![]()
De senaste veckorna har Estland stått i fokus i olika sammanhang: den 24 februari firade Estland sin nationaldag, den 1 mars gick Estland till parlamentsval, fredagen den 13 mars är det premiär för Klaus Härös nya film ”Fäktaren” - en film som utspelar sig i 1950-talets Estland, och den 14 mars firar esterna modersmålets dag, Emakeelepäev.
Emakeelpäev firas sedan år 1996 på den estniska poeten Kristjan Jaak Petersons (1801-22) födelsedag. Initiativet till dagen togs av modersmålsläraren Meinhard Laks, som året innan satte igång att samla in en namnlista för att skydda och bevara det estniska språket.
Den 11 februari 1999 klubbades dagen igenom i parlamentet (med en rösts marginal) och modersmålets dag utsågs till en nationell helgdag.
Kristjan Jaak Peterson räknas som den första poeten som skrev på estniska. Rigafödde Peterson var en av sin tids största språkbegåvningar: som tjugoåring talade han och skrev förutom de grekiska, latin, hebreiska och italienska också alla nordeuropeiska språk förutom holländska, samiska, norska och danska. För detta beundrades han av sin samtid som dock inte kände till hans lyriska begåvning. Det kom att dröja till hundraårsminnet av Petersons död innan hans dikter kunde utges.
Den norska språkvetaren Øyvind Rangøy har gjort en översättning till norska av Kristjan Jaak Petersons mest kända dikt ”Kuu” (Månen) från år 1818 – en dikt som tolkats som ett inlägg i kampen för det estniska språket som ett likvärdigt språk i såväl det dåvarande Estland.
Här ett utdrag ur dikten i översättning till norska – jag har dessvärre inte lyckats hitta en översättning av dikten till svenska:
”Vatnar ikkje songkjelda
i kalde nordavinden
hugen til mitt folk
med dogga si?
Om ikkje her i det snøkalde nord
myrten ljuvleg angar
i skyme klippedalen og blømer fagert:
kan ikkje då språket i dette landet
som renn som ein stille bekk,
utan å kjenne sin venleik,
gjennom engene,
i det blå gylne himmellyset
klukkar fredfullt, eller med rungande røyst,
utan å kjenne si styrke med torevêret når havet huiar;
kan ikkje då språket i dette landet
i songvinden stige opp
til himmelen og finne sin plass i æva? ”
På Youtube kan man höra den estniska skådespelaren Voldemar Panso reciterar några dikter av Kristjan Jaak Peterson, bl.a. dikten ”Kuu”:
Emakeelpäev firas bl.a. med en mycket populär diktamenstävling som arrangeras av modersmålslärarföreningen och radiostationen Vikerradio. Tävlingen arrangeras i fyra kategorier (studerande, vuxna, filologer samt modersmålslärare och personer som talar estniska som främmande språk). Dagens innan, den 13 mars kl. 10.30, läser man upp en text i radion, och den som snabbast skickat in en felfri text vinner.
På det estniska språkets dag delar man också ut ett språkpris (Keeleteo-priset) till någon som på ett anmärkningsvärt sätt främjat det estniska språket.
På det estniska centret Eesti Maja i Helsingfors berättar utbildningsplaneraren Järvi Lipasti att Emakeelpäev är en synnerligen viktig dag för esterna:
- När finnen betonar värderingar som hemmet, tron och fosterlandet talar esten om hemmet, tron och modersmålet som centrala byggstenar för nationen.
Böcker i översättning
De senaste åren har det inte utkommit särdeles många estniska böcker i översättning till svenska. Centret för estnisk litteratur (Elic) har en webbplats där man listat antalet översättningar till olika språk från de senaste 15 åren – och man kan konstatera att man sedan år 2001 gett ut en hel del estnisk lyrik på svenska, en novellantologi, någon enstaka barnbok, några enstaka romaner, bl.a. av Jaan Kaplinski och Eeva Park, samt Imbi Pajus dokumentära skildringar av Estland under Sovjetockupationen.
Översättningarna från estniska till finska har däremot ökat märkbart under senare år, och här kan man också skönja en större bredd både vad beträffar författarskap och genrer: bl.a. har man översatt ett flertal av den populära deckarförfattaren Indrek Harglas böcker om apotekaren Melchior som löser brott i ett medeltida Tallinn.
I fjol gav man också ut Maimu Bergs memoarbok Muotitalo (estnisk titel Moemaja, i översättning från estniskan till finska av Sanna Immanen) där författaren blandar fakta och fiktion i en berättelse om livet på modemagasinet "Siluett" på 1970- och 80-talet. (Läs mer om boken härunder.)
