sammetsblick. Hann bli riktigt trött på hans ”Skära bräder”-låt ifjol så det var med en viss skepticism jag bekantade mig med årets låt. Men jag gillar den! Även om en stor del av min uppmärksamhet går ut på att oroa mig för att Linus ska få en tunna över sig – tjoff. 6/10

Hanna: All min koncentration går till att hålla ögonen på de där tunnorna. Hur lät låten nu igen? Och Waldo’s people använde faktiskt brinnande tunnor på scenen redan år 2009... 4/10

Isa – ”Don’t Stop”

Eva: Ytterligare en som inspirerats av Ace Wilder men inte når fram. Ett energiskt nummer och en artist som verkligen har potential, men lite för lättsmält och fluffigt för mig. Kylskåpspaus. 4/10

Hanna: Inte heller jag kan låta bli att dra paralleller till Ace Wilder, allt från skjortan som lämnar magen bar till dansrörelserna. Isa verkar ju kunna sjunga och skulle stå mera ut till sin fördel om kanske ett år. Med en starkare låt. 6/10

Magnus Carlsson – ”Möt mig i Gamla stan”

Eva: Här har vi en som vet precis hur man sköter sig på Melodifestivalen-scenen (inte så konstigt med tanke på att det är åttonde gången han är med). Gillar att låten är lite kitch och att man hållit fast vid att sjunga på svenska. Men lite sömnigt blir det ändå, som om Magnus kopplat på eurovisions-autopiloten och egentligen tänker på nånting helt annat. 6/10

Hanna: Jag tycker det är skönt att titta på en artist som är så bekväm på scenen, både med sången och dansandet. Gillar också låten och hoppas den kommer att spelas på radio. För tyvärr kommer Magnus att förlora den här omgången till någon av de yngre killarna. 8/10

Eric Saade – ”Sting”

Eva: När vi stötte på Eric Saade första gången var han en liten sprätt med enormt ego. Nu är han en lite äldre sprätt, men kör på med samma grej ännu. Jag vill av någon anledning läxa upp honom lite. Både Popular och Manboy satte sig i tiderna på hjärnan på en som ett kletigt bubbelgum, Sting (eller Stink som alla tror den heter) är inte lika effektiv i det avseendet. Och det ska man kanske vara tacksam för. 5/10

Hanna: Eric är en showman och har en stor samling tonårsflickor som kommer att rösta på honom. Men jag kan inte komma över hur svag hans röst är, och den låter till och med riktigt gnällig i den här låten. Det där ”ufot” är inte heller nära på lika coolt som glasburen och vattenfallet han kört med tidigare. Ibland märker jag ändå att jag nynnar på refrängen. Äsch! 7/10

Mariette – ”Don’t Stop Believing”

Eva: Årets konstnärliga bidrag. Jag gillar! Mariette ser lite överjordisk ut, det är effektfullt med fladdrande svep och alien-frisyr. Men det hela står och faller med att Mariette verkar vara en så sympatisk person, annars hade risken varit stor att det här blev för mystiskt. 9/10

Hanna: Det absolut starkaste numret av de kvinnliga solisterna! Jag får Loreen-vibbar, fast det alltid är farligt att börja jämföra med henne eftersom Euphoria var i en klass för sig själv. Jag sitter som fastklistrad vid rutan; bra röst, intressant scenshow och låten låter väldigt 2015. 9/10

Hasse Andersson – ”Guld och gröna skogar”

Eva: Tjohoo! Jag stampar takten och trallar med och undrar om jag har slagit huvudet i någonting. Det händer ju med jämna mellanrum att äldre artister som nästan hunnit glömmas bort ger sig på Mellon och floppar på ett lite pinsamt sätt. Är så glad att Hasse tog sig till final med denna supermysiga sommartrall. Den kommer inte att vinna, dock göra nytt svensktoppen-rekord. 8/10

Hanna: Årets ”och nu över till något helt annat.” Jag är glad att det finns lite variation i musikgenrerna i finalen. Och alla skulle väl vilja ha Hasse Andersson som morfar eller farfar, tänk vad mysiga släktkalasen skulle vara. 7/10

Vem vinner?

Eva: Måns vinner, inget snack om saken. Låten, numret, hans utstrålning, allt stämmer och kommer att gå hem hos både publiken och jurygrupperna. Jon Henrik Fjällgren kommer också att klara sig bra, jag tycker personligen att numret är too much men vet att många tycker det är pampigt. Jag ser gärna en topp-3-placering för Mariette också.

Hanna: Min tippning är också att Måns vinner. Det baserar jag på allt från vadslagningslistornas odds till svenska journalisters hyllningsord och min magkänsla. Andra platsen strider Jon Henrik Fjällgren och Eric Saade om. Fjärde platsen går till endera Magnus Carlsson eller Mariette. Ska bli intressant att se ifall den internationella juryn och svenskarna är av samma åsikt i år.

Melodifestivalen sänds på Yle Fem den 14 mars klockan 21.00.

Chatta med oss under Melodifestivalens final! Eva Frantz och Hanna Othman håller er sällskap på svenska.yle.fi/eurovision under hela sändningen. Använd hashtaggen #ylemelfest på Twitter för en chans att få dina tweets i tv-rutan. Tweetsen syns på Text-tv sid 398 under sändingen.

Jag måste medge att jag inte hade särskilt bra detaljkoll på vinterkriget för 105 dagar sedan. I dag då det gått 75 år sedan krigsslutet känns märkesdagen som en bitterljuv avslutning till ett överraskande berörande projekt, skriver Mikael Hindsberg som på Twitter följt med vinterkriget de tre senaste månaderna.

Den 25.11.2014, dagen innan det gått 75 år sedan skotten i Mainila fick jag höra att Yles finskspråkiga historieredaktion planerade att dag för dag beskriva vinterkrigets händelser på Twitter så som de skedde 75 år sedan.

Juho Niukkonen, Kyösti Kallio, Risto Ryti, J.K. Paasikivi och Väinö Tanner Pärmbild för minnesåret för vinterkriget 75 år sedan Bild: Yle/Annukka Väisänen

Reportaget har inte bara handlat om händelserna på fronten utan en viktig del av det har utgjorts av statsrådets stundvis mycket intensiva diskussioner. Försvarsmaktens bildarkiv har också varit en viktig källa liksom Yles eget arkiv. Det har gett ett väldigt nära perspektiv på det dagliga livet. Esplanaden i Helsingfors med Runebergs staty inpaketerad i bräder för att skydda mot bomber, en lotta som matar en hundvalp, en intervju med barn i mitten av kriget. Men också grymma scener med stupade fiender och sönderbombade städer.

En lapphundsvalp får mjölk av en lotta. #kriget39 #SAkuva pic.twitter.com/ITM0a77pdk

— #kriget39 105 dagar (@kriget1939) February 16, 2015

Propaganda och desinformation

En aspekt som jag inte tidigare funderat på så mycket är hur informationsgången redan då var en väsentlig del av krigsföringen. Skotten i Mainila har diskuterats en hel del, hur det var viktigt för Sovjet att ge sken av att det var finländarna som attackerade. Många i publiken har också dragit paralleller mellan händelserna 75 år sedan och under det gångna året i Ukraina.

Intressant var också att ryssarna först bombade sönder radiomasten i Lahtis, och började sedan sända egna program på samma frekvens. Rundradion gick också ut med varningar om att lyssna noggrant efter ifall sändningar var autentiska.

Och på motsvarande vis var statsrådets diskussioner i högsta grad för slutet kabinett. Riksdagen hölls rätt långt oinformerad för att inte tala om allmänheten. Mot slutet av kriget då armén var i allt större svårigheter grälade regeringen på pressen för att ha framställt läget som för positivt.

Utlandet

Överväldigande har det också varit att få lära sig om det breda och konkreta stöd som Finland fick från utlandet. Frivilliga strömmade in förutom från Sverige också från bl.a. England, USA, Kanada, Italien, Ungern och flera andra länder.

Materiell hjälp strömmade in globalt, kaffe från Brasilien, ambulanser från Frankrike, pengar från USA, osv. Och det moraliska stödet var likaså stort, t.ex. den australiensiska pressen skrev med stort pondus om det tappra finska folket som försvarade sig i en orättvis och ojämn kamp.

Sverige

Det närmaste men samtidigt mest komplexa förhållandet till utlandet var förstås relationen till Sverige. Att “Finlands sak är vår sak” märks ännu.

Finlands sak är vår sak― Hela det svenska folket

Men samtidigt en stor bitterhet av att Sverige i rädsla av att dras in i världskriget inte gav direkt militär hjälp. Och då västmakterna erbjöd hjälp vägrade både svenskarna och norrmännen att erbjuda dem passage genom deras länder.

Upp till 10% av hela den svenska läkarkåren var i Finland under vinterkriget. Här behandlar svenska läkare en soldat i Kemijärvi 11.2.1940. Svenska läkare behandlar en skadad soldat i Kemijärvi 11.2.1940 under vinterkriget. Bild: SA-kuva http://sa-kuva.fi/

Det verkar som om detta faktum var betydligt kraftigare förankrat i folks medvetande på båda sidorna om gränsen för 75 år sedan, vi stod varandra närmare. Engagemanget åt båda hållen var stort. Då för en sista gång. Men Sverige klippte på sätt och vis vid andra världskriget slutligen banden till den östra rikshalvan då de valde neutralitet framom vapenbrödraskap.

Är vinterkriget nu slutbehandlat?

En av de mest kända historierelaterade aforismerna är av filosofen Friedrich Hegel: “Det enda vi lär oss av historia, är att vi inget lär oss av historia.” Lite i samma anda skrev grafikern Kasper Strömman kring självständighetsdagen 2014 ett mycket delat blogginlägg (på finska) om att kan vi nu inte äntligen släppa vinterkriget i Finland.

Samtidigt märker jag att många berörts djupt av rapporteringen på Twitter. I vissa fall för att de haft släktingar som varit med om händelserna. I vissa fall för att dagens politiska händelser känns skrämmande bekanta från de 75 år gamla. Och i ytterligare andra fall för att man ser hur människor agerar lika då som nu.

Sociala medier och historia

Det är intressant att se hur mikrobloggformatet på Twitter fungerar alldeles utmärkt för att rapportera händelseförlopp även om det gått 75 år sedan de skedde. Genom nästan 1 500 stycken under 140 teckens meddelanden har ministrarnas personligheter krupit fram. En bild av världen då, dess formaliteter, internationella relationer, och vanliga människors vardag har gläntats på en aning.

Egentligen har det historiska perspektivet fungerat på ett väldigt liknande vis som Twitter gör för dagens händelser. Hur väl den bild som målas upp motsvarar verkligheten är en fråga för tolkning. Men om inte annat så väcker det tankar. Tankar som i bästa fall kan göra att Hegel hade fel i sin pessimistiska historiesyn. Så låt oss hoppas att vinterkrigets händelser aldrig upprepas, och kommande generationer kan fokusera på mer positiva berättelser i sin historieläsning.

Finska soldater med buntladdningar och Molotovcocktail på färd att förstöra fientliga pansarvagnar. #kriget39 #SAkuva pic.twitter.com/nlYzuDK860

— #kriget39 105 dagar (@kriget1939) March 8, 2015

Läs även:
Vinterkriget på Yle Arkivet
Vinterkriget i realtid på Twitter
Test: Hur väl känner du vinterkriget?