Läsvärt om Estland – några aktuella boktips:
Imbi Paju: Systrar kring Östersjön (Atlantis förlag, 2014)
Imbi Pajus bok Systrar kring Östersjön
Bild: Atlantis förlag
Under 2000-talet har dokumentärfilmaren, journalisten och författaren Imbi Paju (f.1959) ägnat sig åt att berätta om den terror och de brott mot mänskligheten som såväl Tyskland som Sovjetunionen ägnade sig åt i Estland under och efter andra världskriget.
År 2007 utkom boken Förträngda minnen (Tõrjutud mälestused, 2006) på svenska i översättning av Heidi Granqvist. I den boken följer Paju ett antal människor under flera årtionden för att visa på hur historiska skeenden kom att gripa in i och påverka enskilda människoöden - bland dem Imbis egen mamma Aino och dennes tvillingsyster Vaike, som 18 år gamla skickades till nordvästra Ryssland för att bygga staden Molotovsk och sy arbetskläder åt dem som arbetade inom Sovjetunionens kärnvapenindustri i Ural. Sex år tillbringade systrarna i arbetsläger.
Några år senare, år 2009, gav Imbi Paju ut boken Kaiken takana oli pelko. Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadaan takaisin tillsammans med Sofi Oksanen – en samling tidningsartiklar som belyser skeenden i Estland under Sovjetockupationen 1940-41 och 1944-1991.
Ifjol (2014) utkom Imbi Pajus senaste bok på svenska med titeln Systrar kring Östersjön (övers. Heidi Granqvist) som handlar om samarbetet mellan Lotta Svärd-organisationen i Finland och Kvinnohemvärnet i Estland under 1920-40-talet. På båda sidor av Östersjön hade kvinnor gått samman för att försöka skapa stabilitet i en orolig tid som kännetecknades av ekonomiska och politiska kriser, konflikter och allt mer högljudda populistiska extremrörelser.
Kvinnorna på båda sidor av Östersjön ville ”sprida kulturella värderingar och traditioner, skapa skolor och kurser, försvara det egna landet och hemmet med mänskliga medel”, noterar Imbi Paju, som poängterar att det estniska Kvinnohemvärnet också arbetade för emancipation och demokrati. Den estniska kvinnoorganisationen betonade inte heller religionens betydelse på något speciellt sätt, vilket den finländska Lotta Svärd-rörelsen däremot gjorde vid sidan av moderskap, duktighet och flit.
På samma sätt som boken Förträngda minnen baserade sig på Pajus film från år 2006 med samma namn, utgår Systrar kring Östersjön från arbetet med dokumentärfilmen med samma namn som sändes på Yle/FST i slutet av november 2009, och som idag kan ses på Youtube:
På samma sätt som den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj i sina dokumentärromaner belyser ett terrorvälde och en förtryckarapparat via enskilda människoöden, berättar Imbi Paju om Estlands historia genom att fokusera på enskilda kvinnor och deras kamp för fred, oberoende och frihet:
”Jag har suttit i arkiv, intervjuat tio- och åter tiotals personer och jag vet att det selektiva minnet om sådant som handlar om ockupationen och krigen är en del av den större överlevnadshistorien. I Estland, liksom i alla länder som har fått uppleva en diktatur, har många berättelser blivit oberättade på grund av arresteringar, politiska straff och rädsla, och många av terrorns offer kommer aldrig att kunna dela med sig av sina erfarenheter.”
Maimu Berg: Muotitalo (Moreeni, 2014)
Maimu Bergs bok Muotitalo
Bild: Moreeni kustannus
Från mitten av 1970-talet t.o.m. år 1990 jobbade journalisten, litteraturkritikern och författaren Maimu Berg (f. 1945) på modemagasinet "Siluett", som var en av de mest ansedda modetidningarna i dåvarande Sovjetunionen vid sidan av lettiska ”Rigas Modes” och sovjetiska ”Журнал МОД” (Zhurnal Mod).
Den ryskspråkiga tidningen "Siluett" gavs ut av Tallinns eget modehus Moemaja. Magasinet utkom med 4 nr/år, och upplagan uppgick till 3 miljoner exemplar.
Två gånger per år arrangerar också modemagasinet och modehuset välbesökta modevisningar i Estonia konsertsal (och senare i Kalevi sporthall) där man visar upp nydesignade ytterkläder, vardagskläder, kläder med nationella teman, halvfestliga kläder och festklädsel.
Anledningen till att det fanns modehus (och därmed också modemagasin) i ett flertal sovjetrepubliker var ett medvetet drag från myndigheterna i Moskva, som på detta sätt ville försöka bromsa Västvärldens försök att utvidga sina revir i öst också på modeområdet.