Sota39 på yle.fi (på finska)
Sota1939 på Twitter (på finska)
WinterWar1939 på Twitter (på engelska)

Ju äldre man blir desto lyckligare känner man sig. Men lyckokänslan ökar först då man fyllt 50 år, berättar Allmänläkaren Robert Bergholm.

Robert Bergholm stöder det som han upplevt i sitt arbete på en global undersökning som publicerats bland annat i The Economist för några å sedan.

Global undersökning

Personer i alla delar av världen tillfrågades om hur lyckliga de är. Testpersonerna var ungdomar, medelåldersmänniskor och åldringar.

Svaren sammanställdes och resultatet kan verka överraskande. Många tror att åldrandet gör att man blir mindre lycklig, men det är helt fel enligt undersökningen. Ålder sammanfaller visserligen med lycka, men inte på det sätt som vi traditionellt föreställt oss.

Först blir man olyckligare, men sedan blir man lyckligare igen. en graf ur the economist Bild: The Economist

– I ungdomen är allt nytt och intressant, och man väntar på allt det goda som livet kommer att bjuda på, säger Bergholm.

Fram till 20 årsålder känner man sig odödlig och allt är möjligt. Sedan studerar man och bildar familj, och då börjar nedgången.

Stress gör livet tyngre

De flesta människor upplever att de är relativt lyckliga under barndomen och de första vuxenåren. I 30 årsåldern vänder emellertid lyckokurvan nedåt.

Åren mellan 30 och 50 innebär för de flesta människor stora påfrestningar. Yrkeskarriären har just tagit fart och kräver mycket krafter. Många har också småbarn under samma tid som arbetslivet kräver som mest.

Efter 50 börjar livet

Robert har mött många åldringar under sin tid som läkare och många är förvånansvärt lyckliga med sig själva och sina liv.

– Det märkliga är att kurvan ser ut att bara gå uppåt hela tiden. Det stämmer också med min egen uppfattning om lycka, säger Robert Bergholm.

För 20 år sedan visste man inte att människor uppfattar sig själva som lyckligare ju äldre de blir. Man trodde att livet efter 40 bara blev sämre ju längre man levde. Den här föråldrade uppfattningen har sina rötter i 1500- och 1600-talet, då det verkligen inte var något nöje att bli gammal.

– Jag har sett ganska många människor som dött, säger Robert Bergholm, och förvånansvärt många har gått bort med ett leende på läpparna.

Lugn och ro.

– Jag är som lyckligast på semestern och på landet. Familjen sover och jag kan gå ut i skogen med hunden. Då vet jag att allt är lugnt och bra, familjen har det bra.

– Ju äldre man blir desto mindre måste man pyssla om andra. En annan viktig sak är att man blir mera tolerant med åren, mot sig själv och mot andra.

Alla människor går genom kriser, ibland också väldigt svåra sådana. Både fysiska och psykiska sjukdomar gör att livskvaliteten blir lidande. Efter en genomgången kris förädlas man och har möjlighet att bli lyckligare innan svårigheterna började.

Depressioner

I dagens Finland äter många människor så kallade lyckopiller. De är antidepressiva mediciner, serotoninhämmare som påverkar hjärnan. I Finland lider uppskattningsvis 11% av kvinnorna och 7% av männen av depression. Depression är den mest allmänna orsaken till sjukskrivningar idag.

– Visst hjälper serotoninpreparaten många människor, säger Robert Bergholm, men det bekymrar mig att preparaten också skrivs ut till barn.

– Jag tror att många läkare håller med mig om att antidepressiva preparat skrivs ut för lättvindigt.

Enligt Bergholm hör det till att man ibland känner att livet går emot en, men många gånger kan samtal och tid göra att framtiden ser ljusare ut.

Läs också:
Det lyckliga Nykarleby
The Economist: The U-bend of Life

Efter Nio om lycka, måndagen den 16 mars 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

Varför tog det sex år för Jim Videgård att få ut en ny skiva? Petter Sandelin försöker ta reda på det under en lunch.

Jag har bokat in en lunch med Jim Videgård. När vi träffas är det dagen före släppet av den nya skivan Souvenirkirurgi och det enda som återstår är lite filande på webbsidan som ska lanseras samtidigt. Det är Peter Englund som ligger bakom titeln Souvenirkirurgi. Mer om det senare.

Det är sex år sedan Jim Videgård gav ut en skiva och han medger själv att det är en lång tid. Han beskriver processen som en kris. Eller flera kriser.

- Jag funderade på varför jag håller på med det här. Är det något jag måste göra? Jag är lite av en person som inte tar sig an projekt jag inte känner att jag måste göra. Det är min skiva. Jag har inget band, ingen som är ansvarig för projektet. När jag börjar tvivla på varför jag gör det här så stannar det.

Heltidsjobbet på verkstadsgolvet är en faktor som gjort att skivsläppet dragit ut på tiden. När båtbyggarna blev permitterade gick det bättre.

- När jag var permitterad bytte jag roll och kom in i skrivandet. Sedan kom en ny permittering och då gick jag in i studion.

Det roligaste är att det är bara sex låtar på skivan. Det är nästan en låt per år.

Det blev en hel del pauser också. Paus på paus på paus. Och lite tvivel. När Jim började skriva på låtarna var han singel. Nu är han singel på nytt. Det har också gjort att texterna känns relevanta igen.

- Det roligaste är att det är bara sex låtar på skivan. Det är nästan en låt per år. Men det är ett bra format. Folk blir ju bara livrädda idag om man smäller en fullängdsskiva med tretton låtar i ansiktet på dem. “Nytt material av en artist? Måste jag höra genom tretton låtar? Är du knäpp? Jag måste ju ta femton joggingrundor förrän det här är klart.”

Efter lunchen. Jim pratade så mycket att han knappt hann äta. Lunch Bild: Yle/Petter Sandelin

Vid salladsbordet

Vid salladsbordet granskar Jim utbudet. Har någon gömt kött i pastasalladen? Jim har varit vegetarian sedan tonåren. Kanske ett tonårsuppror? Nej, det var hans mamma som blev vegetarian. Det fördes inga långa diskussioner i familjen, en dag meddelade hon helt enkelt att hon hade slutat äta kött och hädanefter kokade två måltider. Tonåringen Jim var först skeptisk men hakade på. Vegetarianer var sällsynta i Petalax. Samtidigt bytte han musiksmak från hårdrock till punk, så det där med vegetarian passade bra.

Jim påstår att han aldrig tagit beslutet att bli artist. Det är inte ett yrke, eller en stämpel som följer honom genom hela livet. Det är inget han måste göra. Samtidigt går han, i alla fall under delar av samtalet, med på att kalla sig låtskrivare. Han kan inte tänka sig att sluta skriva låtar.

- Jag har sett det där i andra människor som har en kreativ grej som de borde göra men som har slutat. Om man slutar är det man själv som tar stryk.

Du känner dig som låtskrivare? Kommer du att skriva låtar när du är 65?

-Absolut. Jag tror aldrig jag kommer att sluta.

Hur kommer det att låta när du är 65?

- Det där är grejen. Jag trivs med är att jag är lite gubbig. Kanske kommer jag rent av att bli mer gubbig med åren. Som singersongwriter är det jag själv som spelar akustisk gitarr. Jag ser nästan fram emot att bli äldre, få mörkare röst, mer i bagaget, ögonbryn som börjar hänger och nedsjunka axlar. Det här är bara uppvärmingen. Förbandet. Fast sånt där vet man ju aldrig.

Peter Englund och kirurgerna

Soundet på Souvenirkirurgi är avskalat. I ett mycket tidigt skede satt Jim och en trummis och lade trummorna till låtar. Sedan plockade de bort trummorna från nästan alla låtar. Tanken är att rösten och texten ska stå i fokus den här gången. Namnet har Jim hittat med lite hjälp från Svenska Akademien.

- Peter Englund har skrivit en bok som heter “Stridens skönhet och sorg” med berättelser från första världskriget. Där nämner han souvenirkirurgi. Det var ett begrepp som dök upp under världskriget. Du blev skjuten men såret läkte med kulan i kroppen. Du kunde ha gått vidare med livet men du valde ändå att operera ut kulan för att ha ett minne av kriget. Då myntades begreppet souvenirkirurgi.

Man behöver inte vara kirurg för att räkna ut varför Jim Videgårds nya skiva heter Souvenirkirurgi.

Benjamin Peltonen var gästprogramledare i Succémorgon och som vanligt utmanades han i El Duello. Temat för kampen var Instagram.

Benjamin har över 224 000 följare på Instagram, alltså 220 000 fler än Janne, därför var Benjamin en solklar förhandsfavorit inför matchen.

Eftersom Benjamin är ett så pass långt namn kände ändå Janne att han ändå har en chans att knipa hem vinsten om han bara hinner ropa sitt namn först.

Den livlinan var inte till så stor hjälp eftersom man ändå måste kunna rätt svar. Benjamin visade att gammal är äldst, och i det här fallet har gamlingen också fallit av kärran. Förnedringen var total.

Första gången jag såg The Real Group var i en gymnastiksal i Kristinestad i början av 90-talet. Det var innan hela världen hade insett storheten i de fem svenskarna som senare skulle erövra världen med sin a capellasång. Nu firar The Real Group 30-årsjubileum med en turné som den 14 mars når Helsingfors.

Katarina Henryson är en av de tre originalmedlemmarna i sånggruppen som skapades på Musikhögskolan i Stockholm på 80-talet. Tillsammans med Anders Edenroth och Anders Jalkéus bildar hon stommen i detta bejublade sångfenomen som till dags dato har gett ut 17 skivor och turnerat över hela världen. Hur har det varit att jobba ihop med dessa två män under trettio år?

- Det händer ungefär dagligen att vi kommer ihop oss men lyckligtvis är vi ganska bra på att lösa konflikter och så är det tur att vi håller på med musik. Detta kan låta lite klichéaktigt men musiken har en helande kraft och det är väldigt bra då man jobbar så mycket tillsammans. Jag vill också säga att vår ljudtekniker Jan Apelholm också har varit med från början så egentligen är vi fyra typer som varit med om hela resan.

Katarina Henryson har sjungit i The Real Group i trettio år. The Real Group Bild: The Real Group (foto: Tina Axelsson)

Från okända till världskända

Under trettio år och otaliga konserter hinner man såklart samla på sig en hel del minnen men finns det något speciellt som ligger extra varmt kring hjärtat?

Det är naturligtvis så att a capellasångens form kräver att man måste utgå från en ganska hög precision för att överhuvudtaget få ihop låten― Katarina Henryson

- De där första åren när vi var oförberedda på den uppskattning vi fick var speciella. Jag minns att då vi gjorde våra diplomkonserter på Musikhögskolan i Stockholm så var det kö vid dörren och tusen personer kom inte in. Vår första reaktion var att det måste vara ett skämt men efter ett tag började vi inse att vi antagligen gör någonting rätt. Sedan så har det också funnits stunder som varit speciella på ett rent personligt plan, en stark musikalisk upplevelse eller då någon kommit fram och berättar att vår musik har haft en inverkan på deras liv.