Enligt Maimu Berg klagade samtida läsare över dålig papperskvalitet, suddigt tryck, oskarpa bilder, undermåliga teckningar, alltför feta modeller och fula tyger.
Faktum var dock att det estniska modet stod högt i kurs i hela Sovjetrepubliken, och att Siluett på sin tid var ett trendsättande modemagasin – även om modet som presenterades var färglöst, smaklöst och doftlöst, dvs. på alla sätt och vis korrekt och funktionellt.
Varje nytt nummer av tidningen sändes till Ottilia Franzevna, tjänsteman på kulturministeriet i Moskva, som skickade numret i retur sedan hon infört anteckningar och kommentarer med tjock rödpenna – än hade en blus alltför djup urringning, än var slitsen på kjolen för djup.
Där modet i väst var ett uttryck för dekadens, var modet i öst inriktat på praktiskhet och ett uttryck för hög moral:
”Lännen muoti keikaroi ja teki ylilyöntejä, tietysti, se oli pelkkää rappeutuvan maailman tanssia rikkaiden ja vaatefirmojen pillin mukaan, neuvostoihminen oli muotisuuntauksista tietoinen, mutta teki omat valintansa järkevästi, käytännöllisyyttä ajatellen ja korkeaan moraaliin nojaten. Lihava pukeutukoon pystyraitaiseen tai muuten suoraan säkkimekkoon, työihminen voi kipaista suoraan toimistosta konserttiin, jos hänellä on mukanaan olennaiset asusteet, kuten näyttävä huvi tai koristevyö, koru tai paita, jonka hän vaihtoi töissä hikoilemansa neulepuseron tilalle.”
I rådsrepubliken - där det rådde brist på det mesta - var det inte många förunnat att skaffa sig moderiktiga kläder i närmaste klädbutik, utan man fick försöka sy sina kläder själv (eller låta sy upp) enligt mönster i modemagasinen.
I Muotitalo får vi stifta bekantskap med ett flertal kvinnor och män som jobbar på tidningen, bland dem huvudpersonen Betti Parklai som bl.a. har som uppgift att skriva texter till modebilderna och att redigera den mycket populära brevspalten ”Kirjakast”. I brevspalten ger man t.ex. råd om hur man kan tvätta håret med uppblött bröd och göra en ansiktsmask av honung, jäst, ägg eller te – något som upprör många läsare som anser att maten i gör större nytta på bordet än i ansiktet …
Betti beskriver sitt arbete som att åka tåg – det är svårt att vara nydanande och att ta ut svängarna, terminologin har en förmåga att upprepa sig:
”Muodin kuvaileminen oli kuin ajaisi kiskoja pitkin, terminologia toistui – runsas hameosa, leikkaus, kaarroke, poimitukset, laskokset, olkatoppaukset, tikkaukset, hiuslaskokset …”
Modemagasinet "Siluett" utkom mellan år 1958 och år 1992 – redan i slutet av 1980-talet hade de sovjetiska, estniska och lettiska modemagasinen fått konkurrens av modemagasin från väst. År 1987 gav den dåvarande presidenten Michail Gorbatjov sin välsignelse åt att översätta och distribuera den tyska tidskriften "Burda" i en ryskspråkig upplaga.
Sigrid Rausing: Anteckningar från en kolchos (Albert Bonniers förlag, 2014)
Sigrid Rausing
Sigrid Rausing
Bild: Paul Stuart
Under ett år, från augusti 1993 till augusti 1994, vistades den svensk-brittiska antropologen och bokförläggaren Sigrid Rausing (f. 1962) på en före detta sovjetisk kolchos på den estniska västkusten.
Avsikten med vistelsen var att samla material till en socialantropologisk avhandling om minne och historia, och Rausing hade valt att slå sig ner på i byn Birkas på halvön Nuckö för att studera den lokala historieuppfattningen, och för att förstå hur kriget och den sovjetiska ockupationen och förtrycket påverkat familjernas liv i de tjugo byar som omfattades av kolchosen.
Kolchosen på Nuckö grundades strax efter de massdeportationer från landsbygden som satte igång i mars 1949 och som försvagade motståndet mot de planerade tvångskollektiviseringarna. Kolchosen lades ner i februari 1993.
Anledningen till att Rausing valde just Nuckö som studieobjekt var att hälften av befolkningen före kriget varit svensktalande som sedan medeltiden bott i området och livnärt sig på fiske, handel och lantbruk.
Under den tyska ockupationens sista dagar sommaren 1944 evakuerade nazisterna majoriteten av estlandssvenskarna (ca 7 000 av totalt 8 000 invånare) till Sverige mot en ekonomisk ersättning som den svenska regeringen betalade till nazisterna.