The Real Group är kända för sin musikaliska perfektion men händer det någonsin att de är rent ut sagt dåliga?

- Jamen visst, typ dagligen! Det beror helt på dagsformen. Men det är klart, vi repeterar ju otroligt mycket och då lär man sig hantera misstag och även att vara öppen för att de kan ha en musikalisk kvalitet. Överraskningar över huvudtaget är dessutom en förutsättning för att musiken ska leva. Jag upplever inte att vi sjunger så perfekt alls och det är heller inget mål men det är naturligtvis så att a capellasångens form kräver att man måste utgå från en ganska hög precision för att överhuvudtaget få ihop låten. Så det där med perfektion är ett tve-eggat svärd i vår genre.

”Vi måste ju börja öva ordentligt någon gång”

Under sina trettio år har The Real Group uppnått det mesta man kan, de har sjungit för kungar och kändisar, tilldelats otaliga priser och turnerat över hela världen. Hur håller man sig motiverad i längden?

- Jag känner att det finns hur mycket som helst kvar att göra! Jag tänker att ”vi måste ju börja öva ordentligt någon gång” och är ständigt sugen på nya låtar…det har inte förändrats på trettio år. Jag blir fortfarande exalterad av vår musik - vilket är avgörande för motivationen för den känslan kan man inte fejka. Det är ett fantastiskt privilegium att ha ett sådant jobb som jag har så min enda önskan är att fortsätta göra det vi gör, förtjäna ett uppehälle och få behålla kontakten med alla fantastiska människor vi får möta.

The Real group uppträder på Kulturhuset i Helsingfors lördagen 14 mars 2015. Katarina Henryson intervjuades av Hannah Norrena.

Vilket Melodifestival-bidrag ska du spela när du vill göra dina kompisar irriterade och vilken låt passar bäst när famo kommer på besök? Vi vet.

På lördag avgörs vem som representerar vårt kära grannland Sverige i Eurovisionen i maj. Vi lyssnade igenom alla Melodifestivalens finalbidrag och kategoriserade dem enligt bästa möjliga situation att lyssna på dem. Detta för att du ska få ut det mesta av låtarna.

Bland de tolv finalisterna finns väldigt varierande musik, kolla i listan nedan hurdan känsla du behöver just nu och tryck på play där det passar bäst.

Träning

Samir & Viktor - Groupie
Killarna sjunger om att ingen vill vara ensam men låten fungerar bra på joggingspåret där ingen annan hör vad du lyssnar på i dina hörlurar. Groupie passar eventuellt som festlåt (om folk är mycket berusade) eller en roadtripmelodi (lägg låten på repeat om du vill reta gallfeber på dina medpassagerare).

JTR - Building it up

JTR kanske sjunger om att bygga upp musklerna men låten passar bättre för behagligt joggande.

Dina Nah - Make me (la la la)
I låten Make me (la la la) finns fina element för styrketräning men också en bra rytm för en löpare.

Måns Zelmerlöf - Heroes

Heroes passar också bra för träning, men kanske inte för dig som är ute och löper. Låten är perfekt för dig som betalar för dyrt gym-medlemskap och har skaffat dig de finaste träningskläderna men mest sitter bredvid hantlarna och kollar på andra gymmare.

Stora känslor och mys

Jon Henrik Fjällgren - Jag är fri
Om du någon gång råkar ut för ett likadant tillfälle som scenen i Lejonkungen där apan lyfter den nyfödde Simba upp i skyarna, då passar Jag är fri som handen i handsken. Ja överlag passar den in bland stora känslor och mys.

För brustna hjärtan

Jessica Andersson - Can’t hurt me now

Har du blivit dumpad och behöver en låt för att bli lite starkare? Lyssna på Can't hurt me now.

Är du en stalker?

Linus Svenning - Forever starts today
Linus, den coola snubben med väldigt snällt ansikte deltar med en låt som har mycket känsla (och trummor!) men tyvärr får man en känsla av en människa som är olyckligt kär och förföljer sitt kärleksobjekt för eeeeeeeeevigt. Lyssna när du har lust att stalka någon. Om du är feg och inte vågar stalka i riktiga livet så gör det via Facebook.

Feelgood

Isa - Don’t stop
Behöver du lite god fiilis inför något du kanske inte tycker om att göra? Isas låt fungerar perfekt som fiilishöjare och för att göra en glad och peppad. Hatar du till exempel att göra mat? Lägg i gång Don’t stop så blir det lite trevligare.

Eric Saade - Sting
Sting är en av förhandsfavoriterna och den ger också en glad känsla om man kan glömma det faktum att Eric inte sjunger “stink” fast det låter så. Lägg igång Sting och ta fram dammsugaren för att få städandet roligare. “Oooh stink, it’s gonna stink so bad…” om du inte städar.

Schlagerkänsla

Magnus Carlsson - Möt mig i gamla stan

Behöver du en riktigt svensk schlagerlåt att spela i bilen? Möt mig i gamla stan levererar härliga schlagerkänslor. Öppna bilfönstret för att få den riktiga fläkten i håret (eller om det blir kallt så kan du också använda bilens fläkt).

För tunga tider

Mariette - I believe in you

Är du deprimerad eller har du låg självkänsla? Mariette peppar dig får dig att tro på livet.

För äldre besök

Hasse Andersson - Guld och gröna skogar

Spela Guld och gröna skogar när famo kommer på besök. Låten kan möjligen ge dig sommarkänslor om du är lagd åt det hållet.

Melodifestivalens final sänds på lördag 14.3 klockan 21 på Yle Fem.

Chatta med oss under Melodifestivalens final! De Eurovisa Eva Frantz och Hanna Othman håller er sällskap på svenska.yle.fi/eurovision under hela sändningen.
Använd hashtaggen #ylemelfest på Twitter för en chans att få dina tweets i tv-rutan. Tweetsen syns på Text-tv sid 398 under sändingen.

Måns Zelmerlöw med Heroes kommer att ta hem vinsten i Melodifestivalen enligt spelbolagen och Spotify. Jojkande Jon Henrik Fjällgren blir tvåa.

Kvällen före Melodifestivalens final tror vadslagningsbyrån Unibet starkt på att Måns Zelmerlöw kommer att gå ur tävlingen som vinnare. Sätter man en euro på att hans vinst får man endast femton cent tillbaka om så sker.

Inte allt för långt efter Måns i oddsen ligger jojkande renskötaren Jon Henrik Fjällgren. Jon Henrik vann Talang Sverige ifjol.

Tredje platsen delas av Eric Saade och Mariette. Eric Saade har redan vunnit tävlingen en gång, då var året 2011 och låten hette Popular.

Brokig skara

Ifjol kom Ace Wilder på andra plats i finalen, och Isa som pekats ut som en kopia av Ace ligger på en stadig femte placering i oddsen om vem som vinner Melodifestivalen. Hasse Andersson tar sig in på sjätte plats.

Första platsen och sista platsen? JTR och Måns Zelmerlöw gick vidare från samma deltävling. JTR och Måns Zelmerlöw. Bild: SVT / Stina Stjernkvist

Melodifestivalslåtar spelas flitigt

Flest spelningar på musiktjänsten Spotify har Heroes av Måns Zelmerlöw fått. Låten är dessutom den tredje mest spelade låten i Sverige just nu.

Andra mest spelade låten är Sting av Eric Saade och Hasse Anderssons Guld och gröna skogar ligger på tredje plats. Bland de tio mest spelade låtarna i Sverige just nu hittas också Samir och Viktors Groupie samt Jon Henrik Fjällgrens Jag är fri.

Melodifestivalens final sänds på lördag 14.3 klockan 21 på Yle Fem.

Chatta med oss under Melodifestivalens final! De Eurovisa Eva Frantz och Hanna Othman håller er sällskap på svenska.yle.fi/eurovision under hela sändningen.
Använd hashtaggen #ylemelfest på Twitter för en chans att få dina tweets i tv-rutan. Tweetsen syns på Text-tv sid 398 under sändingen.

Alexandra von Schwerin lämnade ett toppjobb i Stockholm för att bli slottsfru på Skarhult nära Lund. I början kände hon sig ensam i den mansdominerade, skånska godsmiljön. I sitt letande efter förebilder öppnade sig en helt ny historisk värld för henne, en värld som faktiskt berör oss alla.

Flera kvinnliga härskare kom i dagen, järnladies som inte nått historieböckerna så som deras manliga motsvarigheter. Vi har till exempel den engelska prinsessan Filippa som styrde Sverige 1412-1430. Hon var gift med Erik av Pommern, som mest bodde utanför Sveriges gränser, men ändå är nogsamt dokumenterad.

Fredligt styre

Filippa för sin del var Sveriges regent i ordets fulla bemärkelse, men nämns i väldigt få historieböcker. Hon ledde riksrådets möten och tog hand om allt ifrån beskattningen till försvaret. Inte heller hennes grav i Vadstena kyrka är allmänt känd.

De flesta har en uppfattning om Gustav Vasa på 1500-talet. Hans andra hustru, Margareta Eriksdotter, känner många inte ens till namnet. I likhet med Filippa tog hon hand om rikets säkerhetspolitik.

Under den så kallade Dackefejden, i praktiken ett inbördeskrig mot kungen, fick Margareta se till att kontrollera stora delar av mellan Sverige och landets spionverksamhet. Förutom slotten, hade hon hand om gallringen till sekreterarposter.

Inofficiell drottningklubb

Lundaprofessorn Dick Harrison säger att Margareta Eriksdotter i allt väsentligt var en vicekung av två länder. Dessutom korresponderade hon med andra drottningar på kontinenten som gjorde samma sak i sina länder, ett faktum som Harrison inte hade någon aning om när han blev professor i historia.

Det krävdes ett aktivt initiativ av en av Harrisons studenter att vilja forska i Margaretas publicerade brev och i dag konstaterar Harrison att:

- Det är jätte enkelt att hitta kvinnor i historien som det finns gott om uppgifter om. Det är inte det som är problemet. Problemet är att vi medvetet eller omedvetet väljer att fokusera på männen. Vi har vant oss att tänka att kvinnor inte hade någon betydelse förr och därför vet vi ingenting om dem.

Före 1800-talet styrs företag som familjeföretag där man väljer den som är bäst lämpad för en uppgift. Under industrialismen börjar man rekrytera ledare och då försvinner kvinnorna som chefer.
― Alexandra von Schwerin

Stora delar av vår politiska historia har försvunnit, femtio procent av vår sociala historia och mycket stora delar av den ekonomiska historien från medeltiden in på 1700-talet har försvunnit, säger Harrison.

Bortglömda dokument

Också i Alexandra von Schwerins kontakt med ett antal historiker har nya rön kommit i dagen, så att slottet Skarhults ägarlängd rentav har fått skrivas om.

På Riksarkivet i Stockholm hittade historikern Svante Norrhem exempelvis ett dokument som visar att det är Beata von Königsmarck som på 1600-talet köper Skarhult och inte hennes make Pontus de la Gardie, som in på 2000-talet har stått som slottets ägare. Beata von Königsmarck köper, äger och driver Skarhult i sextio år.