I början av 1990-talet kunde man fortfarande känna av effekterna av evakueringen, av kriget och deportationerna – i de flesta byar hade befolkningen minskat dramatiskt: den totala befolkningen på halvön uppgick till ett par hundra människor.
När Sigrid Rausing kom till Nuckö hade det bara gått två år sedan Estland förklarat sig självständigt, och Rausing konstetrar att det kanske inte är så märkligt att folket har en mycket diffus och fragmenterad bild av det som skett i landet under den sovjetiska (och tyska) ockupationen.
Mycket av det som hände i Estland (och de andra länderna som ingick i Sovjetunionen) påminner om livet i den totalitära staten Oceanien i den dystopiska skildringen 1984 av Georg Orwell med historieförfalskning, trakasserier och angiveriverksamhet.
Under Rausings ett år långa vistelse kunde hon trots allt skönja tecken på utveckling: under den sovjetiska ockupationen hade halvön varit militär gränszon med en fast armébas och begränsat tillträde för allmänheten och hela kustlinjen var bevakad – år 1993 höll man på att restaurera kyrkan, prästgården och herrgården med hjälp av pengar från utlandet, och den lokala kiosken hade fått ett större och bredare utbud av varor.
De flesta byar på halvön bestod av ”grå trähus med halmtak, ibland förstärkta med vitt tegel (---) glömda platser som förföll i stilla fattigdom”. Det fanns en utbredd fattigdom, alkoholism och ny brottslighet.
Sigrid Rausing konstaterar att ”(…) politikens abstrakta språk gör att vi glömmer hur konkreta effekterna av politiska beslut blir: medellivslängd, alkoholism, sjukdomar, förfall. Politiken märker människors kroppar, inte bara deras sinnen.”
Avhandlingen ”History, Memory and Identity in Post-Soviet Estonia: The End of a Collective Farm” utkom år 2004, och nu har Rausing gett ut en del av detta material i boken som på svenska fått titeln Anteckningar från en kolchos (Everything is Wonderful: Memories of a Collective Farm in Estonia övers. av Lena Karlin och Sigrid Rausing) – den aktuella boken baserar sig på samma anteckningar och dagböcker som avhandlingen, men Rausing har kompletterat texten med en del personliga detaljer och skalat bort det akademiska.
Man kan ta del av en intervju med Sigrid Rausing om boken på Youtube i en video filmad på litteraturfestivalen Hay i Wales 2014:
Ilmar Taska: Skönare än livet (Soleka förlag, 2014)
Ilmar Taska (f. 1953) är filmproducent, teaterregissör och manusförfattare. Taska är född i Ryssland (dit hans familj sändes under Stalins förtryck) och uppvuxen i Estland. Därefter har han bott och arbetat i Tallin, Stockholm, Moskva, London och Hollywood.
År 2013 vann Taska pris för bästa novell i en tävling arrangerad av det estniska litteraturmagasinet ”Looming” – novellen ”Pobeda” syftar på såväl på det sovjetiska bilmärket som på det ryska ordet som betyder frihet, och handlar om en kille som av misstag, aningslöshet och oaktsamhet råkar avslöja för en man ur säkerhetspolisen att hans far aldrig går ut och bara är intresserad av gamla stridsvagnar och pansarvagnar.
Den här gastkramande novellen har på svenska fått titeln ”Busschauffören” och är en av tio noveller som ingår i samlingen Skönare än livet (Parem kui elu, övers. av Tiina Meri och Kristine Berglund).
Ilmar Taska har själv konstaterat att säkerhetspolisen inte drog sig för att utnyttja barn för att komma åt de vuxna:
- Vi vuxna känner till infiltrationen av säkerhetstjänsten, men det ar inte skrivits mycket om hur barn användes och manipulerades. Att barnen kan utgöra en säkerhetsrisk är något som många föräldrar upplever än idag, noterar Taska i en intervju.
Påfallande många av novellerna i samlingen handlar om tomhet, ensamhet, kontaktlöshet och utsatthet – för att inte tala om otrohet, falskhet, förljugenhet och (själv)bedrägeri eller spionage och angiveri.
Också musiken spelar en central roll i många av texterna där vi bl.a. möter en ensam och olycklig Ray Charles i ett hotellrum i Tokyo. Sångaren är omtumlad av alla nya dofter, smaker och klanger, men den blinde Charles saknar möjligheten att röra vid folk – japanerna är nämligen inte särdeles fysiska av sig. Och den enda möjligheten att ”se” folk är att ta heroin.