Alexandra von Schwerin Alexandra von Schwerin Bild: Yle Bildtjänst 2015

Slottsbyggare

Skarhults mäktigaste person genom tiderna hette Mette Rosenkrantz. Hon var Danmarks rikaste kvinna och det var hon som på 1500-talet lät bygga ut Skarhult till det renässansslott det är i dag.

Alexandra von Schwerin tillstår att hon brukar prata med Mette ibland, när hon vill fråga henne hur hon hade gjort i motsvarande situation.

Som att droppa en bomb

På Mette Rosencrantz tid, när Sverige ännu var en del av Danmark, finns det fyrahundra gods i riket. Hundra av dem drivs av kvinnor. När det i dag kommer till den yttersta operativa makten i Sverige finns det lite på tvåhundrafemtio börsnoterade bolag. Tolv av dem drivs av kvinnor.― Alexandra von Schwerin

Under stormaktstiden på 1600-talet är Sverige i krig ungefär sjuttiofem år av hundra och hälften av alla män dör… Alexandra von Schwerin konstaterar att det var som att droppa en bomb på Skarhult när ordföranden för Svenskt Näringsliv, Jens Spendrup, gick ut och sade att det finns så få kvinnliga chefer i Sverige i dag på grund av att kvinnor historiskt sett inte har varit chefer.

Det ledde till en debattartikel i Dagens Nyheter och efter det har von Schwerin fått kommentera sitt projekt på Skarhult överallt.

Skarhult slottet Skarhult femton minuters bilfärd från Lund Bild: Skarhult

Slottsutställning

Med projektet avser hon den stora utställningen, Den dolda kvinnomakten, som öppnade på Skarhult sommaren 2014 och som igen öppnar i april 2015. Också en bok med samma namn publicerades. Redaktör för den är Alexandra von Schwerin och den består av kapitel skrivna av fem historiker och en etnolog.

En av historikerna är Carin Bergström. Hon har bland annat skrivit en bok om grevinnan Stina Piper, som även hon regerade över Skarhult i många år.

historikern Carin Bergström historikern Carin Bergström Bild: Mi Wegelius/Yle

Patronatsrätten

Bergström konstaterar att godsägarnas så kallade patronatsrätt har glömts bort. Tio procent av alla pastorat hade patronatsrätt. Det innebar att godsägaren var den som tillsatte prästen i församlingen.

Med tanke på att prästen ända till 1860-talet fungerade som ordförande i kommunalstämman, alltså sockenstämman, var detta en betydelsefull påverkningskanal. Stina Piper hörde till dem som påverkade på detta sätt.

Porträtt av Stina Piper på Skarhult slottet skarhult interiör Bild: Skarhult

Revidering av historien

Dick Harrison säger att det är jätteroligt att nu få vara med om arbetet att revidera historien. Han påpekar också att detta att missa femtio procent av mänskligheten, förmodligen är den största missen historievetenskapen någonsin har gjort.

-Och vi är bara i början med att återhämta den här förlorade erfarenheten.

Programmet Den dolda kvinnomakten i serien Dokumenterat sänds den 15 mars 2015 kl. 09.03, med repris den 18 mars 2015 kl. 11.03. i Radio Vega.

Julen 1960 försvann Hilkka Saarinen spårlöst från familjens hem. Hennes man Pentti Saarinen menade att han inte visste vart hon hade tagit vägen och han verkade inte bry sig så mycket om den saken heller. Äldsta sonen Seppo som var 13 hade kommit hem för att fira jul och han började ana oråd.

Innan vi går in i Finlands kusligaste ödehus skall vi ta en titt på händelserna i huset på 50-talet. I byn visste man att det slitna trähuset vid åkerkanten inhyste ett mörkt och dystert liv. Pentti var en hustrumisshandlare av rang och förutom att läsa böcker var supandet hans främsta intresse. Hilkka trivdes ofta borta hemifrån och ansågs vara litet enkelt funtad och oförmögen att ta hand om sig själv eller sin familj. Paret hade fem barn, som alla omhändertogs och placerades i nya familjer.

Du kan själv undersöka mordhuset genom att klicka på punkterna i polisens bottenplan över stugan.

Pentti jagade frun med yxan

I polisens förhörsprotokoll läser jag hur grannarna vittnar om hur Hilkka otaliga gånger fick rymma till grannarna för att söka hjälp när Pentti jagat henne med yxan, stuckit hennes huvud ner i slaskämbaret, tvingat henne äta salt, slagit gaffeln i armen på henne, ölflaskan i huvudet eller annars bara slagit henne gul och blå. När hon skulle föda yngsta barnet lämnade han henne hjälplös i stugan och drog iväg för att supa så grannarna fick kalla på ambulans till stugan.

Där tiden stannat

Jag gör en tv-dokumentär om ödehus och får nys om det ökända ”ugnsmordshuset”. Vägen dit är för länge sedan igenvuxen och huset är svårt att hitta. Vägen dit går längs med en åkerstig, genom en skog och en igenvuxen skogsstig tills ett grått ruskigt hus tornar upp sig framför mig.

På sommaren är huset så dolt av vegetationen att man måste gå alldeles nära för att upptäcka det. När jag går dit första gången är det vår och ännu litet snö på marken. Jag går runt huset. Bakom en stor gran dyker plötsligt dörren upp alldeles oväntat. Det ser skitigt och asigt ut. Jag stiger in.

TV-dokumentären "Ödehusöden" kan ses på Yle Arenan.

Julen då Hilkka försvann

Seppo Saarinen är familjens äldsta son. Julen 1960 var han 13 år och skulle tillsammans med sin kompis Pentti Fager besöka föräldrarna för att fira jul. Pojkarna promenerade 20 kilometer till Seppos gamla hem, men de anlände en dag tidigare än överenskommet, på juldagen. Seppos pappa Pentti var ensam i huset och pynjade någonting i det stora rummet uppe på brödugnen när pojkarna kom.

Båda pojkarna noterade att Penttis ena knog var blodig. Pentti Saarinen betedde sig litet underligt och följde noga med vad pojkarna gjorde. Han låste också dörren till rummet med ugnen och alla tre sov i det s.k. ”lilla köket”. Pappan kunde inte förklara vart Hilkka hade tagit vägen.

Snuskigt

Jag stiger in i tamburen och går först in i lilla köket. Här bodde Pentti Saarinen ensam till sin död 1986. Möblerna saknas och golvet är täckt av bråte. Det ser ut som en rutinerad puligubbes kojplats. Golvet är täckt av gamla tidningar, plastpåsar, mjölktölkar och oöppnade kuvert. Tydligen prenumererade han på tidningen ”Neuvostoliitto” och jag hittar också hans gamla tipskuponger och förstås Alkos katalog. Bland bråtet ligger också hans ytterrock och skinnmössa.

Ugnsmordshuset

Stugan där Hilkka Saarinen hittades inmurad i ugnen 1972 står fortfarande kvar.

Ugnen

Jag går vidare till det stora rummet. Rakt innanför dörren står ugnen. Den är kvarlämnad i exakt samma skick som då den revs av polisen 1972. Jag tar några foton och de ser ungefär likadana ut som Ilta-Sanomats löpsedel från 1972 där kriminalredaktör Hannes Markkula står i sina svarta gummistövlar och pekar på ugnen.

Vad hände med Hilkka?

Efter julhelgen återvände pojkarna hem och Pentti Saarinen blev kvar i stugan. Efter en tid gjorde grannarna polisanmälan då Hilkka ej synats till. Tidigt varje morgon hade hon haft för vana att gå över till grannen för att lyssna på morgonandakten i radion. Polisen letade igenom huset med omnejd, utan resultat.

Sonen Seppo hade sina misstankar. Sex år senare skrev han en anonym kolumn i tidningen ”Elämä” där han misstänkte att hans pappa mördat hans mamma. Pentti fick nys om texten och när de råkades med sonen sade han surt att ”månne inte vi borde komma överens om att vardera sköter sina egna angelägenheter…”.

Grannarna noterade att Pentti vädrade huset ovanligt mycket efter Hilkkas försvinnande och att det kom konstig lukt från skorstenen.

1972 fick Seppo polisen övertalad om att undersöka huset och speciellt ugnen på nytt. Polisen fick anslag att reparera ugnen ifall man inte hittade någonting där. Konstapel Pentti Punkari var en av poliserna som fick i uppdrag att ta på sig litet sämre kläder följande dag, för ett litet smutsigare jobb väntade.

"Fri"-muraren

Tegel för tegel rev de ner ugnen tills Punkari stötte på en stövel i dammet. Han kände att det fanns tår inne i den. När de fortsatte gräva hittade de Hilkka Saarinens mumifierade kropp. Hon låg i halvt sittande ställning och hade ytterkläderna på sig.

Pentti Saarinen arresterades men kunde aldrig dömas för mord på sin hustru. Det fanns inga klara bevis för vad som egentligen skett. Han svarade envist på alla frågor med ”jag vet inte”, ”jag minns inte” eller ”jag bryr mig inte”. Man hittade inga spår av våld på liket. Det kunde betyda att Hilkka murats in levande i ugnen.

Man kunde inte utesluta att hon dött en naturlig död, begått självmord och sedan gömts i ugnen eller att det t.ex. funnits flera gärningsmän. Brottsrubriceringen för att ha gömt liket var redan preskriberat efter så många år. Det hela rann ut i sanden och efter någon smärre dom för misshandel släpptes Pentti fri.

Pentti flyttade tillbaka till stugan men brydde sig inte om att reparera ugnen. Förutom sporadiska supkompisar blev han mer och mer en eremit. Byborna stötte emellanåt på honom på byvägen där han kom med sin cykel. Småpojkarna bytte alltid sida av vägen när han kom emot.

På puben satt han för sig själv och de flesta var litet rädda för honom. Han hade rödbrusigt ansikte, var kraftigt byggd och hade ett speciellt ansikte som folk minns än idag. ”Fri-muraren” kallades han i byn…

Stugans öde

Mellantaket från vinden har rasat ner i rummet med ugnen. På vinden och i klädskåpet i nedre våningen finns ännu Hilkkas morgonrock, pälskappa och skor. Penttis cykel är så sönderrostad att jag nästan inte märker delarna på marken utanför stugan. Delarna av en barnvagn ligger och skräpar. Väggarna är gråa av ålder och alla fönstren utslagna.

Stugan ägs av Timo och Seppo Pere som fick den s.a.s. på köpet då de köpte upp åkrar. Timo Pere minns hur Pentti Saarinen alltid hade en hemlighetsfull portfölj med sig vart han än gick. Man trodde att alla hemligheter kommer fram när han dör och man kommer åt hans portfölj.

Så gick det inte. Pentti Saarinen tog hemligheterna med sig i graven. Men stugan står kvar och förfaller. I samma skick som när tiden stannade den där hösten 1972. På Hilkkas namnsdag.

Epilog

Fredagen den 13 mars, samma dag som "Ödehusöden"-dokumentären sändes på Yle Fem fick jag ett samtal av lokaltidningsredaktören Matti Välkkynen i Kumo som berättade att ugnsmordshuset som bäst rivs av ägarna. Kanske lika så bra.

Du kan se dokumentären om de öde husen och deras öden på Yle Arenan här: